You are currently browsing the tag archive for the ‘nostalgi’ tag.

22 maj 2017 MacIntosh SE från 1988 och en CityNote Notebook 486DX från 1989

Macintosh SE från 1988 och en CityNote Notebook 486DX från 1989 är de första datorerna som användes på kansliet. Jag har sparat dem främst av nostalgiska skäl och nu är frågan om de ska gå till återvinningen eller ej? Mycket talar för det. Båda datorerna kräver startdiskett som jag inte hittar.

Det pågår utrensning inte bara i mitt rum utan på hela kansliet. I vår källare är det fullt med saker och det behöver helt enkelt rensas ut en hel del.

22 maj 2017 Disketter

Hittade en massa gamla disketter som också sparats främst av nostalgiska skäl. De flesta åkte till återvinning men några sparade jag faktiskt. Känns lite tufft att kasta allting på en gång.

170522_03

Jerry! Behöver man spara de här? Birgitta

Nostalgi på hög nivå!

170523_01

I källaren fanns det backupband från mer än 20 år tillbaka. Det mesta ska nu gallras ut eftersom nutidens backuper finns “uppe i molnet”.

170523_02

Almanackan säger i slutet av maj och då sitter jag ute och fikar även om de kyliga vindarna drar förbi på förmiddagen. Tiden går och perioden för att ens kunna sitta ute är begränsad. Det gäller att passa på.

Igår var det en omtumlande dag för mig. Egentligen vet jag inte varför jag reagerar som jag gör när jag på grund av min sjukdom känner att jag inte kan göra en sak på jobbet. Det är då precis som om jag slår på mig själv och får ett kvitto på hur värdelös jag är.

Trots chefens kloka ord till mig reagerar jag väldigt starkt när hon förklarade för mig att det är ok. Mina förutfattade förväntningar och tankar dagarna innan vi pratade kan jag med intellektet förstå hur konstigt det är, men i mina känslor oavsett hur jag försökt tänka logiskt såg jag bara katastrofen framför mig. Det är precis som om jag förväntar mig skäll och att jag ska få negativa ord för att jag inte orkade med en arbetsuppgift. Att då bli bemött med tillit och förståelse grejar jag inte riktigt. Jag tror att det möte jag var med på i måndags (som var jobbigt för mig) förstärkte det hela genom att gamla mönster kom fram där av bland annat exkludering. Många gånger är det mina egna tankar, men de finns där lik förbenat.

Nej, gårdagen var känslomässigt väldigt påfrestande. Och egentligen finns det ingen anledning, men allt går rakt in och jag kan fortfarande inte sortera. Det visar gårdagen väldigt tydligt. Sen blir jag uppgiven och arg på mig själv för att jag bara inte kan “slappna av” och ge fan i att känna så mycket. Nu blev det bra tillslut och jag ska gå in som administrativt stöd för B som tagit över huvudansvaret för data och telefoni. Sen ska jag fortsätta med att bygga om internwebben tillsammans med C.

Elias kom till mig igår efter skolan. Han sov över en natt och det beror på att de i skolan hade fågelskådning och skulle träffas redan klockan 5 på morgonen. Fick göra middag och umgås med honom igår kväll vilket var bra för mig så att jag fick tänka på annat.

Nu jobbar jag först på fredag igen. Känner att det är lite svårt nu att landa i att ta hand om mig själv. Jobbet tar upp alltmer av mina tankar och det vete fåglarna om det är ett friskhetstecken eller inte?

Är inte i kontakt med mig själv. Ställer frågan vem är jag då i kontakt med? Någon ytlig räddhågsen hybrid med övervägande jordisk egoistiska handlingar som bromsar upp? Ett samtal som gav mig gåshud flera gånger, men samtidigt drar det igång en del ångest. Det ska inte förnekas.

15 maj 2017 Rensa ur

Detta är bara dagens utrensningar från mitt arbetsrum. Medger att det skapar en del känslor i mig som inte bara är positiva. Vill gå igenom allt och hittar många saker som gör mig nostalgisk och faktiskt lite nedstämd emellanåt. Tiden flyr och kastar man blir det liksom väldigt definitivt.

Har sparat saker från 1983. Väldigt duktig på att inte kasta informationsbrev, listor på datorer och vad folk hade och en massa lathundar, licenspapper och fakturakopior. Vet egentligen inte varför allt sparats, men det är väl någon form av trygghet att ha kvar, i fall att. I fall att… som aldrig inträffar!

Men det är tid nu för förändring. Det känns i hela mitt väsen, även om det känns om om hela mitt arbetsliv går på tippen.

