You are currently browsing the tag archive for the ‘pappa’ tag.
Oerhört snabbt tecknat. Knappt utan att tänka ett dugg. Självbilden.
Har alltid haft problem med min egen självbild. Som vanligt tror jag det bottnar i hur jag blev bemött som barn. Tryggheten och orden jag fick till mig under de åren.
Många tycker jag tragglar och borde släppa sargen nu. Kom in i nuet och strunta att se tillbaka. För din egen skull!
Till dem kan jag bara säga att JAG FÖRSÖKER och har så gjort med olika metoder länge nu. Svälja, ignorera och motsatsen prata, skriva och vädra men lik förbannat återkommer vissa saker till mig.
En del annat flyter då samtidigt upp och ibland känns det som om det är som att skala en lök detta. Det är nya lager som vill fram! Varför tror ni att jag har denna blogg?
I perioder under min skoltid kallades jag för badbollen för att några i klassen tyckte att jag hade för stort huvud. Det kan man skratta åt idag, men vad det satte sig i mig! Vad jag avskydde det öknamnet! Sen när jag hade ett stort födelsemärke på hakan (som togs bort när jag var 15 år, tack Sven!) som ett snille i klassen kallade för pyshålet i badbollen. Man tror kanske inte att sådana ord fastnar, de må vara oskyldigt och så, men hos mig fastnade detta.
Bögjävel, överkänslig, fjant och till och med psykopat är också ord som fastnat hos mig. Pappa hånade under perioder och då främst när han var berusad. Jag var ju inte den som var ihop med tjejer utan för mig var de kompisar. Det fick jag nog höra att det var bögigt och inte alls någonting att förvänta sig av en pojke. Om man nu då inte var bög…
Det fastnar. Så till den milda grad att det psykiska var helt övertygad om att huvudet växte. Endast en datortomografi kunde övertyga om motsatsen och då brast det för att inte kunna “skylla på” detta mer. Alltid en katastrof för att ens överleva. Sjukligt och paradoxalt, men så var det.
Mycket av den negativa känslan kring orden sitter kvar, även om åren gör att det bleknar och tunnas ut. Men nog finns synen på mig själv kvar och hur människor såg på mig. Hur jag trodde att de såg på mig.
Det är nog främst pappas ord som varit svårast att “komma förbi” eftersom jag själv under åren och då speciellt tidigt trott att det varit på det viset. Fel att känna som jag gjorde. Att som 6-åring bli helt osynliggjord med bara negativa ord och i princip ett samstämmigt kvitto från båda mina föräldrar över hur fel det var. Det fastnar och formade min självbild under många år.
Har skämts och gjort allt för att inte känna vissa känslor. Tillintetgjort mig så till den milda grad att jag tappat bort mig helt över vem jag egentligen är. En stark bild som funnits där i alla år är bilden jag har inom mig där jag som pojke står rak i ryggen som en liten tennsoldat i en trappuppgång som vi bodde i. Folk slår mig och jag gungar fram och tillbaka, men jag står kvar. Minns inte ens tårar utan bara en stenhård mur inom mig. Ingen jävel ska få komma nära och ingen jävel ska få veta någonting! Det är en bild som förföljt mig under åren.
Pojken som står där stenhård och inte låter sig beröras av någon. På sista tiden har jag blivit väldigt känslosam när jag ser pojkar i den åldern och det hänt dem någonting hemskt. Påminner de dessutom om hur jag såg ut…
Såg en film där en pojke farit illa och då bara flödade mina tårar. Tyckte så synd om honom och ville bara skydda. Såg en grabb på bussen häromdagen som påminde om den självbild jag har. Tankarna for i mig och jag kände sympati för honom samtidigt som jag ville honom väl. Log för mig själv. Så någonting har hänt med självbilden. Kanske var det mig själv jag såg och ville väl?
Men det har tagit många år och fortfarande gör jag mig själv illa. Det är som om jag alltid måste ha någonting att “skylla på” eller hur jag ska förklara det. Att må bra till 100%, det går ju inte för sig, eller?
Mitt intag av onyttigheter är just nu och idag ett kvitto på att min självbild fortfarande inte är helt positiv. En del av smärtan som finns kvar sitter i varje sked glass jag trycker i mig. För mig står min tjockhet för det jag inte kan prata om. Svagheten jag inte har kontroll över. Döljer smärtan i det tjocka. Istället för att släppa ut allt. Det sitter hårt åt och det finns fortfarande saker som är väldigt svåra att dela med andra. Vissa saker (som en del anser djupa och att jag är väldigt öppen med) har jag inte haft problem med.
