Etikettarkiv: motion

Matchen med tankarna

Idag var jag tvungen att gå Slingan. 8 821 steg och 6,8 km av tankar. Skogen ger syre och det trånga rensas ut tillfälligtvis.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Både bra och dåligt att detta sker. Bra för kroppens skull, men dåligt för det fysiska. Det är aldrig tyst i tankarna. De mal på och jag står inte med att bara sitta inne. Matchen med tankarna kan bara vinnas genom aktivitet av något slag.

Det blev inte heller bättre av ljuden ovan där hat och arga ord existerar i samklang med alkoholen. Kunde idag inte ens sitta ute på altanen för alla negativa energier som kom neråt. Var tvungen att fly mitt eget hem.

Det bästa är efteråt. När jag är så trött att jag inte orkar tänka. När jag duschat och liksom bara är. När tankarna fått sig en match och inte vill på en stund.

 

Annonser

Fullerö Hage 10 juli 2018

Nu var det nästan 3 månader sedan jag var och kollade in Fullerö Hage.

Halvklart väder och nästan 25 grader så tog jag med mig Elias på en långpromenad på cirkus milen.

180710 Fullerö Hage 01

Motionsformen ok idag och speciellt om jag jämför med tidigare. Värken i högerbenet som jag åkte på under vandringarna i England dök inte upp mer än att jag blev lite bortdomnad, men det är en tillbakagång mot vad jag kände när det var som värst.

Glad för det lilla…

180710 Fullerö Hage 02

Elias ville hänga på och det var jag glad över. Här vilar han på järnvägsbron in mot Fullerö Hage där det ska bli 1200 bostäder med varierad bebyggelse när allt är klart.

180710 Fullerö Hage 03

Dessa radhus vet jag inte vem som byggt. Letar febrilt på nätet men hittar ingenting… såg i alla fall att det var människor som fixade och donade på husen.

180710 Fullerö Hage 04

Panghus 52 bostadsrättsvillor har fått gräsmatta och en slags trottoar utanför är på gång.

180710 Fullerö Hage 05

BoKlok Saturnus består av 56 lägenheter i storlekarna 2-4 – alla med egen balkong, altan och egen gräsmatta.

180710 Fullerö Hage 06

Några hade redan flyttat in och vattnet stod på för att vattna in de nya gräsmattorna.

180710 Fullerö Hage 07

Människor håller på att flytta in i 4-våningshusen som är byggda av SPG. De vita villorna som tillhör området som kallas för Stensvalan där det finns 22 trävillor från Myresjöhus och A-hus. Första familjen flyttade in redan i oktober 2017 och nu såg det ut som om det bodde människor i alla villorna.

180710 Fullerö Hage 08

Mycken sten är fortfarande kvar och en del hus som tillhör etapp 2 har inte börjat att byggas ännu.

180710 Fullerö Hage 09

BoKlok Saturnus med snygga nygjorda parkeringsplatser. Man fick nu gå in på området och kolla in kåkarna lite närmare.

180710 Fullerö Hage 10

Panghus längst bort.

180710 Fullerö Hage 11

Asfalterade cykelvägar börjag också att växa fram mellan husen.

180710 Fullerö Hage 12

Det ska läggas stenblock som är numrerade så att de hamnar på rätt ställe.

180710 Fullerö Hage 13

Hussvalan såg helt beboeligt ut.

180710 Fullerö Hage 14

Det såg man på alla bilar som stod parkerade vid varje hus.

180710 Fullerö Hage 15

Sen dyker det upp lite märkliga hus som det bara finns ett av så att säga. En del har fått upp eget staket och växtlighet som piffar upp.

180710 Fullerö Hage 16

Huset längst bort fanns inte vad jag minns när jag var i Fullerö Hage förra gången. Sen håller det på att läggas grund för fler kåkar framför. Måste vara etapp 2 som inletts. Det jag vet är att alla hus i alla fall tillhör kvarteret Stensvalan.

180710 Fullerö Hage 17

Parkeringsgarage på G.

