Etikettarkiv: nykterhet

Socialisera med alkohol

Det är samma sak varje år. Den här årstiden får all energi att försvinna. Att fylla på är stört omöjligt och jag blir både låg och ångestriden.

160920 Undersvik Jerry

20 september 2016: Utsikt över Ljusnan från altanen på stiftsgården i Undersvik

Drömmer mig bort från allt. Nätterna blandas med det verkliga och det drömlika, som ibland nästan känns lika verkligt som det verkliga. Som om det bara är en förlängning av det där andra.

111118 Personalfest Jerry

18 november 2011: Personalfest på kansliet.

Att socialisera med alkohol var lätt. För stunden. Ibland blev jag för gränslös och ångrade mig senare. När jag ser på bilden från 2011 ovan kan jag sakna själva modet att våga, även om det var med alkoholens hjälp. Att visa mig och inte backa en stund i ruset av vinet som gjorde mig öppnare.

Idag har jag svårt med för stora grupper av människor. Drar mig istället undan och struntar i försöken till förändring, är nästan folkskygg i perioder. Klarar liksom inte av livet med andra på ett bra sätt. Nykterheten är bra på alla sätt och vis och är absolut att föredra för en sådan som mig, men ändå får bilden mig att minnas de korta men okomplicerade stunderna av lugn och ro och utan ångest alkoholen gav mig.

Det tog mig många år att i djupet komma till slutsatsen att livet är bättre utan alkohol, att jag inte ”missar någonting” en helg om jag inte dricker, och idag vet jag att priset inte är värt det. Inte på långa vägar.

Jag ljög för mig själv länge och ville inte se hur illa alkoholen gjorde både mig själv, min familj och de relationer jag då hade. Tyvärr har jag inte sedan jag slutat dricka, för 4 år och 7 månader sedan, klarat av att reparera eller odla nya privata kontakter eller relationer, utan jag har istället dragit mig tillbaka av olika anledningar och då främst efter den där dagen i december 2016 då allt rämnade.

160512 Israel Jerry

12 maj 2016: Fantastisk målning i Beit Sahour ”Shepherds Field” kyrkan i Israel.

Det drömska och att längta efter det oidentifierbara präglar mig. Det fantastiska i någonting jag inte förstår, men anar finns där. När ska jag våga lita på min intuition och det som finns i det outtryckbara. Våga stanna kvar även i vilan och låta mig mötas av tankarna, fantasin eller vad det nu är.

Kanske är det årstiden som förstärker det hela, men just modet sviker mig just nu på flera plan. Har stora problem med att stå kvar och inte gömma mig.  Livet är just nu och inte i morgon. Även en mörk dag i november.

Annonser

Skifte & en aningens vårkänslor

17 mars 2017 Mörka moln

Mörka moln inom mig när skiftet i umgängesfabriken och dess fredagar dyker upp. Faktum är att det börjar lite redan några dagar innan.

Frivillig ensamhet är underbar medan ofrivillig är dess motsats. När sen inte modet finns att söka efter social kontakt på något plan, då är det bara att sitta där med skägget i brevlådan. Det flyger inte själar till en om jag säger som så. Klassiskt problem som jag borde ha kommit över vid det här laget i den ensamhet jag nu levt med i snart 10 års tid.

17 mars 2017 Målet

Det där jävla målet når man aldrig. Kanske är det så att vägen är det viktiga? Målet existerar inte ens. Allt bara fortsätter och fortsätter. I det finns en tröst hos mig trots allt.

17 mars 2017 Himlen och dess nyanser

Sonen börjar bli stor. Det märker jag alltmer på de samtal vi har. Han är härlig i sitt sätt och även om han varit förkyld i några dagar nu och hostat en del, så har humöret varit på topp och vi har haft fina dagar tillsammans. Samtalet ändrar karaktär med månaderna som går.

En fin gåva när livet skiftar tydlig karaktär.

