Etikettarkiv: nostalgi

Illustration av att fastna

Ett annat liv. Ändå tänker jag tillbaka på det ibland. Hur vi försökte och verkligen ville, men hur saker och ting förstörde det hela. Livet lär, så är det verkligen. 

Det totala nederlaget. Människor får säga vad de vill till mig av god vilja, men visst var det så, det totala misslyckandet. Familjeliv med eget hus blev för mycket för mig. Ansvaret klarade jag inte av och det finns liksom inga förmildrande omständigheter i den förlusten. Inte heller efterkonstruktioner av att det berodde på det och det. Jag var inte människa nog att tänka främst på familjen då. Så var det bara.

Det är ett sår jag får bära med mig resten av livet. Att jag inte kunde hålla ihop min familj längre.

Vi försökte, vi gjorde fint och ett tag trodde vi på en framtid i huset. Varför skulle vi annars försöka göra allt så fint? Vet inte riktigt när känslan och oron kom att detta går inte… men vi försökte i alla fall. Ibland saknar jag sammanhanget och att försöka vara pappa i en familj med barn. Livet hade en annan mening då för mig, när jag var behövd på ett annat sätt.

Att försöka och inte ge upp. Hela tiden. De stunder som var fina var verkligen fina. I det har jag fastnat, men jag försöker se det som goda minnen tillbaka i mitt liv. Att det var bra några år och att misslyckandet inte regerade under hela tiden. Hur ska jag annars överleva och komma vidare med mig själv? Om jag inte fokuserar på det som var och blev bra?

Barnen finns fortfarande där, men det är på ett annat sätt nu. Det går inte att hålla kvar dem för länge i det gamla, det vet jag ju, men samtidigt är det en process i detta av acceptans, att livet går vidare och barnen behöver leva sina egna liv utan en nyfiken pappa som frågar om allt. Det är tufft vissa dagar.

Sotis och Maxi är borta idag. Felix hänger i och fyller nästa gång 15. En bild från 2005 som jag gillar av flera olika skäl. De låg nära och alla tre katterna var samlade på samma bild. Harmoni och mys.

Att fastna i saker som passerat är min specialitet. Det har blivit allt värre ju äldre jag blivit. Minns tillbaka och tenderar till att bara komma ihåg det som var positivt. Men det är väl så, att de fina minnena vill jag spara inom mig och det som var jobbigt, det skjuter jag ifrån mig, även om jag är medveten om mitt ansvar till att det gick som det gick, absolut.

Min familj har jag idag bra kontakt med. Men övrig släkt är det lite så och så med. Vill de ha kontakt, så kan faktiskt de också höra av sig och inte bara uttrycka de få gånger vi träffas att jag ska höra av mig. Det är liksom lite typiskt min släkt, men de kanske tänker likadant om mig?

Men då blir man mer ensam, om man inte hör av sig hela tiden. Det är mig övermäktigt att vara ”motorn” till släktmöten med de få som finns kvar. Då får det hellre vara. Syrran och jag ringer till varandra ofta och träffas mer sällan. Det är gott så.

Känner mig färdig med mycket. Har tendenser till bitterhet. En farlig känsla. Alternativet till att kämpa finns inte. Det är ju det livet går ut på, eller hur? Att försöka och kämpa vidare oavsett!

Stiftsbyrån 1983

stiftsbyrån 1983

Foto: Claes Göthberg

En diabild som legat i en låda i närmare 35 år. Fixad med appen LightTable och en systemkamera. Sen öppnad i programmet PhotoFiltre för lite färgjusteringar. Inte mycket faktiskt, men så att en del av det blåa överslaget försvann.

Bilden är tagen i slutet på 1983, gissningsvis i november eller december. Jag hade precis börjat på Stiftsbyrån som ungdomslagsplats anställd. För mig är det helt fantastiskt att ha hittat den här bilden för den skapar så mycket minnen. Det är den första bild som är tagen på mig på jobbet. Bredvid mig står Rafael (Leif) som sen skulle komma att bli en vän för livet.

