Etikettarkiv: privatliv

Min digitala dagbok

Skriver jag inte här vad jag gör, så faller det många gånger bort. Så är det. Min digitala dagbok, det är min bloggs främsta syfte. För att minnas, för att kunna gå tillbaka och se vad som har hänt i mitt liv.

Fast sista månaderna så har jag tappat lusten att skriva om mitt privatliv här. Madonna och lite allmänna ord går bra, men inget djupare. Anar anledningen till det men det handlar också om att mitt liv är ganska ointressant för andra än de som står mig nära.

2015-09-13

Anna har ju skaffat katt. Hon heter Mini och fick helt oförhappandes ungar för 11 dagar sedan. Hon var alltså gravid när Anna fick henne, men det visste ingen om..

Idag var jag och Elias och hälsade på och tittade på dem. De är små underverk och så fina. Nu har de börjat att titta och försöka gå… fantastiskt rofyllt att titta på dem.

2015-09-13

Den stolta modern med sina ungar. Färgen på den ena är unik. Gulaktig och jag har aldrig sett något liknande. En liten film på underverken ligger på min Facebooksida. Visst är de underbara, de små liven?!

Lustan att skriva, vart fångar jag den? Att sammanfatta, om inte annat för det egna minnet, och fortsätta på denna blogg som faktiskt nu funnits i över 8 år…

Gott Nytt 2015!

Bara att skriva om 2014, det har ena stunden känts som om att det inte finns någonting att säga och sen andra stunder att tacka sjuttsingen för att här ska det sammanfattas!

Gott nytt 2015!Ungefär så har mitt år varit om jag ska generalisera lite, å ena sidan en övertygelse om det mörka och svarta med kraftig ångest, å andra sidan en nytändning och ett positivare medvetande där oro och rädslor är sekundära eftersom vägledning och hjälp finns.

Så svänger det och det har blivit så mycket starkare under 2014. Som en tudelning. Ibland närmare känslorna oavsett vilka de är, samtidigt som vissa perioder är helt bedövade och långt borta.

Ibland känns det också som om det är en stor negativ energi uppifrån som lägger sig som ett lock över saker och ting. Uthållighet och väntan verkar inte hjälpa, utan aktivitet verkar krävas. Att inte kunna fly undan, utan känna detta ständigt är något som under året bara blivit värre.

Hur fan sätter man ord på allt detta utan att det låter flummigt?

Det är en pendel som slår väldeliga i alla fall. Att titta tillbaka på tidigare år och läsa det som skrivits på nyårsafton så står ju flosklerna som spön i backen. Det är känslan och om det är positivt att nu se det på det viset, eller om det är ett bakslag, vem vet?

2014 har i alla fall varit väldigt tungt i perioder. Rent jobbmässigt så har den jobbigaste tiden varit de sista tre månaderna. Jag har känt mig otillräcklig, men ändå svalt och kört på bara eftersom jag inte sett några andra alternativ. Plikttrogen och lojal. Arbetet måste ju göras och sen har jag vetat att det finns ett slut så att säga på detta i januari. Har också haft svårt att ta hjälp och prata om det. Har aldrig känt mig klar och nöjd, utan det har bara kommit mer saker som måste göras. Negativ stress som bara byggts på för varje vecka som gått.

Nu i efterhand så vet jag inte hur bra det har varit med den här strategin eftersom tankarna på jobbet allt oftare ger mig ångest, även nu under ledigheten.

Privatlivet vill jag knappt prata om. Två olika liv. Ett med familjen och numera främst med Ellet i 14-dagars perioder. Både Linn och Frida bor ju på annat håll. Det är också en förändring att förhålla sig till utan att bryta ihop. Det är ett av livets spelregler när man valt att bli förälder och kampen inom mig är att inse att även detta pågår hela tiden. Stor tacksamhet över att familjen håller ihop och att vi trivs så bra tillsammans och då räknar jag givetvis in både Anna och Tofflan.

Linns studier i Umeå och Fridas anmälan mot Uppsala kommun är två stora händelser för mina tjejer under året, händelser som påverkat mig en hel del.

