Etikettarkiv: Pride

Regnbågen på vardagsrumsbordet

Regnbåge i bordet

Fick mig att fundera en del, när denna regnbåge dök upp på vardagsrumsbordet.

Hur mycket jag än försöker frigöra mig fastnade orden från tonåren i mig. Agerandet och handlandet när jag var liten frös fast. Folk får säga vad det vill om mitt livslånga ältande gällande vem jag är och kanske är en del av processen i just detta att släppa alla hjärnspöken på vad jag TROR att andra tycker om mig.

Denna regnbåge som fanns på vardagsrumsbordet och boken ”Välkommen in i min garderob” har fått tankarna återigen att bli djupa gällande min egen sexualitet, eller om jag ska vara ärlig idag avsaknad av sexualitet och den längtan jag har efter ömhet från en man. I natt vaknade jag och kunde inte somna om. Hade en ångest som inte ville släppa. Har svårt att skriva om detta.

När jag växte upp väjde jag och lyssnade bara på allt det negativa om att vara bög. Tog till mig det minsta lilla förflugna ord av skolkamrater och tog det som en bekräftelse på att det var något fel på mig. Gömde mig och var livrädd för att bli ”avslöjad”. Det var nästan en daglig kamp att vara så ”normal” som möjligt.

Har skrivit tidigare om vart jag tror detta kommer ifrån. Då när jag var 6 år fick jag veta hur fel det var att vara nyfiken på andra killar. De vuxnas frånvaro av ansvar gentemot en värnlös pojke satte spår i ett helt liv. Också det att min annars kärleksfulla mamma inte försvarade mig utan gapade med min pappa.

Sen förstärktes det av min pappas hållning under uppväxten och jag hatade mig själv för de känslor jag hade gentemot andra killar. Tankarna på hur jag tänkte då finns kvar inom mig, även om jag idag på ett plan accepterat mig själv fullt ut. Har fortfarande svårt att formulera orden på det jag känner. Är mest orolig för vad andra ska tycka i perioder, även om jag vet att ingen bryr sig.

Att tycka om mig själv så pass mycket och stå för den jag är sitter hårt åt. Passager av att spela intresserad av kvinnor har många gånger funnits i mig. Att spela och inte vara ärlig, ens mot mig själv. För att jag har velat slippa blickarna och de tankar jag tror att andra har om homosexuella.

Jag har accepterat den jag är, men ändå inte.

Hela mitt medvetande med alla dess känslor har under lång tid förändrats, till allt mer av självacceptans, men det har tagit mycket lång tid. Det svart-vita har följt mig länge och då handlar det inte bara om mina egna innersta känslor gällande sexualiteten. Det har varit så lätt att inte behöva problematisera utan bara följa med strömmen, trots att det gjort mig illa. Så många taggar fick fäste i mig och efter nattens ångest kring min längtan undrar jag om inte några fortfarande sitter där.

ryssland_gay.jpg

Det var jobbigt för mig att läsa om Anton Lundholms problematiserande om att vara gay och kristen och hans kamp för att acceptera sig själv fullt ut. Skammen, smärtan och kampen känner jag så väl igen.

För mig är det jättesvårt att göra mig tillgänglig eller ens visa att jag är intresserad av en kille. Egentligen vet jag inte varför jag fortfarande är så rädd. Det finns ingenting att försvara eller frukta. Den enda jag fruktar är mig själv och mina tankar.

Varför bryr jag mig så mycket om vad andra ska tro och tycka om att jag är homosexuell? Det har alltid varit så, att jag inte klarat av att stå för den jag är. För rädslan att bli avvisad igen. Inte vara någonting värd för någon. Tittad på och att människor ska äcklas av mig. Mina egna projiceringar dominerar i detta.

Kanske har det inte med min sexuella läggning att göra utan är mer ett existentiell känsla som fastnat i mig, men där läggningen blivit en fix låsning för mig.

De minor som smällt på vägen gör att jag är passiv idag. Vågar inte utmana och söka kontakt med någon kille. Gömmer mig även om jag på en direkt fråga skulle säga som det är. Men inte känner jag stolthet och ”pride” som många homosexuella pratar om. Inte alls. Det hade varit så mycket lättare om denna längtan och dessa känslor inte hade funnits inom mig.

gaylove

Försöker tänka tillbaka på om jag någonsin någonstans känt mig helt tillfreds med den jag är. Hittar inget sådant tillfälle. För mig har det handlat om att nöta och försöka acceptera. Har hukat många gånger och varit rädd. Backat och straffat mig själv.

