Etikettarkiv: offerkofta

Ärlighet i orden

180610_jerry egot

Det känns som om jag är inne i en depression av något slag. Tankarna skrämmer mig och i detta verkar inte min medicinering bita riktigt bra. Måendet blir inte bättre av vissa saker som sker omkring mig. Det är lite för många saker just nu.

Vet att sådant här ska man inte skriva om. Man ska inte oroa och så. Spela spelet, även om du imploderar och försöker hålla borta smärtan med ätande. ”Sök hjälp då för fan, och sitt inte där och skriv en massa skit” – rösten inom mig påminner mycket om mina belackares. Jag applåderar dem i den del av mig som vill mig illa och den delen är fortfarande stor. Lämna mig, läs mig inte och ge mig det jag känner igen, svek, hån och förakt.

Är det mina egna hjärnspöken som säger åt mig allt detta? Tänker också på tystnadskulturen och att alla ska må så jävla bra hela tiden? Som jag själv i högsta grad är en del av. Om ältandet och de stora offerkoftorna som jag har en hel garderob av?

När jag var i England var det inga problem utan jag kunde släppa vissa tankar, men nu när jag är på hemmaplan och mest möts av sådant som inte gör mig gott, då faller allt. Jag bär inte själv hela vägen och det har de senaste dagarna varit exempel på.

Har väldigt svårt att anförtro mig åt någon och verkligen berätta hur jag mår. Har så svårt att vara ärlig, mer än på min blogg (till viss del även här). Är så ledsen över så mycket. Att bara skaka av sig och säga ”kom igen” funkar inte lika bra nu som tidigare. Tror att min ensamhet i mina tankar är en stor bov. Att jag inte har någon livskamrat att dela allt med. Jag sluter mig och orkar inte prata med någon, om och om och om igen. Blir så uppgiven över att känna så här om och om igen i mitt liv. Ärlighet i orden, även om jag egentligen bara vill lägga mig under en sten. Kanske är det ett rop på hjälp?

Det går över, det måste gå över. Har fått uppdrag nu som jag måste klara av. Har människor i min närhet som behöver mig. Vissa saker går före ens egna behov, så är det bara. Har en sådan oro inombords. Den gnagande oron som aldrig släpper mig helt.

Jag gör så gott jag kan och jag kan inte göra mer.

Annonser

Nej nr 3

Nej_nr3

Geen, he, no, não, 不是, Nem, לא

Tre av tre. Refuserad av alla. ”Livsboken” är inte intressant för någon annan än de ”närmast sörjande”, den saken är klar. Kan liksom inte ”krydda” till det och fara med lögner för att jag ska göra mig intressant för fler.

Min ”livsbok” är till 100% sann på det sätt som jag uppfattat mitt liv så långt. 100 jävla procent räcker tyvärr inte utan de ser mina upplevelser som ointressanta. Jag vet att ältandet finns där och då speciellt på slutet, men ändå. Är väl en tråkig en med mainstream historia. Offerkoftan tenderar just nu att utvecklas till ett tält, men jag lovar den fällan går jag inte i en gång till. Men en liten kofta behöver jag just för sådana här tillfällen. Take it or leave it!

Hur går jag vidare nu då med min ”livsbok”? Låter den få vila i frid eller inleder nästa fas? Omarbetning och nya försök? Dra på lite och skarva å det redigaste? Kanske till och med fabulera utifrån vad jag anser och inte vad som faktiskt hände?