Som sagt, varför tror ni jag bloggar?
Självbilden gjuts fast hårt till stora delar under uppväxten och är väldigt svår att ändra. Det tar tid och ibland stora delar av ett liv! Men det går att få en positivare bild av sig själv. För mig har det dock suttit väldigt hårt åt och jag är fortfarande kritisk till mig själv och fortfarande destruktiv även om de allra värsta metoderna numera inte används såsom alkohol och droger. Överkonsumtion och missbruk av sådant har i alla fall hos mig berott på att jag på något undermedveten plan velat göra mig själv illa.
Balansen har helt saknats under många år och det enda jag kunde göra var att sluta helt. Beroendet och vetskapen hur illa det gjorde mig och andra har äntligen fastnat i mig. Men det tog tid och satt hårt åt. Att lura sig själv och tro att det beror på andra saker och inte var alkoholen som var problemet, det tog många år för mig att begripa. Det var ju en tröst! Dessa vägar är stängda även om jag inte till 100% vågar säga aldrig mer. Men det ska väldigt mycket till om jag ska gå tillbaka och förstöra mig själv mer med dessa gifter.
Självbilden. Innan jag började skriva detta var det helt andra ord jag ville förmedla, men när jag väl började skriva blev det något helt annat. Ibland känns det som om jag inte är riktigt medveten om vad jag skriver, även om stolparna finns där. Det liksom bara kommer.
Igår när jag var ute och gick en sväng såg jag dessa påskliljor gömda i buskaget. För mig blev det så symboliskt gällande mitt eget liv just nu.
Kom fram, visa dig! Vad kan hända? Vad är det värsta som kan hända?
Det är fantastiskt hur symboliskt vissa saker kan bli. Dessa påskliljor är vackra och varför ska de gömma sig? Nu säger jag inte att vackert är någonting som är en framträdande egenskap hos mig… (;-) Ni ser… självbilden. Den där komplicerade självbilden.
Boken om Henemark rörde om och boken om prästen som bytte kön Min pappa Ann-Christine känns rejält och bränner till flera gånger i djupet av mitt hjärta.
Det är dottern Ester Roxberg som skriver och en del ord hon skriver om sin far (som numera heter Ann-Christine Roxberg, tidigare Åke) känns. Smärtan och det oundvikliga slutet på det gamla och nya tvingande situationer berör mig djupt.
Hur kommer bilderna i mitt huvud att se ut, när jag tänker på mitt pappa.
Pappan med skägget i mina barndomsalbum eller pappan med mascara som inte finns på bild.
Vem är pappan på bilderna nu, när pappan inte längre är han?
Vems barndomsalbum är det, om pappan inte är min?
Det är inte mina album, de tillhör någon annan.
En annan Ester.
Barnet Ester.
Om att acceptera och försöka förstå. Smärtan i förändringen är påtaglig i början och Ester Roxberg beskriver det så bra, det är vasst och djupt tar det.
Hennes ord om den första julen. Om tystnaden och att ingen kommenterar pappan som nu är kvinna. Orden är inte många i vissa kapitel, men en del av dem träffar direkt i känslocentrat. Hon berättar om Fars dag och frågar vad man ger en pappa som heter Ann-Christine? Om pappans 60-årsdag och hur gratulationssången blir helt fel…
Bilden av min pappa kommer aldrig att försvinna med vinden, och jag kommer aldrig att sluta leta efter honom.
Det här är en bok som gör ont att läsa i vissa delar. Processen förändrar dottern och avslutningen visar ändå på det hopp och den försoning i det inre som där kan skönjas:
Även om andra inte kan se, så vet jag att Ann-Christine är min pappa. Det kan ingenting ändra på. Det kan aldrig försvinna.
Bara att skriva om 2014, det har ena stunden känts som om att det inte finns någonting att säga och sen andra stunder att tacka sjuttsingen för att här ska det sammanfattas!
Ungefär så har mitt år varit om jag ska generalisera lite, å ena sidan en övertygelse om det mörka och svarta med kraftig ångest, å andra sidan en nytändning och ett positivare medvetande där oro och rädslor är sekundära eftersom vägledning och hjälp finns.
