Etikettarkiv: pendeln

Stabilt just nu

Månen, röda tulpaner och ett ljus.

Vågar knappt ta orden i min mun, men det känns väldigt stabilt just nu. Den där pendeln lugnade helt plötsligt ner sig en aning, berg- och dalbaneturen blev ganska behaglig och saktade ner farten. Här och nu. Är otroligt tacksam för känslorna jag haft de sista dagarna.

Kärleksfull, tålmodig och ett lugn som jag inte minns att jag haft på år och dar huserar i mitt inre. Helt plötsligt kramade jag finaste kollegan för att jag känner sådan vänskaplig kärlek till henne. Att kunna ge komplimanger har varit svårt för mig, men när syrran kom med nya snygga brillor påpekade jag det när hon kom och besökte mig i söndags. För många kanske skitsaker, men för mig stort att jag liksom känner annorlunda än bara avståndstagande och rädsla. Att jag kan se det fina och känna det inom mig.

En övning i vårt andaktsrum idag var helt fantastisk. Vet att det var stort och fint för M som höll i detta. Det var mäktigt och liksom bara så självklart det hela. Är så glad för hennes skull och att hon börjar hitta sitt rätta ”element” här i livet. Känner en sådan kärlek till henne på ett andligt plan. Vill henne så väl och att få följa hennes steg till det hon är ämnad att vara är bara så häftigt.

Det man ger ut får man tillbaka. Det är verkligen så. På så många plan har det visats för mig de senaste dagarna. Tålmodighet och att ”vänta in” andra. Acceptans att vi är olika och tänka på andningen när det gungar. Nu är jag inte så korkad att jag tror att pendeln inte gungar igång igen, men förhoppningsvis så blir det lite mindre och kanske har de senaste dagarna varit frukten för mitt idoga arbete nu i flera veckor? Det måste jag tro.

Har så mycket kvar att jobba med. Det vet jag. Känslorna är förstärkta åt alla håll och just dessa dagar har det positiva visat sig. Det vet jag också. Men jag inbillar mig att jag blir lite mindre fördomsfull och mer kärleksfull inför människor som jag inte förstår mig på. Det känns verkligen så. Sen kommer det garanterat att ta stopp ett tag och till och med kanske gå bakåt en aning, men sen fortsätter det framåt igen. För att det inte finns några alternativ och för att det är den här vägen jag ska gå.

Det var länge sedan jag kände mig så levande som jag gjort de sista dagarna. På ett positivt sätt och med en förhoppning om att det kanske ändå finns en framtid även för mig.

Symboliken med pendeln

Försöker sitta still och bara låta det vara. Overklighetskänslorna, yrseln och allt som rör sig i mig. Det är en otroligt påfrestande tid med en pendel som svischar från ett håll till ett annat. Från det mörkaste tillbaka till ljus och hopp om att det är rätt väg att gå.

Samma gamla tankar hela tiden som gör mig helt slut om jag ens försöker. Sista två dagarna har jag inte ens orkat tänka. När jag hänger upp jackan i nyckelskåpet kanske ni förstår nivån…

Känner ingen riktig ro någonstans just nu. Mina tankar på gamla relationer som varit hyfsat stabila gungar nu i sina grundvalar. Riktigt varför, mer än att jag inte backar, gör mig förvirrad och fylld med sådant som nu bara gör mig trött.

Kan heller inte backa tillbaka, utan måste gå framåt igen när jag vilat lite. Det går heller inte att fly som jag tidigare gjort eftersom jag vet att det är otroliga senvägar som bara förlänger min resa i de jordiska liven jag nu sysslat med alldeles för länge.

Det svänger kraftigt i mig och jag försöker att inte dras med. Men det är väldigt svårt såsom läget är idag när jag utmanar mig själv på det sätt som jag nu gör med det så kallade ”inre” arbetet. För dras jag med blir jag yr, ställer jag mig still i pendelns väg påverkas jag av törnarna när pendeln saktar ner en aning. Det smärtar och i det klarar jag inte av att stå kvar för länge. Kliver åt sidan och sen kör det igång igen. Symboliken med pendeln är väldigt träffande i det jag står i just nu.