Sen detta att leva ensam år ut och år in. Blev så frustrerad häromdagen att jag skrev en egen post om det. Vill inte ens prata om eländet… här hjälper inga böner och kanske är det som så, att ensamheten är nödvändig, för lärdomarna och förståelsen? Skräcken är ju att aldrig bli redo…

Tråkiga besked på jobbfronten om arbetskamrater har dessutom präglat 2014. Det känns som mycket död och elände. Sen alla förändringar som bara accelererat och där jag gjort allt för att hänga med. Tungt jobbår helt enkelt med arbetskamrater som försvunnit på ett eller annat sätt och den tuffa arbetsbelastningen de sista månaderna. Nej, 2014 har varit tungt på många sätt…

Positivt då? Det måste ju finnas sådant också? Givetvis!
En förändring i april satte sig djupt. En andlig upplevelse, men ändå väldigt konkret gällande alkoholen. Jag vet, nu låter det flummigt igen, men genom upplevelsen så försvann det alternativet i mitt liv och det finns inte tillgängligt för mig längre. Inte på något vis och inte i något sammanhang. Det var liksom så självklart och har så varit sedan dess. Detta var helt klart en konkret vägledning och för det är min tacksamhet stor.

För vill jag vara kvar på jorden, så finns det inga alternativ helt enkelt. Går jag emot detta, då får jag stå för konsekvenserna. Den insikten blev så stark och den hjälp jag sedan dess fått med tankarna kring alkoholen är så befriande i mitt inre. Det jag tröstar mig med idag har inget som helst med destruktiva saker att göra och det är en stor och positiv förändring 2014.

Det gäller även min kost. Förändrar jag den inte, då får jag leva med det som blir såsom diabetes, hjärtproblem och ledbesvär och jag vet inte allt. I det fick jag en redig varning och nu när jag kört på LCHF-kost sedan augusti, så är värdena idag perfekta. Jag stod med ena benet i helvetet, men fick hjälp tillbaka. Uppföljning kommer att ske under 2015 för att se hur kosten slår på övriga kroppen.

Det blir också, sakta men säkert allt mindre kvar av herr Olsson. Visst, gikthelvetet gjorde sig påmint ett tag efter kostomläggningen och frågan är väl nu när kosten har kickat in, om dessa giktattacker är ett minne blott under 2015?

Har svårt att se framåt. 2015 känns inte lockande. Kanske är det sifferbytet som skrämmer i november? Kanske uppgivenheten inför saknaden av en livspartner i mitt liv? Kanske för att vissa saker bara känns så fastlåsta och omöjliga att ändra på? Kanske för att jag grubblar och fortfarande tror mig kunna styra och kontrollera saker? Detta jävla kanske, kanske är orsaken?

Ibland har jag svårt att ta mig själv på allvar. Förstår någon vad jag menar då?

Mina barn – mitt allt! Behöver inte säga mer. Deras vandring vill jag följa på plats så att säga och det driver mig framåt. Även till år 2015…

En sak i taget. Sanningen gör oss fria. Bemöt människor såsom du själv vill bli bemött.

GOTT NYTT 2015 vill jag önska er alla som läser på min blogg!

Relaterat
Mitt 2014

Trettio år på stiftet

Den 26 oktober 1983 så stegade en osäker 17-åring in på stiftsbyrån i Uppsala. Det var tack vare arbetsförmedlingen som denna osäkra man skulle få “prova-på” att jobba på ett kansli. Det hette ungdomslagsplats på den tiden. Arbetsuppgifterna bestod i att göra det som ingen annan ville göra, det vill säga springpojkens.

Jag visste inte vad jag ville med mitt liv och i valet mellan okända Stiftsbyrån och kända Pharmacia så valde jag Stiftsbyrån. Fråga mig inte varför, men det bara blev så. Idag så ångrar jag verkligen inte det valet. Stiftsbyrån bytte namn, gick ihop med domkapitlet och stiftsnämnden och blev tillslut stiftskansliet år 1989.

Det har hänt så mycket under dessa år. 30 år i stiftets tjänst är jag idag stolt över. Ett tag var jag inte riktigt det eftersom många anser att vara plikttrogen och lojal idag inte är egenskaper som premieras. Man ska ju ha allt på papper för att räknas och det har jag aldrig haft. Men jag har en gedigen erfarenhet av att arbeta och lära mig saker där jag har hamnat inom stiftet och idag sträcker jag på mig och är stolt. Efter 30 år så vågar jag det!