180710 Fullerö Hage 18

Delar av Tallbacken.

Tyvärr ville inte mobilkameran spara de övriga bilderna jag tog. Vet inte om det beror på min egen virrighet eller om det faktiskt blev något fel på fotograferingen. Det var i alla fall första gången jag var med om att de bilder jag trodde mig hade tagit, inte fanns i mobilkameran. Så det blir inte mer än detta den här gången av Fullerö Hage.

Är du nyfiken på hur det såg ut tidigare? Kolla in mina tidigare bloggposter och filmer nedan:

Bloggat om Fullerö Hage
14 april 2018
21 januari 2018
16 mars 2017

Filmer Fullerö Hage
10 juli 2018
14 april 2018
20 januari 2018
4 november 2017
16 september 2017
17 mars 2017

Jäklar vilken karl! Som om jag förstår det…

180509_kungsgatan

Ingenting står still. Allt är i rörelse hela tiden, även om man tycker det går sakta ibland.

Om man bara sitter still händer ingenting. Allt är som det är och ingen mår bra av det. Om man agerar och försöker ses det som ett angrepp och situationen blir bara värre. Att vara schysst och ”ställa upp” kan få konsekvenser som gör att man gör sig själv illa. Tiden går och ingenting händer och det påverkar mitt liv på ett sätt som gör mig frustrerad och låst.

Har försökt att ta hjälp och vädja. Drivs åt ett håll som inte kommer att gynna någon på sikt, men samtidigt om allt bara står still och veckorna går, vad gör man? Vad fan ska man göra? Vill bara väl och vill inget illa. Hur ska man få in den förståelsen?

Känner mig så jädra trängd och ensam i detta. Svårt att liksom prata om det utan att göra illa och få reaktioner som inte alls är min intention. Vill som sagt bara väl och det var därför det blev som det blev. Men när allt står still så stiger min frustration alltmer för varje dag som går.

180509_dorrar

Vilken dörr ska man välja? Måste man välja för att komma vidare? Vad händer om man inte väljer?

För fjärde gången var jag hos C och psykosyntesen. Det kändes bättre än förra gången, men hon får verkligen fram i mig hur ”fast” jag är i livet. Hur svårt jag själv har för att komma vidare med någonting som ger mig energi och gör mig gott. Vi pratar om nuläge och önskat läge och det enda jag känner är hur jobbigt allting känns, även om jag på ett intellektuellt plan vet att det som jag får konkret av henne är bra för mig. Känner mig pressad även från det här hållet att liksom ”visa” att jag inte är helt hopplös i min nuvarande negativa passivitet.

180509_tommarum

När det hela tiden känns försent…

Laga cykeln, skaffa en mixer och göra sånt som är bra för mig. Vet inte längre vad som är bra för mig. Vet inte själv vad jag ska göra av mitt liv, förutom att ”sköta mig” och kämpa på med mitt jobb, sitta i solen och liksom ”bara vara”. Lyssna på bra musik, blogga och försöka ta små steg gällande motionen. Det ser så enkelt ut när man skriver ner det.

180509_tornen

Materiella ting kan stå kvar i hundratals år även om det fejas, restaureras och snyggas till i det yttre.

Jäklar vilken karl! Jättekul att jobba med.
Elsker katter.
Riktigt noggrann.
Rolig.
Rar
Rak
Yvig
Ytterligt kunnig.

180508_egot

Å ena sidan stort Ego och bara tänker på sig själv, å andra sidan gömmer sig och vill inte ta plats. Hur fan hittar man balans i sådant?

De positiva omdömena om mig byggda på bokstäverna i mitt namn dök upp på teamdagen. Hur tar man in sådant ”på riktigt” i sitt system.

Accepterar att det finns bra saker också och nej, jag koketterar inte ett dugg över mig själv. Vet att jag duger till en massa saker, men tycker ändå inte om mig själv. Det har jag sagt med läpparnas bekännelse i många år nu, men det går liksom inte in hela vägen.