Nej nr 3 känns mer än jag vill erkänna. Det är inte roligt att bli refuserad av alla. Måste nog fundera på fortsättningen och tänka över om det ens är någon idé att försöka mer. Mitt högmod är precis före fallet. Just så är känslan. Trots att en del av mig på förhand visste om utgången av detta försök att dela med mig av mitt liv.

pexels-photo-103123.jpeg

En gång för länge länge sedan vågade jag. Tänk vilket frihet det är att våga omfamna det hela. Andas in och känna hur lätt allting bara blir. En gång var jag där.

pexels-photo-235986.jpeg

Nu ser jag bara omöjligheten att ta sig in bland bokförlagen. Som om det fanns någon annan utgång…

Envis och tjurig

Ljuset finns därFörändrade livsbetingelser och andra vägar att ta sig fram på. Att inte se så långt fram skrämmer och gör många oroliga. Vara här och nu är det svåraste. Det är lätt att med läpparna forma orden hela tiden, men sen när man är i det, på riktigt, då är det väldigt lätt att vara någon annanstans än just här och nu.

Ibland undrar jag om inte just den vägen ändå ibland har räddat mig själv från att råka riktigt illa ut. Här och nu på riktigt och i djupet är väldigt svårt och för mig själv har flykten ibland varit ett sätt att överleva. Det är som om skyddet ständigt finns där, både för att skydda men även för att hindra.

Drömmar om resor, tillsammans med vänner som försvunnit ur mitt liv. Förtvivlan om bagage och att inte veta tiden för avresan. Drömmer ofta om resor i sällskap och då gärna med människor som redan passerat revy i livet.

Vad står sådant för?

En person som kommit att stå mig allt närmre sa förra veckan till mig att jag står inför ett vägskäl. Min första tanke var att det har känts som om jag gjort det under lång tid nu och att jag ständigt får ompröva vilken väg jag ska ta. Så till en början tänkte jag inte så mycket på orden. Men i natt och speciellt i morse efter den senaste drömmen så känns det verkligen på det viset.

Envis och tjurig. Inte förändra sig förrän det inte finns andra vägar. Tvingas på olika sätt att utvecklas vidare. Den starka energi som jag hade för ett år sedan är som bortblåst. Då jag drevs av någonting som jag idag inte kan sätta ord på. Kanske var det då skär och ren överlevnad det handlade om?

Relationskaoset, bostadssituationen, jobbet och dess utmaningar och sen detta med vikten, kosten och motionen som kollapsat. Hittar aldrig en jämn väg framåt, utan det är fortfarande antingen eller. När fan ska jag få någon form av insikt till balans även i det praktiska?

Min mamma miste jag redan 1981. Klarade inte av att sörja henne de första åren utan det pös då bara ut på fyllan, och stackars de som då var mig nära. Nu, och kanske 10 år tillbaka sörjer jag henne inte på det sättet, utan nu är jag mer besviken och förbannad på att hon valde den väg hon gjorde. Tycker hon svek mig och min syster grymt, samtidigt som jag vet att det finns lärdomar för mig i det som hände.

Tänker på Tofflan. Hennes relation med sin mamma är på ett helt annat sätt. Tomheten och att traditionerna bryts och dör, det kan jag i djupet sätta mig in i. Vilken omställning och smärta det måste vara efter alla år. Att sen också vara ensam kvar så att säga. Då är det än viktigare att uttrycka att vi finns här för henne. Det kändes rätt och viktigt för mig att få säga de orden till henne igår. Och jag menar varje stavelse och i djupet av mitt hjärta. Vi finns här.

Min egen familjehistoria visar att blodsband är av ringa betydelse. Viss förskyllan har jag över att det ser ut som det gör, men det finns även inslag som jag själv inte kunnat påverka och ibland gör valen genom åren mig förvånad och för mig är mönstren tydliga att just blodsband inte betyder ett skit i förlängningen.

Idag är jag mest uppgiven och låter saker och ting bero. Kastar inte längre första stenen, utan skriver av mig här istället. Envis och tjurig är ett genomgående tema genom min släkt, vilket alltså inte bara gäller mig själv. Det är som det är och jag är väldigt tacksam över den fina familj jag har idag genom barnen, Anna och Tofflan.