Vi står vid Claes skrivbord och han tar bilden. Fem år innan första datorn och skrivmaskinen stod för sig på ett litet bord. En skrivmaskin som jag undrar ens om den var elektrisk. Det är så roligt att lyckas få till bilden så pass att man kan se det man ser så att säga.

stiftsbyrån 1983 webben2

Foto: Claes Göthberg

Den här bilden får mig att minnas så mycket från början av min så kallade jobbkarriär. Piltavlan, där vi stod med en cigg i mun och kastade pil när det var lugnt på jobbfronten. Den stora tavlan med alla namn, där vi hade telefonmeddelanden till vänster och en lista med namn på alla anställda (15 st) där de fick markera med en knapp om de var på plats, på lunch eller sammanträde, om de inte ville ha telefon eller om de var lediga. Förutom de femton var vi tre stycken som jobbade på expeditionen, jag, Leif och Claes.

Stiftsbyrån, Jerry Olsson… och nej, jag bara skoja var uttryck som ploppade upp i skallen på mig när jag nu tittar på bilderna. Att se alla namnen på tavlan får mig att minnas ett och annat och komma ihåg lite till från den tiden. Detaljerna är roliga att studera på båda bilderna.

Till vänster ytterligare en anslagstavla med interna meddelanden för hela huset. Minns också den där blomman ovanför tavlan som bara växte och växte… slås också över hur stökigt det var. Man kan också se in i det så kallade reprorummet där det fanns stencilapparat, plåtmaskin (dåtidens adressregister) och vikmaskin. Det var tider det, när det varken fanns mobiltelefoner eller datorer som distraherade. Allt gick i lugn och maka takt.

Vem hon på bilden är? En medarbetare som heter Ewa och som gick i pension i våras. Det finns faktiskt ingen kvar från den här tiden, förutom jag, och bara det är lite ledsamt samtidigt som det är naturens gång, ingenting varar för evigt. Men det var otroligt kul att få tillgång till dessa bilder. Fler finns, men dem ska jag försöka ”förbättra” lite till och sen får vi se om jag lägger ut dem här. Kanske finns det någon mer som tycker det är kul med gamla bilder från 1983? (;-)

Gavlerinken med röstmottagning

180913 Biskopsval Gavlerinken

Röstmottagare vid Uppsalabordet. Igår var det nomineringsval så att kandidaterna inför biskopsvalet senare i höst kunde utses. Det var en upplevelse kan jag säga där jag ibland känder mig som en liten skolpojke när ”övervakarna” rättade till mig inte bara en utan tre gånger. Lite småpetigt kan tyckas, men det vara bara att bita ihop och föra röstsedeln själv till röstlådan och inte låta den röstande göra det. Allt om biskopsvalet.

180913 Biskopsval Gavlerinken 02

Innan allt drog igång lyckades jag ta mig in på själva arenan. Vilken glädje! Det var några som tränade för fullt.

180913 Biskopsval Gavlerinken 03

I taket finns skyltar med årtalen de år Brynäs vunnit SM-guld. 13 gånger, vilket är näst mest i hela Sverige.

180913 Biskopsval Gavlerinken 04

Underbara tavlor i gångarna med bilder på hjältarna från förr.

180913 Biskopsval Gavlerinken 05

Hemma väl bevarat har jag själv en hemmagjord Brynäsflagga, en jacka och halsduk som idag är alldeles för små. I slutet på 70-talet var jag som mest aktiv supporter till Gävleklubben. Idag hänger jag knappt med vad som händer och fråga mig inte vad någon spelare heter, har noll koll. Men ändå är Brynäs alltid i mitt hjärta.

Tillbakablickar från förr II

promenad_020223_04
23 februari 2002 – då var gubben i farten värre.

I morgon bloggar jag min sista text. Här kommer den sista av tillbakablickar och jag börjar med min yngsta son (som i morgon fyller 15 år):

Elias våren 2003Livets största gåva
Den 19 augusti 2002 är barnet beräknat. Idag är bebisen 12 veckor och 3 dagar gammalt. På ultraljudsbilden syns huvud, öron, fötter och armar väldigt tydligt. En fantastisk syn. Redan den 22 december kom svaret på testet:
Jag och min fru Anna skall bli föräldrar igen!

Första dagarna var nästan overkliga och chockartade, men ändå på ett positivt sätt. Att vi skulle bli föräldrar igen fanns liksom inte i någon som helst planering. Detta kan vi bara se som en stor gåva från Gud. Det finns en själ därute som vill komma till vår familj. Det är så stort och så ansvarsfyllt. En mäktig och underbar känsla.

