Etikettarkiv: patetiskt

När förmågan saknas

Var kommer uttrycket ensamvarg ifrån? Går vargar ensamma? Enstöring låter också konstigt, vad kommer det ordet ifrån?

Photo by Rakicevic Nenad on Pexels.com

Läste någonstans att ofrivillig ensamhet är lika farligt för hälsan som rökning och övervikt. Det skapar en kronisk, lågintensiv stress och får den pågå i alltför många år säger kroppen tillslut ifrån. Högt blodtryck och inflammationer i kroppen som ökar risken för hjärtinfarkt, stroke och demens. Ofrivillig ensamhet skapar också hos många långvariga depressioner, där det i värsta falla slutar med att man inte orka leva längre.

Den värsta ensamheten är i min värld den emotionella ensamheten. Att i djupet på regelbunden basis dela det smärtsamma utan att bli bedömd eller skambelagd är någonting som tär att inte ha. I detta ligger dock en tveksamhet hos mig att våga anförtro mig. Vet inte om det också inbegriper den existentiella ensamheten? Att veta att man både i början och i slutet på ett liv är totalt utlämnad åt sig själv. Med den vetskapen handlar det om att försöka tycka om sig själv så mycket det bara går innan kistlocket slår igen i det här livet.

Photo by Engin Akyurt on Pexels.com

Har då inte ens nämnt kärlek och sådana relationer som plågat mig länge nu. Att älska och vara älskad är begrepp för mig som jag inte riktigt vet om jag förstår. Vad är det att älska? Kan jag älska någon i djupet? Har nog i samarbete med mitt pansarglas sedan 1972 utformat strategier så att jag inte kan bli berörd på djupet och i det inbegrips även detta med förmågan att kunna älska någon.

Det är inte det att jag är känslokall för jag kan känna för någon annan. Det vet jag. Innerliga känslor och att vilja väl. Det vet jag. Men att älska någon? Kan det bero på att jag aldrig själv har känt mig älskad? Aldrig haft någon förtrogen i djupet under hela mitt liv? Ingen livskamrat på något plan? Mitt pansarglas har inte tillåtit någon att komma för nära. Har de försökt, har jag skrämt iväg dem.

Photo by Pixabay on Pexels.com

De motsatta känslorna har funnits där. Hatet och att fördöma. Fördöma andra såsom jag fördömer mig själv. Se ner på och inte ens ägna en tanke. De känslorna känner jag igen och de har varit lätta att ta fram. Varför? För att jag själv möts av dem under mitt liv? Att andra sett mig på det viset? Allt kan väl inte vara självhat? Påhitt och felaktiga känslor från min sida? Hatet har varit så mycket starkare än kärleken i vissa avseenden.

Hur skall man kunna ha förmågan till någonting när man inte vet hur man gör? Det är väl vi många som undrar? När förmågan saknas så tacka fan för att man inte vet hur man ska göra.

Jag har visst haft vänner och människor som brytt sig om mig. Men då ofta på deras egna villkor och på ett sätt där jag hämmats. Där jag backat och ”nöjt mig” med det jag fått för att det är ju bättre än att inget få alls. Eller hur? Att någon tycker om mig, gör ju att jag dras dit och tar det jag får. Ska det alltid vara så? Vänmaterialet i mig är utnyttjat till max, finns liksom bara flisor kvar. Drar inte till mig kärlek kanske just för att jag inte vet vad det är för någonting…

På nätterna kommer det

silhouette of man during nighttime

Photo by brenoanp on Pexels.com

På nätterna bearbetas det. Då kommer tankarna och ”framtiden” till mig. Sömnen blir lidande när tankarna kommer. Försöker slå bort, men det går inte. På nätterna kommer det jag slår bort på dagarna.

Måste till något drastiskt i mitt liv. Mår inte så bra av den situation som råder. Dränerad, trött men ändå en kraft som gör att det fungerar. Kanske är jag på väg in i gamla hjulspår igen och ljuger för mig själv?

