Etikettarkiv: negativ

Andra teamdagen

Det blev inte mycket arbete med processer idag utan vi fortsatte med uppdragsdialogen och samtidigt jämkade oss samman i kommunikationsfunktionen på ett överraskande positivt sätt.

Teamdag 2 Breidagård 19 maj 2016

Breidagård som byggdes redan 1916 var platsen för våra två teamdagar.

Teamdag 2 Breidagård 19 maj 2016

Det är en gammal klyscha men att prata, prata och åter prata kan lösa upp många knutar. Man behöver inte vara ense om någonting, utan det viktiga är att man har ett ärligt uppsåt och vill komma framåt.

Teamdag 2 Breidagård 19 maj 2016

Är som sagt väldigt positiv till utfallet och känner efter dessa två dagar en optimism som jag inte känt tidigare. Sänkt gard, sårbarhet och att faktiskt våga stanna kvar i känslan. Det skapar förståelse och en starkare gemenskap.

Teamdag 2 Breidagård 19 maj 2016

Vet också att det beror mycket på min egen inställning. Är jag negativ och bara ser hindren, då blir resultatet därefter men försöker jag vara positiv och se möjligheterna, så kan det faktiskt hända någonting bra.

Teamdag 2 Breidagård 19 maj 2016

Våra tankar betyder mycket mer än vi tror. Vi kan påverka skeenden och vårt mående beroende på hur vi tänker. Nu vet jag att ibland funkar det inte, men är man långsiktig och verkligen försöker bryta de negativa tankemönstren, så ger det tillslut resultat.

Men då blir man samtidigt känsligare för människor som fastnat i en negativ grundinställning till livet. Man vill helt enkelt inte dras tillbaka in i ett sådant mönster igen, utan söker sig till motsatsen och de som kan tänka på ett annat mer positivt sätt.

Teamdag 2 Breidagård 19 maj 2016

Visst sjuttsingen faller jag tillbaka och är gringubbe ibland, men jag tycker faktiskt att jag är mer medveten idag och att jag allt oftare försöker vända från negativt till positivt. Men som sagt, ibland funkar det inte oavsett.

Riktigt bra teamdagar har det varit gällande gemenskapsbygge med de jag jobbar närmast. Känns riktigt positivt inför framtiden.

Aktiv deltagare i det sociala spelet

Den här veckan har varit intensiv ur ett jobbhänseende. Faktiskt mest roligt och stimulerande. Tänker på om det är “bubblan” som räddat mig eller om jag faktiskt blivit mer “öppen” till sinnet? Jag vill ju tro på det senare…

Saker som ett litet enminutssnack, en handskakning eller en positiv blick betyder kanske inte mycket för andra vana minglare, men för mig är det stora segrar att bli sedd och att jag liksom själv kan ta emot det utan att titta ner i backen och verka sur och grinig.

Grubblar och funderar på varför jag alltid fungerat på det sättet, att jag liksom satt upp en mur som uppfattas som arrogant och avståndstagande?

Men som sagt, lite framåt har jag nog gått och det handlar mer om att jag är tryggare i mig själv i agerande och tron på mig själv. Vill tro att jag vågar öppna upp mer för samtal och sådant. Det sociala spelet fascinerar mig utifrån många olika utgångspunkter. Att vara en del i det har alltid varit svårt för mig, men kanske är det så att jag har blivit modigare med åren?

Tror faktiskt också att det är en av få saker som är positivt med att åldras. Att markörerna för att duga, visa upp hur “bra” man är och sådant, det klingar av och folk får ta en för den man är. Inre föreställningar och tankar om hur andra ser på en minskar också och faktiskt vågar jag tro på att en del accepterar mig för den jag är. Det finns liksom ingenting att försvara ju äldre man blir och jag ser sådant som positivt. Revirpinkandet minskar.

Tyvärr så har både kost och motion de sista två veckorna inte fungerat på ett bra sätt (eller på det sätt som JAG vill att det alltid ska fungera (;-)), men där försöker jag inte att döma mig själv. Det är inte så att jag har spårat ut totalt, men jag känner mig inte nöjd med mig själv helt enkelt. Det är också en bra träning för mig att inte vara stenhård mot mig själv, utan acceptera att det ibland inte fungerar att träna 3 gånger i veckan och springa en mil eller att vara hård och bara äta mat utan kolhydrater. Det kan faktiskt vara ok med en gång i veckan och att det slinker ner lite för många chokladöverdragna nötter i påsen då och då…

Ibland är det svårt att vara den människa som jag vill vara. Och det är bra eftersom livet handlar om acceptans och att man inte är perfekt. Det är främst inför mig själv jag tänker så, men jag vet också att jag speglar mig i andra för att kunna reta upp mig och tycka att va fan sysslar den där personen med, när det egentligen är mig själv som jag är arg på.