Ljuset blir allt klarare

Nu låter det som om allt är svart och mörkt, men så är det ju inte. Inte alls. Det är bara det att tankar och känslor förstärks så inåt sjuttsingen, på ett sätt jag aldrig har varit med om tidigare.

För det finns ljusglimtar också i det som nu pågår i mitt inre. Även det på ett annat och mer djupare sätt än tidigare. Dessa fina tulpaner fick jag av syrran häromdagen och de gör mig glad. Färgerna är starka.

Stunderna av ljus och glädje stärks när de väl kommer. Barnens existens ger mening till det hela och katterna, trots att jag ibland kan bli galen på deras springande ut och in (vad jag längtar tills altandörren kan stå öppen), finns alltid att gosa med. Tacksamheten över jobbet och de fina själar som finns där gör mitt liv så mycket lättare.

Självklart blir det friktion när jag vågar mer och inte backar. Men vi kan prata om det och ingenting fastnar. Så skönt.

Det kanske inte låter så ibland, men jag är väldigt tacksam för varje dag, trots att pendeln svänger kraftigt nu, som jag får vakna och får en ny chans till förändring. Ljuset blir allt klarare, även om det ibland inte låter så här på min blogg.

Alternativet att ge upp finns inte. Tittar på den där skarpa röda färgen i blomman för att förstå. Sinnena gör livet, är livet. Att känna är livet, att känna handlar allt om. För mig att vara tålmodig och inte ge upp. För dig och andra kanske det handlar om andra premisser, men alternativet att lämna in frivilligt, det försvårar bara i framtiden och det gäller oss alla. För framtiden finns alltid där. Det är min tro sedan den dagen, sommaren 1981, då min mamma visade sig, trots att hon varit död i ett halvår. Efter det tvivlar åtminstone inte jag på att vi, liksom mycket annat, går i ett ständigt kretslopp. Det är bara skalet (kroppen) som byts ut, men medvetandet och dess bank, den bär vi alltid med oss.

Drama och drama queen har alltid legat mig varmt om hjärtat och den dagen jag slutar älta, DÅ är det på allvar.. (;-) Den dagen det blir tyst här, då är gubben illa ute. OK?

Andligheten som tog paus

Vart tog det andliga i mig vägen? I det jag delvis satte hoppet om allt som sker och förklaringarna? I det som jag förnimt sedan många år? Det som är grunden för skolan här på jorden. Vart tog allt detta vägen?

mars 2014

Människor säger till mig att lär jag mig att meditera, komma ner i mig själv så återuppstår kontakten. Jag vet inte jag. Är nog lite rädd. Hade under vintern tendenser som skrämde mig lite. Vågade inte lita på dem helt enkelt.

Har nu efter mycket om och men läst ut en bok nu som handlar om en kvinna och hennes kontakt med änglar. Normalt sätt så hade jag bejakat mycket av det hon skriver, men nu blir jag nästan arg över vissa saker. Så hade jag aldrig reagerat för 10 år sedan…

Pendeln har nog fortfarande svängen kvar åt det skeptiska och att ingenting får komma för nära. Inte ens jordiska människor. Blir också så trött på de som hävdar att saker och ting kan ligga utanför oss själva. Att vi liksom är oberoende och kan ta avstånd från det som vi inte tycker om hos oss själva, där ansvaret alltid är någon annans. Där man själv går fri. Ingen går fri! Som om vi lever i en liten isolerad kub av godhet till 100%. Det här livet har givit mig sådant, både inom mig själv och hos andra.

Lorna Byrne skriver en vacker historia om sitt liv med änglarna i boken Änglar i mitt hår.

Det är hennes upplevelse och hennes verklighet. Fast jag som läsare måste ju förhålla mig till den på något vis och lätt vore ju att avfärda allt som nonsens och hjärnspöken. Så tror jag många gör så fort det kommer till saker som de inte kan förklara med sitt intellekt, då slår man hellre ifrån än ens försöker att förstå hur en annan människa tänker och fungerar.

