You are currently browsing the tag archive for the ‘pojke’ tag.

19 maj 2017 Självbilden

Oerhört snabbt tecknat. Knappt utan att tänka ett dugg. Självbilden.

Har alltid haft problem med min egen självbild. Som vanligt tror jag det bottnar i hur jag blev bemött som barn. Tryggheten och orden jag fick till mig under de åren.

Många tycker jag tragglar och borde släppa sargen nu. Kom in i nuet och strunta att se tillbaka. För din egen skull!

Till dem kan jag bara säga att JAG FÖRSÖKER och har så gjort med olika metoder länge nu. Svälja, ignorera och motsatsen prata, skriva och vädra men lik förbannat återkommer vissa saker till mig.

En del annat flyter då samtidigt upp och ibland känns det som om det är som att skala en lök detta. Det är nya lager som vill fram! Varför tror ni att jag har denna blogg?

I perioder under min skoltid kallades jag för badbollen för att några i klassen tyckte att jag hade för stort huvud. Det kan man skratta åt idag, men vad det satte sig i mig! Vad jag avskydde det öknamnet! Sen när jag hade ett stort födelsemärke på hakan (som togs bort när jag var 15 år, tack Sven!) som ett snille i klassen kallade för pyshålet i badbollen. Man tror kanske inte att sådana ord fastnar, de må vara oskyldigt och så, men hos mig fastnade detta.

Bögjävel, överkänslig, fjant och till och med psykopat är också ord som fastnat hos mig. Pappa hånade under perioder och då främst när han var berusad. Jag var ju inte den som var ihop med tjejer utan för mig var de kompisar. Det fick jag nog höra att det var bögigt och inte alls någonting att förvänta sig av en pojke. Om man nu då inte var bög…

Det fastnar. Så till den milda grad att det psykiska var helt övertygad om att huvudet växte. Endast en datortomografi kunde övertyga om motsatsen och då brast det för att inte kunna “skylla på” detta mer. Alltid en katastrof för att ens överleva. Sjukligt och paradoxalt, men så var det.

Mycket av den negativa känslan kring orden sitter kvar, även om åren gör att det bleknar och tunnas ut. Men nog finns synen på mig själv kvar och hur människor såg på mig. Hur jag trodde att de såg på mig.

Det är nog främst pappas ord som varit svårast att “komma förbi” eftersom jag själv under åren och då speciellt tidigt trott att det varit på det viset. Fel att känna som jag gjorde. Att som 6-åring bli helt osynliggjord med bara negativa ord och i princip ett samstämmigt kvitto från båda mina föräldrar över hur fel det var. Det fastnar och formade min självbild under många år.

Har skämts och gjort allt för att inte känna vissa känslor. Tillintetgjort mig så till den milda grad att jag tappat bort mig helt över vem jag egentligen är. En stark bild som funnits där i alla år är bilden jag har inom mig där jag som pojke står rak i ryggen som en liten tennsoldat i en trappuppgång som vi bodde i. Folk slår mig och jag gungar fram och tillbaka, men jag står kvar. Minns inte ens tårar utan bara en stenhård mur inom mig. Ingen jävel ska få komma nära och ingen jävel ska få veta någonting! Det är en bild som förföljt mig under åren.

Pojken som står där stenhård och inte låter sig beröras av någon. På sista tiden har jag blivit väldigt känslosam när jag ser pojkar i den åldern och det hänt dem någonting hemskt. Påminner de dessutom om hur jag såg ut…

Såg en film där en pojke farit illa och då bara flödade mina tårar. Tyckte så synd om honom och ville bara skydda. Såg en grabb på bussen häromdagen som påminde om den självbild jag har. Tankarna for i mig och jag kände sympati för honom samtidigt som jag ville honom väl. Log för mig själv. Så någonting har hänt med självbilden. Kanske var det mig själv jag såg och ville väl?

Men det har tagit många år och fortfarande gör jag mig själv illa. Det är som om jag alltid måste ha någonting att “skylla på” eller hur jag ska förklara det. Att må bra till 100%, det går ju inte för sig, eller?

Mitt intag av onyttigheter är just nu och idag ett kvitto på att min självbild fortfarande inte är helt positiv. En del av smärtan som finns kvar sitter i varje sked glass jag trycker i mig. För mig står min tjockhet för det jag inte kan prata om. Svagheten jag inte har kontroll över. Döljer smärtan i det tjocka. Istället för att släppa ut allt. Det sitter hårt åt och det finns fortfarande saker som är väldigt svåra att dela med andra. Vissa saker (som en del anser djupa och att jag är väldigt öppen med) har jag inte haft problem med.