15 maj 2017 Licensavtal för registerprogrammet Ordo

Registerprogrammet Ordo var en tidig favorit på Stiftsbyrån som det hette på 80-talet. Idag håller det inte långt, men att kasta dokumentation och disketter rörande det programmet var svårt. Nostalgi lång väg. Vet att det låter larvigt, men det är som en del av arbetslivet tas ifrån en när det kastas och vissa saker sitter hårdare åt än andra att kasta. Symboliskt och mycket fungerar ju inte idag, men ändå. Den känslomässiga aspekten är mycket starkare än vad jag trodde från början.

170515_02

Kasta alla gamla visitkort gav många minnen på försäljare och människor som passerat genom åren. Nu åkte alla kort i återvinningslådan. Som sagt, många tankar och händelser passerade revy.

En del ångest bråkar med mig just nu. Det är som om hela systemet vet om vad som är på gång. Som om det gått i beredskapsläge. Är orolig för att gå för fort fram och kanske är det detta som skapar denna ångest i mig? För tvivlet finns där och de gamla tankemönstren om kapitulation och flykt är ständigt närvarande. Inbillar mig dock att de senaste månadernas process har lärt mig någonting om att inte åka in i virveln en gång till.

Nu blir det ett sånt där gnälligt och lite mörkare inlägg igen. Pratade om två steg fram och ett steg tillbaka tidigare. Steget tillbaka verkar vara lite djupare den här gången. Men jag vet att det kan ändras om några dagar. Igen.

Egentligen ska jag inte behöva förtydliga vissa saker, men jag gör det främst för den där som sitter på min axel och försöker rubba mitt mående. Detta är min blogg och här skriver jag om det som finns inom mig. Är det mycket mörker och upprepningar får det vara så. Denna blogg är verkligen mitt vattenhål och mitt tjatande är kanske bättre att det kommer här än hos människor som finns i min närhet. Ok?

Tröttheten

Mitt liv är verkligen en berg- och dalbana. Upp och ner hela tiden och bara tanken hur det skulle vara utan de antidepressiva tabletterna jag nu äter, det kan jag inte ens föreställa mig. Vet inte om det hade funkat överhuvudtaget utan dem, så viktiga känns de just nu för mig.

Den här tröttheten som kommer emellanåt är så tung. Försöker stå emot, men någonstans vet jag att det är meningslöst. Det är liksom bara att vila och inte ens försöka. När jag sedan är känslig för människors tankar till och om mig gör det saken både bättre och sämre i de möten jag nu tvingar mig till. Detta givetvis beroende på hur jag mår just då.

Jobbade igår och det var väldigt påfrestande. Orken tog slut, men jag ville inte erkänna det för mig själv. Försökte och försökte, men när även den mest positiva på jobbet säger till mig att jag inte ser ut att må bra, då förstår jag att det även syntes utanpå.

Egentligen har jag ingen anledning till detta mående just nu. Men jag är otroligt känslig för stämningar, förnimmelser och blickar. Det har inte förändrats så mycket sedan kraschen i december. Människors tystnad som kanske är helt befogad påverkar mig också, trots att jag försöker se klart på situationen.

Mina katter känner hur jag mår. I natt sov Maxi hos mig hela natten och Maja låg på en stol bredvid. Det händer sällan, men kanske kände de att jag återigen är låg och orolig. Skyddsänglar i förklädnad av katter.

Börjar fundera på om jag återigen är pollenkänslig och att det också gör mig trött? Har ätit allergimedicin i några dagar och det kanske också sänker mig? Vet inte vad som är vad längre. Kampen och kämpaglöden som vissa dagar är så stark är andra dagar helt borta. Vill liksom bara lägga mig ner och inte göra någonting. Denna berg- och dalbana alltså…

Elias hade kräkts i skolan igår. Magsjuka och idag blir han hemma. Ingen middag och han gick och lade sig före klockan åtta. Datorn avstängd och då är grabben verkligen dålig. Vi får se hur han mår idag.

Livet, detta livet testar och försöker få mig mer modig och att våga. Men jag är livrädd, ja nästan skräckslagen, inför framtiden. När måendet är bättre kommer tankarna om framtiden och då kommer oron.

Igår började jag att rensa ur i mitt rum på jobbet och kasta gamla saker och tömma pärmar. Det var svårt och jag kände mig som en samlare som inte ens kunde kasta fakturakopior från 1996 utan att fundera både en och två gånger. Kanske någon vill se på detta i framtiden… så tänkte jag men tillslut, med stigande ångestklump i magen, kastade jag. Men det satt hårt åt. Röjde nog ur en 8-10 pärmar i alla fall och det var jobbigt. Vissa nostalgiska saker kunde jag bara inte kasta, utan de fick följa med mig hem i en kasse.

