Etikettarkiv: närhet

Så starkt, så intensivt…

Tack för att jag hade inspelningen från A att ta till i natt. Tack A! Fördämningarna släppte och tårarna bara rann. Tankarna på avslut och att strunta i allt var väldigt starkt inom mig. Vissa stunder känns det verkligen som om jag inte har någonting kvar att ge. Att jag är klar och det är över och förbi.

Så var det i natt. Jag var väldigt ledsen och då satte jag på inspelningen med A. Bara att höra hennes röst fick mig att komma till sans, även om gråten kom tillbaka ett par svängar. Men hon lugnade mig med sina ord om att allt handlar om tankar. Mörka och ljusa och att de kommer och går.

Försökte lite senare att få ur mig även ilska och aggression, men det går bara inte. Efter en stund med nävarna i ett par kuddar kände jag mig bara dum och löjlig. Ilskan och aggressionen får jag liksom inte ur mig, utan det blir ledsenhet och uppgivenhet över varat. Tårarna som jag hatar och då speciellt tillsammans med andra.

Det finns tankar i mig som nu kommer upp och som jag tidigare gjort allt för att trycka tillbaka. Detta med att lämna in och ge upp har varit svårt inom mig och förnuftet begriper att det bara är genvägar. Men ibland och i natt slogs det ut totalt och jag såg mycket mörka moln i mitt inre. Försökte stanna kvar med resultat av att tårarna inte gick att stoppa. Det är väl bra så och meningen, men när jag är mitt i det så vill jag bara fly från hela skiten. Så starkt, så intensivt på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt.

En del tycker att man inte ska skriva om död och tankar kring detta, men jag vill bara vara ärlig nu med det som finns inom mig. Det har alltid funnits där, men jag har liksom gjort allt för att inte känna det fullt ut. Nu går det inte att hindra och då måste jag få ur mig det någonstans och så länge jag inte klarar av att ringa någon, då bloggar jag om det.

Mitt liv är för värdefullt för att avsluta i förtid. Mina barn och alla de runtomkring mig såsom min syster och flera vänner är mina ankare i livet och inte döden som bara gör saker och ting i en förlängning allt värre. Även om döden, som i natt, känns befriande och lockande, men jag vet som sagt, att det är flyktkänslor från det som nu kommer upp. Ledsenheten över flera saker och att det blev som det blev. Mamma och alla orden om min homosexualitet och känslor för män och det självhat som det odlat inom mig i så många år. Min starka längtan efter närhet som jag inte klarar av att hantera genom aktivt sökande. Tacka sjuttsingen för att det tar tid att vända skutan och jag kan liksom inte sluta tjata om allt detta på min blogg. Det är mitt andningshål…

Det är så svårt att ta hjälp när det gör som ondast. Att ringa någon med tårarna rinnande är så obehagligt och läskigt för mig. Jag klarar inte av det, men samtidigt har jag inga problem att blogga om det. Märkligt kanske, men så fungerar jag.

Du som orkat hit, tack för att du läser och oavsett vad du tycker om mig, så lovar jag dig att jag kommer aldrig att ge upp i detta livet. Sen kanske jag tjatar och upprepar saker och ting, år ut och år in och dessutom är paradoxal i mina tankar och så får det vara. Alternativet är värre så att säga. Tack!

Mitt bloggande – min terapi

839 kronor varje år för att slippa reklam? Det blir 70 spänn i månaden… funderar på att betala detta eftersom bloggen ser för anskrämlig ut med all märklig reklam som dyker upp både här och där.

pexels-photo-601798.jpeg

Det är bara att konstatera att blogga är min grej, min terapi och där jag bäst får ut mina känslor. Är mycket väl medveten om upprepandet och att många kanske anser att jag mig ingenting lär, men det är inte grejen längre för mig att duga inför andra och i deras ögon göra så kallade förbättringar. Det handlar om mig här och det jag behöver, ingenting annat.

Visst kan jag bli uppgiven om jag går tillbaka några år och tycker mig se upprepningarnas lov, men samtidigt kan jag de dagarna jag har orken faktiskt se att nyanserna ändrats i många fall till det lite ljusare. Så jag kommer nog alltid att blogga så länge jag kan se och skriva.