Byta jobb skulle säkert vara nyttigt för mig efter snart 35 år med samma arbetsgivare. Men jobbet är idag min livlina. Utan mina närmaste arbetskamrater skulle jag inte ha något socialt liv alls och vem vore jag då? Rutiner och att vara behövd i någon mån är en grundbult.

181020 stuga boende

Flytta från Storvreta kommer till mig ofta. Idag bor jag för stort, samtidigt som det är bra för den situation som min yngsta dotter nu befinner sig i. Min son går i skolan som ligger ett stenkast från min bostad och i det finns en stor fördel. Han bor hos mig på halvtid sedan lång tid tillbaka. Men jag mår inte bra i boendet längre. Energierna uppifrån påverkar mig mycket negativt. Situationen har blivit mycket sämre sista månaderna och jag har svårt att vistas hemma.

Det jag har råd med är ett mindre boende, vilket skulle ge konsekvenser för barnen. Samtidigt kan jag inte bo kvar i något som påverkar mig så negativt och i det får jag ångest och dåligt samvete. Vet inte riktigt vad jag ska göra och längtar dagligen till nästa år när grabben går sista terminen i skolan. Stå ut några månader till och börja spana lite på ställen. En 2:a vore drömmen, så nära jobbet som det bara går. Men då blir det som sagt problem med barnen.

181020 himlen

Det smärtar mig att situationen förändrats sedan en tid och att insikter inte finns där. Vet att man inte kan tvinga fram insikt och ageranden, men som det är nu påverkas saker och ting som inte gagnar någon.

För det är så att själv måste jag måste göra någonting snart. Äter och blir bara större. För att jag inte kan/orkar prata med någon så blir det mat istället. Så förbannat medveten om det, men orkar inte ändra på det. Törs inte kanske är ett bättre ord. Så rädd att falla ner i någonting som jag precis kommit upp ifrån. Har 2016 i starkt minne och kanske är det paradoxalt nog någonting jag omedvetet är på väg tillbaka till, just för min rädsla att i djupet berätta hur jag faktiskt mår. Men jag ljuger för mig själv också och intalar mig att allt är så bra så.

181020 ensamhet

Sen ska vi inte tala om ensamheten och längtan som visar sig i tårar och jobbiga tankar nästan varje natt. Att leva på det viset vet jag någonstans är ohållbart i längden. Jag vet så förbannat mycket tror jag och ändå lever jag inte på det sättet. Det hjärnan tror sig veta går sällan i mitt liv att integrera med hjärtat.

181020 lönnlöv

Men det är bara jag som kan göra någonting. Det är jag som kan förändra mitt eget liv, ingen annan. Det ger mig så mycket ångest att inte ha någon som ”räddar” mig längre. Jag står ensam. Patetiskt är bara förnamnet.

Två härliga steg framåt och ett surt och jävligt steg tillbaka

Så här såg det ut för ett år sedan:

Tror att det är januarideppen som så sakta satt in nu. Eller försöker sätta in. Har verkligen försökt att affirmera och slåss emot den på de sätt som jag idag kan.

I samma post fast på slutet:

Men januari är en tuff månad, på många sätt och vis. Inte bara för mig utan för väldigt många och kanske är det också sådant som jag numera känner av på ett helt annat sätt?

Ni vet, en del säger att de mår på ett speciellt sätt när det är fullmåne. Att känslor och tankar inte alls är att känna igen.

Kanske är det så att en del av januari är svår för mig, oavsett hur det ser ut i livet? Det är en tanke som slår mig, för egentligen så har jag ingenting att vara nere för, mer än det gamla vanliga om ensamheten och inte har någon vid min sida. Men det är nu ältat i så många år, att det liksom borde vara accepterat i mig. Bara jag skriver orden så känner jag hur tröttheten tar tag…

Bläddrade tillbaka lite längre i tidigare januarimånader. 2011 så stod det så här i en post:

Jag gillar inte heller att åldras, det vet ni. Men det handlar inte så mycket om siffrorna utan mer om att jag inte tog chansen. Jag vet, jag hade inte verktygen, men det kan ibland smärta mig. Att jag inte har något driv till karriär och till att vilja något. Den biten kan ibland kännas jobbig för mig.

