Etikettarkiv: överleva

Ernst & Goldsmith

Kajsa Ernst – vilken vacker själ hon är! Gårdagens ”Stjärnorna på slottet” var det bästa avsnittet på år och dar. Att lyssna till hennes livsresa fick mina tårar att komma och då speciellt när hon pratade om sitt livs kärlek Göran Stangertz. När hon också pratade om att man själv anser sig vara värd att ”älskas” reagerade någonting inom mig.

Hon berättade också om sin alkoholiserade mamma och hur hon inte kunde sova förrän hon var hemma efter sina utekvällar. Då fick jag helt plötsligt själv fragmentariska minnen av liknande upplevelser som jag inte varit medveten om tidigare. Att man låg och väntade för att kunna sova och allt vad det gjorde med en.

Någonting pågår i mitt inre, helt klart. Försöker älska den där lilla killen som gjorde allt för att överleva. Programmet med Kajsa Ernst väckte upp vissa saker som jag tidigare inte varit medveten om. Tack för att du delar med dig Kajsa Ernst! Så vist och klokt.

Bluff eller inte? Charlie Goldsmiths ”förmåga” testas.

Charlie Goldsmith är en kille som jag också ”ramlade på” igår. Han kan hela vissa människor med sin tankekraft. Man får tro vad man vill om hans gåva, men människor mår bättre och jag fick själv inspiration av honom genom en text han lagt ut på sitt Instagram:

Being happy is not something that just happens one day and stays that way. You need to wake up every day and do things to get you there. Then the same things that got you there need to be repeated to stay there. Eat healthy food. Run. Do yoga. Be kind. Be a best friend to many people. Keep people in your life that want the best for you. Be honest. Take responsibility for your life. Help people. Accept help. Listen to advice. Learn lessons. Give. Conquer fears. Love without expectation. Keep an open mind. Everything starts with a thought, so deciding to be happy is a very good idea. I’m not saying that all these things will fix everything, but I believe if you don’t feel good and you do nothing, things aren’t likely to change.

Ett inlägg delat av Charlie Goldsmith (@charliegoldsmith) 3 Aug 2018 kl. 9:39 PDT

Visst är det bra? Men väldigt svårt att till fullo leva efter. Men bara att sträva dithän gör att man mår bättre. Det är min övertygelse. Att försöka och inte ge upp. Försöka strunta i alla måsten och varför. Varför finns inte.

Men jag faller själv dit fort i måsten och funderingar kring varför över saker jag inte begriper. Jag vet det. För idag ”måste” jag ta ner julpynten och packa ihop stakarna. Idag ”måste” jag dammsuga, tömma den ena kattlådan och aktivera mig mer överlag. Måste jag verkligen det eller är det återigen för att jag vill ha ett schema över mitt liv och ha kvar kontrollen fullt ut?

Magen fortsätter att krångla, drömmarna förvirrar mig och rädslan för att tappa kontrollen dominerar. Samma som igår alltså. Ingen skillnad förutom att jag är medveten om vissa saker som jag tidigare inte alls var mogen för att ens vara medveten över. Det är min tro i alla fall och efter det måste jag fortsätta att sträva för att må bättre.

Fokusera på det positiva, det som gör gott och andas. Se på sig själv med kärlek och vara värd att älskas.

Annonser

Vinterljus

12 november 2016 Vinterljus

Mycket snö. Bekant område under promenaden idag.

12 november 2016 Vinterljus

Vinterljus i några minusgrader.

12 november 2016 Vinterljus

Kämpar med att omdefiniera tankarna för att överleva. Ingenting står still, allt är under förändring och att fastna för länge är förödande.

12 november 2016 Vinterljus

Känslorna vandrar och far och det absolut svårast är att vara i dem utan att blanda in intellektet hela tiden. Kontrollbehovet och att hela tiden försöka ligga före snor just nu all energi.

Om jag är sann emot mig själv, vad är det värsta som kan hända?

Dubbelheten & det paradoxala

Sommar 2016

Ni som följer mig vet att jag nu har semester. Det är en tudelad känsla för mig, men jag fokuserar givetvis på det positiva, så gott det nu går.

Vädret sista veckan har varit fantastiskt! Det kan få vilken dysterkvist som helst att skina upp och älskar man dessutom sol och värme är det nu den bästa tiden.