Som sagt, varför tror ni jag bloggar?

Självbilden gjuts fast hårt till stora delar under uppväxten och är väldigt svår att ändra. Det tar tid och ibland stora delar av ett liv! Men det går att få en positivare bild av sig själv. För mig har det dock suttit väldigt hårt åt och jag är fortfarande kritisk till mig själv och fortfarande destruktiv även om de allra värsta metoderna numera inte används såsom alkohol och droger. Överkonsumtion och missbruk av sådant har i alla fall hos mig berott på att jag på något undermedveten plan velat göra mig själv illa.

Balansen har helt saknats under många år och det enda jag kunde göra var att sluta helt. Beroendet och vetskapen hur illa det gjorde mig och andra har äntligen fastnat i mig. Men det tog tid och satt hårt åt. Att lura sig själv och tro att det beror på andra saker och inte var alkoholen som var problemet, det tog många år för mig att begripa. Det var ju en tröst! Dessa vägar är stängda även om jag inte till 100% vågar säga aldrig mer. Men det ska väldigt mycket till om jag ska gå tillbaka och förstöra mig själv mer med dessa gifter.

Självbilden. Innan jag började skriva detta var det helt andra ord jag ville förmedla, men när jag väl började skriva blev det något helt annat. Ibland känns det som om jag inte är riktigt medveten om vad jag skriver, även om stolparna finns där. Det liksom bara kommer.

18 maj 2017 Gömda påskliljor

Igår när jag var ute och gick en sväng såg jag dessa påskliljor gömda i buskaget. För mig blev det så symboliskt gällande mitt eget liv just nu.

Kom fram, visa dig! Vad kan hända? Vad är det värsta som kan hända?

Det är fantastiskt hur symboliskt vissa saker kan bli. Dessa påskliljor är vackra och varför ska de gömma sig? Nu säger jag inte att vackert är någonting som är en framträdande egenskap hos mig… (;-) Ni ser… självbilden. Den där komplicerade självbilden.

Det fjärde av fem program i serien Stjärnorna på slottet handlade om skådespelaren Örjan Ramberg.

Örjan Ramberg, skärmdump från SVT

De övriga stjärnorna i årets upplaga av Stjärnorna på slottet är Harriet Andersson, Helena Bergström, Özz Nûjen och Rikard Wolff.

Vanligt hotellfrukost som han beskriver det, startar dagen. Han föddes den 26 februari 1948 på Sahlgrenska sjukhuset i Stockholm. Pappan försvann när han var två år. Han träffade inte sin pappa förrän 40 år senare…

Då träffades de på Strand Hotell, mitt emot Dramaten. Pappan kämpade med tårarna och det första han säger “Vilka snygga tjejer du haft”… sen var orden slut, inget samtalsämne liksom. När de skulle skiljas åt så fastnade deras glasögon i varandra.

Han var ofta ensam som barn. Låtsades redan då och spelade teater. Han ägnade sig åt livslögner när han beskrev sin pappa inför de andra barnen. Han var på sjön som han sa under programmet.

Han beskriver sig själv som en värsting under uppväxten. Mamman var förtvivlad. Lärarna ringde hem och grannarna klagade. Vistelsen som sommarbarn i Västergötland under många år präglade honom. Han blev ofta slagen och fick en plågoande som slog honom genom de år han var där. Han vågade aldrig berätta om problemen utan sa alltid att allting var bra.

Inom honom så växte det upp en aggressivitet och att få hämnas tack vare dessa upplevelser. Han ville göra upp med de där jävlarna på landet som han uttryckte det. Han fick sin hämnd.

Han slutade sedan skolan vid 16 års ålder och började spela musik. Han var med i olika band, bland annat Tages under en kort tid.

Under 10 års tid så var han apatisk och levde i princip på gatan. Drogade och jobben kunde han inte behålla. Han kände sig underlägsen. Han fick tillslut ett erbjudande att arbeta som springpojke på scenskolan. Atmosfären inne på teatern gillade han och under repetitionerna fascinerades han av den konstlade världen som han uttrycker det. Han längtade dit och ville själv spela teater. En jeansjacka och en tandborste hade han med sig till Köpenhamn när han gjorde sin första roll i Hair, året var 1971. Där var han i ett par år och spelade även i Jesus Christ Superstar.