2009 så skrev jag dessutom ett inlägg om hur jag hamnade i kyrkans värld.

8402
I februari 1984 så gjorde jag och ett par arbetskamrater PR för vår tjusiga stiftströja.

Administrativa uppgifter, springa ärenden och svara i telefonen var det jag sysslade med under de första åren. Saker och ting gick undan och jag trivdes väldigt bra. Då hade jag drivet och ville alltid göra bra ifrån mig och det vill jag fortfarande förstås. Min första chef hette Allan Karlsson och han skrev jag om 2009 när han lämnade oss.

1984-04-24
24 april 1984

Min mentor under många år var Claes Göthberg. Det kan jag idag säga att han blev utan att överdriva. Han var ett stort stöd med sitt sätt gentemot mig och vi blev även vänner vid sidan av jobbet. Att han i februari 2014 ska gå i pension känns märkligt, men det är ju så det fungerar här på jorden. Ingenting varar för evigt, men nog kommer det att bli konstigt alltid.

1985 i augusti
Ärkestiftets Dag i Furuvik med Claes i augusti 1985.

Det finns inte ord för vad han har betytt för mig genom åren. Han blev många gånger det stöd som jag saknade från min pappa. Han hjälpte mig och brydde sig när det var tufft i perioder för mig.

Vi hade mycket roligt på jobbet under 80-talet. Många spännande och intressanta människor passerade revy genom arbetet. Minnena är många kan jag säga.

1989
1989 så packade Claes och jag för att vi skulle flytta ihop med Domkapitlet och Stiftsnämnden.

1989 i februari
Här poserar jag 1989 med dåtidens adressregister som jag var ansvarig för. Varje namn stod på en egen plåt och sen drog man dem i en maskin med bläck så att adressen hamnade på ett kuvert. Modernt värre… (;-)

Många säger ju att det var bättre förr, och på ett sätt så kan jag väl hålla med. Allt var mycket enklare eller hur jag ska säga det. Idag är saker och ting mer komplicerade, även om det går snabbare med kommunikationen mellan människor så kan faktiskt även jag ibland känna att tekniken är lite för mycket och för avancerad. Det krävs liksom så mycket mer bland alla valmöjligheter som finns.

8909
Mycket fick jag vara med om under åren. I augusti 1989 så fick jag åka med och vara ledare på ett läger för utvecklingsstörda i Idre.

Jobbet 1989
Klipp från ett gammalt fotoalbum. Detta är också från 1989 (mest foton från det året) där hela arbetslaget är samlat högst upp och bilden nedan är från Birka med Clabbe.

1994 så vann jag mitt första (och enda?) pris. Det var ett då ganska nyinstiftat miljöpris och motiveringen gillar jag: För hans arbete att göra stiftskansliet till ett föredöme i miljöhänseende för pastorsexpeditionerna i stiftet.  Det ska finnas en bild där jag tar emot priset av dåvarande biskopen Tord Harlin, men den hittar jag inte just nu.

1996 så hände det en stor förändring för mig på jobbet. Jag fick ett erbjudande om att jobba med datorer på stiftet trots att jag saknade formell utbildning. Data var ju relativt ovanligt då, men det började ta fart och de behövde en ersättare för den ansvarige som då slutade.

Jag tackade ja och 1997 så släppte proppen kan man säga. Satsningen på data tog verklig fart och mitt yrkesliv fick en helt annan inriktning, trots att jag var kvar på samma arbetsplats så kändes det som att börja på en helt ny tjänst.

Att få vara med om att bygga upp e-posten (minns första försöket med FirstClass), hitta lösningar via datorerna och liksom vara med från början var väldigt roligt. Diskussionerna på Spira (som kyrkans gemensamma system då hette) minns jag väl. Tjafset med Dag Sandahl om homosexuella vilket resulterade i biskopsord där Sandahl tyckte att min biskop skulle ta mig i örat för att jag propagerade så för homosexuella (var själv djupt inne i garderoben då) och dess plats i kyrkan kommer jag speciellt ihåg.

