Etikettarkiv: radikala

Politisk ökenvandring ger blankröst

kenvandring_thumb.jpgDet är nu en månad kvar till val i Sverige. Den 9 december sker tre val samtidigt, till riksdagen, landstingen och kommunen. För mig har det aldrig varit tydligare i vilken politiskt ökenvandring jag befinner mig i.

Rösta kommer jag att göra, även om det blir blankt. Det ser jag som en plikt eftersom jag vet att människor runtom i världen skulle göra allt för att få den förmånen som vi har i Sverige.

Vår demokrati ska vi vara rädda om och skydda både från vänster- och högerextremism. Tyvärr har radikala islamister tagit sig in i landet och våra politiker fortsätter att blunda. Det kommer att bli nästa stora kamp, när väl de etablerade partierna ”vaknar till” och inser vilka värden som vi idag tar som givna som denna religion hotar hos de som bokstavstolkar och vi ser redan detta på sina håll i vårt land.

De moderata muslimerna och de som vill bort från det radikala får alldeles för lite uppmärksamhet och stöd från de styrande i vårt land. Istället göds moskéer och föreningar med tvivelaktig agenda genom godhetens bidrag av naiva, oftast i förklädnad av en vänsterpolitiker som tror att de genom detta integreras. Tala om att skjuta sig själva i foten. De som säger sig stå för jämställdhet och alla likas värde!

Ett samhälle med kvinnor täckta över hela kroppen och där könen separeras alltmer och de homosexuella göms undan eller straffas, det vill jag inte se i Sverige någonstans. Tyvärr finns det inga goda exempel i världen gällande islam där det gått åt de håll där människor inkluderas och får leva sitt liv precis som de vill, utan tvärtom.

Tre olika valkompasser har jag gjort:

Expressen
71% Liberalerna
71% Sverigedemokraterna
65% Moderaterna

38% Vänsterpartiet
35% Feministiskt initiativ

Aftonbladet
78% Moderaterna
77% Liberalerna
72% Kristdemokraterna

33% Miljöpartiet
30% Vänsterpartiet

SVT
73% Moderaterna
71% Kristdemokraterna
63% Liberalerna

26% Miljöpartiet
22% Vänsterpartiet

Det stämmer rent allmänt på vilken sida av den politiska skalan jag befinner mig. Den vänstra ser jag som lealös och alldeles för naiv mot de hot som vårt samhälle alltmer utsätts för. Samtidigt känns det ändå inte lockande att rösta på något av alternativen i mitten och på den högra sidan. Decemberöverenskommelsen 2014 glömmer jag inte i första taget då oppositionen la sig platt för den rödgröna röran under hela mandatperioden. Det lamslog allt och gjorde politiken totalt ointressant. Skämmes!

Sverigedemokraterna som protest fungerar inte eftersom deras i botten obehagliga syn på människan skrämmer mig. Deras alltför svart-vita bild gentemot minoriteter klarar jag inte av, även om de har flera poänger gällande den radikala islamismen. De gör nu allt för att bli ett så rumsrent parti som möjligt, men för mig räcker inte det. Det har alldeles för många av deras representanter visat genom åren.

Medborgerlig Samling och Feministiskt initiativ lockar mig inte heller av olika anledningar. Vad finns det sedan kvar?

Det lutar åt en blank röst i år.

Annonser

Välkommen in i min garderob

Tvåhundrasextiosju sidor, relativt stor text och ett ämne som intresserar mig gjorde att jag läste ut en bok på en dag! När hände det senast?

valkommen-in-i-min-garderob

Boken är en självbiografi om att vara gay och kristen.

I alla fall, boken heter ”Välkommen in i min garderob” och är skriven av Anton Lundholm. Den handlar om hans kamp att acceptera sig själv utifrån Bibelns syn på homosexuella och det tolkarna matade honom med under hans uppväxt.

Bitvis en svår bok att läsa. Ibland vill jag bara skrika ”kasta Bibeln och följ ditt hjärta” men förstår med intellektet att är man uppväxt med Jesus i nappflaskan så är tron på att man är ”fel” svår att bara göra sig av mig utan år av kamper. För det tar Lundholm många år att komma ur tolkarnas grepp och tillslut våga lita på de egna känslorna.

I början drogs han till de radikala inom frikyrkan just för att det kanske skulle hjälpa honom att ”bli av med” sin läggning. Hur vanligt är det inte att man vänder sig emot den man är och blir homofob inom kyrklighetens sfär? Förtränger och hatar både sig själv och andra homosexuella?

För mig blir det smärtsamt att läsa hur fast han var i tolkningarna av Bibeln där homosexualitet ses som någonting som går att bota. Men sakta men säkert förändras hans bild och det är detta boken handlar om.

