Etikettarkiv: präst

Doftande böcker från 1884 & 1921

6 juli 2017 Bibeln och Nya Testamentet

Bibeln från 1884 kostade 2 kronor då den släpptes för 133 år sedan. Språket och det svåra typsnittet gör den i princip oläslig. Men att bläddra i den, känna dofterna och se den tomma lappen ligga mitt i boken skapar känslor i mig. Faktiskt mest positiva och tillbaka till någonting som för länge sedan passerat i den tideräkning vi har.

En yngre präst som sitter i kyrkan och läser. En godtrogen och för den tiden liberal förkunnare. En längre kappa och han har lite bråttom i mittgången. Ser inga människor mer än honom. Trygghet, det förväntade och en tro på Ordet.

Den lilla svarta boken Nya Testamentet och Psaltaren från 1921. Här är både språk och text läsbart. Lappen i boken större men dofterna svagare.

En svart bil med högt tak. I baksätet sitter en yngre man och läser ur boken. Ingen bok som legat i en kyrka utan i ett hem.

Man kan väl få fantisera lite… (;-)

Väldigt förvånad över att dofterna gör mig lugn. Dofter är intressant och då speciellt i äldre böcker. Ger nästan mer än att känna på dem. Att också fantisera om ägarna och vad de befunnit sig känns spännande. Själar som idag gått vidare till annat.

Detta med tid och rum. Så fascinerande.

Annonser

Min pappa Ann-Christine

2015-02-23 Min pappa Ann-Christine

Boken om Henemark rörde om och boken om prästen som bytte kön Min pappa Ann-Christine känns rejält och bränner till flera gånger i djupet av mitt hjärta.

Det är dottern Ester Roxberg som skriver och en del ord hon skriver om sin far (som numera heter Ann-Christine Roxberg, tidigare Åke) känns. Smärtan och det oundvikliga slutet på det gamla och nya tvingande situationer berör mig djupt.

Hur kommer bilderna i mitt huvud att se ut, när jag tänker på mitt pappa.
Pappan med skägget i mina barndomsalbum eller pappan med mascara som inte finns på bild.
Vem är pappan på bilderna nu, när pappan inte längre är han?
Vems barndomsalbum är det, om pappan inte är min?
Det är inte mina album, de tillhör någon annan.
En annan Ester.
Barnet Ester.

Om att acceptera och försöka förstå. Smärtan i förändringen är påtaglig i början och Ester Roxberg beskriver det så bra, det är vasst och djupt tar det.

Hennes ord om den första julen. Om tystnaden och att ingen kommenterar pappan som nu är kvinna. Orden är inte många i vissa kapitel, men en del av dem träffar direkt i känslocentrat. Hon berättar om Fars dag och frågar vad man ger en pappa som heter Ann-Christine? Om pappans 60-årsdag och hur gratulationssången blir helt fel…

Bilden av min pappa kommer aldrig att försvinna med vinden, och jag kommer aldrig att sluta leta efter honom.

Det här är en bok som gör ont att läsa i vissa delar. Processen förändrar dottern och avslutningen visar ändå på det hopp och den försoning i det inre som där kan skönjas:

Även om andra inte kan se, så vet jag att Ann-Christine är min pappa. Det kan ingenting ändra på. Det kan aldrig försvinna.

Labyrintvandring

En av de stora avtrycken för mig var den labyrintvandring som jag hade förmånen att vara en del av på torsdagskvällen. Har ju ganska svårt för de traditionella mässandet och alla ord som kommer från prästerskapet vid kyrkliga handlingar sen länge. Missförstå mig rätt nu, men att sitta i en kyrkbänk och bara få ta emot, det har liksom aldrig varit min grej.

Men detta var något helt nytt och för mig en så positiv upplevelse att jag vill dela den med er.

2013-10-03
Fick inte till bilden så bra, men målet var att nå ljuset…

Vi satt på stolar runtom labyrinten. Harmonisk musik spelades och efter en stund stängdes den av och gårdens kaplan Magnus sa några ord. Innan vi gick in i labyrinten så berättade han varför de nu hade en sådan på gården och den fascination som just labyrinter blivit för honom. Labyrinten på stiftsgården är gjord av rött tyg. Den gjordes i somras på ett läger av ungdomar.

Ny lugn musik sattes på och vi som deltog fick själva bestämma när vi kände oss redo att gå labyrintvandringen. Det var en lugn och fin stämning och väldigt många tankar for i huvudet på mig. Efter ett tag så gick vi alla runt i den takt vi önskade.