Kul att läsa om vad familjen gjorde på nyårsafton 2001:
Vi åt laxfilé med hasselbackspotatis till nyårsmiddag. Det var väldigt gott och det bästa var att alla i familjen åt detta med största aptit. Efterrätt var gammeldags vaniljglass med hallon. Vickning på kvällen chips. För att hålla både mig och ungarna igång fram till tolv så spelade vi musik på hög nivå. Vi fick alla välja våra favoriter. Många hekto försvann under dessa timmar.

Annandag Jul 2001
På annandagen kom några av mina släktingar och hälsade på. Jag har ju inte så många på min sida som jag har kontakt med. Det var moster Inger med sin Christer, moster Berit och syrran med sina barn. Att Berit kom var jättekul, eftersom hon aldrig tidigare besökt mig och min familj. Vi bjöd på trerätters middag, med krustader (heter det så?) som var fyllda med räkstuvning som förrätt och fläskfilé & ris som huvudrätt och chokladpudding avslutade middagen. Jag åt Quorn istället för grisfläsket. Allt avslutades med kaffe och konfektyr… hehehe …vågar inte tänka på hur många kilo jag gått upp denna jul…
Vi hade det väldigt trevligt och vi skrattade mycket tillsammans.

Annandag Jul 2001
Krister, Frida, Berit och Inger en oförglömlig annandag jul 2001.

besokannandag_0112
Anna, syster Mona, Berit och Inger runt bordet på Månskensvägen 2001.

Så här med facit i hand blev denna dag väldigt speciell. Det var väldigt avslappnat och tankarna idag far efter att är det så här man kan ha det med en normal släkt vid sin sida? Ett kärt minne.

Sen läser jag om brytningen med min andliga mentor och hela den upplevelsen som jag hade med den själen under drygt 2 år. Var jag så egoistisk i mitt sätt att avslutet var nödvändigt? Det var jag nog, livet lär.

Men jag klarade inte av att gå vidare under 2002 utan jag “gick tillbaka” för att modet inte fanns där. Det var inte medvetet, men nu i backspegeln ser jag det. Jag valde “det destruktiva” eller hur man ska säga och inte “ljuset” för att jag helt enkelt inte kunde för mitt stora ego. Egot vann den gången. Det finns så många texter från den här tiden där mitt ego styr orden. Idag ser jag det tydligt.

Hemsida 2002
Så här såg min hemsida ut 2002.

Fagerudd sommaren 2002
En fantastisk vecka i Fagerudd sommaren 2002.

Kärleken till min familj fanns där hela tiden. Kärleken till Anna på det sätt som jag trodde det skulle vara fanns också där. Jag försökte verkligen med de redskap jag då hade. Stick av sorg och tankar på att kanske hade jag kunnat gjort annorlunda,  men idag vet jag att det inte var möjligt och det är en livssorg som jag alltid kommer att bära med mig. Redskapen inom mig var begränsade och som sagt mitt ego var för stort för att klara av det hela vägen så att säga.

Island maj 2002
Personalresa till Island 2002 är ett fint minne.

Vi går alla igenom det som är bäst för oss, även om vi inte kan se det då det pågår. Idag gäller det att vara i nuet och se framåt. Göra det bästa av det som finns inom en. Inom mig idag är jag otroligt ödmjuk inför det jag var med om under de här åren.

Allt betyder något. Ingenting är bortkastat.

Tillbakablickar från förr

På måndag bloggar jag min sista text. Innan dess kommer ett par tillbakablickar från när allt startade.

Min första hemsida med ordbok 2001

Ovan min första hemsida med ordbok från 2001. Tack vare Wayback Machine som cachar internetsidor hittade jag den efter lite letande. De lagrar alla sidor som funnits på internet via speciella datum då de sparar en cachekopia.

Som ni ser ovan sparas inte alla bilder och riktigt hur urvalet görs vet jag inte, men jag är tacksam för att hitta denna cachade sida. Kul att det sparas någonstans.