En del retar sig på mig och klarar inte riktigt av det jag skriver. Kan i mitt stilla sinne då undra vad de gör bland mina sociala medier-plattformar? Men de allra flesta läser och följer mig, några få hör av sig (tack för det) och jag mår i alla fall inte sämre av orden ensamhet, mående och andlighet i oändlig blandning som jag uttrycker år ut och år in. För det är min terapi att upprepa mig här.

pexels-photo-968396.jpeg

Må bli mörk och fastnar i det förgångna, men allt oftare tar jag mig upp snabbare och kan känna hopp och ljus. Ibland får man inte det intrycket om man läser mig, men det beror nog på att det är bloggen som jag då använder för att skriva av mig det jobbiga. Det finns mycket positivt att tänka på och som har blivit bättre. Situationen på jobbet har aldrig varit så hoppfull och spännande som det är idag. Det är sådan skillnad mot tidigare och då speciellt när jag tänker på den där mörka dagen i december för snart två år sedan då jag tog helt slut.

Jobbet och familjen. Det positiva och det som är bra i mitt liv. Det får jag aldrig glömma när längtan efter närhet och meningen med livet för övrigt kommer över mig. Det är så lätt att ta vissa saker för givet, men jag vet att helt plötsligt kan det vara över och förbi. Maxis död har påmint väldigt starkt om detta. Helt plötsligt så har förutsättningarna förändrats. Det måste mötas och man måste gå vidare för annars fastnar man och livet blir halvt. Livet måste och ska levas.

Pratade med min yngsta dotter om detta igår och konstaterade att det idag finns en grundtrygghet i mig som gör att jag trots alla känslor, har en lugn känsla i botten. Den fanns inte förut. Man kan om man är negativ kalla den för uppgivenhet och det får bli som det blir, men samtidigt när jag är positiv ger mig den känslan ett hopp, ja på gränsen till oräddhet.

cropped-girl-2696947_1920.jpg

Allt är i rörelse. Hela tiden. Ingenting står still och får man den känslan blir man snabbt varse att så inte är fallet. En av mina stora lärdomar är just detta, att ingenting står stilla.

Vad är det värsta som kan hända? Tåls att upprepa och fundera över.

Vill önska er alla som ”hänger er kvar” här med mig en härlig Valborg! Jag ska fira den med mina barn! Det är fint.

Sista april & drömmar som berör

Våren känns väldigt sen i år. Att fira sista april idag med att hälsa den vår som inte kommit, känns lite sådär. Kylan dominerar och det gröna syns knappt.

Varken Elias eller jag är på hugget för att se en brasa ikväll. Vi får se hur det blir, men är det bara ett par plusgrader så är det tveksamt. Nu skiner solen men det är endast 3 plusgrader ute.

Mitt mål blir istället att få med grabben till den lokala butiken för att handla lite. Mysa och äta gott. För övrigt blir det nog som en vanlig hemmakväll.

Vaknade i natt vid halv fyra och kunde inte somna om. Drömmarna svepte in mig i en relation med en själ, som senaste åren lärt mig att känna saker på ett sätt som jag inte kunnat tidigare med bara sin existens och sitt sätt. Den själen var givetvis den i drömmen som gav mig närhet och beröring.

Drömmar

Drömmen kändes så verklig. Mitt mål har varit att gå vidare men försöka behålla förmågan att känna det som saknas tidigare, men att få den här drömmen till sig gör att jag kastas tillbaka en bit igen. Längtan och tankarna över det högre perspektivet på varför är väldigt svårt efter nattens händelser att släppa.

BeröringMen vad har jag för val? Måste gå framåt och leva mitt liv. Inte tro en massa saker som bara gör mig ledsen. Mer kan och vill jag inte skriva om detta eftersom känslorna bara är mina och det är jag som upplever dem på det här sättet. Kanske handlar det om en längtan mer generellt om att få älska någon fullt ut?

Blir inte klok på detta och vad det högre perspektivet egentligen vill säga mig mer med alla dessa upplevelser som liksom bara fortsätter, trots att jag försöker gå vidare.

Igår gick jag och la mig halv 10. Orken var totalt slut och kanske går jag för hårt fram? Jag vet faktiskt inte. Nästa vecka blir väldigt spännande men jag har ju fortfarande eftermiddagarna lediga då jag kan vila. Är nervös och aningen orolig, men jag måste låta det positiva vinna den här gången.