En del hade lite bråttom, en del tog det lugnt. Ibland så stannade man till en stund. Symboliken med livet blev slående och så påtagligt. Ibland rusar man igenom saker och ting, ibland så fastnar man och ingenting händer. Ibland så lunkar det på och man stöter till någon på vägen i sin egen vandring. Men man går ofta själv i sin egen livskamp. Så kände jag och det är mina högst subjektiva känslor, vilket nog speglar där jag är i mitt liv idag. Fick faktiskt bita ihop ett tag för att inte låta känslorna helt ta över.

Labyrintvandringen fick mig att tänka till. Ibland har jag för bråttom och det kom verkligen fram i denna vandring. Stanna upp, ta hänsyn och vänta. Vissa stunder så kände jag mig även jagad, att människor kom mig för nära. Det blev väldigt symboliskt det hela. Det var också stunder av flyt och fokusering, även om det många gånger stormar rikligt i mitt inre.

När alla hade gått i labyrinten så sa prästen en del fina ord, även om jag personligen tyckte att det blev lite för många. Labyrinten talade för sig själv så att säga och just den känslan var märkvärdig på något sätt, vilket gjorde att orden liksom bröt av den fina stämning som labyrinten i sig själv skapat. Vi gjorde alla detta tillsammans, men ändå så har vi totalt olika upplevelser av vår vandring. Precis som i det vanliga livet.

Labyrintvandringar är ett sätt att möta sitt inre som tilltalar mig. Jag hoppas att få vara med om fler och att det sprider sig bland våra församlingar i Sverige. För när jag googlar på detta så finns det inte på så många ställen i vårt land. Sprids det så kanske även jag tar mig till kyrkan lite oftare. Vem vet?

Farväl lilla Berit

Funbo kyrka

Jag och Linn tog bussen till Funbo kyrka för att gå på begravning.

Till sista vilan för moster Berit

Min moster Berit skulle få komma till ro och sista vilan.

Begravningen var väldigt fin och ljus. Prästen var bra och hennes ord om Berit var fina.

Jordbegravning

Detta var en jordbegravning vilket innebär att man bär ut kistan direkt till gravplatsen och sänks ner i jorden. Ingen kremering alltså och man tar ett sista farväl direkt vid graven. Jag har aldrig varit på en jordbegravning tidigare och 1999 var min senaste begravning då min mormor (moster Berits mamma) begravdes.

Jag filmade en bit när kistan bars till graven.

Berit till sista vilan

De var värdiga de sex äldre männen som bar kistan. De bockade och visade stor respekt.

En vit ros

Linn och jag hade varsin stor fin vit ros. Min älskade dotter var ett stort stöd för mig.

Ett sista farväl

Kusin T och syster (min moster) Inger tar ett sista farväl av Berit.

Familjefoto

Släkten är liten. Här är alla samlade som var med på begravningen. Sen var det några grannar till Berit som också var med och tog ett sista farväl.

Farväl lilla Berit

2011-10-27

Fika på Landings

Berits favoritställe var Landings i Uppsala. Där var hon många gånger. Så det var naturligt att vi hade fikat där. Inger berättade många minnen från deras uppväxt och det var en fin stund tillsammans.

111027_11

Efter fikat så ville Inger visa oss hur Berit bodde och vi tog oss till hennes lägenhet i Uppsala. När vi kom dit så luktade det jättekonstigt och det tog ett tag innan vi förstod vad som hade hänt. Ett element hade helt plötsligt “gått sönder” och rostat hål i mitten och stora delar av köksgolvet var dränkt i vatten. Inger hade varit där en vecka tidigare och då hade hon inte märkt någonting. Så nu blev goda råd dyra, vi gjorde allt för att få tag i en rörmokare men det var väldigt svårt. Tillslut så kom det i alla fall någon och konstaterade att det hade gått igenom golv och ner till grannen.

Det var en mycket märkligt upplevelse det hela. Hur kan det gå hål i mitten på ett element? Förvirrade och förvånade är ett milt uttryck av det hela.

För samtidigt så ville Inger att vi skulle ta det vi ville av de saker som var kvar i lägenheten, för annars så skulle det kastas. Jag hade väldigt svårt för detta och det kände så konstigt att gå omkring där och titta efter sådant man ville ha. Men vi hittade några saker.

En mycket gammal micro

En mycket gammal micro från 1993 har äntligen gjort sitt i mitt hem.

111027_13

Vi fick Berits mikrovågsugn. Det var väldigt oväntat och snällt av dem.

111027_14

Linn fick en väldigt fin klocka som vi tror att Berits man hade när han levde. Känns som en släktklenod och något som varit med väldigt länge.

En mindre tavla, en fin bordsklocka, en dalahäst och några prydnadssaker med kattmotiv fick vi också. Detta blir ju som minnen av Berit vilket känns väldigt bra.

Omvälvande dag med många känslor och något mer jobb blev det inte efter både begravning, trasiga element och all panik kring detta för att få hjälp för min del.

Vila i frid, Berit!