Etikettarkiv: pappa

Tema & nedmontering av köksbord

Trivdes inte med förra bloggtemat. Har nu försökt gå tillbaka till något mer “traditionellt” och som funkar bättre på datorer. Det ser för taskigt ut nu på mobiler, men jag ska försöka “skruva” och dona lite när orken finns där.

För orken är borta nu efter en dag med nedmontering av köksbord, dammsugning och en liten promenad. Mer än så krävs det inte för att jag ska krokna.

Köksbordet har hängt med sedan 1991 och har så mycket historia i sig. Köksstolarna är slitna och dynorna har hängt med sedan “Hedenhös”. Det är helt enkelt dags att gå vidare nu och införskaffa sig ett mer fräscht och hållbart bord. Går allt som det ska kommer det att vara på plats i morgon och då dessutom med en kökssoffa som en extra piff. Har aldrig haft en kökssoffa tidigare och det ser jag framemot.

Ett annan svart moln skingrades idag tack vare syrran. Tack snälla syster för att du kunde och hjälpte mig när det krisade ekonomiskt.

Tänker mycket på det som jag känner inom mig just nu gällande pappa och det så kallade “högre perspektivet” eller vad jag ska kalla det för. Det är lite överväldigande och jag har svårt att dela med mig av det jag känner, men en sak är klar (för mig i alla fall) och det är att allt är så mycket mer än det vi ser, känner och hör i denna så kallade ”verklighet”. Svårt att sortera, tro på och liksom vila i det jag känner av märkliga tankar och känslor just nu. Det är som det är och egentligen är det inget märkvärdigt. Det är inget märkvärdigt,

Annonser

Livsbok, pappa & bloggpost

Nu när jag är klar med min “livsbok” är det svårt detta med att inte skriva någonstans. Det är som om jag har ett behov i mig att skriva. Ibland om djupare saker och ibland om söta grodor och dess utbredning. Att blogga har inte känts frestande när jag höll på min bok under hösten 2017, men nu när det är klart kliar det i fingrarna alltmer. Så den sista bloggposten från sista juli förra året bär en titel som inte riktigt överensstämmer med verkligheten.

Får se om jag kan få det där otvingade och sköna förhållande till bloggen som jag hade i början av mitt skrivande på nätet? Det handlar också om dagsform och mottagande av orden. I perioder har det varit elaka människor kring det jag skrivit, både i kommentarerna och mejlen. Det har gjort att min lust avtagit alltmer till att skriva om mig själv och mitt liv öppet på bloggen. Nu efter några månaders vila känns lusten alltmer och om sanningen ska fram känner jag mig halv om jag inte får skriva på min blogg, åtminstone då och då. Har ju faktiskt hållit på med detta nu sedan 2002 i olika former.

Är alltså klar med min “livsbok”. I mig finns en stolthet att ha allt samlat om min uppväxt och det jag varit med om. Lång tvekan och viss tandagnisslan gjorde att jag ändå tillslut skickade iväg orden till tre förlag.

Bara någon timme senare stod det två poliser utanför min dörr och lämnade dödsbudet att min pappa hade avlidit. Detta var den 6 januari och enligt dem hade han somnat in i sin egen säng dagen innan. Min pappa blev 79 år gammal och efter ett hårt liv på många sätt har han nu äntligen fått frid och ro. Det är vad jag tror i alla fall eftersom vår kontakt var obefintlig under de senaste åren och jag inte riktigt vet hur han levde. Sista gången jag såg honom minns jag inte ens. Detta var ett besked som var väntat, men det tog flera år längre än vad jag och min syster trodde just för hans hårda leverne. Det finns mycket sorg i detta. Må själen som gav mig livet få vila i frid nu.

Under hösten har jag förutom att skriva försökt att rehabilitera mig till att klara av jobbet och få en fungerande vardag igen. I det stora hela har det gått bra men några få bakslag. Dock inser jag att det aldrig blir som tidigare. Men jag kämpar på och har fått mycket stöttning från min chef och flera arbetskamrater vilket gjort vägen lite lättare för mig. Familjen, barnen och katterna är ljusbärare som lyft mig, för att inte tala om min kära syster där kontakten blivit allt mer djuplodat och fin de sista året.