Med önskan om en fin valborgsmässoafton till ni som läser!

Älska med stort Ä

Vet inte riktigt om jag ska skriva öppet om min längtan. Många tenderar ju att se det som en svaghet att sukta efter närhet och beröring. Läpparnas bekännelse om motsatsen ser jag igenom och därför är det svårt att berätta om den längtan som kommer till mig ibland.

I morse ville jag bara ha någon att krama om och vara nära. Inget annat. Känslan var starkare än på bra lång tid. Det finns ju bara ett par personer i mitt liv som jag har släppt in på det sättet och självklart så tänker jag på dem ibland. Så i morse.

Ibland så blir det nästan jobbigt när denna längtan kommer. Vet liksom inte riktigt vad jag ska göra av den. Bara att röra och vara nära kan jag sakna ibland så att det gör ont i mig. Samtidigt så har jag det där som förföljer mig i livet, självföraktet och egenkänslan av att det är rätt åt mig att jag nu sitter själv sedan flera år. Jag vet, det är helknäppt men att förtränga detta och liksom bara vara så normal man kan, det har blivit en del av mitt liv. Inte känna för mycket när det handlar om kärlek, närhet och även sex.

Det har liksom blivit en livshållning efter mitt senaste försök med en person att jag liksom inte ens tittar åt någon. Inte ens tänker tanken, mer än på ett flyktigt plan i stunden. Relationer gör mig livrädd och kommer någon för nära så sabbar jag allt så fort det bara går. Nu var det ett par år sedan sist och även om jag träffade en person för ett tid sedan, så kände jag direkt att här finns ingenting för mig. Jag stängde igen dörren direkt för att inte ens chansen till känslor skulle infinna sig. För säkerhets skull.

Kan förstå på ett plan att människor kastar sig in i relationer för att de vill känna närhet och beröring. I morse så hade jag själv kunnat göra det. Men det försvinner ganska fort inom mig då den där delen som stänger av allt tar över. För att det liksom inte ska skada mig för mycket hur paradoxalt det än kan låta. De här åren av ensamhet har härdat mig och lärt mig, sakta men säkert, att förstå vissa saker även om det ibland smärtar så oerhört. Gilla ensamheten är ju något jag jobbat på i flera år nu, eller åtminstone försöka acceptera den.

Längtan finns dock inom mig, precis som inom de flesta normalt funtade människor. Att få känna sig omtyckt, att kunna lita på någon och att bara sitta där tillsammans. Den längtan är svår att prata om just för att jag känner mig svag genom att just prata om detta. Börjar bli som de jag själv föraktar, de som biter ihop oavsett och aldrig vågar se inåt. Därför så skriver jag denna post, för att själv känna att jag trots min längtan är en stark själ som vågar berätta även om det som många uppfattar som svaghet. För det är egentligen precis tvärtom, en människa som bara visar upp leenden och positiva sidor i livet, det får mig att bli starkt misstänksam och ofta så får jag rätt.. det kommer fram helt andra sidor om man skrapar lite.

Kanske är jag själv där för vissa? Än större anledning då att slå hål på den ballongen!

Fast jag är hellre ensam än sitter fast i någonting just för att jag inte vågar vara ensam. Det är ju inte heller bra i längden, att liksom bara hålla ihop för att man inte vågar göra slut av olika anledningar.

Det finns många människor omkring mig, mina fina barn, mina vänner och arbetskamrater, det är inte det… utan det är just den där att älska med stort Ä som jag saknar.

Acceptans, tacksamhet och insikt

Från ett fönster på jobbet så såg jag denna dam. Hon påtade och hon grejade med rosorna. Jag stod och tittade en ganska lång stund och hennes noggrannhet var imponerande. Det skulle ligga precis rätt och vara snyggt. Sådant ansvar för en allmän plats imponerar på mig.

Vi drivs av olika saker. För att orka vidare och till och med för att överleva så driver en del på hårt. Man tar på sig ansvar och roller i samhället. Ett engagemang och en lusta. Jag beundrar sådana människor. Tycker det var stort att se denna dam jobba så med den gemensamma rosenrabatten.

