Etikettarkiv: oro

Gamla tankemönster

Bild från i tisdags på väg till A i Gamla Stan.

Mitt tålamod ställer till det för mig. Att jag inte kan ta saker och ting i ”rätt ordning”! Tacka sjuttsingen för att gamla tankemönster hela tiden försöker ta kommandot efter år av första tjing i min skalle.

Före 32 års ålder var jag stängd på känslor och det som fanns inom mig. När topplocket väl gick hamnade jag på akuten. Benen bar mig inte… så det är ju inte undra på att det tar tid detta.

Tillit, tålamod och kärlek låter så bra när jag läser det. Men att integrera det i hela mitt system möter på motstånd. Starkt motstånd. Gamla tankemönster går ibland på på ren automatik. Jag märker det inte ens och när jag gör det, har det liksom passerat, det som jag skulle undvika.

Gillar att gå i Gamla Stan.

Har tagit ner en app som heter Mindfulness. Där finns övningar, meditationer och en massa för att lugna ner systemet och att försöka vara här och nu. Låter väl härligt och bra på alla vis, men så svårt för mig att fullfölja och köra vidare, ens på de inledande korta övningarna.

Blir otålig, får ångest och känner bara för att stänga av den sammetslena rösten som låter så grötmyndig att jag ibland bara vill stänga av allt. Det blir liksom för mycket för mig. Gamla tankemönster kastar sig över mig och undrar vad det är för trams jag lyssnar på. Sen ska man till och med betala för eländet..?!

Skeppsbrokajen till höger.

Om jag ”står ut” i 8 veckor så kommer det att vända har jag blivit informerad om. 8 veckor!? Trots att jag har börjat med komma-igång övningarna så känns det redan efter 4 dagar väldigt jobbigt att göra detta. Jag gör det, men har svårt att ta det rösten säger på allvar. Ja, så fast är jag i gamla tankemönster av att fly och inte vara still. Efter en kort stund får jag oro och har väldigt svårt att lyssna på vad hon säger…

Men jag ska fortsätta, även om jag inte klarar av att följa instruktionerna helt och fullt. Det ska ju leda till något bra sägs det. Mindfulness behöver jag, inte tu tal om annat, men det kommer för mig att ta betydligt längre tid än dessa 8 veckor att nå någon form som bryter de gamla tankemönstren i mig.

Fortsätta att försöka och inte slå på mig själv så hårt. Det gäller flera saker än detta, men det får vi ta en annan gång…

Annonser

Skura golv dämpar oro

180710 skurat golv

Mitt lilla kök har nu äntligen ett skinande rent golv.

Oro och ångest kanske är bra ibland? För nu har jag skurat köksgolvet samt ena toaletten. Just för att jag drivs av en oro som gör att jag inte kan sitta still. Detta kommer också göra att jag tillsammans med Elias idag ska gå till Fullerö Hage för att ta lite nya bilder. Är så tacksam att han vill följa med mig dit.

Promenaden dit är lång och jag vet att det kommer att kännas i kroppen. Men alternativet att sitta stilla med allt vad det innebär är bra mycket värre. Det är skönt att röra på sig när ångesten försöker ta ett grepp om mig.

En del av min oro beror på tankar kring nära och kära. Om deras framtid och hur det ska gå för dem. Jag är med dem lite väl mycket kanske i tanken och måste släppa dem vidare till egna vuxna liv. Men det är väldigt svårt eftersom jag vill känna mig behövd. Bävar för tanken på att inte vara behövd.

Mina barn är min motor och min motivation att vilja leva vidare. De har fått mig till höjder som jag aldrig skulle ha nått annars. Det vet jag idag. Jag kommer alltid att finnas där för dem så länge jag orkar och kan.

Saker som oroar kommer i klump

Ska jag verkligen skriva om allt?

Självklart inte, men ska jag skriva om det jag berättat om tidigare här på min blogg? Vissa dagar känns det självklart och ibland bara helt omöjligt. Men i och med att jag nu berättat om min sjukskrivning och den kamp jag fört sedan i början på december finns där liksom inget att dölja.

Vissa tankar och sådant ter sig bara som ältande och självömkande när de upprepas in absurdum, men vart ska jag få ur mig allt? Det är väldigt bra för mig att skriva ner allt på det sätt jag gör här, även om vissa föraktar mig och tycker en massa.

Ok, nu fick jag ur mig det också…

Det får vara moln på himlen...

Det känns som om jag testas nu. Som om saker och ting kommer att ställas på sin spets snart. Både i jobbet och gällande min sjukskrivning. Inte undra på att jag vaknade halv fem idag och kunde omöjligt somna om. Så nu sitter jag här och skriver istället för att vila. Det känns som om saker som oroar kommer i klump.

Igår låg det ett brev från Primärvården i brevlådan. I min lilla värld och mitt behov av rutiner just nu och inte så många förändringar åt gången var det ett jobbigt brev att få. Min husläkare är helt plötsligt utbytt! Hon som följt mig hela vägen i denna sjukskrivning är helt plötsligt ersatt av en annan! Det oroar mig väldigt eftersom jag hade stort förtroende för henne. Hon förstod mig och lyssnade på mig. Vad kommer nu och framförallt varför är hon utbytt?!