2018 är ett år där det för mig handlar om att fortsätta acceptera och inte tänka för mycket på sidovägar och ingångar som är stängda. Vara i nuet som jag kämpat med så länge, se möjligheterna istället för hindren, försöka sända ut positivitet istället för motsatsen och fokusera på ljuset och inte mörkret efter alla år av famlande.

Självbilden förändras

19 maj 2017 Självbilden

Oerhört snabbt tecknat. Knappt utan att tänka ett dugg. Självbilden.

Har alltid haft problem med min egen självbild. Som vanligt tror jag det bottnar i hur jag blev bemött som barn. Tryggheten och orden jag fick till mig under de åren.

Många tycker jag tragglar och borde släppa sargen nu. Kom in i nuet och strunta att se tillbaka. För din egen skull!

Till dem kan jag bara säga att JAG FÖRSÖKER och har så gjort med olika metoder länge nu. Svälja, ignorera och motsatsen prata, skriva och vädra men lik förbannat återkommer vissa saker till mig.

En del annat flyter då samtidigt upp och ibland känns det som om det är som att skala en lök detta. Det är nya lager som vill fram! Varför tror ni att jag har denna blogg?

I perioder under min skoltid kallades jag för badbollen för att några i klassen tyckte att jag hade för stort huvud. Det kan man skratta åt idag, men vad det satte sig i mig! Vad jag avskydde det öknamnet! Sen när jag hade ett stort födelsemärke på hakan (som togs bort när jag var 15 år, tack Sven!) som ett snille i klassen kallade för pyshålet i badbollen. Man tror kanske inte att sådana ord fastnar, de må vara oskyldigt och så, men hos mig fastnade detta.

Bögjävel, överkänslig, fjant och till och med psykopat är också ord som fastnat hos mig. Pappa hånade under perioder och då främst när han var berusad. Jag var ju inte den som var ihop med tjejer utan för mig var de kompisar. Det fick jag nog höra att det var bögigt och inte alls någonting att förvänta sig av en pojke. Om man nu då inte var bög…

Det fastnar. Så till den milda grad att det psykiska var helt övertygad om att huvudet växte. Endast en datortomografi kunde övertyga om motsatsen och då brast det för att inte kunna “skylla på” detta mer. Alltid en katastrof för att ens överleva. Sjukligt och paradoxalt, men så var det.

Mycket av den negativa känslan kring orden sitter kvar, även om åren gör att det bleknar och tunnas ut. Men nog finns synen på mig själv kvar och hur människor såg på mig. Hur jag trodde att de såg på mig.

Det är nog främst pappas ord som varit svårast att “komma förbi” eftersom jag själv under åren och då speciellt tidigt trott att det varit på det viset. Fel att känna som jag gjorde. Att som 6-åring bli helt osynliggjord med bara negativa ord och i princip ett samstämmigt kvitto från båda mina föräldrar över hur fel det var. Det fastnar och formade min självbild under många år.

Har skämts och gjort allt för att inte känna vissa känslor. Tillintetgjort mig så till den milda grad att jag tappat bort mig helt över vem jag egentligen är. En stark bild som funnits där i alla år är bilden jag har inom mig där jag som pojke står rak i ryggen som en liten tennsoldat i en trappuppgång som vi bodde i. Folk slår mig och jag gungar fram och tillbaka, men jag står kvar. Minns inte ens tårar utan bara en stenhård mur inom mig. Ingen jävel ska få komma nära och ingen jävel ska få veta någonting! Det är en bild som förföljt mig under åren.

Pojken som står där stenhård och inte låter sig beröras av någon. På sista tiden har jag blivit väldigt känslosam när jag ser pojkar i den åldern och det hänt dem någonting hemskt. Påminner de dessutom om hur jag såg ut…

Såg en film där en pojke farit illa och då bara flödade mina tårar. Tyckte så synd om honom och ville bara skydda. Såg en grabb på bussen häromdagen som påminde om den självbild jag har. Tankarna for i mig och jag kände sympati för honom samtidigt som jag ville honom väl. Log för mig själv. Så någonting har hänt med självbilden. Kanske var det mig själv jag såg och ville väl?