180508_skuggan

Skuggan av sig själv med stigande ålder?

Vet att jag duger. Att det är ok med en del kring mig. Men jag tycker ändå inte om mig själv och det jag känner. Föraktar min längtan efter en man. Klarar liksom inte av att acceptera det fullt ut. Känner mig ”smutsig” på något vis att ens nämna den längtan.

180508_flygaivag

Åka dit allt är nytt, starta om. Flyga iväg.

Det skulle inte hjälpa ett dugg att börja om på något helt nytt ställe. Flytta till andra sidan jordklotet hjälper inte när självacceptansen inte finns där.

180508_vagen

Vägen ligger fast. Måste/vill jag följa med?

Det som skrämmer mig allra mest är att jag ibland känner mig trasig och känslomässigt förstörd. Som om det inte går att komma längre än vad jag har gjort i det här livet. Som om jag får acceptera det som är nu och i det försöka överleva ett tag till.

Orken att komma tillrätta med min längtan och söka kärleken på olika vis finns inte där och jag har givit upp. Orkar liksom inte ens försöka mer och då får man sitta där man sitter. Så fungerar det. Jag vet det.

180510_paskliljor

Första påskliljorna på baksidan. De var flera år sedan de blommade senast.

Familjen, barnen, jobbet och de två katter som är kvar lever jag för. Försöker och ger inte upp. Kämpar vidare för att hitta ljuset. Men det är en livslång kamp att hitta strimmorna och inte tappa taget. Känner mig dränerad allt som oftast och bara trött. Ingen ork finns kvar och jag vet att allt hänger på mig själv om det ska bli någon förändring. Och den tanken gör mig än mer uppgiven och trött. Sluter mig inne alltmer och har svårt att socialisera på det sätt som jag skulle behöva eftersom jag helt enkelt inte orkar längre.

Vad är det värsta som kan hända? Den frågan brukar vara trösterik men det vete fåglarna om den är det idag. Vad är det bästa som kan hända? Med tålmodighet och inte sätta en sådan press på allt och sluta tänka över all skit, så är det väl att det går framåt, även om jag inte ser det.

Usch vad negativt allt ser ut när jag läser det jag skrivit. Men jag vill inte ljuga här. Även om orden sägs om och om igen. Kanske någonting går in för varje gång… mitt hopp, min förhoppning.

Jesus drog efter 40 dagar på jorden. Sen har han inte synts till mer. Jag förstår honom.

Ett uns av vilja räckte

Allt har sin tid. Ingenting går att tvinga fram om inte någon lite uns av vilja finns där. Idag fanns den där även om det tog emot väldeliga.

Efter mer än 25 kg upp vet jag att någonting måste göras. Det är ungefär som när jag slutade med alkoholen för mer än tre år sedan. Då visste jag att en förändring måste till, om jag inte vill få bestående men i resten av mitt liv. Det var liksom bara så.

29 juli 2017 Nu jävlar...
Nej, nu är det dags att röra på fläsket igen…!!!

Så var det i morse för mig, samma känsla. Att jag måste börja motionera igen. Det går inte längre att skylla på min sjukdom (som jag nu är friskskriven ifrån på papperet dessutom) eller att jag är för trött. Det är liksom inte där problemet ligger idag. Det vet jag mycket väl utan det är den där latmasken som protesterar. Som hann bli för bekväm och fortsätter med det oavsett mående.

Sen klingar orden i min skalle som jag fick av Frida innan hon reste hem igen. Hennes oro över sin pappa. Det fick mig också att tänka till en gång extra. Det gick rakt in i mig.

29 juli 2017 Solen

Så idag hade jag för första gången på väldigt länge en liten uns av vilja som ville mig väl. Den viskade till mig att nu är det dags. Det räckte och sen just känslan av att börjar jag inte nu att ta hand om mig igen, då blir det bestående men.

29 juli 2017

Men oj, vad det tog emot. Fick ganska omgående ont i ryggen. Men tacka sjuttsingen för det med alla extrakilon?!