Acceptans, tacksamhet och insikt är tre ord som fastnat hos mig. För mig har de orden allt större betydelse. Mer nu än tidigare. Tänker ofta kring dem och blir faktiskt i det ganska lugn och harmonisk.

Acceptans
Vila i det som är. Acceptera sakernas tillstånd. Inte försöka slåss mot väderkvarnar och sådant. Även acceptera den man själv är – med både fel och brister. Tillkortakommanden och att man inte kan lyckas i allt. I det också acceptera att man inte kan vara vän med alla. Vänskap har ett pris och ibland så går det inte att kompromissa mer med sig själv. Acceptera och gå vidare.

Tacksamhet
Så mycket att titta på och vara tacksam över. Tacksamhet är underskattat. Verkligen ta tillvara på det som går och de beslut man kan ändra på. En dag så kanske man inte har de val som man idag har. Så tacksam över att jag fortfarande kan välja en massa saker utan att vara beroende av andra.
Tacksam över relationer och människor i min närhet. Så tacksam för lärdomarna och att allt inte bara snurrar runt mig själv. Ibland så har jag inte förstått vissa saker, men även på den mest trögtänkte så trillar polletten ner så småningom. Tacksam över tålamodet och viljan som trots allt finns där någonstans.

Insikt
För mig är det en punkt då det inte finns någon återvändo. Konstatera och tro sig förstå är en sak, men när insikten finns där, då är det fastslaget i hela mitt väsen. Det är ganska skönt att få insikter, även om de betyder en massa saker som jag trott varit ok tidigare. Insikter är liksom för mig stadiet förbi förhoppningar och en tro på någonting även om många skriker någonting helt annat till mig. Insikt kan man inte få genom tjat och andras ständiga nålstick, en insikt får man bara och då känns allt så självklart. Så ser jag på det och för mig har det ibland tagit många år att verkligen få insikt. Insikt är fint. Det ger lugn och ro.

Sista månaderna så har jag gnuggat mig själv rejält gentemot dessa tre begrepp. Fortfarande så vet jag inte vart det landar helt och fullt. Begreppen förändras över tid, och över att leva ett liv med plus och minus. För mig är det viktigt nu att vara så öppen jag kan mot mig själv. Så öppen och inte gå in i några tankebanor eller göra saker som jag egentligen inte vill. Låta mig själv ta kontrollen över mitt eget liv. Mer medvetet och inte liksom bara lalla med och ta den smärtfriaste vägen.

Acceptansen, tacksamheten och insikten för mig framåt och jag gör det på mitt sätt. Måste göra det på mitt sätt helt enkelt. För att inte förminska och förgöra mig själv och liksom gömma mig bakom och i andras sätt att tänka och leva.

Mina barn börjar bli stora. Min lägenhet börjar bli för stor för mig. Och för dyr. En process har startat. Så känner jag i alla fall. Jag vill förändring. För mig handlar det inte om beslut just nu, utan mer att ett tankefrö har såtts. Det ska få växa vidare i den takt det vill. Men att den kommer att dö av torka, det är inte möjligt såsom det är just nu. Vi är desssutom flera som vill vattna fröet och som vill ha förändring när det gäller detta.

Ingenting kan ju vara för evigt. Ingenting står still. Allt är i rörelse. Försöker man hejda sådant så kan man implodera och bli sjuk. Må dåligt psykiskt och inte riktigt veta vart man ska ta vägen. Känna ångest och oro utan egentlig orsak, och ändå så vet man långt därbak att någonting måste göras. Ungefär så. Det är känslor som är jobbiga att bära och gör man det för länge, då kan det bli farligt för en.

4-listan

SaraHedgehog in a storm har en rolig 4-lista idag som jag helt sonika snor.

4 TV-program jag ser.
Amazing Race, Hells Kitchen, Biggest Loser Sverige och Idol 2010

4 saker jag har gjort idag.
Jobbat, lagat mat, bloggat och lekt med Ellet.

4 saker jag längtar efter.
Närhet, våren, oberoende och inre frid.

4 saker på önskelistan.
Ny soffa, åka vattenskidor, besöka London igen och en älskare som inte ställer några frågor.

4 saker jag avskyr.
Falskhet, svek, dubbelspel och medveten ondska.

4 jag utmanar.
Jag utmanar alla som vill…