Så svänger det och det har blivit så mycket starkare under 2014. Som en tudelning. Ibland närmare känslorna oavsett vilka de är, samtidigt som vissa perioder är helt bedövade och långt borta.
Ibland känns det också som om det är en stor negativ energi uppifrån som lägger sig som ett lock över saker och ting. Uthållighet och väntan verkar inte hjälpa, utan aktivitet verkar krävas. Att inte kunna fly undan, utan känna detta ständigt är något som under året bara blivit värre.
Hur fan sätter man ord på allt detta utan att det låter flummigt?
Det är en pendel som slår väldeliga i alla fall. Att titta tillbaka på tidigare år och läsa det som skrivits på nyårsafton så står ju flosklerna som spön i backen. Det är känslan och om det är positivt att nu se det på det viset, eller om det är ett bakslag, vem vet?
2014 har i alla fall varit väldigt tungt i perioder. Rent jobbmässigt så har den jobbigaste tiden varit de sista tre månaderna. Jag har känt mig otillräcklig, men ändå svalt och kört på bara eftersom jag inte sett några andra alternativ. Plikttrogen och lojal. Arbetet måste ju göras och sen har jag vetat att det finns ett slut så att säga på detta i januari. Har också haft svårt att ta hjälp och prata om det. Har aldrig känt mig klar och nöjd, utan det har bara kommit mer saker som måste göras. Negativ stress som bara byggts på för varje vecka som gått.
Nu i efterhand så vet jag inte hur bra det har varit med den här strategin eftersom tankarna på jobbet allt oftare ger mig ångest, även nu under ledigheten.
Privatlivet vill jag knappt prata om. Två olika liv. Ett med familjen och numera främst med Ellet i 14-dagars perioder. Både Linn och Frida bor ju på annat håll. Det är också en förändring att förhålla sig till utan att bryta ihop. Det är ett av livets spelregler när man valt att bli förälder och kampen inom mig är att inse att även detta pågår hela tiden. Stor tacksamhet över att familjen håller ihop och att vi trivs så bra tillsammans och då räknar jag givetvis in både Anna och Tofflan.
Linns studier i Umeå och Fridas anmälan mot Uppsala kommun är två stora händelser för mina tjejer under året, händelser som påverkat mig en hel del.
Sen detta att leva ensam år ut och år in. Blev så frustrerad häromdagen att jag skrev en egen post om det. Vill inte ens prata om eländet… här hjälper inga böner och kanske är det som så, att ensamheten är nödvändig, för lärdomarna och förståelsen? Skräcken är ju att aldrig bli redo…
Tråkiga besked på jobbfronten om arbetskamrater har dessutom präglat 2014. Det känns som mycket död och elände. Sen alla förändringar som bara accelererat och där jag gjort allt för att hänga med. Tungt jobbår helt enkelt med arbetskamrater som försvunnit på ett eller annat sätt och den tuffa arbetsbelastningen de sista månaderna. Nej, 2014 har varit tungt på många sätt…
Positivt då? Det måste ju finnas sådant också? Givetvis!
En förändring i april satte sig djupt. En andlig upplevelse, men ändå väldigt konkret gällande alkoholen. Jag vet, nu låter det flummigt igen, men genom upplevelsen så försvann det alternativet i mitt liv och det finns inte tillgängligt för mig längre. Inte på något vis och inte i något sammanhang. Det var liksom så självklart och har så varit sedan dess. Detta var helt klart en konkret vägledning och för det är min tacksamhet stor.
För vill jag vara kvar på jorden, så finns det inga alternativ helt enkelt. Går jag emot detta, då får jag stå för konsekvenserna. Den insikten blev så stark och den hjälp jag sedan dess fått med tankarna kring alkoholen är så befriande i mitt inre. Det jag tröstar mig med idag har inget som helst med destruktiva saker att göra och det är en stor och positiv förändring 2014.
Det gäller även min kost. Förändrar jag den inte, då får jag leva med det som blir såsom diabetes, hjärtproblem och ledbesvär och jag vet inte allt. I det fick jag en redig varning och nu när jag kört på LCHF-kost sedan augusti, så är värdena idag perfekta. Jag stod med ena benet i helvetet, men fick hjälp tillbaka. Uppföljning kommer att ske under 2015 för att se hur kosten slår på övriga kroppen.