17 maj 2017 Platsen

När jag är ute och luftar mig på förmiddagarna går jag ibland lite andra vägar för att få omväxling. På just den här platsen satt jag en gång i mörkret under min tid som gift. Hade en öl i handen och en ångest som inte var av denna värld. Ville inte gå hem för att jag skämdes så och när jag tänker tillbaka inser jag alkoholens grepp om mig. Tankar om ynklighet och skam dyker upp när jag stannar och tittar på platsen.

Men idag är jag fri! En av få saker jag är stolt över är min nykterhet som varit absolut i snart tre år. Det om något är någonting att fira när den dagen kommer.

17 mars 2017 Vårkänslor

Det var för övrigt en fin promenad idag. En anings vårkänslor för första gången och hoppet återvänder inom mig. Älskar ju vår och sommar.

Helgen är blank. Måndag har jag fikadejt på Fullerö handel, tisdag bedömning hos husläkaren och kanske blir det om allt fortlöper väl även en fika på jobbet i slutet av veckan. Den aktiviteten är jag mest nervös inför av förklarliga skäl.

Önskar alla er som läser min blogg en fin och harmonisk helg!

Sista semesterdagen

Nu har jag varit helt avskuren från jobbet i snart fem veckor. Första dagen på min semester tog jag bort e-posten från mobilen. Det gjorde jag även förra året och det var så skönt.

Det har inte lockat mig ett dugg att kolla av e-posten. Samtidigt så har jag ändå haft svårt att slappna av och bara vara. Min inställning till semester är just att man ska ha semester och inte hålla på fara hit och dit så man aldrig vilar. Det är min inställning i alla fall till att ha semester och då måste jag även ta bort jobbmejlen från mobilen för att överhuvudtaget kunna släppa jobbet.

Jag skulle ljuga för er om jag sa att jag inte oroar mig för att koppla på e-posten igen. Det känns lite ångestladdat i år att gå tillbaka till jobbet efter fem veckors semester. Har också helt andra känslor än tidigare år och de försöker jag tolka positivt. Som om det är försök från mitt inre att skaka om och förstå att saker och ting inte är statiska. Att våga lite.

Sammantaget så har det varit en semester där jag inte riktigt vet vad jag har gjort. Malmöresan är det mest bestående minnet när jag bodde där några dagar med Elias, men sen? Bara vara, småutflykter och egentligen är det ju detta som jag vill när jag är ledig och har semester. Titta på film när jag har lust, lyssna på musik och vissa sommarprogram. Ta långa promenader och ibland jogga. Vara ute mycket i solen. Vädret har ju med ett par dagars undantag i år varit helt perfekt.

Ångesten har förändrats det här året. Det är väldigt dubbelt i känslorna för mig. Den stora vinsten är att alkoholångesten är borta men samtidigt så ersätts den med känslor och en slags ångest som jag just med alkoholen höll tillbaka.

Nu har jag varit helt nykter i 2 år och 4 månader. Tankar på att dricka kommer nog alltid att finnas där. Så är det ju, men redskapen att låta bli har växt sig så starka och i mina tankebanor klarar jag av att tänka flera steg nu, vilket gör att jag avstår alkoholen helt. Tidigare så tänkte jag bara kortsiktigt och på hur jag den kvällen jag drack kunde komma bort lite.

Att vara helt nykter gör att en annan ångest kommer fram. Den riktigt livsexistensiella och ibland är den väldigt jobbig att känna. En total meningslöshet i kombination med ett självhat kan vissa dagar vara tuffa att bearbeta med förnuftet och det sunda inom mig. Asocial samtidigt som jag längtar efter kärlek och ömhet. Nästan så jag skäms över det jag känner och då blir det förstås än värre.

Men det går. Det går fanimej!

Vet ingenting om framtiden och så får det nu vara. Försöker att inte tänka på relationer, jobb och vad jag kommer att vara längre fram. Dels för att jag får ångest av det och dels för att jag försöker intala mig själv att det är nuet som är det viktigaste. Nuet är det viktigaste.