Men det händer saker inom mig, det känner jag. Både i det jordiska men främst i mitt medvetande och hur jag ser på varat. Det är nästan lite övermäktigt vissa dagar, men jag försöker vara cool och bara fokusera på det jordiska då när jag är på väg att tappa fotfästet.

Jobb med nya webben 160422

Samarbetet med C på jobbet är väldigt bra. Vi förstår varandra på ett sätt, utan att behöva säga det. Det flyter på och vi ger varandra utrymme att tycka saker och ting, utan att döma varandra. Nyanserna och blicken kan ibland räcka för att en stämning ska förändras, men det upplever jag inte negativt med C när vi nu suttit intensivt i två dagar med den nya webben.

Viss irritation blir det ibland när man ska enas, men det har vi liksom kryssat förbi utan att vi fastnat och sen kör vi vidare. Det har känts lika bra efteråt tycker jag. Vi förstår varandra utan att behöva säga det och den känslan är fin och det är inte med många jag känner så faktiskt.

Hon har min respekt. När man ger mig utrymme utan baktankar och sen är rak och ärlig emot mig, då blir jag likadan. Visst, jag försöker alltid att möta människor på samma sätt även om jag inte direkt känner ett förtroende, men om det finns dolda agendor så känner jag det ganska tidigt i en relation och då backar jag direkt. Tyvärr så har jag många gånger svårt att “spela spelet” och det tror jag en del märker på mig. Men är man sig själv gentemot mig, då blir jag faktiskt likadan tillbaka.

Det går att reparera relationer bara man är raka emot varandra. Jag har inga baktankar medvetet gentemot människor för att genera eller göra dem illa. Det jobbar jag stenhårt med inom mig att komma bort ifrån. Vad vinner jag på att ha det? Vad vinner jag på att utgå från det negativa och inte se det positiva?

Jag har lärt mig så pass mycket av livet idag att jag nu börjat att upptäcka de som är negativa och som jag tidigare inte ens tänkte om i de banorna. Det är utveckling anser jag att kunna se det positiva FÖRE det negativa. Försöka utgå från det positiva FÖRST innan man blir negativ. Om man nu ens måste bli det? Det handlar inte om att gömma undan de som är jobbigt och gör ont. För mig handlar det om att försöka vända något negativt till positivt. Ibland så går det inte, men man måste åtminstone försöka först.

Jag vet hur jag har varit och jag vet hur jag vill bli.

Upp en våning

2014-10-02

I morgon så byter jag arbetsrum. En våning upp, efter flera år på samma ställe.

Kommer på mig flera gånger att jag är onödigt negativ till sakernas tillstånd just nu. Vid förmiddagsfikat så presenterades ännu en nyanställd på jobbet och hans ord om att han gillar förändring och att det ska hända saker istället för stiltje och stillhet, försökte jag verkligen ta till mig.

Hurtflåsiga människor utan botten är ju svåra normalt sätt att lyssna på, men jag känner att jag måste försöka bryta mitt eget mående just nu. Men det är svårt.

Längtar så oerhört efter mina barn och något annat att tänka på.

2014-10-02

Under flera år så hände det inte så mycket, det tuffade på och var det förändringar så var det i ett lugnt tempo där förankring var viktigt. Nu helt plötsligt så händer det massor av saker väldigt fort och för mig och många andra är det lite för mycket just nu. Det är förvirrat och mycket är oklart. Tänker också på möjliga scenarier i framtiden och det gör mig bara oroligare. Hänger liksom inte riktigt med i allt som sker just nu.

Det är verkligen träning detta för mig att släppa taget och inte bry mig. Två nätter i rad nu så har hjärnan gått på högvarv, med resultat av att jag sovit väldigt oregelbundet och allt för få timmar.

Har också tendenser rent kroppsligt som jag så väl känner igen från förr. Prioritera rätt, inte gå igång på struntsaker och andas både en och två gånger innan jag reagerar är ju medicinen mot allt detta. Visst låter det bra? Men sen i skarpt läge, så glömmer jag allting och liksom bara agerar… …men resultat att kroppen värker och skriker åt mig.