Skriva av mig och vara den jag är. Utan skyddsnät och masker. Vara ärlig och försvara just detta. Det om något har livet i alla fall lärt mig. Att inte trassla in mig i halvlögner för att själv tappa tråden i vad som är vad. Det finns visst positiva saker med att bli äldre och att inte kompromissa med den man är. Någonting har jag faktiskt lärt mig av att traskat här snart i 51 år…

Och, ja jag tänker inte ursäkta mig längre för att jag klappar på mig själv lite granna med positiva tankar istället för de sedvanliga där offerkoftan många gånger varit nära att kväva mig.

Morgonpigg, alkoholtankar samt “besök” hos barndomsvän

När man vaknar kring fem-tiden varje dag, oavsett om det är vardag eller helg och är piggare än tuppen (som garanterat skulle sova om jag hade någon) då är det liksom någonting som har hänt inom en.

En tidig morgon i Jerusalem
En tidig morgon i Jerusalem.

Morgonen gillar jag mycket bättre än kvällen. Det har svängt kraftigt de sista åren och nu är det en självklarhet för mig att vara på jobbet vid 06.30-06.40. Kommer jag senare, så känns det som om jag just har kommit försent. Det är märkligt hur det kan svänga och då relativt fort. För några år sedan när jag hade sällskap av giftet och lät det styra mitt liv, då var det helt andra tider som gällde. I perioder var jag helt enkelt slaven och då speciellt sista halvåret innan jag tog professionell hjälp för att kunna komma vidare.

Giftet är alltså alkoholen. För mig ett gift och en bedragare som nog aldrig helt kommer att ge mig ro i sinnet till 100%. Men jag låter mig inte luras längre av de klassiska argumenten som sköt upp mitt tillfrisknande helt med några år. Men att inbilla mig att även slippa tankarna, det har jag slutat med. Idag vet jag vad som gäller, även om ledsenheten, desperationen och offerkoftorna dominerar totalt så finns det EN utväg som är helt stängd sedan den 4 april 2014. Så är det och så kommer det alltid att vara.

Oj, jag vågade uttrycka det nu i tryck också. Men jag formulerar det inte på annat sätt än så. Den vägen är stängd. Där finns bara elände och mörker.

Egentligen så skulle jag skriva om en helt annan sak, men ofta är det så att när jag sätter mig ner och skriver i min blogg, så går de bara av farten. Nej, det är inte automatskrift från högre ort som en del på allvar menar att de sysslar med, utan det är herr Olssons frustration som kommer ut genom en massa ord. Men han försöker passa sig för att nästan kvävas av de stora offerkoftorna, ja nästan kappor, som försöker ta över och lägga sig över honom likt ett jättetält. Ibland så kommer en liten kofta flygandes och den fastnar en liten stund, men jag kastar bort den så fort det går. Ibland håller jag tyvärr kvar den lite för länge, eftersom färgen just då kanske är tilltalande, men jag vet ju egentligen att det är bara att hiva iväg den oavsett om det handlar om koftor, kappor eller tält. För de förminskar mig och gör mig sämre, även om det stora Egot försöker ta över och säga mig andra saker.

Idag ska jag ta bussen. Åka till ett ställe som jag aldrig tidigare besökt. Det är en chansning för jag vet inte om han “ligger där” men jag har äntligen fått upp ett spår efter alla år. Jag får ingen inre frid om jag inte försöker. Har velat besöka barndomskamraten sedan länge, men inte vetat vart han har vilat. Ja, han lämnade jorden redan 1988 på nyårsdagen i en tragisk bilolycka. Han är mig kär och när jag tänker på honom känner jag en saknad. Det har kommit mer på senare år och då speciellt när jag fick “kontakt” med honom för ett par år sedan. Det var uppskattat. När han är i närheten känner jag en speciell doft.

Nu vet även jag att det bara är en symbolisk plats för i mina tankar finns han ofta. Men det känns ändå inom mig som om detta är någonting som jag ska göra. Det kommer att kännas bättre efteråt om jag hittar hans symboliska viloplats. Enligt gravregistret så ska han ligga kvar där i alla fall…

160511_Jerusalemjogg2
Morgonjoggen i Jerusalem 11 maj 2016 glömmer jag aldrig…

Men först ska jag dricka kaffe och sen ut och jogga. Missar eller orkar jag inte att jogga andra dagar så är lördagen helig, för då har jag alltid tagit mig ut för att jogga milen. Många intervaller och lufserier blir det ibland, men runt ska jag i alla fall.