Efter frukosten så var det dags för dagens uppdrag. Uppe på deras rum så låg ett foto på deras mammor. Det visade sig sedan att de skulle klä sig som dem och helt enkelt spela rollen av att vara sin egen mamma. Det blev riktigt intressant att se de roller som de spelade när de pratade om sig själva i rollen som sin egen mamma. Förvirrande?

På lunchen så fortsatte Ramberg att berätta om sitt liv. Påsken 1974 så sökte han till scenskolan och kom in. När man skulle vara som mest glad, då fick han världens ångestattack. Ett minne som fortfarande sitter djupt i honom. Att vakna upp som luffare och vara helt ensam i Köpenhamn. Den här ensamheten som vi alla bär på kom fram väldigt tydligt när han pratade om detta.

Om du inte är lycklig medans du lever, när ska du då vara lycklig?

1976 fick Ramberg en roll i filmen “Jack”. Han kan inte se sig själv på film. Kjell Bergqvist frågade om han kunde hoppa in för honom i en roll på DramatenHan var grann som en älg enligt Harriet Andersson. De träffades första gången på Dramaten.

Man får ligga i och fjäska sig fram, bli kompis med regissörerna för att få bra roller. I 40-årsåldern så bestämde Ramberg sig för att lägga ner mer arbete i sitt teaterskådespeleri. Natten är dagens mor spelade han i två år och lusten för teatern kom tillbaka.

1992 när han repeterade en pjäs så kom han ihop sig med regissören som kom för nära. Han blev skallad men pjäsen gick ändå till premiär. När han blev trängd, inte ses eller hörs och blir kränkt, då har han slagits genom åren.

Han beskriver sig som en dålig småbarnsfar, men att det har blivit bättre med åren. Idag tycker han att han har bra kontakt med barnen förutom den yngsta. Detta med att prata om skilsmässor blev jobbigt för honom. Det gick så långt att han yttrade att han inte skulle ha ställt upp i programmet.

Just bilderna av att vara ung och försvarslös berör honom under middagen. Han blev väldigt skör och ångrade mycket som han gjort under livet. Otrohet och falskhet. Han tog på sig mycket och när Harriet sa att finns det ingen som vill be dig om ursäkt, så kunde han ju även se det och inte bara slå på sig själv.

Han är en ensam pojke. Han kan inte slå sig till ro och kommer att fortsätta att skådespela ett tag till. Han berättade om sin fåfänga på ett roligt sätt.

Dagen avslutades Med eller utan ansjovis. Komiken finns där i Ramberg och programmet var förvånansvärt öppet och han visade sidor som jag inte riktigt visste fanns där. Ett bra program helt enkelt.

Relaterat
Stjärnorna på slottet – Özz Nûjen
Rikard Wolffs dag på slottet
Stjärnorna på slottet 2014

Liten och ståendes där i trappuppgången. Rak i ryggen som en soldat som aldrig ger vika. Inte för någonting. Kanske 7 år… livrädd att se sig om. Några försök gjordes, vilket resulterade i än mer rädsla.

Ser trapporna upp till lägenheten där dröm och verklighet tvistats ihop genom åren. Där dragen ristades in och upplevelserna formade mycket av de försök som gjorts senare. Soldaten finns kvar. Kanske för alltid?

Många minnen finns från den trappen. Från den gården. Från det så kallade livet. Ibland så kommer drömmen in och förlänger någonting och förändrar. Ger hopp och tankar om någonting annat. En saknad av helhet och något som var stabilt och fint. Så mycket som är cementerat och som alltid kommer att finnas där. Det är nästan så att varje rispa och skråma i den trappen finns inom pojken.

Nyårsafton 1979. Ensamheten på gården och tankarna på framtiden. För alltid fastetsat. För alltid knuten i magen som senare förvandlades till ett större monster. Det som aldrig fanns. Som aldrig egentligen brydde sig.

Ingen fick komma nära den lilla soldaten. Ingen fick någonsin ta sig in. När mamman dessutom försvann så var betongen så stark att de egna känslorna knappt fick kännas, ens i ensamheten. Självhatet att inte ens den som födde en brydde sig. Hånad och ignorerad av den som var kvar, gjorde att muren bara växte. Han blev som en soldat, en som ingen fick komma åt med sina tankar och möjligheter att göra illa.