Men jag är helt övertygad om att när jag klarat av första steget, att rent fysiskt få jobba på en annan plats i huset, så lättar det. I alla fall något.

Tankar utan sanning

Det är ju bedrövligt hur jag fungerar. Sitter på bussen och tänker bara negativt. Känner mig liten, maktlös och väldigt ensam. I mina tankar. Tycker som vanligt synd om mig själv. Tittar på mina medpassagerare. Många återkommer varje morgon. Hur mår de när de sitter där och fipplar med sina mobiler. Vad finns i deras tankar? Är det bara jag som är så negativ och mörk? Finns bara problematiken i min skalle? Nedstämdheten och hopplösheten. Ungefär som om det är ett skydd på något bakvänt sätt att återgå till det jag bemästrar allra bäst. Att alltid ta ut skiten först.

Nu lättade det som tur var ju längre dagen gick, men jag kan bli så trött på mig själv så här efteråt. Vad gör att jag faller ner i dessa gropar och knappt orkar andas? När jag vet att det bara är känslor och chimärt, inget som är egentligt och en sanning som jag ska låta få fäste i mig. Ändå, så hamnar jag där alltför ofta.

Digital informationstavla, webberier och beställningar skingrade tankarna tillfälligt. Budgetanalys, kaffemöte och oro över andra gjorde att dagen nästan blev helt ok för egen del. Att greppet släpptes och jag fick ny kraft på något konstigt vis för handling, middag och social kontakt med barnen. Barnen som påverkar mig så oerhört i alla de känslor som finns.

Den 11 september i historien:

Monza 10 september 1978
10 september 1978. Ronnie Peterson kraschar på Monzabanan i Italien. Han avlider dagen efter av sina skador.

En militärjunta tar makten i Chile för 40 år sedan. Racerföraren Ronnie Peterson avlider av skadorna han ådrog sig efter kraschen i Italien för 35 år sedan. Terroristattackerna mot USA skedde för 12 år sedan. Marie Fredriksson kollapsar i sitt hem och fördes akut till sjukhus för 11 år sedan. Anna Lindh avled efter sina skador dagen innan för 10 år sedan. 

Så kanske är det svårt att vara på annat vis en sådan här dag?

Tackla av

2013-09-10

De jättelika blomkrukorna utanför jobbet börjar tackla av. Får väl spegla det mesta just nu. Det är motstånd, trögt och hårt många saker för närvarande. Tackla av. Vill ju inte vara negativ, utstråla mörker och vara den där som alltid gnäller.

2013-09-10

Ni som följt mig länge vet att den här årstiden sänker mig. Mår inte alls bra av att se löven gulna, konstatera att dagarna blir mörka och att känna värmen försvinna alltmer.

Försöker fokusera på det viktiga. Kämpar, andas, försöker och ger mig aldrig.

Sårbarhet & eget mod

Läser i Kyrkans Tidning om “min” biskop Ragnar Persenius när han berättar om förlusten av sin son år 2007. Vi ska inte fly från det svåra och dessutom våga erkänna den sårbarhet som vi bär på är några av de kloka ord som han säger i intervjun. Förlusten påverkar honom hela tiden men den har också öppnat upp för samtal med andra människor kring detta med en förlust av nära anhörig.

Att som biskop berätta om detta tycker jag är bra och förhoppningsvis så öppnar det upp för att fler inte väjer för det som är svårt och sårbart.

Persenius har varit biskop i Uppsala stift sedan 2000.

Mitt egna mod har sviktat den sista tiden. Det handlar främst om att prata på min egen blogg. Har helt tappat inspirationen och lusten att berätta om hur jag mår och hur min vardag ser ut, åtminstone på en mer regelbunden basis.

Det finns flera orsaker till det, både mina egna tvivel men också påverkan från andra som varit ganska negativ för mig den sista tiden. Jag vill liksom inte blotta mig för människor som missförstår och ger mig ord som sänker mig. Det finns en orsak till att jag numera inte tillåter kommentarer på min blogg och att jag tillfälligtvis inaktiverat Facebook.

Ja, jag är sårbar och kanske får jag skylla mig själv många gånger, men det är jag. Det är sådan jag är. Det är jag som är så känslig och mår jag dåligt av vissa saker så tänker jag inte fly längre, precis det som biskopen berättar om, utan jag är kvar även om jag förändrar förutsättningarna lite för min kommunikation, här på min blogg. Jag skriver ju främst för min egen skull och inte för att tillfredsställa några andra.