Men jag gick och gick och tillslut vilade jag en stund på en av de nya bänkarna. Sen fortsatte jag hela vägen hem och när jag kollade på appen hemma hade jag gått 5,3 km. Det är jag nöjd med. Måste börja någonstans och den lilla uns av vilja jag hade segrade äntligen. Så ska det bli fortsättningsvis också.

Nu är gubben på gång igen, sanna mina ord!

Egots jätterant om bara mig själv

Nu kommer en jätterant om mig själv och hur jag mår. Mitt ego gödslas å det grövsta, men som jag har sagt många gånger tidigare att det är här på bloggen som jag lättast kan uttrycka mig. Då kan jag ta ut svängarna och vågar vara ärlig. I det verkliga livet så är jag tyst eller drar mig undan.

Då må bli tuggande om samma saker hela tiden, ömkligt och offerkappor stora som militärtält, men läsandet är frivilligt:


För nästan 10 år sedan…

Det är en sådan tacksamhet inom mig att jag har min son hos mig. Han är verkligen en ängel genom att bara vara den han är. Har inte ord för hur mycket det betyder för mig att han finns i mitt liv.

I natt har jag inte sovit mycket. Förkylningen med halsont har nu övergått till ren och skär rethosta. Varje hostning är smärtsam och ibland känns det som om jag ska dra en pizza eftersom det inte vill sluta. Men jag tror att jag har nått peaken nu och dessutom har det gått fler än tre dagar, vilket jag har hört är gränsen för smittorisken. Men vad vet jag, det är bara vad jag har fått för mig.

Förmiddagspromenaden igår orkade jag inte med. Idag blir det heller ingen eftersom krafterna behövs till det mest basala. Det jag ska ladda för är morgondagens första arbetsdag på nästan 4 månader! Det känns konstigt samtidigt som en del av mig inget hellre vill än att börja jobba igen. Vi får väl se hur det utvecklar sig det hela men jag fokuserar på den enda vägen som är möjlig för mig. Några avåkningar och sådant grejar jag inte för att återigen ta mig upp på vägen. Basta, pronto och en väg framåt!

Februari 2017

Fast tänker jag tillbaka är det stor skillnad ändå på mig nu än i början. Då hade jag knappt någon tankeverksamhet överhuvudtaget. Nu vill jag åtminstone någonting!

Fortfarande har jag problem med att prata med människor om hur jag FAKTISKT mår. Jag ringer inte, drar mig undan och säger ingenting. Vet inte varför det sitter så hårt åt att vara helt ärlig, men att prata om minnet och hur det är gör ibland förbenat ont.

Känslan är då att allt ska rämna och att jag då sitter där och skvätter på ett sätt som jag är livrädd för. Som om jag då inte har något skydd kvar alls. Det är känslan jag har, men troligtvis är det bara en befrielse. Men jag klarar det inte, utan skriver då hellre en massa här.

28 oktober 2004
Här var inte Felix och Maxi gamla. Oktober 2004.

Ser på mycket film, lyssnar på än mer musik och umgås med mina katter. När jag inte promenerar på förmiddagarna dårå. Äter alltför mycket sött och sådant som tröstar mig. Låter jag som en gubbe på 80 pannor, eller?!

Att sitta med skivade morötter eller gurkor ger mig liksom inte det jag söker. Det må låta sjukt men glass, choklad och sådant ger mig ett illamående när jag överkonsumerat och på något konstigt sätt är det dit jag vill komma. Ingen övrig jämförelse med alkohol och andra saker men där handlade det också om att överkonsumera. Men då ville jag inte känna någonting överhuvudtaget.