Det blir också, sakta men säkert allt mindre kvar av herr Olsson. Visst, gikthelvetet gjorde sig påmint ett tag efter kostomläggningen och frågan är väl nu när kosten har kickat in, om dessa giktattacker är ett minne blott under 2015?
Har svårt att se framåt. 2015 känns inte lockande. Kanske är det sifferbytet som skrämmer i november? Kanske uppgivenheten inför saknaden av en livspartner i mitt liv? Kanske för att vissa saker bara känns så fastlåsta och omöjliga att ändra på? Kanske för att jag grubblar och fortfarande tror mig kunna styra och kontrollera saker? Detta jävla kanske, kanske är orsaken?
Ibland har jag svårt att ta mig själv på allvar. Förstår någon vad jag menar då?
Mina barn – mitt allt! Behöver inte säga mer. Deras vandring vill jag följa på plats så att säga och det driver mig framåt. Även till år 2015…
En sak i taget. Sanningen gör oss fria. Bemöt människor såsom du själv vill bli bemött.
GOTT NYTT 2015 vill jag önska er alla som läser på min blogg!
Relaterat
Mitt 2014
Fick en propå av Tofflan att Frida även idag var med i UNT:s pappersupplaga. Så nu drog jag direkt till den lokala butiken och fick tag på ett exemplar.
Mitt hjärta är så tacksamt över att tidningen ger detta så stort utrymme, Fridas kamp för upprättelse.
Nu har Cecilia Forss (m), som är ordförande i barn- och ungdomsnämnden uttalat sig specifikt i Fridas fall och det är hoppfulla ord hon ger min dotter:
“Det är rimligt att Frida Olsson får kompensation för att hon felaktigt sattes i särskola.”
Detta kommer nu att bli en fråga för den nya utbildningsnämnden i Uppsala kommun som tar plats efter årsskiftet.
Cecilia Forss nämner också en intressant aspekt och det handlar om att man fick mer resurser till sitt barn om de placerades i särskolan. Det finns en viss sanning i det hon säger eftersom jag och Anna valde den mjuka linjen för vår dotter. Med facit i hand så var det dock en förödande linje.
Sen finns det också en annan del i detta och det är att jag fick känslan av att hennes lärare inte alla gånger var så intresserade av att utreda Frida ordentligt, just för att de då skulle tappa en elev och resurser till särskolan. Så pass krasst tror jag faktiskt att det var vissa år.
Det är inget jag har belägg för, men “oviljan” att ens försöka sig på alternativa lösningar tror jag faktiskt färgades av just det faktumet. Inte alltid, men vissa år som sagt.
Minns så väl att jag ifrågasatte varför hon inte kunde få prova på, att med stöd, gå i en vanlig klass. Svaret jag fick var att då skulle hon skrivas ut ur särskolan och inte kunna komma tillbaka om det behövdes. Det var nästan så att jag kände mig dum att jag ens tog upp detta… hur kan han ens tro på det?! Ja, så kändes det…
Nu var det inte så varje gång vi var på föräldrasamtal, men jag minns det vid ett par tillfällen i alla fall. Då är man tyst sen och säger ingenting utan naivt nog så trodde jag på “experterna”, för de vet väl vad de pratar om?! Tyvärr så var det ju inte på det viset.
Så att det kom “signaler från personalen på skolan” att Frida kanske kunde gå i en vanlig klass, det är någonting som har gått mig helt förbi i alla fall. Det hörde jag aldrig, utan det var ju så att när jag tog upp det vid ett par tillfällen så viftades det bara bort med argumenten att hon aldrig skulle klara av att gå i en vanlig klass. Rätt ska vara rätt i historiebeskrivningen!
Frida gick ju inåt och visade inte så mycket. Hon grubblade och iakttog och trodde länge att det var som det skulle, fast hon kände att det inte var bra. Hon visste ju inte någonting annat. Att leva på det viset i många år, det sätter spår.
Det var käpprätt åt helvete att placera Frida i särskolan! Hon hade ingenting där att göra överhuvudtaget! Det vet jag idag med emfas.
Vi var så förbannat naiva och litade blint på de omdömen som en av förskolefröknarna gav oss i början. Sen rullade det liksom bara på… Vi ville ju så väl och så blev det precis tvärtom. Man säger att man inte ska ångra någonting, men gud så jag ångrar vissa saker i detta och hur jag agerade. Det kommer jag att få leva med i resten av mitt liv.