Just detta kan plåga mig en del. Att inte vilja någonting. Det är skrämmande att känna så när de tankarna får övertaget. Har verkligen försökt att vända ut och in på detta i djupet, men det funkar inget bra. Sen då att skriva om det och tänka på det, gör ingenting bättre.

Fast samtidigt så är det någonting inom mig som ändå driver saker och ting framåt. Ibland känns det som om det är utan mig. Låter ju helprilligt men åt det hållet är känslan. Som om allt är förprogrammerad på något konstigt vis.

Två steg fram följs av ett steg tillbaka. Så är det ju. Två härliga steg framåt och ett surt och jävligt steg tillbaka. Det tillbakasteget ses så mycket tydligare än de två som faktiskt tas framåt. Tänk att detta inte släpper, att det negativa är starkare än det positiva.

En sak känns bättre idag än tidigare och det är min kosthållning och att de destruktiva handlingarna gentemot mig själv är borta. Gör inte min kropp illa längre. Det känns riktigt bra! Titta, det gick att skriva det i alla fall. (;-)

Men övriga bitar, de är lite svajiga just nu, tar till och skyller på januarideppen! Vi säger så, det är enklast så och kanske känns det lite bättre, om jag anstränger mig.

Klarvaken & tankar kring Pride

Ingen bra natt. Inte bra alls. Vaknade vid 03:15-tiden och hade sådan värk i benen. Var tvungen att gå upp och gå runt i huset. Det kändes dessutom som om jag ville krypa ur mitt eget skinn. Klarvaken, orolig och lite ledsen också.

Grubblade på samma saker som tidigare. Ska det liksom alltid vara så här nu? Drack ett glas cola och stod i köket. Tittade ut och blev ännu ledsnare. Värken i benen släppte inte utan jag gick en sväng igen. Hamnade tillslut i vardagsrummet. Tittade på mamma (har ett foto på henne i bokhyllan) och undrade vad detta betydde? Klarvaken, orolig och lite ledsen mitt i natten.

Givetvis så får en känslomässigt stängd person som jag inget svar. För det är nog så det är numera, att mitt skal är tjockare än någonsin. För att det liksom ska fungera överhuvudtaget. Jag tillåter mig inte att söka kontakt, att riskera avvisning eller vad jag nu egentligen känner.

Söker ingenting utan lever liksom för stunden. När jag tänker framåt så ser jag… ….ingenting. Ingenting för egen del i alla fall. Barnen har ju en plats och det är där fokuset ligger. Som vanligt, för att det ens ska gå överhuvudtaget. Får ångest av orden och knappandet på tangentbordet. Får tankar av patetisk och räddhågsenhet, självhat och det gamla vanliga. Precis, det gamla vanliga, år ut och år in! “Gör någonting åt det då, sitt inte bara där och tyck synd om dig själv.” Orden ekar inom mig.

Stockholm Pride närmar sig igen. Som vanligt så håller jag mig undan. För att jag liksom inte är värd att vara med och försöka umgås med likasinnade. Det är ju så det känns och det kan jag liksom inte med intellektet få bort. Det är numera lika djupt rotat inom mig efter de gånger jag varit med och allt bara känts jobbigt och till och med hemskt vissa år.

Pride är ingen positiv upplevelse för mig någonstans, förutom vid ett par tillfällen då jag gått i paraden. Men livet omkring, människorna och de avstånd jag kände när jag faktiskt försökte, de är mina minnen av denna festival, där upplevelserna borde vara precis tvärtom. Nog vet jag att mycket ligger hos mig själv, men det är inte hela sanningen. Jag har försökt att hamra in att det ÄR positivt och att det ÄR bra, men då ljuger jag ju för mig själv. Jag har aldrig känt mig hemma där, förutom då i paraden vid ett par tillfällen då jag kunde släppa ner garden.