Den sista semesterdagen tar jag det bara lugnt. Varit och handlat i den lokala butiken eftersom det idag är skifte i umgängesfabriken. Väntar också på att Upplands Boservice ska höra av sig (förra gången fick jag påminna dem 3 ggr) med anledning av att vredet på altandörren krånglar. Det i sin tur gör att jag inte kan ha öppet som tidigare och det påverkar Maja som inte kan gå ut som hon är van vid. Idag släppte jag ändå ut henne en stund. Det gick bra, men det är krångligare eftersom dörren knappt går att få igen sen.

Livet lär, även om det ibland inte känns så. Vi får det vi behöver. Det här är en resa jag måste göra ensam, även om visst stöd på vägen underlättar vissa passager. En dag tar den slut och då är det dags att gå vidare till nästa liv.

Nej, nu ska jag sluta och dravla. Unnat mig en hel del under min semester, vilket visar sig på antalet kilo upp på min feta lekamen. Men det är ok. Nya tag på måndag när semestern är slut och jag måste börja att jobba igen.

Två år utan giftet

Ni vet att jag inte är så mycket för att fira födelsedagar och sådant. Att fylla år är i sig ingen bedrift, men i och för sig kan man fira att man hängt med si och så länge, men för övrigt?

Då vill jag fira examen, bedrifter och prestationer man åstadkommit själv eller för andra människor desto mer. En sådan sak är jag själv med om idag! Vet ni vad det är? Jo, idag är det 2 år sedan jag drack alkohol sist. Två år helt utan giftet! YEAH! Det är någonting för mig att fira och för mig känns det oerhört bra att ha kommit dithän jag är idag. Senaste gången jag drack var 4 april 2014 när vi firade en 20-åring! (;-)

Efter det totalt torrlagd och för mig har den torkan varit så livgivande. Med ett par undantag så har det gått riktigt bra i tänket kring detta gift. Jag har någonstans kommit till slutsatsen att det kostar mer än det smakar för mig att festa till. Tänker aldrig göra misstaget som jag gjorde i början på 2000-talet då jag sa att jag ALDRIG skulle dricka igen… det vet vi ju hur det slutade… utan nu är det en dag i taget som gäller i hela mitt liv. Man vet aldrig vad som händer… men just nu känns det för jävla bra att inte dricka alkohol alls.

Tänk, vilket skillnad det har blivit inom mig när det gäller alkoholen! Innan jag bestämde mig så hade jag ständiga strider inom mig när det vankades helg och jag inte hade några barn. Under flera år. För att trösta, för att komma bort och jag vet inte allt vad jag lurade mig full med. Sen var det som om jag fick nog eller hur jag ska uttrycka det. Jag kom vidare, förbi den puckeln av självlögner och tron att livet var roligare med alkoholen, om än korta små stunder, efter ett par tre öl… målet är ju att hitta den tillfredsställelsen på annat håll. Är på väg, är på väg… efter en löprunda är jag nära kan jag säga… (;-)

Det har varit tufft många gånger för mig under dessa två år, men att ta till alkoholen för att trösta mig, det har liksom inte funnits på kartan. För jag vet idag att det bara är elände kring alkoholen för mig och då låter jag hellre bli.

Två år idag! Jag är jävligt stolt över mig själv om jag får säga det själv och det får jag! Detta ska jag fira på något vis. Dock inte med alkohol…hahaha

Sårig och bar

Är det sårbarhet att vilja dela med sig av alla sina sidor? Av någon anledning så har jag tvekat och backat över att fortsätta som jag gjort på min blogg, att beskriva ALLA delar av mitt liv. Visst, jag är väl människa och vill ibland inte skriva om det svartaste och det som gör mest ont. Men jag har inte tvekat att dra upp även de sidor som inte varit så fördelaktiga för mig genom åren.