Fast det är ändå ingenting mot att min dotter får leva med sina upplevelser i resten av sitt liv!
Från gårdagens UNT.
Skolläkaren Leif Elinder, som tidigare jobbade inom särskolan, hade vi behövt då det begav sig. Hans kloka ord i artikeln hoppas jag blir verklighet för dagens barn, där man tvekar vart man ska placera sitt barn. Han vill ha ett system med en lotsklass, där barn kan gå en tid och målet är integration i en vanlig klass. De kan också få stöd gällande alternativ pedagogik och strategier för att motiveras. De behöver helt enkelt ett helt annat stöd än det som Frida erbjöds, eller inte erbjöds rättare sagt.
Han avslutar sina kloka ord:
“Om förväntningen från början är att de inte ska klara av den normala skolan blir det lätt en självuppfyllande profetia. Kan man med rätt stöd få dem att utvecklas i stället så blir det dessutom mycket billigare på sikt. Ambitionen måste för elever i gråzonen vara att “det här ska vi fixa”.
Tanken på att min dotter skulle ha fått dessa möjligheter och erbjudanden av Uppsala kommun går ju inte att förbise. Att det skulle ha varit inskrivet per automatik såsom Elinder nu vill att det ska vara, det hade fått saker och ting att bli helt annorlunda. Det är jag ganska säker på.
Det vi ändå kan glädja oss åt idag, är att problemen kommit upp till ytan och att Fridas agerande hjälper till att belysa dessa frågor. I det har Frida gjort en viktig insats genom sin anmälan.
Tidigare poster
Frida intervjuad och filmad av UNT (141229)
Frida begär ersättning av Uppsala kommun (141117)
Skolinspektionen: Uppsala kommuns utredning om Frida “undermålig” (141128)
Uppsala kommun svarar Frida (140908)
Fridas anmälan mot Uppsala kommun (140719)
Anmälan till Skolinspektionen (140715)
Relaterat
UNT – Kommunen öppnar för skadestånd (141229)
24UNT – Hon gick i särskola i nio år trots att hon är normalbegåvad (141229)
UNT – Placerades felaktigt i särskola (141229)
UNT – Uppsala kommun får hård kritik (141229)
Uppsala Nyheter – Stämplades som begåvningshandikappad (140908)
P4 Uppland – Hon gick nio år i särskola – utan att behöva det (140816)
SVT Uppland – Placerades felaktigt i särskola – i nio år (140816)
UNT – Gick felaktigt i särskola (140815)
Bloggar
Tofflan – Mer om Frida i UNT! (141230)
Tofflan – Frida i media (141229)
Tofflan – Stämplades som begåvningshandikappad (140908)
Min pappa 1940
Idag är det Fars dag. Det är en dag då barn firar sina fäder, eller ska göra det om kommersen får som den vill.
Firandet kommer från USA och det började med att Sonora Smart Dodd 1910 ville hedra sin far. Detta spred sig och 1966 så beslutade dåvarande amerikanske presidenten Lyndon B. Johnson att tredje söndagen i juni skulle vara Fars dag i hela USA.
Min egen far, bilder från 70-80 talet.
Firandet är på olika datum i olika länder. Till vårt land kom detta 1931 och firades till en början, precis som i USA, i början på juni. Detta ändrades dock senare för att som det heter ligga bättre i förhållande till Mors dag, vilket gör att vi numera firar Fars dag den andra söndagen i november.
På Fars dag så ska man som sagt var, fira och hedra sin far. Presenter, tillrop och en positiv inställning till sin farsa. För mig, är det väldigt komplicerat, att försöka få till detta, till en väldigt frånvarande pappa, så jag försöker fokusera just på att han gav mig livet.
För oavsett, så är det ju på det viset att utan honom så hade jag inte skrivit de här raderna. Försöker jag ännu lite till och ser min far i ett högre perspektiv och med andliga förtecken, så har han även givit mig ett liv med många känslor. Känslor som i många fall varit svåra och tuffa att komma igenom. Det är väl ungefär så jag känner när jag anstränger mig och hittar det mest positiva med den far jag har i det här livet.