Men jag måste själv erkänna att jag har problem med Lorna Byrne och vissa delar av det hon skriver. När hon beskriver Satan och att den energin ligger helt utanför henne, då liksom hajar jag till:

Jag befinner mig i ständig kamp med djävulen. Djävulen försöker göra det svårt för dem som har en mycket stark tro – och lyckas också ofta på kort sikt. Men jag vet att det inte spelar någon roll hur intensivt Satans onda krafter än försöker förstöra arbetet, för Gud och änglarna vinner alltid i slutänden.

För det första så tror jag inte på Satan som ett eget begrepp, något som är helt utanför oss själva. Det är att göra det alldeles för lätt för sig. Vi är en del av allt och då ingår även sidor som vi inte tycker om, och som Byrne då kallar för Satan. För det andra så låter det på henne som om det är en tävling, att det handlar om vem som ska vinna eller inte. Vadå vinna? Vad för någonting? Det enda man kan vinna (gillar inte det ordet alls) är att acceptera den man är, med både det så kallade goda och det så kallade onda.

Att det är en egen fristående kraft som vi inte själva är en del av, det är för mig nonsens. Sen kan man välja att göra goda eller onda handlingar, men det är en helt annan sak. Ingen är till 100% något av någonting utan vi är en mix av allting. Men många väljer att av olika anledningar bejaka det destruktiva och det som förstör inom en. Svart eller vitt existerar inte, ingenstans tror jag. En person sa till mig att ju äldre hon blev, ju gråare blev saker och ting. Då menade hon inte det på ett negativt sätt, utan just på detta att allt har ofta två sidor och kan man se det, kan man få ihop helheten utan att tro att sanningen bara ligger år ett håll, då blir saker och ting gråa. Inte svarta eller vita.

Fast vad vet jag? Det är bara mina egna tankar kring det hela. Min egen andlighet eller vad man ska kalla det. Är så jordisk just nu som man kan bli i långa perioder. Det enda jag vet är att vi alla är en del av allt, oavsett vilken etikett vi sätter på det. Utifrån det måste man sedan jobba med sig själv och det symptomatiska med boken är att hon inte med ett ord nämner ordet karma. För mig är den insikten central och väldigt viktig att förstå. Det du ger ut, det får du tillbaka. Kanske inte nu, kanske inte ens i nästa liv, men det finns för alltid hos dig. Det du gör mot andra, det gör du också emot dig själv. Karmalagen pratar hon ingenting om, vilket jag tycker är lite märkligt, men som sagt, vi har alla vår väg, tro och vandring att gå.

Mycket är fint i boken. Mycket vill jag tro på. Änglar som viskar till oss, i det lilla och i det stora. Det som förhindrar är vår otålighet att ställa frågor hela tiden utan att vänta på svaren. Vi missar änglarna just för att vi är så otåliga.

Vad vet jag? Jag vet ingenting och ändå så vet jag allt. Vill finna acceptans och lindring. Ber om hjälp med den bön som Byrne själv fått av ärkeängeln Mikael:

De helande änglarnas bön,
som bärs från Gud av Mikael, Hans ärkeängel.
Låt Dina helande änglar,
Din himmelska härskara sänka sig över mig
och över dem jag älskar.
Låt mig få känna kraften
från Dina helande änglar,
och ljuset från Dina helande händer.
Låt helandet börja
på det sätt som Gud vill.
Amen.

Vill ju förstå och vill ju veta en massa. Just detta är både min glädje men även min sorg. Otålig, så otålig att jag fäller krokben både för mig själv och ibland andra. Gör människor besvikna och ledsna när jag själv inte orkar stå upp hela tiden. Visst är det lätt att bli missmodig när jag tänker tillbaka. Det tar tid. Det tar sådan tid vissa saker.

En sak i taget. Men tro aldrig att du är helt ensam.