Etikettarkiv: parallella liv

Kattvakt, bilkörning & en kamp med viljan

Tillfällig andningspaus. Känner mig pressad på flera plan. Ett pling i telefonen från en vänlig själ gör att ett av planen tillfälligt inte plågar mig. Det finns väldigt snälla människor som vill mig väl. Mina tankar fokuserar på dessa vänliga människor och då går det lättare att leva.

På söndag ska jag till syrran. Under en vecka ska jag få låna hennes bil för att lättare kunna ta hand om hennes katt Morris när hon far ut på en resa. Mitt största äventyr i sommar blir detta att vara kattvakt åt Morris. Det är inget jobbigt i sig, men jag oroar mig ändå. Oroar mig för allt numera och har svårt att tänka positivt.

Klarar jag av att köra bil? Vad ska jag ha bilen till när jag inte kan göra någonting? Jobbets parkeringsplats är avstängd på grund av ombyggnad så jag kommer inte att kunna ha den till jobbet. Har inte ens råd med parkering i stan. En vecka till är jag i tjänst innan semestern. Samtidigt är det ett bra tillfälle för mig att få köra överhuvudtaget. Det är flera år sedan sist, men jag oroar mig lite för mina egna tankar kring detta.

Snart har det gått fyra dagar sedan jag drog ut min visdomstand. Läkningen går fint men jag kan fortfarande inte vara helt utan värktabletter. I natt var nog den första natten som jag sov någorlunda “normalt”. Sen att jag drömmer och befinner mig i parallellvärldar, det är någonting helt annat…

Märker hur passiv jag har blivit. Hur viljan än mer försvunnit att göra bra saker för mig själv. Eller rättare sagt orken att vilja. Förr kunde jag pressa mig, men idag finns inte den där extra växeln att tillgå. Då händer ingenting i ett liv och det är min egen förskyllan. Men viljan finns inte där. Att grabben nu är hos sin mor känns bra eftersom jag inte kan erbjuda honom någonting.

Bara att sköta hemmet och baksidan är nästintill ogörligt för mig. En liten sak tar mycket längre tid än förr, innan jag blev sjuk. Allt är liksom förgjutet i någonting som jag inte kommer ur. Fastnar och drar mig för att ens försöka. Grejar bara det mest akuta, när jag verkligen måste. Måste för mitt eget välmående så att säga, på den minimala nedre gränsen. Tur ändå att jag har någon form av måttstock kvar gällande vissa saker.

Det är verkligen inget synd om mig. Fiskar inte efter sådant längre. Det är därför det känns bra att avsluta denna blogg 31 juli med en hyllning till min son när han fyller 15 år. Det är en perfekt avslutning på denna blogg. Idag är jag väldigt kluven till att blogga, även om det känts bättre den sista tiden att skriva om mitt liv. Kanske beror det på att jag ser ett slut? Fast jag berättar inte allt längre. Det blir för mörkt och svart då och kan jag inte vara ärlig helt och fullt då är liksom vitsen borta med att ha en blogg enligt mitt sätt att se på saken. Allt eller inget. Som med det mesta.

Nu ska jag tvinga mig ut på baksidan för att klippa gräsmattan. Sen ska jag tvinga mig iväg på någon form av promenad. Sen får vi se…tittar på mycket film just nu. Ett bra sätt att slippa tänka för mycket.

Maja alltmer ute

2016-07-05 Maja

Den 21 juli förra året så kom Maja till mig. Hon har varit en välsignelse av flera anledningar. På bilden så ligger hon äntligen på den rosa myskudden som jag köpte till henne när hon kom.

2016-07-05 Maja

Hon får numera gå ut när jag är ute på baksidan. Altandörren står helt öppen och jag låter henne vara. Det går bra och hon springer ut och in hela tiden. Hon har ett gult halsband med en liten pingla.

Maja är med mig nästan hela tiden. När jag lagar mat, tittar på film eller ska sova. Hon är en välsignelse som sagt. De andra katterna är mer som utekatter nu på sommaren och då speciellt Felix som jag knappt ser röken av vissa dagar.

Katterna lever tillsammans men ändå inte. De är som parallella världar där de visserligen är i samma hem, men sällan interagerar med varandra. Det är Maja som ibland försöker busa lite, men ingen av dem är speciellt intresserad. Felix kan till och med fräsa någon gång när han känner sig pressad av henne.

Men de har accepterat henne. Det är alltsomoftast lugnt och stilla. De äter ihop utan problem. De lever sina egna liv och interagerar nog mest med mig. Har jag sagt att de är en välsignelse för mig när jag är ensam?