Han är väldigt ärlig i sin hållning. Berättar om olika sätt att se på detta och också hur han från början trodde sig ha fått ”demoner” och sådant i sig för att han kände såsom han gjorde. Boken tycker jag främst vänder sig till människor som likt honom fastnat i det vad tolkarna säger och det som faktiskt ens egna hjärta säger. Om kampen, konflikterna och hur man faktiskt kan bli fysiskt sjuk i kroppen om man inte följer sitt hjärta.

anton_lundholm

Anton Lundholm

Jag själv som är uppväxt i ett ateistiskt hem känner många gånger när jag läser boken att Bibeln i fel händer gör många människor oerhört illa. Hur man med hjälp av Guds ord tolkar sig bort från det centrala som alltid i en sund tolkning är kärleken oavsett vem man älskar. Min Jesus sätter alltid kärleken främst. Förstår inte ens hur man kan göra något annat?

Första halvan av boken ger jag toppbetyg, men sen tyckte jag att Lundholm själv fastnade i för mycket problematiserande i det teoretiska och tappade bort lite i det jag var nyfiken på. Men i det stora hela får boken positiva omdömen av mig och jag hoppas verkligen att de förkunnare som står där och gapar om hur fel homosexualitet är, ger boken en chans och lyfter blicken ovanför bibelcitaten de håller så hårt i. Att de i djupet försöker våga förstå hur en människa med homosexuella känslor faktiskt känner. Man väljer inte sin läggning.

Det jag gillade också var att han tog upp olika aspekter av hur man kan se på detta. Inte bara att man ska acceptera allt och alla, utan försökte se hela bilden. Det gav mig en inblick i hur vissa resonerar och även om jag inte håller med i en stavelse var det nyttigt för mig att ändå försöka förstå varför kärlek mellan två personer av samma kön rör upp så mycket känslor, när världen ser ut som den gör idag.

Ibland tror jag bara att ”livets gång” kan förändra synen hos vissa samfund och församlingar. Såsom det har förändrats gällande andra saker som förr i tiden var kontroversiella och som idag är en självklarhet.

Relaterat
Anton Lundholm skriver om att vara homosexuell i frikyrkan (Dagen)
Libris-böcker öppnar för en homosexuell livsstil (Världen Idag)
Anton är gay och stolt kristen (Vetlanda-Posten)
Anton skakar om frikyrkligheten med sin bok (ETC)
”Jag bad om att bli befriad från mina syndiga tankar” (Året runt)
HBTQ-kultur. Välkommen in i min garderob – Anton Lundholm (Helds HBT-nyheter)

Början på påsken

Det som påminner om påsk i mitt hus detta år 2014:

Två påskliljor i köksfönstret.

Självklart så tar jag fram Elias fantastiska påskkärring som han gjort i skolan för ett par år sedan.

Gula tulpaner som förgyller vardagsrummet.

Inga andra påsksaker tar jag fram i år. Det är jag och Elias under hela påsken. Frida är hos sin kille och Linn är hos Anna där hon numera bor för det mesta.

Idag så ska jag och Elias gå till den lokala butiken. Han får välja eget godis och sen så gör jag något som påminner om en påskmiddag med prinskorv, köttbullar, lax och ägghalvor i alla fall. Det blir vi två vid middagen och jag tar nog fram en sillburk med lite potatis innan vi äter tillsammans.

Det är så att påsk och sådana här högtider inte betytt så mycket för mig tidigare. Men jag vet inte riktigt vad det är, för den här gången så känns det väldigt mycket att vara helt ensam vuxen. Det måste jag erkänna och jag har svårt att ens tänka på detta. Men det är bara som det är numera, jag måste ju hitta mina egna vänner, bekanta eller vad jag vill om jag ska undvika detta i framtiden. Den jag tycker mest synd om är min son, som ska behöva sitta ensam med mig i påsk. Det är den värsta känslan faktiskt.

Som jag sagt tidigare, så är jag nog i en väldigt känslig fas i mitt liv just nu. Vill inte gå djupare in på känslorna och vad de gör med mig, men det finns två vägar att välja. Kanske är denna påsk en stark indikation på vad jag måste göra i framtiden. Så känns det nu i alla fall. Inom mig så är jag väldigt ledsen och trött på det mesta just nu. Men som sagt, jag tror jag måste göra ganska radikala saker för att komma vidare.


Figurerna i filmen Frozen.

Vi hade så mysigt som det går när vi tittade på Frost igår, jag och Elias. För mig var det stort att han var med mig en sådan lång stund i vardagsrummet. Han börjar ju själv bli stor och vill göra sina egna saker, främst framför datorn där han byggt upp ett eget socialt liv. Så känns det i alla fall eftersom han skrattar och stojar där en hel del. Så att fadern fick plats på ett hörn, det kändes bra.

Min tacksamhet finner inga gränser över att han finns i mitt liv. Det finns inte ord för hur mycket han betyder för mig. Att då ens tänka tillbaka på min egen far och hur han varit mot mig, det går liksom bara inte ihop. Hur resonerade han och då speciellt i början av mitt liv, då jag rimligen inte kunnat gjort honom besviken. Nej, det blir tilt i hela mig då jag tänker på min egen far och hans agerande gentemot mig.

Vill bara att dessa helger ska vara över. Så att jag får försöka med vardagslivet och rutinerna igen. Men det skrämmer mig en del hur jag känner även inför detta just nu.