Min far är född 1938, vilket betyder att han fyllt 76 år. Ibland så ringer det och jag berättade då för honom en gång för flera år sedan, att istället ringa mig när han var nykter, men det kommer han aldrig ihåg. Så det blir några samtal om året, där han till hälften hotar och till hälften vädjar. Men när han inte, efter alla dessa år, inte ens kan höra av sig till mig nykter, då får det vara. Orkar helt enkelt inte längre… …visst fan känns det inom mig, som ett öppet sår som aldrig vill läka.. Men idag fokuserar jag på att han födde mig. Det måste jag.
Alla omsorgspersoners dag som TV4 nu på morgonen berättar om, det tilltalar mig bättre, just utifrån den familjesituation jag lever i sedan flera år tillbaka:
Alla omsorgspersoners dag firas med att i valfria former uttrycka kärlek och respekt för alla good enough vuxna som, oavsett vilken biologisk, social, juridisk koppling vi har till barn, ger dem omsorg i vått och torrt. Det är stort att ha ansvar för en annan människa. Omsorgsåtaganden innehåller så många utmaningar!
Mer hos hejevent.se
Programmet Djävulsdansen rör upp sådant inom mig som jag trodde att jag var tillfreds och klar med. Simons berättelse om sitt förhållande till sin far, det gjorde att tankarna på min egen pappa obönhörligen trängde sig på igen.
Min pappa har aldrig älskat mig. Det är väl det första jag känner. Han har aldrig tagit mig på allvar. Han har aldrig varit där. För mig.
Det är det allra första som kommer upp. Sen det hat jag känt inför honom under många år. Jag hatade verkligen honom länge. Sen orkade jag inte hata mer. Men dessa känslor kommer upp igen. Minns en jul då jag såg honom på stan. Jag gick fram till honom och förlät honom. Han förstod givetvis ingenting, men för mig så kändes det bättre. Åtminstone ett tag.
En fadersfigur har jag alltid saknat. Det har varit svårt i perioder att inte ha någon farsa att stödja sig emot. När jag själv blev styvfar till en liten gosse så var jag för ung och omogen. Jag slog ifrån mig och klarade inte av det. Idag skäms jag som fan för den jag var då. Jag var frånvarande och inte särskilt schysst.
Min pappa har jag egentligen inte saknat utan en “pappa” om ni förstår vad jag menar?
När min pappa var full då var jag livrädd för honom. Han var ond och så elak. Det ploppar upp så många händelser inom mig nu när jag tänker på det. Han var aldrig en pappa och han slätade alltid över när han var nykter. Han svek och han var alltid sig själv närmast.
När jag var lite äldre så ägnade han sig åt att håna mig och förminska mina val jag gjorde. Alltid på fyllan. Jag hade inga vapen att värja mig med utan allt gick rakt in i mig. Jag trodde under lång tid att jag verkligen var så fel och hemsk som han sa. Vissa känslor kan ibland komma upp, just när det handlar om värdelöshet och hur jag ser på mig själv.
Fick mycket skit för min sexuella läggning och jag är ganska säker på att hade han varit mer schysst och förstående där, då hade jag levt ett helt annat liv idag. Jag vet, man ska inte skylla saker och ting på sin barndom, men vissa saker känner jag är så färgade av mina upplevelser jag fick när jag var liten, att jag bara inte kan bortse från dem.
Idag så kommer han inte åt mig och idag så bestämmer jag själv vad jag vill utsätta mig för.
När mina barn växte upp så var jag ingen bra pappa. Frånvarande och ibland så festade även jag. Tendenser till samma mönster, men jag kämpade verkligen emot att inte bli som min egen pappa. Jag visste ju hur jag hade haft det. Ändå så kunde jag inte låta bli.
Bara mina barn kan berätta facit, men ibland skäms även jag för att jag inte gett fan i alkoholen rakt av. Men jag ljög för mig själv länge och schabblade bort ett äktenskap tack vare det. Ibland fylls jag av förtvivlan och gråten går inte att hejda. Över de dåliga val jag gjort.
Relationsskadad och tendenser till isolering bär jag på. Skyller dem inte på någon. Men relationer har för mig alltid varit jobbiga. Tar aldrig första steget. Vågar inte.
Men jag lever fortfarande. Jag försöker rätta till och göra bra val idag. Kämpar med att se framåt och inte ta på mig offerkoftan igen. Den är ingenting för mig längre!
