Etikettarkiv: pingis

Tankar kring mammas död

Den sista bilden på min mamma, i december 1980.

Mamma kom och hälsade på mig och syrran på Videvägen i Uppsala i mellandagarna 1980. Har väldigt fragmentariska minnen av detta, men minns att vi fikade i källaren. Mamma mådde inte bra, men jag hade då ingen förmåga att se sådana signaler. Vid 15 års ålder var i alla fall inte jag så pass mogen, att jag förstod vad som komma skulle.

Du kanske undrar varför jag ska gräva i detta efter snart 40 år? För att jag aldrig riktigt kommit ner i det djupt smärtsamma i det hela. Själva självmordet för 38 år sedan sörjer jag inte idag på det sätt jag gjorde i början. Det är på ett annat djupare plan nu. Visst, det är en sorg, men en helt annan slags sorg att hon aldrig fick följa med mig på vägen i detta livet.

Har för första gången vågat tänka tanken ”tänk om” kring om hon hade varit med och upplevt mina barn och mig själv. Hur det skulle ha varit att ringa mamma och fråga om råd, om hur hon skulle ha anammat den nya tekniken som formligen bara exploderat de senast 25 åren. Hur hade kontakten varit? Vågat mig ner lite i tankarna kring mamma och om hon hade varit här. Tidigare har jag direkt slagit bort sådant. Vissa kallar det ältande, jag kallar det bearbetning (även om det tar ett helt liv för ”vissa”) nu på ”rätt” sätt och inte via vinflaskan.

Visst, det gjorde att jag blev aningen gråtmild på jobbet i morse när jag försökte köra min andningsövning. Det liksom går inte att hejda och bra är väl det efter alla år. Känna känslan fullt ut och inte backa när det gör för ont. Då kommer tårarna. Nu gör jag detta ensam, men kanske vågar jag så småningom även att släppa upp ”kranarna” tillsammans med A? Det skrämmer skiten ur mig, samtidigt som jag vet att det är dithän jag måste för att bli ”fri”.

Det är eoner av tid, den där dagen för 38 år sedan som jag aldrig kommer att glömma. Hur min styvfar stängde dörren till vardagsrummet och jag då begrep direkt. Hur min kompis Ralf skickades hem och hur jag låg helt apatisk i sängen. Vi spelade pingis i källaren och hade skitkul. Sen rasade bara allt… …det som hände efteråt och dagarna efter minns jag ingenting av.

Tände ett ljus idag på mammas dödsdag.

Ett minne har jag i alla fall och det är hur vi sitter i kapellet den dagen urnan ska ner i jorden och hur jag ser mammas namn på urnan med vit remsa, skriven med en sådan där märkmaskin (dymo?) som man har på ett kontor. Det minns jag, men så mycket mer minns jag inte från den tiden. Begravningen var ett töcken, minns farmors min och hur jag snyftade och inte kunde hålla ihop utan grät som ett litet barn. Bara då aldrig mer.

Dagarna och veckorna efter är blanka. Vet dock att jag åkte till moster i Stockholm för att liksom få vara nära den lilla släkt jag hade. Kommer inte ens ihåg om syrran var med. En mycket märklig tid i början på 1981.

Tog mig till graven idag för att tända ett ljus för mamma. Bad om stöd och hjälp där jag är i mitt liv idag. Det ger mig tröst att gå till graven och prata med mamma. Den plats som jag tidigare bara tyckte var ”symbolisk” har nu fått en djupare innebörd för mig. Det känner jag varje gång jag tar mig dit, även om det inte är så ofta.

Min mamma var 33 år när hon dog den 3 januari 1981. Det har jag lite svårt att få in när jag idag är 20 år äldre. Hon ville inte mer och kunde inte se klart tror jag. Mycket märklig känsla att hon fick vara med om så kort tid på jorden i livet som Ann-Britt Pettersson. Mammas dödsdag är en dag för mig att minnas tillbaka och tänka på mamma. Så kommer det alltid att vara i någon form.

En tidlös vecka kvar

Med tidlös så menar jag just att jag inte nu passar tider. Ja inte mer än vad OS-tablån kräver för att se det jag är intresserad av. (;-)

Men tidlös innebär just nu att jag går och sover efter 00:30 varje kväll och sover minst till 10.00 på morgonen. Fast i morse var jag uppe tidigt eftersom jag var nyfiken på hur Laila Bagge-Wahlgren skulle klara sig som programledare för Nyhetsmorgon. Hon klarade det galant även om man såg hur nervig hon var i början, men jag gillar hennes personlighet och sätt, så jag tyckte hon var kanoners. Vem skulle inte vara nervig förresten?

Rosa rosor hos ClaesTidlös var det ja… en tidlös vecka kvar.

På ett sätt är det skönt att inte ha någonting att passa, fast på ett annat förödande för mig. Jag liksom fungerar sämre överhuvudtaget när jag inte behöver bry mig om klockslag och att passa tider. Anarkisten i mig får för stor makt. Jag gör liksom ingenting förutom det allra nödvändigaste och då får det vara hur soligt som helst ute. Sen är det ju OS nu också och då kan jag ju alltid skylla på det om jag behöver.

Men OS är väldigt kul att titta på. För jag märker hur stort det är för de som tävlar och tacka sjuttsingen för det eftersom man får bara en chans vart 4:e år. Det är kul just främst ur den aspekten. Men det finns faktiskt grenar som jag inte kan titta på oavsett om det är OS eller inte. Boxning, gymnastik och hästgrenarna har jag väldigt svårt för. Jag är så totalt ointresserad så det går bara inte. Det finns säkert fler grenar. Det jag gillar bäst är simning, friidrotten och grenar där det finns svenskar med, förutom då det gäller de grenar jag inte alls kan se. Det spelar liksom ingen roll. Att se 46-åriga pingisspelaren Jörgen Persson igår gå in i sitt 7:e OS var häftigt… och han vann lätt i första omgången!

OS är som sagt var kul och jag tittar på mycket, men inte allt.

En tidlös vecka kvar och kanske är det bra att det bara är en vecka kvar. På onsdag kommer barnen eftersom Anna ska iväg och “prajda. Hittade en intressant artikel i Sydsvenskan om vart hoten idag kommer ifrån och den är mycket intressant. Läs själv “Inte vänsterns stolthet”.

När barnen kommer då blir det en del rutiner i alla fall och det kan ju vara bra att börja lite mjukt, innan allvaret kör igång nästa måndag.