Döm mig hur ni vill, jag bryr mig inte längre. Har nog med mina egna tankar om mig själv och de tillkortakommanden jag upplever mig ha idag. För min blogg är mitt andningshål, även om jag tjatar i 25 år till.

Nyhetskollen #32

Min kära nyhetskoll har ju ni som är uppmärksamma läsare på min blogg upphört sedan en tid tillbaka. Det handlar helt enkelt om försvunnen lusta och en del av tidsbrist. Men nu tänker jag köra en i dessa juletider.

Det blev faktiskt 31 st innan orken tog slut. Du hittar dem alla här i kronologisk ordning. Den första gjordes för nästan exakt ett år sedan. Vi får se om lustan återkommer efter denna?

*

GP: Våld mot kvinnor tar INTE julledigt
28 360 fall av misshandel mot kvinnor anmäldes under 2012. I 85% av fallen var förövaren en man. Inte ens i juletid så råder det kvinnofrid i vårt land. Över 200 barn väntas fira jul på en kvinnojour. De som jobbar frivilligt med att hjälpa dessa själar är änglar. Ingen ska behöva fira jul på en kvinnojour! Det gör så ont i mig att läsa om och tänka på både kvinnorna och barnen.

 

Skånskan.se: Fler handlar julklappen på nätet
43% köper numera sina julklappar på nätet. Tänk vilken skillnad det är mot bara för några år sedan?! Själv så köper jag det mesta via nätet numera och kompletterar bara i vanliga affärer. Utvecklingen kommer ju bara att fortsätta mot än mer näthandel.

 

Aftonbladet: Try, it you`ll like it!
Vet faktiskt inte om jag ska skratta eller gråta åt kulturchefen Åsa Linderborgs senaste drapa eller vad man ska kalla det för?! Är det för mycket julglögg eller vad är det som föranleder hennes pekpinne till vår kulturminister Lena Liljeroth Adelsohn?

Det är ju verkligen en patetisk krönika där hon, om du frågar mig, dessutom har helt fel. Att använda uttrycket knulla i andra sammanhang än vad det verkligen betyder, att ordet betyder att språket utvecklas och är ett alldeles utmärkt ord för lite allt möjligt, det blir ju bara ytterst pinsamt tycker jag för kulturchefen på Aftonbladet.

 

Petra Marklund Foto: SVT
Petra Marklund gör sitt första “Allsång på Skansen” som programledare i juni 2014.

SVT: Petra Marklund blir programledare för “Allsång på Skansen”
29-åriga Petra Marklund blir den första kvinnan som kommer att leda “Allsång på Skansen”. Ett överraskande men spännande val tycker jag. Hon gör sitt första program i juni 2014 och jag kommer att titta!

 

DN: Hon blev måltavla för hatet mot muslimer
Niklas Orrenius
långa artikel om islamofobin är intressant och visar på ett mångbottnat problem där hatet finns överallt oavsett vem och vad du tror på. Extremisterna möts i cirkeln oavsett politiskt inriktning och är sprungna ur både rädsla och okunskap. För det är ju så, även om det är svårt ibland att ta in det i stridens hetta när man är totalt oenig med någon och när man känner sig orättvist påhoppad, att samtal och försök till förståelse är den enda vägen framåt. Hat föder bara mer hat.

 

Uppsala kommun

UNT: Kommunens chefer saknar avtallskoll
Börjar faktiskt känna att det är dags för regeringsskifte i Uppsala och dess kommun. Det kommer oroande rapporter om rena Vilda Västern-klimat där ingenting verkar vara i ordning och där saker och ting sköts på ett mycket oprofessionellt sätt.