Sinnet blir ljusare och jag känner mig i alla fall lite nöjd med mig själv efteråt. Elias är ju hos sin mor sedan igår och många svåra tankar följer mig för övrigt (duckar för koftan som är på väg) så att röra på fläsket och ta ut sig ordentligt, det lindrar.

Sen om jag fick “hälsa” på min vän så skulle denna dag åtminstone bli den bästa den här veckan.

Stå upp för sig själv

Först vill jag tacka två själar som pushat mig att ta andra beslut, än de invanda. Tack Tofflan och tack M! Du vet vem du är… vill inte skriva ut ditt namn utan tillåtelse. Sen vill jag tacka mig själv, för att jag inte fastnade i det gamla när det stormade i känslorna som värst. Jag tog tjuren vid hornen och gjorde precis tvärtom nämligen och det är jag nu väldigt glad för!

Första LCHF-lunchen för 200 dagar sedan...

Sen måste jag skryta lite till… 200 dagar med LCHF idag!

Det bästa jag har gjort och vikten går sakta men säkert ner. Underbart är det och jag kommer inte att sluta. [Instagram] Detta har påverkat mig på fler sätt än själva kostomläggningen som i sig gör att min kropp mår allt bättre!

Inspirationen till att gå in för denna kostomläggning helhjärtat fick jag av två personer, dels min dotter Frida och dels en arbetskamrat på jobbet. De började långt före mig, men jag blev så taggad när de berättade om hur bra det gick för dem och sen syntes det dessutom på dem att de minskade i omfång!

Ensam är inte stark. Det är ju så och det visar dessa två händelser i mitt liv just nu. Att våga be om hjälp är det svåraste som finns, men gör man väl det, då händer det saker. Så glad att jag vågade… …visst det är en massa känslor åt alla håll, men samtidigt så är jag glad för att jag kan känna, för att jag inte är avstängd.. såsom jag var under de första 30 åren av mitt liv. Känslor via alkoholen räknas inte, det är konstgjort och bara förstärker saker och ting på fel sätt. Då kom jag liksom aldrig vidare, utan jag ältade samma saker om och om igen på fyllan…

Men visst är det så för mig att gamla tankemönster lever kvar. Det gäller att vara med och verkligen försöka förändra sig aktivt. Det är så lätt att falla tillbaka i det gamla. Det vägrar jag, men visst misslyckas jag ibland, dock inte med det fundamentala som idag för mig är kost och dryck. Där kompromissar jag inte med mig själv längre utan där finns bara en väg framåt!

Det som är svårt för mig är att stå upp för mig själv. Då menar jag inte på det där sättet där man bara pratar om sig själv och hur bra man är, utan på ett annat plan. Detta med att låta människor trampa på en och att sen gå undan som en hund med svansen mellan benen. Att hela tiden ursäkta sig och inte stå upp för det man kan och vill. Så har jag ofta agerat, även om jag ibland kan låta mycket, vara svår och verka självsäker. Så har det inte varit inom mig, utan jag har aldrig tagit mig själv på allvar. Som om jag inte är värd så mycket. Men det håller på att förändras. Det känner jag.

Visst, det kan slå fel ibland och det kan bli jobbigt med vissa saker, men alternativet är inte aktuellt längre för mig. Offerkofta och självömkan orkar jag bara inte med. Sådant slår tillbaka på en själv och den enda som kan förändra den situationen är jag själv, ingen annan. Den insikten är livsviktig. Det går inte att hänga upp sitt liv på andra och skylla på andra för att man inte förändras eller för att saker och ting inte går ens väg. Sen kan man ta hjälp och stöd i sin förändring och våga det, precis det jag skriver om i början på denna post.

