Tränar på uppriktighet. Må låta banalt i mångas öron. Men att säga som det är och kanske inte ha någon annan anledning till att man inte orkar träffas just nu. Sådana saker.

Halvsanningar om varför man inte orkar försöker jag undvika. Orkar själv inte med människor ju som inte är uppriktiga emot mig. Så idag sa jag som det var och jag struntar i om det faller i god jord eller inte. Jag orkade helt enkelt inte att sätta mig på bussen. Så är det.

Vi firade Earth Hour igår på vårt eget vis, jag och Ellet. Numera så är det än mer en familjestund och lite mys istället för det egentliga syftet att spara el och prata om varför. Det är gott så. Vi körde Diamanten och gottade lite.

Ett litet stråk av vemod passerade mig dock när jag tänker på hur det varit tidigare år. Men jag är så glad att jag och sonen kunde göra detta tillsammans. Det betyder mycket för mig. En dag så är jag kanske själv, även på Earth Hour.

Att flytta fram klockan en timme är inga problem när man jobbar enbart på vardagarna. Det märks knappt faktiskt. Lite ljusare på kvällen blir det, vilket jag gillar.

Söndagar är ingen favorit för mig, även om barnen är här. Ja, nu är det ju bara Ellet eftersom Frida sover borta för andra helgen i rad. Kärleken kan slå till, fort och snabbt. För en del i alla fall och jag kan bara som pappa glädjas över detta. Att få krama någon, vara nära och känna kärleken, det är ett av livets höjdpunkter. Min dotter har haft det så tufft i perioder, så jag är så glad över att hon nu får uppleva det som är en stor del av livet. I alla fall meningen med livet, att få känna kärlek och vara omtyckt av någon.

Mitt inre rum när det är perfekt.

Vet inte, men jag mår lite konstigt i mitt inre rum. Svårt att sätta ord på vad det är. Uppgivenhet, “ta det för vad det är” eller bara noll förväntningar på jag vet inte vad, kanske?

Försöker inte att se för långt framåt. Den tanken skrämmer mig en del faktiskt utan att jag rent konkret kan säga varför. Men ett från femtio och vara där jag är så att säga kanske kan få vem som helst att bli orolig. Som om proppen redan gått och det liksom får bli som det blir i fortsättningen.

Nu ska jag fokusera på det positiva istället. Det jag har och det som gör mig gott. Saker som faktiskt får mig att fungera en dag till. Jag har fått leva i många år och jag är så tacksam över det, trots att vägen ibland inte varit rak. Men jag har fått uppleva och känna och jag är kvar fortfarande.

Tacksamhet!