Senast i raden är att kommunens chefer har noll koll på vad som gäller i avtalsfrågor. Underlag slarvas bort och diarieföringen är dålig visar artikeln. Tidigare så ville de ju lägga ut hela IT-driften utan att ens ha gjort en ordentlig utredning på vilka ekonomiska konsekvenser det skulle få. Man tar sig för pannan och undrar vad moderaten Fredrik Ahlstedt sysslar med. Han ska ju (som det står på hemsidan deras) vara kommunstyrelsens ordförande och kommunalråd på heltid med ansvar för ekonomi, finanser, övergripande styrning, samordning, näringsliv och ägarfrågor. Precis sådant som numera fallerar, åtminstone om man tror på det media skriver.

Relaterat
Tidigare nyhetskollar

Varför och måste

Varför vaknar jag TIDIGARE när jag inte jobbar? Sen vore det ju fint om jag kunde somna om när klockan står på halv sju, men det går liksom inte. Ligger och vrider mig och tänker på saker som jag absolut inte behöver bry mig om just då. Märkligt är det hur jag fungerar.

Det är likadant när jag jobbar men då orkar jag fanimej knappt ta mig upp. Vaknar före larmet, det gör jag alltid men då är det precis som om kroppen reagerar på att jag måste upp. Idag måste jag inte upp, men då är kroppen på ett helt annat humör.

Så jag tog mig upp, tvättade och dammsög stora delar av huset. Många stora feta dammråttor tittade ängsligt på mig, men det hjälpte inte, de åkte in i den nyinsatta påsen.

2013-10-19

Det gick om jag ansträngde mig lite. Att se det vita på marken när jag fick arslet ur för att gå till butiken. Kallt och nära nollan var det också.

2013-10-19

När jag är ute och promenerar så tänker jag mer än vad som är bra för mig. Nu var det inte så många ute när jag var ute och då går jag liksom än mer inåt. Tänkte mycket på de jag saknar. De som lämnat mig. Det som är svårt att ens nämna numera här på bloggen.

Att fastna, patetiskt och tjatig är ju det som möter mig. Om inte med direkta ord, så vet jag att det fungerar på det sättet. Ibland kan jag förstå det, men för mig är det ju en reell saknad som aldrig går över. Att tiden läker alla sår, det är bara skitsnack. Undrar jag vem som kom på det urusla ordspråket? För mig är det sår som aldrig läker. De kanske inte rinner och är akuta, men de finns där för hela livet. Vissa sår kanske kan läka, men ärren finns ju där. Det försvinner ju aldrig helt.

Mamma, Micke, mormor, farmor, arbetskamrater och andra som gått över saknas i perioder. Så är det ju. Varför och måste är ju två svåra ord ibland.

2013-10-19

Många vill synas, höras och ses på. Hela tiden. För mig är det faktiskt inte så, även om jag bloggat i många år. Visst är jag glad om någon läser det jag skriver, men numera så skriver jag mest för att det är bra terapi för mig. Den bästa faktiskt. Bekräftelsen av att jag duger, att jag är ok och har rätt att vara den jag är, den har jag fått nu. Av mig själv. Efter alla dessa år.

2013-10-19

Man ska aldrig säga “tänk om”, men ibland så kan jag inte låta bli. Då blir jag ibland ledsen och vemodig över vart livet tagit vägen. Men jag biter ihop numera och är faktiskt tacksam för det jag har.

Jag är redo för det som komma skall, oavsett vad det är. Bara det ger mig ro. Ro i varat. Frid i det som kommit. Men visst tänker jag tillbaka ibland och blir nedstämd. Men jag fastnar inte så länge i det idag, som tur var. Det är mig så tacksamt att det är på det viset idag. Mitt liv och öde har jag förlikat mig med.

Men saknaden med stort S… den finns dock alltid där. ALLTID och så kommer det vara tills den dag kistlocken slår igen. Varför och måste är svåra ord att leva med.