Nu blev det ett väldigt mässande här, men det beror ju på att det fungerar för mig när jag är konsekvent och jag vet att det skulle göra det för fler. Många tror att det är kört och att de sitter fast i sina liv. Börja med små förändringar och fortsätt. Håll fast och kör på. Tillslut så ger det resultat, jag lovar! Är också övertygad om att LCHF har gjort mig starkare även psykiskt. Mår bättre rent generellt.

Sen har vi det där med ett liv i självförnekelse. Ett frö gror kring det, men formen hittar jag inte riktigt… …det kommer om det är meningen…

Djävulsdansen väckte minnena till liv igen

Programmet Djävulsdansen rör upp sådant inom mig som jag trodde att jag var tillfreds och klar med. Simons berättelse om sitt förhållande till sin far, det gjorde att tankarna på min egen pappa obönhörligen trängde sig på igen.

Min pappa har aldrig älskat mig. Det är väl det första jag känner. Han har aldrig tagit mig på allvar. Han har aldrig varit där. För mig.

Det är det allra första som kommer upp. Sen det hat jag känt inför honom under många år. Jag hatade verkligen honom länge. Sen orkade jag inte hata mer. Men dessa känslor kommer upp igen. Minns en jul då jag såg honom på stan. Jag gick fram till honom och förlät honom. Han förstod givetvis ingenting, men för mig så kändes det bättre. Åtminstone ett tag.

Ångestbild

En fadersfigur har jag alltid saknat. Det har varit svårt i perioder att inte ha någon farsa att stödja sig emot. När jag själv blev styvfar till en liten gosse så var jag för ung och omogen. Jag slog ifrån mig och klarade inte av det. Idag skäms jag som fan för den jag var då. Jag var frånvarande och inte särskilt schysst.

Min pappa har jag egentligen inte saknat utan en “pappa” om ni förstår vad jag menar?

När min pappa var full då var jag livrädd för honom. Han var ond och så elak. Det ploppar upp så många händelser inom mig nu när jag tänker på det. Han var aldrig en pappa och han slätade alltid över när han var nykter. Han svek och han var alltid sig själv närmast.

När jag var lite äldre så ägnade han sig åt att håna mig och förminska mina val jag gjorde. Alltid på fyllan. Jag hade inga vapen att värja mig med utan allt gick rakt in i mig. Jag trodde under lång tid att jag verkligen var så fel och hemsk som han sa. Vissa känslor kan ibland komma upp, just när det handlar om värdelöshet och hur jag ser på mig själv.

Fick mycket skit för min sexuella läggning och jag är ganska säker på att hade han varit mer schysst och förstående där, då hade jag levt ett helt annat liv idag. Jag vet, man ska inte skylla saker och ting på sin barndom, men vissa saker känner jag är så färgade av mina upplevelser jag fick när jag var liten, att jag bara inte kan bortse från dem.

Idag så kommer han inte åt mig och idag så bestämmer jag själv vad jag vill utsätta mig för.

När mina barn växte upp så var jag ingen bra pappa. Frånvarande och ibland så festade även jag. Tendenser till samma mönster, men jag kämpade verkligen emot att inte bli som min egen pappa. Jag visste ju hur jag hade haft det. Ändå så kunde jag inte låta bli.

Bara mina barn kan berätta facit, men ibland skäms även jag för att jag inte gett fan i alkoholen rakt av. Men jag ljög för mig själv länge och schabblade bort ett äktenskap tack vare det. Ibland fylls jag av förtvivlan och gråten går inte att hejda. Över de dåliga val jag gjort.

Relationsskadad och tendenser till isolering bär jag på. Skyller dem inte på någon. Men relationer har för mig alltid varit jobbiga. Tar aldrig första steget. Vågar inte.

Men jag lever fortfarande. Jag försöker rätta till och göra bra val idag. Kämpar med att se framåt och inte ta på mig offerkoftan igen. Den är ingenting för mig längre!