Tänk att det ska vara så svårt att acceptera den jag är. Med hela mitt hjärta. Regnbågen på vardagsrumsbordet fick mig att tänka på mig själv och den jag är idag. På min längtan efter en relation med en man. På hur jag själv förvägrar mig det finaste i livet och inte riktigt vet varför.

Jag har accepterat den jag är, men ändå inte.

Annonser

Utmanar mig själv

Många går nog på semester idag. Dessutom är det midsommarafton i morgon. Men vad tiden rusar alltså… har lite svårt att hänga med känner jag.

Det är så roligt att Linn bor hos mig nu. Visserligen är hon ute och far som en skottspole bland kompisarna, men hon har sin boplats hos pappa. Det är mysigt och jag blir glad av att ha henne i huset.

Idag har jag bestämt att åka på Pride. Det blir första gången på många år. Nu blir det troligtvis bara en kväll, men ändå. Sällskapet går inte heller av för hackor och det är så otroligt kul att det blev på det här viset. Det är kombinationerna som man inte alls kan se, som just är de utmanande och spännande i livet.

För jag utmanar mig själv, det gör jag numera. I morgon ska jag bjuda på grill. För att jag vill och inte för att jag känner att jag måste. Det är en förändring som jag är säker på att mitt nya sätt att leva påverkat i en positiv riktning. Visst, det gör att jag blir helt slut i tanken emellanåt och undrar vad jag sysslar med. Ändå så kör jag på… …för jag vill umgås och jag vill ge eller hur jag ska uttrycka det.

I slutet av juli tre semesterdagar på Öland. Okänd mark men ändå så drivs jag av att våga. Precis som med Pride och precis som den kurs som jag nu går. Kastar mig ut, även om jag är livrädd. Tror att jag är livrädd i alla fall. Tacka sjuttsingen för att jag emellanåt knappt vet vart jag är (;-)

Vad är det värsta som kan hända? Bra ord som jag använder mig av ofta.

Orden från Tim Cook

Tim Cook

Tänk om jag kunde instämma i de ord som Apples VD Tim Cook sa häromdagen. Tänk om jag kunde säga de orden till mig själv.

I hela mitt liv har jag kämpat med att acceptera den jag är. Idag vågar jag påstå att en stor del i att jag dövade mig med alkohol berodde just på detta. Att jag har känt sådan aversion och sådant äckel emot mig själv, just för detta att jag faktiskt är homosexuell.

För många år sedan var jag på väg att acceptera mig själv fullt ut. Stolthet är väl ett för starkt ord, men jag skrev öppet om min situation och då var det ju bisexuell jag var. Vågade inte alls säga att jag var homosexuell. Åkte på Pride några svängar och försökte verkligen.

Jag fick en fin familj och trodde verkligen att det var den väg jag skulle gå. Det är en historia för sig (och ja, jag tackar Gud för mina barn, mina jordiska änglar, och att det blev som det blev trots allt gällande den här biten, ok?), men i alla fall, jag skrev positiva texter och hade en öppen attityd till mig själv och detta med att vara homosexuell i en heterosexuell familjekonstellation. Försökte verkligen acceptera den jag var utifrån ett förhållningssätt som var omöjligt i längden.

Sen att vi båda hade tvivel och funderingar kring vilka vi var, bara det en ganska otrolig historia när jag nu tänker tillbaka på det… men i alla fall…

Det slutade då i alla fall med att jag fick en galning efter mig. En som avskydde sådana som mig och det gjorde att känslor och tankar från förr kom tillbaka. Skamkänslorna åt upp mig inifrån och jag mådde inte alls bra under flera år efter detta. Det slutade även med att jag lade ner allt bloggande under en tid.

För det var ju också en form av bekräftelse av hur fel och skamligt det var att ens försöka vara sig själv. Det tog mycket hårdare än vad jag har erkänt för någon. Så lätt var jag alltså att få omkull och tvivla på mig själv. Hade ingen som helst självrespekt och självhatet fick förnyat bränsle. Barn- och ungdomsårens händelser kom tillbaka med kraft!

Fortfarande så har jag väldigt svårt att skriva vissa rader. Min längtan efter en man att älska till exempel är någonting jag har väldigt svårt att prata om och skriva om öppet här på bloggen.

Varför det fortfarande är på det viset, det kan jag inte svara på? Kanske beror det på min historia och hur jag, flera gånger med alkoholens hjälp, satt mig i situationer som bara skapat ångest inom mig? Jag vet faktiskt inte varför jag fortfarande inte kan stå för den jag är, och då speciellt inte inför mig själv.