Nedan den första texten som jag hittade när jag letar runt på de arkiverade CD-skivor jag har.  Vad jag kan se är alltså detta min första text i en så kallad ordbok:

010527
Hur lägger man upp en ordbok på bästa sätt? Ja, det blir nog bara att skriva direkt ur hjärtat. Måste vara det bästa.

Jag i maj 2001Sitter just nu med min hemsida. Jag tänker lägga över allt under Telia istället eftersom Tripodnet är så trögt och det är ibland omöjligt att komma in och redigera sina sidor. Detta gör jag under dagen. Skall också försöka hitta en lättare adress till sidan, http://w1.468.telia.com/~u46802772 tycker jag är för opersonlig, tycker inte du det?

Annars blir min dag lugn. Hoppas på hyfsat väder så jag kan vara ute i trädgården lite. Gillar skarpt att fika på verandan och samtidigt kräma på högt med stereon. Lyssnar just nu på Titiyo och Roxettes nya en hel del. Får se vad barnen vill och vad dom gör idag. De börjar ju bli så stora nu att ibland så sitter man här själv, medans de är med sina kompisar. Ibland är det skönt att bara få vara med sig själv, så det gör mig inget.

****

Texten nedan gör ont att läsa. Jag räckte inte till. Det är facit idag. Så är det och det kan inga omskrivningar förklara bort. Jag räckte inte till. I november 2001 skrev jag nämligen detta:

011106
Jag känner också i allt detta en sorg, en sorg att jag inte just nu räcker till för min familj. Att jag inte kan vara där när dom behöver mig. Det gör så ont att få den känslan. Känslan av otillräcklighet.

Jag är så mycket. Jag har så mycket känslor inom att det gör ont ibland. Ibland känner jag bara att jag inte hör hemma här. Att jag har blivit felplacerad och att jag inte har någonting kvar att ge. Samtidigt kan jag i andra stunder känna en oerhörd styrka och tacksamhet över livet. Att jag har så mycket ogjort. Kärlek och rädsla, hand i hand.

Skrev om mina barn så här samma år:

Mina barn är för mig verkligen en gåva. En gåva och en möjlighet att växelverka i vår utveckling till mer kärleksfulla själar. För mig handlar det mycket om att våga möta mig själv i mina barn. Jag äger inte mina barn, jag bara lånar dem en tid. Det får jag aldrig glömma. Jag älskar dem av hela mitt hjärta.

****

Tänk var tiden går! Här fyllde jag ynka 36 år:

011121
Det började med en svart vinterjacka. Därefter var det mörk choklad, strumpor och teckningar. Senare kom det en oljelampa, presentkort och trisslotter. Allt kryddat med värme och omtanke. Allt detta hände när Olsson ändrade siffror idag.

****

Nedan en text jag gillar väldigt mycket. Inte mina ord. Men jag håller med om allt. Från min hemsida 2001.

Jordklotet roterar runt solen. Den skapande, livgivande kraften ser med löje på de små människokrypen, men dess underliga föreskrifter samt på deras tro, att de är skapelsens krona. Kryp som tror att deras handlingar, deras ifyllande av papper och allt annat är det viktigaste i Universum.

En predikant tolkar skrifterna. För att få evigt liv skall var och en begjutas med vatten, säger han. Vad vet han om det? En annan tolkar samma skrift. Han sprider den åsikten, att man måste ned i vattnet helt och hållet, annars är det inte bra. Vad vet han om det? I alla fallen möter er samma svar från dem: tro, tro, tro…det vi säger är sant. Är det sant?

En annan talar om att alla de, som finns i det rum han står i, och på den plattform han står på, är utvalda att få evigt liv. Hur vet han det? Vad vet han om alla de andra han fördömer? Ingenting. Och ofta är hans eget liv, när det granskas, långt ifrån rättskaffens, och långt lägre och futtigare än deras, som han fördömer.

Sök ej Gud för långt bort. Du har Gud inom dig. Du är en del av den skapande, styrande kraften. Du är själv en del av Gud. Kraften som skapar din egen tillvaro finns inom dig. Minns dock att allt omkring dig inverkar formande på dig. Den bok du läser, sätter sina spår. Goda böcker adlar och förädlar. Dåliga och slippriga böcker förråar, fördummar och drar ned. Den som trampar i dynga, får smuts på fötterna…

Alla religioner hänger samman. Det är människan som skapat gränserna. Inte Gud. (Text från 2000 Kjellson)

****

Vemod och lite ångest får jag allt fortfarande över vissa saker och mina tillkortakommanden som påverkade människor under de åren. Samtidigt försöker jag leta efter det positiva och att vi hade några fina år som familj. Det tycker jag i alla fall och i de tankarna försöker jag vila för att orka vidare.