Sårig och bar genom min blogg och orden? Att alltid mötas av orden “det är bra” och blicken sänkt när man frågar människor över måendet, det blir i alla för mig i längden ointressant. Kanske är det detta som gör att jag faktiskt vill berätta, mer än om katter och Madonna…  trots allt…

För några år sedan så var jag inte ens medveten om vissa saker som rör min person och som idag gör att det inte känns bra att bara fokusera på mig, mig och åter mig. Det finns ingen logik eller medvetet tänkande kring detta, utan det är bara en negativ känsla som senaste tiden huserar inom mig.

2015-09-26 Maja

Majas intåg i familjen har varit positiv. Hon tillför så mycket glädje och när tröttheten och uppgivenheten slår sina klor i mig, så finns hon där hela tiden när de andra katterna är ute. Katterna är en stor del av mitt liv och de bästa vännerna.

2015-09

Detta med hur jag ser på mig själv och vem jag är försöker jag att ändra på. Just detta genom att ta tag i saker och ting och leva ett positivt liv istället för tvärtom. Min träning, kosthållningen och nykterheten är väldigt viktiga för mig när ensamheten gör sig påmind. Jag fungerar så (och det vet jag idag) att jag behöver någonting att hålla mig i, någonting att hänga upp mitt liv på när jag är ensam utan barnen omkring mig. För annars så skrumpnar jag ihop och dör, sakta men säkert i min soffa hemma.

Detta med ensamheten, det är det allra jobbigaste för mig idag… där jag inte lyckats alls att komma vidare och då håller jag mig stenhårt i motionen, kosten och det sunda liv som jag lever idag än mer.

Det blir lätt patetiskt och självömkande när jag skriver om den ofrivilliga ensamheten jag lever i sedan flera år tillbaka. Halva mitt liv så lever jag numera ensam. Visst, jag har som sagt mina älskade katter och det är jag väldigt tacksam över, men någon annan människa att krama om och hålla nära, det klarar jag inte av att träffa, även om jag ibland fäller en tår över min längtan. Detta är lite jobbigt att vara ärlig kring här på bloggen.

Det mest tragiska i det hela, det är att jag kommer fortsätta att vara ensam tills jag tar mitt sista andetag. Varför, kanske någon undrar? Jag har aldrig tagit första steget i någon relation och kommer aldrig att göra det.

För det är så att jag klarar inte av att ta första steget. Vågar inte flörta eller titta för länge i någons ögon. Det går bara inte. Ta initiativ och kallprata för att få kontakt på mer än ett vänskapligt plan klarar jag inte av. Många gånger vill jag och tankarna far och flyger, men jag kan fanimej inte ta risken att bli avvisad.

Avvisad och bortkastad, det är det som jag är allra räddast för i livet. Då låter jag hellre bli så att inte risken finns och varför jag fungerar så, det har jag försökt att få svar på i stora delar av mitt liv. Jag flyr istället och springer min väg.

Spärrarna är uppe och när jag dessutom längtar efter en man, då blir liksom urvalet mindre och rädslan för att flörta med fel person, det gör mig än mer innesluten och ja ensam. Har inga snälla tankar om mig själv om varför det blivit på det här sättet.

Skit samma förresten, ibland är det bara skönt att skriva av sig skiten.

Ont i vänster ben gör att denna ensamhetsångest dessa dagar bara kommer ut i långa promenader. Löpningen gick som förväntat även om jag tyckte att jag tagit det lugnt i flera månader. Piskrappen viner och självföraktet fylls på igen.

Nu har jag dock skaffat riktiga skor och när värken försvinner så ska jag göra ett nytt försök. Det är liksom det jag har när inte barnen är i närheten. Det handlar om överlevnad och det finns inga val för mig. Äta sunt, motionera och minska i vikt.

Åtta år har nu gått sedan jag skilde mig. Åtta år utan tillstymmelse till seriösa relationer på kärleksfronten. Rädslan att dö ensam förlamar. Men jag ser inget annat scenario idag. Hur fan kan det ha blivit så galet, detta med en sådan oförmåga att närma sig andra människor?!