För mig handlar det om att acceptera den jag är. Varken mer eller mindre. Det hade varit så mycket enklare om jag tillhört majoriteten och inte haft dessa tankar genom hela mitt liv. Ja, så känner jag faktiskt innerst inne, även om jag numera försöker acceptera min längtan idag.

Att kunna älska måste ju vara det viktigaste. Att vara sann emot sig själv. Det är ord jag hela tiden säger till andra och skriver om. Men använder jag mig själv av detta innerst inne?

Det är precis som om vissa händelser har etsat sig fast i minnet på mig. Som om jag inte unnar mig detta, som om jag inte är värd att få älska någon. Jag vet, det låter inte klokt och då speciellt inte efter alla dessa år. Men det är ju så jag känner och jag har legat lågt med dejting och sådant under flera år nu. Är inte registrerad någonstans och sanningen är att jag orkar inte med det längre. Det får vara som det är och jag har accepterat att jag kommer att leva ensam resten av mitt liv.

Vet inte riktigt hur jag med hela mitt hjärta ska kunna säga de ord som Tim Cook sa häromdagen. Det är min kamp idag att ärligt kunna säga att jag accepterar mig själv fullt ut.

På ett högre plan så vet jag varför jag måste gå igenom det jag gör. Ingenting sker av en slump. Min väg är utstakad och det är vissa saker jag måste igenom. Det vet jag, men det gör det inte lättare för det. Livet handlar om att känna och att acceptera. Valen har vi att göra om vägen blir rak eller krokig, men riktningen finns alltid där. Det gäller oss alla som valt att gå ner på jorden.

Tänker ibland på den där lilla Jerry. Han som då ingenting visste utan bara agerade utifrån sina känslor, de som bara var där. Han som sen trodde att orden om hur fel han var, att de var sanningen och som sen tryckte tillbaka det som han kände inom sig i så många år. Stackars jävel, som inte begrep bättre! Det är svårt att tänka på honom idag. Det ger mig en jävla ångest helt enkelt. Fortfarande och efter alla dessa år.

2011 så skrev jag en post med namnet Din jävla bög. Mycket av orden stämmer fortfarande och längtan finns kvar inom mig… en längtan jag av olika anledningar inte kan eller vågar bejaka. Fortfarande är det så.

Tim Cook iPride

Att Tim Cook nu går ut på de sätt han gör, det tror jag har stor betydelse för en del och då speciellt i de länder där homosexualitet är förbjudet och kriminellt. Att då Apples högsta chef är bög, det är liksom någonting som inte går att komma runt… …symboliskt så tror jag det har stort värde runtom i världen. I det är jag verkligen med Cook och i det har han gjort en stor sak.

Mitt eget mål?
Att en dag kunna säga exakt de ord som Cook sa och mena det med hela mitt hjärta:

Tim Cook

Klarvaken & tankar kring Pride

Ingen bra natt. Inte bra alls. Vaknade vid 03:15-tiden och hade sådan värk i benen. Var tvungen att gå upp och gå runt i huset. Det kändes dessutom som om jag ville krypa ur mitt eget skinn. Klarvaken, orolig och lite ledsen också.

Grubblade på samma saker som tidigare. Ska det liksom alltid vara så här nu? Drack ett glas cola och stod i köket. Tittade ut och blev ännu ledsnare. Värken i benen släppte inte utan jag gick en sväng igen. Hamnade tillslut i vardagsrummet. Tittade på mamma (har ett foto på henne i bokhyllan) och undrade vad detta betydde? Klarvaken, orolig och lite ledsen mitt i natten.

Givetvis så får en känslomässigt stängd person som jag inget svar. För det är nog så det är numera, att mitt skal är tjockare än någonsin. För att det liksom ska fungera överhuvudtaget. Jag tillåter mig inte att söka kontakt, att riskera avvisning eller vad jag nu egentligen känner.

Söker ingenting utan lever liksom för stunden. När jag tänker framåt så ser jag… ….ingenting. Ingenting för egen del i alla fall. Barnen har ju en plats och det är där fokuset ligger. Som vanligt, för att det ens ska gå överhuvudtaget. Får ångest av orden och knappandet på tangentbordet. Får tankar av patetisk och räddhågsenhet, självhat och det gamla vanliga. Precis, det gamla vanliga, år ut och år in! “Gör någonting åt det då, sitt inte bara där och tyck synd om dig själv.” Orden ekar inom mig.

Stockholm Pride närmar sig igen. Som vanligt så håller jag mig undan. För att jag liksom inte är värd att vara med och försöka umgås med likasinnade. Det är ju så det känns och det kan jag liksom inte med intellektet få bort. Det är numera lika djupt rotat inom mig efter de gånger jag varit med och allt bara känts jobbigt och till och med hemskt vissa år.