Min andra semesterdag handlar om att vara i nuet, slappna av och stanna upp. Har tittat på två filmer idag, den ena helt värdelös där allt våld bara blev tröttsamt och den andra som var riktigt intressant om spioneri under  det så kallade kalla kriget.

Utemöbler fram

Syrran pushade på mig och utemöblerna togs fram. Första utefikat gick ju alla tiders i solvärmen.

2016-03-28 Utemöbler fram

Stolarna är helt ok, men både bord och parasoll har sunkat till sig rejält.

Syrran och jag går parallellt genom vissa känslor. Det är bra märkvärdigt egentligen, men sådan tur att vi har varandra och kan bolla. Viktigt värre.

2016-03-28 Katterna

Tidigare på dagen så öppnade jag altandörren en stund och då tittade Maja ut. Men hon vågade sig knappt fram. Maxi däremot han går ju ut och in som han vill.

2016-03-28 Jaget

Det allra första jag gjorde idag var dock att springa milen. Försökte höja min lägstanivå något men det är svårt och jag fick nöja mig med sjätte bästa tid. Det är ok, men jag strävar hela tiden efter att bli bättre.

Att sen sitta en stund i solen som faktiskt värmde på ganska fint idag, det gör ju inte humöret sämre i alla fall.

2016-03-28 Gula tulpaner

Bättre sent än aldrig. På annandag påsk så är tulpanerna helt utslagna och ljuvliga att titta på. En liten tussilago hittade jag på baksidan tillsammans med en krokus. Allt i gult. Så passande så och härliga tecken på att våren äntligen är på ingång.

I morgon är det jobb, men sen är jag ledig i två dagar till. Det känns bra att ta det lugnt just nu, även om jag är ganska rastlös och frustrerad av anledningar som är lite diffusa på ett sätt, samtidigt som jag någonstans vet varför. Men det är bra träning för mig att bara vara och ändå försöka hitta meningen. Det har ni väl aldrig hört mig säga förut? (;-)

På fredag så är det skifte i umgängesfabriken. Igen! Det känns som om vi inte gör annat än skiftar fram och tillbaka, även om det går 14 dagar mellan varje sväng. Det är en sådan ynnest för mig att ha Elias i huset. Han tillför så mycket i mitt liv. Ja, jag vet.. …självklarheter…

En mycket märklig film

Mr. Nobody (2009)

Såg en mycket märklig film nu på morgonen.

Den heter Mr. Nobody (2009) och den visar parallella livsöden med samma person. Mycket tänkvärt och många skäl gav den att stanna upp i tanken. De val vi gör, hur viktiga de är. Tänk om man får välja om, hur blir det då? Tänk om man inte väljer, vad händer då?

Tre olika kvinnor, tre olika livsöden för huvudpersonen Nemo (Jared Leto). Allt flätas in i olika val och alla händer samtidigt.

“Det svåraste att veta huruvida jag fortfarande lever”.

Vad minns man och vad förtränger man? Fascinerande tanke av parallella liv. En handling av många i filmen är hur Nemo som liten pojke lever med sin mor och vad som då som händer och en annan handling hur det är när han lever med sin far. Båda lika relevanta och båda händer, eller?

Där jag själv är i mitt liv så blir jag förvirrad av en sådan här film, samtidigt som jag fascineras och ber om en verklighet, åtminstone till viss del. Till flera val och chanser, andra möjligheter och någonting att fortsätta för. Egot tänker svek, det mer förnuftiga om val som ger känslan av svek. Men om man inte väljer, vad händer då?

Inom mig blir jag väldigt ledsen när jag tittar på den här filmen. Kanske just för att jag fastnat i det liv jag är i nu. Behöver jag fastna? Ta tag i allt igen? Gå mer inåt och förstå skeendena på ett mer andligt sätt? Varför det händer?

Mycket gammal så minns Nemo tillbaka. Vad är vad? Verklighet, fantasi eller önskningar? Eller är allt bara ett? Samma fast olika sätt att vara med om det?

Varför tittar du på mig på det sättet? Du har alltid varit någon annanstans… Alla vägar är alltid riktiga vägar. Finns det liv efter döden? Inget existerar och ändå så andas vi.

“Jag vågar inte röra mig. Jag lever inte. Allt jag rör vid blir katastrofer.”

Vissa scener i filmen gav mig andnöd. Vem bestämmer? Ett 9-årigt barn blir symbolen för valen? Det enda draget, det blir att stå still. Vad händer då?

En mycket märklig film.