Men det har tagit många år och fortfarande gör jag mig själv illa. Det är som om jag alltid måste ha någonting att “skylla på” eller hur jag ska förklara det. Att må bra till 100%, det går ju inte för sig, eller?

Mitt intag av onyttigheter är just nu och idag ett kvitto på att min självbild fortfarande inte är helt positiv. En del av smärtan som finns kvar sitter i varje sked glass jag trycker i mig. För mig står min tjockhet för det jag inte kan prata om. Svagheten jag inte har kontroll över. Döljer smärtan i det tjocka. Istället för att släppa ut allt. Det sitter hårt åt och det finns fortfarande saker som är väldigt svåra att dela med andra. Vissa saker (som en del anser djupa och att jag är väldigt öppen med) har jag inte haft problem med.

Som sagt, varför tror ni jag bloggar?

Självbilden gjuts fast hårt till stora delar under uppväxten och är väldigt svår att ändra. Det tar tid och ibland stora delar av ett liv! Men det går att få en positivare bild av sig själv. För mig har det dock suttit väldigt hårt åt och jag är fortfarande kritisk till mig själv och fortfarande destruktiv även om de allra värsta metoderna numera inte används såsom alkohol och droger. Överkonsumtion och missbruk av sådant har i alla fall hos mig berott på att jag på något undermedveten plan velat göra mig själv illa.

Balansen har helt saknats under många år och det enda jag kunde göra var att sluta helt. Beroendet och vetskapen hur illa det gjorde mig och andra har äntligen fastnat i mig. Men det tog tid och satt hårt åt. Att lura sig själv och tro att det beror på andra saker och inte var alkoholen som var problemet, det tog många år för mig att begripa. Det var ju en tröst! Dessa vägar är stängda även om jag inte till 100% vågar säga aldrig mer. Men det ska väldigt mycket till om jag ska gå tillbaka och förstöra mig själv mer med dessa gifter.

Självbilden. Innan jag började skriva detta var det helt andra ord jag ville förmedla, men när jag väl började skriva blev det något helt annat. Ibland känns det som om jag inte är riktigt medveten om vad jag skriver, även om stolparna finns där. Det liksom bara kommer.

18 maj 2017 Gömda påskliljor

Igår när jag var ute och gick en sväng såg jag dessa påskliljor gömda i buskaget. För mig blev det så symboliskt gällande mitt eget liv just nu.

Kom fram, visa dig! Vad kan hända? Vad är det värsta som kan hända?

Det är fantastiskt hur symboliskt vissa saker kan bli. Dessa påskliljor är vackra och varför ska de gömma sig? Nu säger jag inte att vackert är någonting som är en framträdande egenskap hos mig… (;-) Ni ser… självbilden. Den där komplicerade självbilden.

Min pappa Ann-Christine

Boken om Henemark rörde om och boken om prästen som bytte kön Min pappa Ann-Christine känns rejält och bränner till flera gånger i djupet av mitt hjärta.

Det är dottern Ester Roxberg som skriver och en del ord hon skriver om sin far (som numera heter Ann-Christine Roxberg, tidigare Åke) känns. Smärtan och det oundvikliga slutet på det gamla och nya tvingande situationer berör mig djupt.

Hur kommer bilderna i mitt huvud att se ut, när jag tänker på mitt pappa.
Pappan med skägget i mina barndomsalbum eller pappan med mascara som inte finns på bild.
Vem är pappan på bilderna nu, när pappan inte längre är han?
Vems barndomsalbum är det, om pappan inte är min?
Det är inte mina album, de tillhör någon annan.
En annan Ester.
Barnet Ester.

Om att acceptera och försöka förstå. Smärtan i förändringen är påtaglig i början och Ester Roxberg beskriver det så bra, det är vasst och djupt tar det.

Hennes ord om den första julen. Om tystnaden och att ingen kommenterar pappan som nu är kvinna. Orden är inte många i vissa kapitel, men en del av dem träffar direkt i känslocentrat. Hon berättar om Fars dag och frågar vad man ger en pappa som heter Ann-Christine? Om pappans 60-årsdag och hur gratulationssången blir helt fel…

Bilden av min pappa kommer aldrig att försvinna med vinden, och jag kommer aldrig att sluta leta efter honom.