Sen är tiden ändrad, vilket inte alls är bra! Förra tiden som jag hade förhindrade en ny sak som jag skulle prova på jobbet, vilket nu alltså går att prova trots allt! Ändra och göra om när jag ställt mig in på vissa saker gör mig också orolig. Jag är orolig för att överhuvudtaget testa detta nya den ena dagen (som jag kunde), ska jag nu ut i två dagar i sträck när jag så ställt in mig in på en dag? Känns läskigt och tänker jag på detta blir jag än mer orolig.

Men det allra värsta är detta med husläkaren trots allt. För att komplicera det ytterligare har försäkringskassan begärt in kompletterande uppgifter för att de nu helt plötsligt tycker att skälen för min sjukskrivning inte räcker?! Det är väl ok på ett sätt att de vill utreda och kolla, men då kommer ju detta med att min husläkare verkar vara utbytt. Kommer den nya då att kunna ge kompletterande uppgifter? En person som aldrig träffat mig?

Inte nog med det. Det som också oroar mig mycket i detta är också att jag fått en tid för att träffa denna nya husläkare en vecka efter det att försäkringskassan vill ha in denna komplettering. Får de inte det så kanske ersättningen uteblir? Oron hos mig tilltar när jag tänker både på detta och på det nya jag ska testa på mitt jobb. Blir lite för mycket känns det som.

Det är mycket att få klarhet i på måndag, det är helt klart både gällande min sjukskrivning och mitt jobb. Vill inte åka på bakslag just nu som äventyrar den väg jag nu försöker hålla mig kvar på.

Försöker att inte hetsa upp mig och tänka att det får gå som det går. Det fixar sig alltid, men det är väldigt svårt för mig att tänka så just nu. Har mått bättre och bättre och då speciellt de sista två veckorna. Oron tilltar och nu kan jag inte sova längre. Är det ett tecken på försämring? Detta förbannande ältande som jag har så svårt att ge sjuttsingen i.

Tidigare var det inget problem eftersom jag var så utmattad, men nu när jag fått lugn och vila under lång tid och börjar komma tillbaka blir det liksom motsatt problem. Om nu inte utmattningen kommer tillbaka av allt detta som nu snurrar i mitt huvud… försöker tänka logiskt och inte jaga upp mig…

Pratade en del med syrran igår om detta. Hon stöttar och finns där. Men ändå maler det i skallen på mig nu om både jobb och husläkare samt försäkringskassan. Det är liksom en del av mitt problem sedan tidigare, att jag har svårt att släppa saker och tänka rationellt. Det är som om hjärnan lever sitt eget liv ibland och bara maler på.

Det känns som om jag testas just nu. Kanske skitsaker för andra, men för mig blir det stort och jobbigt. Förhoppningsvis räcker den kraft jag fått tillbaka och att den positiva spiral som finns i mitt liv nu stannar kvar. Detta jävla ältande som ständigt pågår…försöker vara tacksam för att detta inte hände för en eller två månader sedan… då hade jag troligtvis brakat ihop helt!

Gå parallellt med sig själv

Tröstäter, plötsliga gråtattacker och ständig oro.

Nu har jag tagit en kontakt som jag varit rädd för, men som jag vet innerst inne att jag måste göra, och det är INTE med någon psykolog eller psykiatriker eller sådant. De vändorna är gjord i mitt liv och i det har jag kommit till vägs ände.

Nej, det är en annan kontakt och den är hemlig! Som kvinnan i reklamen sa… (;-)

Som jag sagt tidigare, det är som jag går parallellt med mig själv just nu, där den ena trygga och säkra delen kollar in vad den där tröstätande, gråtmilda och oroliga delen egentligen sysslar med. Den delen som behöver känna vissa känslor på riktigt och i djupet. Märklig känsla är det.

Tänker på Tofflan och hennes mor ikväll. Hoppas verkligen att hon kommer på benen igen och att hon får den hjälp hon behöver.

Ställningar & inre oro

2014-08-09

Så här kan det också se ut på en uteplats.

2014-08-09

Halva uteplatsen är full med byggnadsställningar. Inte tar de någon hänsyn heller utan slänger sina rör och grejor lite hur som helst. Men det är väl bara att acceptera och svälja. Precis som med den andra anledningen som gör att jag inte tycker det är särskilt roligt längre att slappa på uteplatsen.

Den här dagen har varit ganska besvärlig faktiskt. Har skrivit mer om det i ett lösenordskyddat inlägg eftersom jag inte vill prata helt öppet om vissa saker. Men det oroar och får mig att inte må så bra i mitt inre. Är så glad att jag inte är ensam just nu.

Det bästa med att tiden går fort är att det är en ny dag i morgon.

Autopiloten tillbaka?

Försöker inte att förneka det. Klumpen i magen alltså. Det finns en oro just nu. En del ligger utanför mig själv och påverkad blir jag, även om jag försöker se på det med intellektet så att säga.

Det gäller också personaldagarna som komma skall. Förväntar mig ingenting, men har även där en uns av oro kring syfte och upplägg. Är ju ingen som numera stannar sist kvar vid middagsbordet och sen drar vidare till något ställe. Vill så fort det går tillbaka till lugnet och mitt hotellrum, där jag kan slå på TV:n och bara ligga raklång i den stora och mjuka sängen.

Fredagen känns ju klart jobbigast. Inte för att jag ska göra trevliga saker utan för meningen med hela grejen. Men jag har ju en autopilot som fungerar vid vissa tillfällen. Just nu hoppas jag att den inte är helt bortslipad så att säga.

I eftermiddag får vi finbesök. Får fokusera på det istället.