Är ute så mycket det bara går. Har tyvärr svårt att vara på baksidan och där kunna slappna av, men att ta mig ut och bara vandra, det ger mig hyfsad sinnesro i alla fall.

Sommar 2016

Livet är prövningar på olika nivåer beroende på vart man befinner sig i hjulet. Kan inte uttrycka det på annat sätt. För en del handlar det bara om att överleva och för andra om att de känner sig ensamma. Det är så olika och någonstans måste man acceptera att det är så.

Vissa dagar är det ok och andra helt svart. Och varför det är så vet jag inte… tankarna på allt detta ger mig ångest och ibland även frustrerande känslor. Det är som om jag är blockerad i hela mig och liksom varken vet ut eller in längre. Måste göra någonting, men vet inte vad. Är så förbannat rädd för rörelse och förändring. Oavsett vad det handlar om och jag vet att det inte går att sitta still för evigt och den känslan får mig att må dåligt samtidigt som jag sitter så jävla still gällande vissa saker.

Dubbelheten, det paradoxala och som vanligt både ock.

Mår bäst av att röra på mig trots allt. Det är den enda medicinen som fungerar på lång sikt. Den signalen har jag fått väldigt tydligt att går jag ifrån den väg jag nu vandrar, då kraschar jag. Så ändå vet jag samtidigt som det känns som om jag ingenting vet längre.

Det låter ju som livet, eller hur?

Ut och gå gubbe, det är din medicin..ok?!?

Hur tar man farväl?

Han andas själv, men kommer aldrig att vakna igen. Nu kommer min arbetskamrat att flyttas till en avdelning där han kan bli liggandes i flera år. Han sondmatas för att överleva.

Detta är omöjligt att ta in fullt ut och känslan av att man liksom inte får ta farväl finns inom en. På något sätt så skulle det kännas bra, åtminstone för mig som mångårig arbetskamrat, att på något sätt ha en minnesstund eller någonting. Att liksom förstå, på riktigt det fruktansvärda som drabbat honom och hans familj.

Jag vet att han inte är död rent kroppsligt, men han kommer aldrig att vakna igen och då, för att riktigt förstå, så känner i alla fall jag för någon ceremoni av något slag. Jag skulle inte heller ha något emot att besöka honom, för att kunna ta in detta hemska. Det blir väldigt tufft, men situationen nu på jobbet är väldigt märklig och känslan är väldigt konstig tycker jag. Att liksom bara låta allt vara och inte göra någonting, det känns inte rätt.

Hur tar man farväl när han fortfarande lever, men ändå inte? Det måste ju även vara det värsta scenariot för familjen, att kanske i flera år få se honom på det här viset. Det går inte för mig att förstå vilket helvete familjen måste ha. Jag försöker, men det gör så ont i mig att ens försöka tänka tanken.

Detta är ju bara så overkligt.

Acceptans, tacksamhet och insikt

Från ett fönster på jobbet så såg jag denna dam. Hon påtade och hon grejade med rosorna. Jag stod och tittade en ganska lång stund och hennes noggrannhet var imponerande. Det skulle ligga precis rätt och vara snyggt. Sådant ansvar för en allmän plats imponerar på mig.

Vi drivs av olika saker. För att orka vidare och till och med för att överleva så driver en del på hårt. Man tar på sig ansvar och roller i samhället. Ett engagemang och en lusta. Jag beundrar sådana människor. Tycker det var stort att se denna dam jobba så med den gemensamma rosenrabatten.

Acceptans, tacksamhet och insikt är tre ord som fastnat hos mig. För mig har de orden allt större betydelse. Mer nu än tidigare. Tänker ofta kring dem och blir faktiskt i det ganska lugn och harmonisk.

Acceptans
Vila i det som är. Acceptera sakernas tillstånd. Inte försöka slåss mot väderkvarnar och sådant. Även acceptera den man själv är – med både fel och brister. Tillkortakommanden och att man inte kan lyckas i allt. I det också acceptera att man inte kan vara vän med alla. Vänskap har ett pris och ibland så går det inte att kompromissa mer med sig själv. Acceptera och gå vidare.