Att inte jobba med IT i framtiden, åtminstone operativt, känns märkligt även om det också är skönt på ett annat plan. Att hela tiden vilja att saker och ting ska vara på topp och fungera hela tiden och jämt, ha koll på listor och inköp, hänga med i det senaste, att människor ska vara nöjda med sin utrustning och ständigt vara i beredskapsläge, det har tärt på mig. Jag har ju ändå hållit på med detta i 20 år och det tar på en. Men är man som jag en trygghetsjunkie så sitter man still i båten, oavsett vad det handlar om och oavsett vartåt mående barkar. För det är kanske sämre på andra sidan s a s. Det är alltid yttre omständigheter som tvingar mig att agera i mitt liv.

Det är sorgligt kan tyckas, men så har och så fungerar jag. Försöker förändras, men jag är en gammal hund som knappt kan sitta och har jag väl fått ner baken då sitter jag kvar. Ni hör, tankarna är inte särskilt ljusa denna dag, även om vi är i min favoritmånad maj. Men var lugna, rätt som det är, så strålar gubben igen. Ibland är det skönt att bara få skriva av sig skiten och visa upp byken för den som bryr sig.

26 oktober 1983. 11 899 dagar sedan. 285 576 timmar bakåt i tiden, cirkus.

Minns det som om det var igår. Min första arbetsdag på stiftsbyrån i Uppsala. Varken datorer eller mobiltelefoner existerade. Vi svarade i telefoner med sladd och hade skrivmaskiner som inte ens var elektriska.

Fatta att det gått 33 år och drygt det…! Tre månader tidigare, den 27 juli släppte Madonna sitt debutalbum! Helt otroligt… 1983 känns både länge sen men samtidigt minns jag vissa saker helt glasklart.

Carola slår igenom i februari, Coca Cola Light har premiär i maj, Sveriges nationaldag introduceras efter Svenska flaggans dag. I juli blir Bertil Werkström ärkebiskop i Sverige efter Olof Sundby. Första världsmästerskapet i friidrott hålls i Helsingfors. Aids skördar sitt första offer i Sverige under 1983. I oktober blir Bengt Westerberg partiledare för Folkpartiet.

I sommar går den sista personen från stiftsbyrån i pension. Förutom jag själv då. Tänk att vara sist kvar och ändå “bara” vara ett halvsekel ung… en märklig känsla. Detta fick jag reda på idag vid fikat på jobbet och givetvis  satte det igång en massa tankar inom mig. Tänker på arbetskamraterna från den tiden. Vart de tagit vägen och hur många som jag idag har kontakt med…

Fatta, vad är det som pågår? 33 år i samma organisation är ju mer än en tredjedel av ett liv. Bara jag kvar nu i aktiv tjänst.

Det har hänt oerhört mycket under dessa år, samtidigt som jag ibland kan fundera på vart har alla år tagit vägen? Har lite svårt att greppa allt detta och att tiden gått så fort och ändå inte. Vad är tid?

24 april 1984
24 april 1984

Jag var inte ens myndig den dagen då jag klev in på kansliet för första gången. 17 år och osnuten på alla plan. Osäker och omogen. Vilsen och verkligen i en bubbla för att bara överleva. Tänker jag på mig själv vid den tiden idag blir jag ledsen på ett plan, men också lite imponerad över att jag ändå klarade det hit år 2016.

För 33 år senare sitter jag faktiskt här, visserligen ensam sedan flera år, men med fina barn och en hyfsad livssituation trots allt. Mår bättre än någonsin rent kroppsligt och psykiskt ser det också klart ljusare ut än på mycket länge. Och bättre ska det bli. Jag har viljan och den räcker en bit till. Det gäller bara att hålla i och vara uthållig. Acceptera och göra sitt bästa.

Relaterat
Trettio år på stiftet (2013)

Oförmågan att vara här och nu, inte tänka bakåt och bli allt nostalgiskare med stigande ålder, det plågar mig. Det blir påtagligt vissa dagar och då speciellt på nätterna. Vet inte riktigt varför jag inte kan inse att livet inte alls är över på något vis.

Det är som någon försvarsmekanism eller hur jag ska förklara det. Statistiskt sett så har jag ju ca 30 år kvar. År då jag faktiskt borde vara värd att njuta lite nu när barnen börjar bli stora och jag s a s kan göra vad jag vill. Våga och ta för mig. Men icke… eller håller det sakta men säkert på att förändras?

Ibland känns det så och ibland känns det som om jag kört in i en bergvägg och sitter fast. Har ni hört det förr, eller? (;-)

2016-01-22 Datorer
En härlig bild på jobbet för en IT-koordinator. Hos en annan medarbetare som också sysslar med datorer.

Ta detta med jobbet t ex. Mitt kära jobb som betytt allt för mig. Sammansättningen av själar i min närhet är just nu väldigt intressant. Har bestämt mig att inte vara så djuplodad gällande jobbet här, men detta måste jag nämna.