Det här är en bok som gör ont att läsa i vissa delar. Processen förändrar dottern och avslutningen visar ändå på det hopp och den försoning i det inre som där kan skönjas:

Även om andra inte kan se, så vet jag att Ann-Christine är min pappa. Det kan ingenting ändra på. Det kan aldrig försvinna.

Gott Nytt 2015!

Bara att skriva om 2014, det har ena stunden känts som om att det inte finns någonting att säga och sen andra stunder att tacka sjuttsingen för att här ska det sammanfattas!

Ungefär så har mitt år varit om jag ska generalisera lite, å ena sidan en övertygelse om det mörka och svarta med kraftig ångest, å andra sidan en nytändning och ett positivare medvetande där oro och rädslor är sekundära eftersom vägledning och hjälp finns.

Så svänger det och det har blivit så mycket starkare under 2014. Som en tudelning. Ibland närmare känslorna oavsett vilka de är, samtidigt som vissa perioder är helt bedövade och långt borta.

Ibland känns det också som om det är en stor negativ energi uppifrån som lägger sig som ett lock över saker och ting. Uthållighet och väntan verkar inte hjälpa, utan aktivitet verkar krävas. Att inte kunna fly undan, utan känna detta ständigt är något som under året bara blivit värre.

Hur fan sätter man ord på allt detta utan att det låter flummigt?

Det är en pendel som slår väldeliga i alla fall. Att titta tillbaka på tidigare år och läsa det som skrivits på nyårsafton så står ju flosklerna som spön i backen. Det är känslan och om det är positivt att nu se det på det viset, eller om det är ett bakslag, vem vet?

2014 har i alla fall varit väldigt tungt i perioder. Rent jobbmässigt så har den jobbigaste tiden varit de sista tre månaderna. Jag har känt mig otillräcklig, men ändå svalt och kört på bara eftersom jag inte sett några andra alternativ. Plikttrogen och lojal. Arbetet måste ju göras och sen har jag vetat att det finns ett slut så att säga på detta i januari. Har också haft svårt att ta hjälp och prata om det. Har aldrig känt mig klar och nöjd, utan det har bara kommit mer saker som måste göras. Negativ stress som bara byggts på för varje vecka som gått.

Nu i efterhand så vet jag inte hur bra det har varit med den här strategin eftersom tankarna på jobbet allt oftare ger mig ångest, även nu under ledigheten.

Privatlivet vill jag knappt prata om. Två olika liv. Ett med familjen och numera främst med Ellet i 14-dagars perioder. Både Linn och Frida bor ju på annat håll. Det är också en förändring att förhålla sig till utan att bryta ihop. Det är ett av livets spelregler när man valt att bli förälder och kampen inom mig är att inse att även detta pågår hela tiden. Stor tacksamhet över att familjen håller ihop och att vi trivs så bra tillsammans och då räknar jag givetvis in både Anna och Tofflan.

Linns studier i Umeå och Fridas anmälan mot Uppsala kommun är två stora händelser för mina tjejer under året, händelser som påverkat mig en hel del.

Sen detta att leva ensam år ut och år in. Blev så frustrerad häromdagen att jag skrev en egen post om det. Vill inte ens prata om eländet… här hjälper inga böner och kanske är det som så, att ensamheten är nödvändig, för lärdomarna och förståelsen? Skräcken är ju att aldrig bli redo…

Tråkiga besked på jobbfronten om arbetskamrater har dessutom präglat 2014. Det känns som mycket död och elände. Sen alla förändringar som bara accelererat och där jag gjort allt för att hänga med. Tungt jobbår helt enkelt med arbetskamrater som försvunnit på ett eller annat sätt och den tuffa arbetsbelastningen de sista månaderna. Nej, 2014 har varit tungt på många sätt…

Positivt då? Det måste ju finnas sådant också? Givetvis!
En förändring i april satte sig djupt. En andlig upplevelse, men ändå väldigt konkret gällande alkoholen. Jag vet, nu låter det flummigt igen, men genom upplevelsen så försvann det alternativet i mitt liv och det finns inte tillgängligt för mig längre. Inte på något vis och inte i något sammanhang. Det var liksom så självklart och har så varit sedan dess. Detta var helt klart en konkret vägledning och för det är min tacksamhet stor.