Tacksamhet
Så mycket att titta på och vara tacksam över. Tacksamhet är underskattat. Verkligen ta tillvara på det som går och de beslut man kan ändra på. En dag så kanske man inte har de val som man idag har. Så tacksam över att jag fortfarande kan välja en massa saker utan att vara beroende av andra.
Tacksam över relationer och människor i min närhet. Så tacksam för lärdomarna och att allt inte bara snurrar runt mig själv. Ibland så har jag inte förstått vissa saker, men även på den mest trögtänkte så trillar polletten ner så småningom. Tacksam över tålamodet och viljan som trots allt finns där någonstans.

Insikt
För mig är det en punkt då det inte finns någon återvändo. Konstatera och tro sig förstå är en sak, men när insikten finns där, då är det fastslaget i hela mitt väsen. Det är ganska skönt att få insikter, även om de betyder en massa saker som jag trott varit ok tidigare. Insikter är liksom för mig stadiet förbi förhoppningar och en tro på någonting även om många skriker någonting helt annat till mig. Insikt kan man inte få genom tjat och andras ständiga nålstick, en insikt får man bara och då känns allt så självklart. Så ser jag på det och för mig har det ibland tagit många år att verkligen få insikt. Insikt är fint. Det ger lugn och ro.

Sista månaderna så har jag gnuggat mig själv rejält gentemot dessa tre begrepp. Fortfarande så vet jag inte vart det landar helt och fullt. Begreppen förändras över tid, och över att leva ett liv med plus och minus. För mig är det viktigt nu att vara så öppen jag kan mot mig själv. Så öppen och inte gå in i några tankebanor eller göra saker som jag egentligen inte vill. Låta mig själv ta kontrollen över mitt eget liv. Mer medvetet och inte liksom bara lalla med och ta den smärtfriaste vägen.

Acceptansen, tacksamheten och insikten för mig framåt och jag gör det på mitt sätt. Måste göra det på mitt sätt helt enkelt. För att inte förminska och förgöra mig själv och liksom gömma mig bakom och i andras sätt att tänka och leva.

Mina barn börjar bli stora. Min lägenhet börjar bli för stor för mig. Och för dyr. En process har startat. Så känner jag i alla fall. Jag vill förändring. För mig handlar det inte om beslut just nu, utan mer att ett tankefrö har såtts. Det ska få växa vidare i den takt det vill. Men att den kommer att dö av torka, det är inte möjligt såsom det är just nu. Vi är desssutom flera som vill vattna fröet och som vill ha förändring när det gäller detta.

Ingenting kan ju vara för evigt. Ingenting står still. Allt är i rörelse. Försöker man hejda sådant så kan man implodera och bli sjuk. Må dåligt psykiskt och inte riktigt veta vart man ska ta vägen. Känna ångest och oro utan egentlig orsak, och ändå så vet man långt därbak att någonting måste göras. Ungefär så. Det är känslor som är jobbiga att bära och gör man det för länge, då kan det bli farligt för en.

Begränsningar

En kompis ringde till Ellet idag. Min räddning eftersom förrådet är slut både mentalt och medelmässigt när det gäller att vara en bra fader i dessas gråa och regniga semestertider. Succéfaktorn är låg.

Medan kompisen var här så såg jag på filmen Simon och ekarna. Den överväldigade mig med känslor, gråt och ledsenhet och jag fick verkligen knipa ihop för att inte lipa inför barnen. Helen Sjöholm har jag vanligtvis svårt för men här var hon riktigt bra som Karin men bäst var ju Simon, spelad av Bill Skarsgård. Jag riktigt kunde känna hans smärta och otrygghet i vissa scener. Rotlösheten och längtan. Överväldigad är ordet och betyget blev högt. Kul att bli överraskad av en film som jag egentligen inte väntade mig någonting av.

Dagarna går i ett trots att de ser ut på ungefär samma sätt. Vissa stunder så känns det helt ok, för att i nästa vara katastrofläge inom mig. Vet inte åt vilket håll jag är på väg. Försöker bara överleva och inte ta åt mig så mycket av vad som kommer till mig just nu. Jag kommer aldrig att kunna ge den bild som jag anser vara korrekt av mig till de som redan vet allt. Folk får tycka vad de vill om mig och i det finns en stor livslärdom för mig.

Frida och jag tittar igenom Fredagen den 13:e filmerna. Vi har kommit till del 5 som ska avnjutas i afton…