Pride är ingen positiv upplevelse för mig någonstans, förutom vid ett par tillfällen då jag gått i paraden. Men livet omkring, människorna och de avstånd jag kände när jag faktiskt försökte, de är mina minnen av denna festival, där upplevelserna borde vara precis tvärtom. Nog vet jag att mycket ligger hos mig själv, men det är inte hela sanningen. Jag har försökt att hamra in att det ÄR positivt och att det ÄR bra, men då ljuger jag ju för mig själv. Jag har aldrig känt mig hemma där, förutom då i paraden vid ett par tillfällen då jag kunde släppa ner garden.

Döm mig hur ni vill, jag bryr mig inte längre. Har nog med mina egna tankar om mig själv och de tillkortakommanden jag upplever mig ha idag. För min blogg är mitt andningshål, även om jag tjatar i 25 år till.

HBT – intoleranta & oförstående?

Måste säga att reaktionen på att Carola igår uppträddePride förvånar mig en del. Visst, jag vet att många hatar Carola och hennes så kallade inställning till homosexuella.

Det tråkiga är ju då att de läst på dåligt och redan för 11 år sedan så backade Carola och skrev ett fint och uppriktigt brev till QX.

Men det vill de liksom inte se, de som bestämt sig och för alltid hatat och hatar Carola. Just detta Carolahat föranleder mig till att skriva denna post, eftersom jag tycker den är orättvis, fel och elakt gentemot henne.

Jag kan erkänna att hon falnade för mig genom åren, just för hennes frånvaro och otydliga hållning gentemot sådana som mig. Men jag har aldrig hatat henne och jag har någonstans långt därinne förstått att hon faktiskt inte är den som media vill få henne till.

För i vissa skeenden i livet så har vi olika lojaliteter att hålla oss till, det är liksom inget märkligt och unikt för Carola. Märk väl att hon ALDRIG sagt någonstans att vi är onormala och fel, det är hela tiden medias ord. Inte Carolas.

Hon har inte har velat prata om detta och det står ju i hennes rätt. Vilka är vi att döma? Vilka är vi att använda samma metoder som de som hatar oss gör?!

Blev faktiskt så upprörd över hur en del homosexuella skrev på Stockholm Prides facebooksida att jag inte kunde vara tyst:

Att HBT-folk är så intoleranta och hatiska mot Carolas framträdande på Pride igår förvånar mig icke! De ser inte förlåtelsen och de ser inte den glädje som många av oss nu faktiskt känner när Carola uppträdde! Att läsa om hatet och intoleransen (som vi själva mött många gånger) gör mig verkligt ledsen. Har vi inget lärt?!

För mig är det stort och jag tror att detta var en öppnare (tack Rickard Engfors) och det skulle inte förvåna mig ett dugg om hon är med nästa år med eget uppträdande. Jag är där då…

Jag vill glädjas med detta att Carola stod på en pridescenen igår. Jag vill hylla henne och jag vill krama om henne. För mig är det viktigt och väldigt stort. Det visar också att saker och ting inte är huggna i sten. Det visar också hur viktiga våra vänner är och vad dess influenser betyder.

Oavsett vad hon tyckt tidigare så är det en stor markering som jag tycker är viktig för oss HBT-människor. Vissa vill inte se detta och de bara dömer henne. De är då precis som de som de alltid kritiserar och som dömer dem.

Det gör inte jag, jag hyllar henne!

Tack, Carola!

Carola på Pride

Nu har det hänt, Carola har uppträtt på Pride!

För många av er så betyder det inte ett skit, men för mig är det så stort…

Att se henne uppträda på Stockholm Pride är bara så överväldigande för mig. Jag har faktiskt inte ord för det, utan tårarna rinner. Tänk om jag hade fått vara på plats… har svårt att samla tankarna.

Detta är stort för mig och många andra homosexuella som alltid velat sett henne på festivalen. Har svårt att sova och att se detta klipp gör mig så glad och varm! Människor i gayvärlden dömer henne nu och gapar om hur illa hon har betett sig genom åren… men för mig som gay och bög så säger jag bara fuckoff till dem..

Vi är inte perfekta från början och några som borde begripa detta är folk i HBT-gruppen! Jag bara njuter och jag kan inte sluta att titta på klippen! Hon är fantastiskt, Carola!

Tror också att hennes möte och vänskap med Rickard Engfors 2006 har betytt en del. Att de kommer så bra överens och är så goda vänner har också gjort sitt till. Det är jag säker på!

Tack Carola! Du vet inte hur viktigt detta var för många inom HBT!

Carola skriver själv om kvällen på sin blogg här!