Barnen finns alltid där. Det vet jag. Men den ensamhet jag pratar om är en annan. En kärleksrelation med en annan medmänniska som jag vågar att älska i djupet. Sårbar eller inte? Sårig och bar.

Synen på alkohol

Och jag drack inte för att det var kul utan för att överleva, för att orka finnas. Och jag var inte fri.
Camilla KuylenstiernaFör många betyder rosé och öl frihet – för mig var det ett sätt att överleva Metro 150703

Sista veckorna har detta med alkoholen funnits mycket i mina tankar. När jag då hittar en debattartikeln om detta och vad Camilla Kuylenstierna skriver så är det mycket som jag känner igen och som jag idag håller med om. Men det tog mig många år att komma ifrån den där romantiserande bilden av alkoholen och att det inte var så farligt det jag sysslade med.

Hon berättar om människor i sin omgivning där hon ser signalerna. Många tiger och skäms och börjar att ljuga för sig själva med katastrofala resultat. Alkoholen finns överallt och har man minsta problem med den, då ska man vara jävligt stark för att inte dricka på ett destruktivt sätt. Överallt uppmuntras ett glas oavsett anledning. Det är så inrotat i vårt sätt att umgås med varandra och man kommer liksom inte undan denna norm av att alkoholen ofta ska finnas med.

Alkohol
Bild från Pixaby

För flertalet så fungerar det bara med total avhållsamhet. Att inse det är ett rent helvete många gånger och i det ligger kampen hela liv framåt bland morgonsoffor där det ska provas vin och sörplas och alla säger hur gott det är.

För en del så går det inte att bli nykter. De lurar sig själva och så slutar det alltid på samma sätt. Det kan ta många år och lider gör inte bara de själva utan de människor som finns omkring dem. Att de inte ens kan se detta, är ju ett exempel på att alkoholism är en sjukdom. En del är obotligt sjuka och klarar helt enkelt inte av att bli nyktra. Det är den bistra verkligheten och vad gör man då?

När jag funderar lite kring varför vissa klarar sig och vissa inte, så tror jag att det handlar om vilket ego man har. Hur man ser på sig själv och sin egen förmåga. Detta med att intala sig så i djupet att problemen inte finns så att det blir en ljugande sanning. De människorna klarar inte av nykterheten och dör av sitt missbruk förr eller senare. De tror inte att det är så farligt och det kan inte se vad alkoholen gör med både dem och de som finns omkring, vännerna som försvinner och hur man dricker på ett alltmer destruktivt sätt.

Det sitter alltså i egot, i den egna självbilden och den hjärna man fått. Alkoholen triggar oss olika och en del blir sjuka av den. Kronisk sjuka.

Personligheten hos vissa är så självcentrerad och total självinsikt saknas. Fått för mig att många sådana personer aldrig klarar av att bli fria från sitt missbruk oavsett vad det handlar om. De är liksom för egenkära för att kunna ta emot råd och se att de gått över gränsen för länge sedan. Då måste familj, vänner och arbetskamrater gå för sin egen självbevarelsedrift. Man kan inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. Man måste ibland släppa taget helt och låta personen komma så långt ner som det bara går och ser man inte då att någonting måste göras, då tror jag faktiskt att det är kört. För som jag sa, man kan inte hjälpa någon som inte själv ser problemet oavsett. I detta vet jag vad jag talar om.

För sin egen skull som anhörig så måste man då göra ett val. För att själv överleva.

Sen har vi ju alla i gränslandet som är på en glidande skala och ju mer självinsikt och förmåga att våga/kunna ta hjälp, ju större chans till ett liv utan giftet finns då. Många av de som tillslut ser att enda chansen är total nykterhet, de finns på denna skala och de kan få ett fullgott liv även utan alkoholen.