Den pojken finns i mina tankar väldigt ofta. Den pojken fick betala ett högt pris även om många försök gjorts för att bryta. Grundtryggheten finns inte där och när mamman ropade att maten var klar och familjen ändå fanns där under korta perioder, så befläckas det av sanningen, hur den så kallade familjen faktiskt fungerade. Den lilla soldaten och den lilla pojken ville så att det skulle fungera och han förlät gång efter annan. Sveken och de mentala slagen spelade ingen roll, han förlät och han förlät… …tillslut så fanns bara tomhet och hat kvar. Blicken blev stilla och ingen fick komma nära. Pojken blev som en soldat. En duktig sådan som inte brydde sig om någon eller någonting i många år. En som inte tog kontakt och försökte. En som bara stod där! För att inte ens bli illa berörd igen.

Trygghetsjunkie. Paradoxalt. Möten, relationer och mod. Självhat. Plötsliga gråtattacker. Ilska och förebrådanden om svaghet. Hat mot andra offerkoftor trots att den själv suttit där i många år. Trygghetsjakt i det oroliga. Sitter still och tar inte för sig. Bitter för det. Men redskapen har aldrig funnits där. Imploderat hela tiden istället för det naturliga att explodera. Självstraff genom uppfostran.

Pojken är man nu. Han lever fortfarande. Men att prata och tänka tillbaka ses som att fastna, att vara patetisk och bitter. Det är därför pojken, som nu är man, sällan skriver om detta, trots att det format honom till den han är idag. För så är det… skadan kan bara lindras, aldrig tas bort helt.

Livet är det enda man har. Livet ska levas, men man måste också få prata om det som gör ont. Det har pojken nu gjort.

Var i morse beredd på trängsel och jävelskap på bussen. Men se, den var knappt halvfull och jag kunde till och med välja en plats där jag slapp sitta nära någon annan! Märkligt! Vart har alla människor tagit vägen?! Ja, skönt var det i alla fall och jag kom till jobbet den tid jag brukar komma när jag åker den här tiden. Vackert så.

Full rulle och för det mesta kul på jobbet. Vissa element blir jag lite trött på men det är bra träning för mig i tålamod. Men i det stora hela så gillar jag när det flyter på och jag har att göra hela dagen. Sen så utmanar jag mig alltmer genom att utsätta mig för sociala situationer som jag normalt sätt undviker som pesten. Jag har också bokat in ett par grejer i mars som normalt sätt skrämmer mig, men nu så ska jag utmana mina rädslor. Tamejfan!

Idag fick jag också klartecken från chefen att ta semester i april. Då ska jag till solen med dubbel-L:en och bara njuta. Cypern och Ayia Napa är destinationen, vilket jag också besökte 1982 när jag var en mycket ung pojke…

82_jerry
Före…

juni 1982
…under…

82_cypern2
…och efter resan 10-24 juni 1982. Jag var där med en kompis och nu 31 år senare så ska jag dit igen.

2013-02-27

Gick av vid samma hållplats idag. Tog en bild idag igen, men det ser ju lika taskigt ut som igår. I verkligheten är det dock vackert som sjuttsingen. Så varför gick jag ånyo av en hållplats tidigare än normalt?

Givetvis en ny vända in i den lokala butiken. Det kostar på att ha familj och det var tredje dagen jag släpade hem två kassar med mat. Nu får det vara nog! Så sa jag igår också…

Linnvigg stannar ytterligare några dagar, kanske ända till söndag. Det är trevligt och ger allt som oftast positiv energi till hemmet.

Om jag låter överdrivet positiv numera, så beror det helt enkelt på att jag är positiv. Över det mesta faktiskt såsom det är idag!

Arkiv

Kategorier

Senaste bilder

Maja är ute!! #catlovers #katt Maja ligger på soffans armstöd. #snuslass #catlovers #katt Påven och Trump! Hahaha.. 🌈 Vila i frid Roger Moore! #restinpeace #rip Underbar majmorgon! Precis som det ska vara! Minnen! En Macintosh SE från 1988 och en bärbar CityNote Notebook 486DX från 1989. Bland de första datorerna på jobbet. #macintoshse #citynote #memories

Twitter

Tweets jag gillar