För vill jag vara kvar på jorden, så finns det inga alternativ helt enkelt. Går jag emot detta, då får jag stå för konsekvenserna. Den insikten blev så stark och den hjälp jag sedan dess fått med tankarna kring alkoholen är så befriande i mitt inre. Det jag tröstar mig med idag har inget som helst med destruktiva saker att göra och det är en stor och positiv förändring 2014.

Det gäller även min kost. Förändrar jag den inte, då får jag leva med det som blir såsom diabetes, hjärtproblem och ledbesvär och jag vet inte allt. I det fick jag en redig varning och nu när jag kört på LCHF-kost sedan augusti, så är värdena idag perfekta. Jag stod med ena benet i helvetet, men fick hjälp tillbaka. Uppföljning kommer att ske under 2015 för att se hur kosten slår på övriga kroppen.

Det blir också, sakta men säkert allt mindre kvar av herr Olsson. Visst, gikthelvetet gjorde sig påmint ett tag efter kostomläggningen och frågan är väl nu när kosten har kickat in, om dessa giktattacker är ett minne blott under 2015?

Har svårt att se framåt. 2015 känns inte lockande. Kanske är det sifferbytet som skrämmer i november? Kanske uppgivenheten inför saknaden av en livspartner i mitt liv? Kanske för att vissa saker bara känns så fastlåsta och omöjliga att ändra på? Kanske för att jag grubblar och fortfarande tror mig kunna styra och kontrollera saker? Detta jävla kanske, kanske är orsaken?

Ibland har jag svårt att ta mig själv på allvar. Förstår någon vad jag menar då?

Mina barn – mitt allt! Behöver inte säga mer. Deras vandring vill jag följa på plats så att säga och det driver mig framåt. Även till år 2015…

En sak i taget. Sanningen gör oss fria. Bemöt människor såsom du själv vill bli bemött.

GOTT NYTT 2015 vill jag önska er alla som läser på min blogg!

Relaterat
Mitt 2014

Cecilia Forss (m): “Frida bör få ersättning”

Fick en propå av Tofflan att Frida även idag var med i UNT:s pappersupplaga. Så nu drog jag direkt till den lokala butiken och fick tag på ett exemplar.

Mitt hjärta är så tacksamt över att tidningen ger detta så stort utrymme, Fridas kamp för upprättelse.

Nu har Cecilia Forss (m), som är ordförande i barn- och ungdomsnämnden uttalat sig specifikt i Fridas fall och det är hoppfulla ord hon ger min dotter:

“Det är rimligt att Frida Olsson får kompensation för att hon felaktigt sattes i särskola.”

Detta kommer nu att bli en fråga för den nya utbildningsnämnden i Uppsala kommun som tar plats efter årsskiftet.

Cecilia Forss nämner också en intressant aspekt och det handlar om att man fick mer resurser till sitt barn om de placerades i särskolan. Det finns en viss sanning i det hon säger eftersom jag och Anna valde den mjuka linjen för vår dotter. Med facit i hand så var det dock en förödande linje.

Sen finns det också en annan del i detta och det är att jag fick känslan av att hennes lärare inte alla gånger var så intresserade av att utreda Frida ordentligt, just för att de då skulle tappa en elev och resurser till särskolan. Så pass krasst tror jag faktiskt att det var vissa år.

Det är inget jag har belägg för, men “oviljan” att ens försöka sig på alternativa lösningar tror jag faktiskt färgades av just det faktumet. Inte alltid, men vissa år som sagt.

Minns så väl att jag ifrågasatte varför hon inte kunde få prova på, att med stöd, gå i en vanlig klass. Svaret jag fick var att då skulle hon skrivas ut ur särskolan och inte kunna komma tillbaka om det behövdes. Det var nästan så att jag kände mig dum att jag ens tog upp detta… hur kan han ens tro på det?! Ja, så kändes det…

Nu var det inte så varje gång vi var på föräldrasamtal, men jag minns det vid ett par tillfällen i alla fall. Då är man tyst sen och säger ingenting utan naivt nog så trodde jag på “experterna”, för de vet väl vad de pratar om?! Tyvärr så var det ju inte på det viset.