För alkoholen är verkligen ett gift. Hade drogen kommit idag, så hade den blivit totalförbjuden. Det är min övertygelse eftersom den gör sådan stor skada bland så många människor.

För mig har bilden länge varit förlåtande. Min familj och stora delar av släkten har varit hårt drabbade. Många har förkortat sina liv och supandet har orsakat mycket lidande och död. Sådant som jag inte velat sett och när jag själv inte insåg att mitt eget drickande inte var normalt, då var det flera år av förnekelse och insikt hos mig. Jag orkade inte se och försökte intala mig själv att det inte var så farligt även om det kostade mig en massa saker i privatlivet. Nu körde jag inte allt i botten men tillräckligt mycket för att det skulle förorsaka permanent skada i vissa relationer.

Ändå så försöker tankarna fortfarande lura mig. Fatta, vilket gift detta är och vad det gör med oss människor. Nu är det bara i tankarna, men det är tillräckligt jobbigt ändå att mota skiten bort och göra det som är bra för mig. Det tar så på krafterna och det kan väl låta konstigt men glöm då inte att detta är en sjukdom som är kronisk. Alkoholism är en sjukdom som alltid finns där. Det går att hålla den i schack och leva nyktert, men tankarna finns där. I perioder för mig och för alltid.

Jag är alkoholist. Idag nykter alkoholist. Nu ska jag försöka förklara någonting som är väldigt svårt att förklara. Jag tror att andra alkoholister kan förstå och de som är i gränslandet av att vara det. För mig är det väldigt svårt att definiera mig själv som alkoholist. Det känns som ett nederlag och är skämmigt att säga det om sig själv.

Jag vet, det är många som är som jag men ändå så känns ordet så definitivt och som en stämpel. Det är ju så, men det är svårt att riktigt vilja erkänna fulla innebörden av vad en alkoholist är för mig. Jag vill inte att det ska vara skämmigt och därför så skriver jag om detta öppet igen. Har väl fel definition om vad en alkoholist är. Ser min farsa i det ordet och som honom kan jag bara inte identifiera mig. Det ligger nog i min syn på honom och hur han har varit i sitt missbruk, vilket jag har väldigt svårt att själv definiera mig med.

Jag måste utmana mig själv och det jag faktiskt har i tankarna, även om det är tankar på att dricka igen och ta återfall. Tankar också om att jag inte kan definiera mig enligt de normer som finns. De gamla lögnaktiga tankarna finns där och då speciellt starkt de sista två veckorna. För mig är då öppenhet och att prata om det bäst, även om jag egentligen inte vill erkänna min svaghet att återigen ha dessa tankar. För det är så jag känner det, även om jag med intellektet vet att det är precis tvärtom. Det är en styrka att vara öppen om att man är alkoholist.

Att bara inse detta plågar mig fortfarande. Missbruket ligger där och lurar och jag vet att skulle jag dricka igen, då är det inte för att jag vill vara social eller bara ta ett glas. Då handlar det om andra saker. Det vet jag ju, men ändå så försöker tankarna ibland att lura mig. Så kommer det att vara hela mitt liv. Det vet jag ju. Vet inte om det är detta som ger mig sådan ångest den sista tiden.

De inre striderna tar jag numera och jag faller inte till föga. Det går liksom inte att göra det. Då har jag förlorat mig själv. Det gör mig ångestriden just för allvaret i det hela. Men jag tar som sagt var kampen nu sedan snart 1 1/2 år och det är nolltolerans som gäller.

För många är kanske allt detta bara en massa dravel. Tycker själv det faktiskt men ändå så fortsätter jag att skriva om det. För mig är det viktigt att jag skriver av mig och också publicerar det öppet. För det hjälper mig också med kraften att fortsätta på det sätt jag nu gjort under så lång tid. Men ingen ska säga att det är lätt, för det är jävligt påfrestande ibland med vissa tankar och av någon anledning så har de två sista veckorna varit tunga i mitt liv.