Svenska kyrkan var ju en helt annan kyrka då, i början på 80-talet, än vad den är idag. Det finns mycket att säga om detta egentligen, men jag konstaterar att det idag är en mer inkluderande inställning och en mer liberal kyrka, vilket för mig är positivt.

2002_arbetsplats
Så här såg min arbetsplats ut 2002.

Jag hamnade i olika konstellationer under de kommande åren och tillhörde en tid i början på 2000-talet infogruppen (vilket jag är tillbaka i idag) och då var sammanhållningen stark och speciell. Flera chefer passerade och jag har ofta fina minnen av dem och alla har de varit stöttande och hjälpt mig genom svårigheter och problem, ibland på ett sätt som är få förunnat att få vara med om. Mina chefer har aldrig ens fått mig att fundera på att byta jobb och det är ju ett gott betyg.

2002 i mars
Personaldagar i Rättvik med infogruppen i mars 2002.

En period så åkte vi på personalresor en gång om året. Det var väldigt generöst och jag har bland annat varit i London, Rom, Tyskland och på Island med jobbet. Sista stora resan tillsammans gjorde vi 2006 då vi var i Tyskland. Jag gjorde en helt egen blogg om det äventyret.

0205_island
I maj 2002 var jag på Island med delar av arbetslaget.

Att åka till Island var helt klart ett minne för livet. Det var så annorlunda på så många vis och faktum är att jag fortfarande minns väldigt mycket från just den resan.

2003_jarna
Med järngänget i Järna 2003 (;-)

I mitten på 2000-talet och fram tills för något år sedan så började jag känna en väldig leda med det jag sysslade med. Det blev tyngre och tyngre med allt negativt som slog emot mig och det ansvar jag hade för både servrar, arbetsstationer och att vi skulle hänga med i utvecklingen gällande datorer, program och sådant. Ständiga uppdateringar av det mesta höll på att bränna ut mig blandat av personliga problem i privatlivet gjorde att livet gick i nedförsbacke.

Stiftsgården i Undersvik
Senaste tjänsteresan i oktober 2013 gick till vår fina stiftsgård i Undersvik.

Men för något år sedan så hände det saker. Igen. Jag blev med i infogruppen ånyo och fick också förändrade arbetsuppgifter och jobbar idag alltmer med våra webbar och sådant tycker jag är väldigt stimulerande att jobba med. Jag får utmaningar på ett helt annat sätt och känner stödet från både chef och medarbetare på ett sätt som gör att arbetsglädjen och nyfikenheten är tillbaka.

När vi gick med i den gemensamma IT-plattformen (GIP) i oktober 2012 så blev jag av med en del arbetsuppgifter såsom ansvaret över våra servrar som den största skillnaden. Istället så har jag alltså fått ansvar för vår interna webbplats och sen hjälper jag även till med de andra webbplatser vi har. Det är väldigt roligt att den här förändringen kom tillslut för mig.

I augusti 2013 så fick jag även ansvar för stiftets telefoni och detta beror ju på att integrationen mellan datorer och mobiler blir allt tätare. I början så kändes det tufft och mitt dåliga självförtroende gjorde sig påmint igen, men nu funkar det bra.

svenskakyrkan_uppsalastift

Trettio år på stiftet är lång tid. Men jag har liksom aldrig haft någon anledning att leta mig därifrån (förutom en kort tid på 2000-talet) eftersom gemenskapen och friheten i tjänsten varit fantastisk. Jag överdriver inte om jag säger att just mitt jobb varit den stabila pelare i mitt liv som gjort att det ändå går på något vis (förutom guldklimparna då givetvis). Det finns mycket tacksamhet i mitt hjärta mot Uppsala stift och Svenska kyrkan.

Det finns egentligen så mycket mer att säga, men att jag är kvar efter 30 år kanske säger det mesta? I det stora hela så har jag trivts oerhört bra på mitt jobb. Har säkert glömt ett och annat, men det är kanske inte så konstigt efter så lång tid.

Tack för alla dessa år alla ni som har berört mig på ett eller annat sätt genom mitt jobb! 26 oktober 2023 så kanske jag skriver en ny post… eller vad tror ni?