Så att det kom “signaler från personalen på skolan” att Frida kanske kunde gå i en vanlig klass, det är någonting som har gått mig helt förbi i alla fall. Det hörde jag aldrig, utan det var ju så att när jag tog upp det vid ett par tillfällen så viftades det bara bort med argumenten att hon aldrig skulle klara av att gå i en vanlig klass. Rätt ska vara rätt i historiebeskrivningen!

Frida gick ju inåt och visade inte så mycket. Hon grubblade och iakttog och trodde länge att det var som det skulle, fast hon kände att det inte var bra. Hon visste ju inte någonting annat. Att leva på det viset i många år, det sätter spår.

Det var käpprätt åt helvete att placera Frida i särskolan! Hon hade ingenting där att göra överhuvudtaget! Det vet jag idag med emfas.

Vi var så förbannat naiva och litade blint på de omdömen som en av förskolefröknarna gav oss i början. Sen rullade det liksom bara på… Vi ville ju så väl och så blev det precis tvärtom. Man säger att man inte ska ångra någonting, men gud så jag ångrar vissa saker i detta och hur jag agerade. Det kommer jag att få leva med i resten av mitt liv.

Fast det är ändå ingenting mot att min dotter får leva med sina upplevelser i resten av sitt liv!

Från gårdagens UNT.

Skolläkaren Leif Elinder, som tidigare jobbade inom särskolan, hade vi behövt då det begav sig. Hans kloka ord i artikeln hoppas jag blir verklighet för dagens barn, där man tvekar vart man ska placera sitt barn. Han vill ha ett system med en lotsklass, där barn kan gå en tid och målet är integration i en vanlig klass. De kan också få stöd gällande alternativ pedagogik och strategier för att motiveras. De behöver helt enkelt ett helt annat stöd än det som Frida erbjöds, eller inte erbjöds rättare sagt.

Han avslutar sina kloka ord:

“Om förväntningen från början är att de inte ska klara av den normala skolan blir det lätt en självuppfyllande profetia. Kan man med rätt stöd få dem att utvecklas i stället så blir det dessutom mycket billigare på sikt. Ambitionen måste för elever i gråzonen vara att “det här ska vi fixa”.

Tanken på att min dotter skulle ha fått dessa möjligheter och erbjudanden av Uppsala kommun går ju inte att förbise. Att det skulle ha varit inskrivet per automatik såsom Elinder nu vill att det ska vara, det hade fått saker och ting att bli helt annorlunda. Det är jag ganska säker på.

Det vi ändå kan glädja oss åt idag, är att problemen kommit upp till ytan och att Fridas agerande hjälper till att belysa dessa frågor. I det har Frida gjort en viktig insats genom sin anmälan.

Tidigare poster
Frida intervjuad och filmad av UNT (141229)
Frida begär ersättning av Uppsala kommun (141117)
Skolinspektionen: Uppsala kommuns utredning om Frida “undermålig” (141128)
Uppsala kommun svarar Frida (140908)
Fridas anmälan mot Uppsala kommun (140719)
Anmälan till Skolinspektionen (140715)

Relaterat
UNT – Kommunen öppnar för skadestånd (141229)
24UNT – Hon gick i särskola i nio år trots att hon är normalbegåvad (141229)
UNT – Placerades felaktigt i särskola (141229)
UNT – Uppsala kommun får hård kritik (141229)
Uppsala Nyheter – Stämplades som begåvningshandikappad (140908)
P4 Uppland – Hon gick nio år i särskola – utan att behöva det (140816)
SVT Uppland – Placerades felaktigt i särskola – i nio år (140816)
UNT – Gick felaktigt i särskola (140815)

Bloggar
Tofflan – Mer om Frida i UNT! (141230)
Tofflan – Frida i media (141229)
Tofflan – Stämplades som begåvningshandikappad (140908)