Det är själar som är intressanta på många sätt och vis. Utmanande men också upplyftande. Kön har inte och har aldrig haft betydelse för mig egentligen, men det är också lite intressant att alla är kvinnor tycker jag. Det är en utmaning, men samtidigt när jag vågar vara i det och se framåt i ett gäng som ger mig energi och inspiration då lyfter jag. På ett helt annat sätt än tidigare.

Det har kommit sista veckorna och då speciellt när jag själv vågar släppa efter lite på mina rädslor gentemot människor där jag från början bestämt mig för vad jag ska tycka. Det är skitläskigt om jag försöker ha kontroll på det (vilket jag ändå aldrig får), samtidigt när jag glömmer bort det så funkar det skitbra och är kreativt på ett helt annat sätt än tidigare.

Det är nyttigt att utmana sina föreställningar om människor. Nu var det inte detta jag ville skriva om från början, utan min oförmåga att inte vara här och nu. Att liksom fastna i det gamla, med tankar som ibland inte varit riktigt bra för mig. Men kanske är det så att det för mig kräver ett nästan utgånget liv, för att riktigt våga vara här och nu. På riktigt och i praktiken och inte bara i teorin. Inte ha någonting kvar att försvara, inte vara rädd för konsekvenserna, slippa vara på vakt och försöka gömma mig. När man blir gammal så finns det liksom inte marginaler kvar.

Livet är ibland riktigt obehagligt att leva. Tankarna på vad som kommer sen och att inte ha kontroll. Tankarna på hur slutet blir och om jag hamnar i händerna på andra människor. Att ens tänka på detta redan nu, det hämmar mig. Förstår inte varför jag hela tiden måste ha uppdiktade utvägar och så att säga tro mig veta vad som kommer att hända med mig. För att ha kontroll eller i alla fall tro mig ha det.

2016-01-21 Maja
Maja är med mig överallt. En ljusstråle i mitt liv. En som får mig att vara här och nu.

David Bowies död fick mig att grubbla mycket på mitt eget frånfälle. Att inte bli ihågkommen för någonting utan vara ett helt blankt kort om några generationer, det berör mig egentligen ingenting utan det är mer det oväntade, snabba och att det kan vända från en dag till en annan. Hur fort man kan bli dålig och vara på väg till nästa liv. Att inte någonstans ha kontroll över detta, det kan plåga mig något oerhört.

Nästa vecka är händelserik på jobbet. Hur vara i det och inte vara rädd? Försöker verkligen inte tänka. Vara mig själv och se möjligheterna istället för hindren. Tror jag lär mig detta den hårda vägen många gånger. Det finns inga alternativ längre om jag vill vara relevant och utvecklas i mitt jobb. På ett sätt jävligt nyttigt, men samtidigt när jag tänker för mycket på det en oerhört jobbig och ibland stressande känsla. Men återigen, måste köra på bara utan att tänka för mycket. Det håller ju i det stora hela!

Idag är det över –5 och den flitiga delen av mig jublar. Säger man under eller över? Under fem då är det väl kallare? Över varmare? Ja, ja… utgång för att röra på fläsket som nu varit stilla alltför länge tack vare kylan, det blir det i alla fall. Sen är guldklimpen här också och det förgyller mina dagar.

Här och nu. Här och nu. Här och nu. Repetera Olsson… här och nu. Här och nu.

Har idag plockat fram stakar och stjärnor. Donat och gjort fint. Men en sak är väldigt jobbig för mig ur nostalgiskt perspektiv. Gamtomten är borta!


Så här såg det ut förra året och så har de sett ut varje år. Inte 2015?

Tomten är en av få minnen jag har kvar av min egen barndom. Den har funnits med mig så länge jag kan minnas, men idag så hittar jag den inte. Har letat igenom huset och alla vråer flera gånger nu. Skitledsen blir jag om jag har kastat honom av misstag. Är jag så förvirrad att jag kastat min kära vän? Känns så konstigt det hela!

Var är du, kära tomte? Kom fram nu, detta är inte roligt längre… (;-( Jag ska prata gott om alla tomtar i år, jag lovar, bara du kommer tillbaka!

Arkiv

Kategorier

Senaste bilder

Första stapplande försök att "komma tillbaka" med löpningen. Så lugnt och försiktigt men ändå. #jogging söndags #selfie När hon börjar andas som "en hund" då får hon gå in. Blir orolig och undrar om någonting är fel? #catlovers #katt Det klart att Maja ska få vara ute i det fantastiska vädret! #sommarkänsla #katt #catlovers Maja är ute!! #catlovers #katt Maja ligger på soffans armstöd. #snuslass #catlovers #katt Påven och Trump! Hahaha.. 🌈

Twitter

Tweets jag gillar