Men visst är det ett misslyckande att inte lyckas hålla ihop äktenskapet och familjen. När man går in i någonting och lovar evig kärlek, är det ord som betyder någonting. Funkar det inte, är det en sorg och någonting som alltid finns inom en. Minnena kommer tillbaka kring just den biten. Så är det bara. Livet är till för att lära, det vet jag. Livet är till för att acceptera och försöka vidare. Det vet jag också.

I morgon kommer ytterligare en tillbakablick.

Mer rensning & starka känslor

22 maj 2017 MacIntosh SE från 1988 och en CityNote Notebook 486DX från 1989

Macintosh SE från 1988 och en CityNote Notebook 486DX från 1989 är de första datorerna som användes på kansliet. Jag har sparat dem främst av nostalgiska skäl och nu är frågan om de ska gå till återvinningen eller ej? Mycket talar för det. Båda datorerna kräver startdiskett som jag inte hittar.

Det pågår utrensning inte bara i mitt rum utan på hela kansliet. I vår källare är det fullt med saker och det behöver helt enkelt rensas ut en hel del.

22 maj 2017 Disketter

Hittade en massa gamla disketter som också sparats främst av nostalgiska skäl. De flesta åkte till återvinning men några sparade jag faktiskt. Känns lite tufft att kasta allting på en gång.

170522_03

Jerry! Behöver man spara de här? Birgitta

Nostalgi på hög nivå!

170523_01

I källaren fanns det backupband från mer än 20 år tillbaka. Det mesta ska nu gallras ut eftersom nutidens backuper finns “uppe i molnet”.

170523_02

Almanackan säger i slutet av maj och då sitter jag ute och fikar även om de kyliga vindarna drar förbi på förmiddagen. Tiden går och perioden för att ens kunna sitta ute är begränsad. Det gäller att passa på.

Igår var det en omtumlande dag för mig. Egentligen vet jag inte varför jag reagerar som jag gör när jag på grund av min sjukdom känner att jag inte kan göra en sak på jobbet. Det är då precis som om jag slår på mig själv och får ett kvitto på hur värdelös jag är.

Trots chefens kloka ord till mig reagerar jag väldigt starkt när hon förklarade för mig att det är ok. Mina förutfattade förväntningar och tankar dagarna innan vi pratade kan jag med intellektet förstå hur konstigt det är, men i mina känslor oavsett hur jag försökt tänka logiskt såg jag bara katastrofen framför mig. Det är precis som om jag förväntar mig skäll och att jag ska få negativa ord för att jag inte orkade med en arbetsuppgift. Att då bli bemött med tillit och förståelse grejar jag inte riktigt. Jag tror att det möte jag var med på i måndags (som var jobbigt för mig) förstärkte det hela genom att gamla mönster kom fram där av bland annat exkludering. Många gånger är det mina egna tankar, men de finns där lik förbenat.

Nej, gårdagen var känslomässigt väldigt påfrestande. Och egentligen finns det ingen anledning, men allt går rakt in och jag kan fortfarande inte sortera. Det visar gårdagen väldigt tydligt. Sen blir jag uppgiven och arg på mig själv för att jag bara inte kan “slappna av” och ge fan i att känna så mycket. Nu blev det bra tillslut och jag ska gå in som administrativt stöd för B som tagit över huvudansvaret för data och telefoni. Sen ska jag fortsätta med att bygga om internwebben tillsammans med C.

Elias kom till mig igår efter skolan. Han sov över en natt och det beror på att de i skolan hade fågelskådning och skulle träffas redan klockan 5 på morgonen. Fick göra middag och umgås med honom igår kväll vilket var bra för mig så att jag fick tänka på annat.

Nu jobbar jag först på fredag igen. Känner att det är lite svårt nu att landa i att ta hand om mig själv. Jobbet tar upp alltmer av mina tankar och det vete fåglarna om det är ett friskhetstecken eller inte?