Den 4 april är det 3 år sedan jag drack alkohol! Det är det enda som jag är riktigt stolt över när det kommer till egna prestationer. Att jag i 3 år helt givit fan i det dödliga giftet. Oavsett vad som händer mig så kommer det aldrig att bli min tröst igen. Då får jag hellre gå upp 25 kilo (som jag nu troligtvis har gjort) i vikt genom mitt frossande i glass och choklad istället för denna drog som förändrar människors beteende på ett sätt som jag på nära håll tyvärr sett alltför många gånger. Alkoholen är för mig verkligen ett gift. Dricker jag igen kommer jag över en gräns där det inte finns någon väg tillbaka. Det är det enda som jag med säkerhet vet idag. I detta har änglarna varit tydliga åtminstone.

Min motion (förutom förmiddagspromenaderna), kost och vikt har återgått till gamla vanor. Igen. Men den här gången försöker jag ta det med ro. Inte slå på mig själv, inte hårt i alla fall. Det finns nya chanser att rätta till detta. Det känns som om att jag kommer att kunna styra upp en del när jag fått lite balans i detta med utmattningen och de återkommande depressionerna. Så känns det i alla fall och i den vissheten lever jag. Tyvärr har jag varit helt stängd inåt sedan denna utmattningsresa började. Inga förnimmelser, inga bilder eller tankar om det vi inte kan ta på s a s. Istället drömmer jag massor men det orkar jag inte analysera om vad som är vad just nu. Vet bara att många figurerar i olika scener i den världen. Drömvärlden.

Ibland känns det som om allting bara är en drömvärld. Ingenting är riktigt på riktigt. När jag gick i femte klass och stod där för att sköta belysningen när vi hade klassteater för våra föräldrar (mina var aldrig där) i skolans gemensamma aula, hände det något som påminner om ett skydd som fortfarande sitter kvar. Det är nu 40 år sedan…

Har du orkat ända hit? Då måste du verkligen gilla mig och mitt egoistiska dravlande…hahaha! Önskar dig i alla fall en fin söndag!

Det som hände & händer

(Känner att jag nu orkar och vill berätta lite mer om min nuvarande “resa”. I december förra året gick det inte längre. Depression- med utmattningssyndrom blev diagnosen och nu drygt två månader senare är jag fortfarande sjukskriven, men hoppet finns där, åtminstone vissa dagar, och det ger mig kraft att inte ge upp. Tröttheten och det dåliga närminnet plågar mig fortfarande och hur framtiden ser ut vet jag inte idag.)

Karin Adelsköld intervjuades om sin utbrändhet häromdagen. Det var flera saker som jag själv kunde relatera till, som till exempel detta med tid och minne.

Hon berättade bland annat om att de senaste två åren är svarta för henne, vilket fick mig att fundera bakåt. Vad minns jag egentligen och vad är antaganden? Hon hade en dag ingen aning om var hon befann sig.

För mig var det en lång tid av kamp där jag kämpade mig till jobbet och på något vis klarade av dagen. Men en dag gick det bara inte… själv minns jag inte så mycket av den första tiden heller nu så här drygt två månader senare.

16 februari 2017 Fågelholk
Vid min promenadväg låg en fågelholk och vilade.

Det var en mörk tid för mig. Första månaden är väldigt vag. Julafton vet jag inte hur jag klarade av, men det gjorde jag i alla fall. En mörk tid som höll i sig till slutet av januari. Någonting inom mig slog på bromsen den där fredagen i december förra året. Hade jag fortsatt som om ingenting hade hänt ytterligare en tid, så hade jag nog hamnat i än värre läge där även jag kanske hade haft två helt svarta år bakom mig.

Varje förmiddag tar jag mig ut på en promenad. Jag går en speciell slinga med några få variationer beroende på dagsform. De två sista dagarna så har mitt minne vaknat till över händelser på vissa av de platser jag går förbi. Så var det inte tidigare.

Sorg, ledsenhet men även tacksamhet kommer över mig när jag ser barnen i mitt inre springa i skogen, åka nerför backen eller tanken på att här gick jag och Anna när vi gjorde det och det. De minnena har liksom aktiverats nu på något vis. Däremot så minns jag inte vad jag gjorde för en stund sedan…

Tillbaka till Adelsköld och hennes två svarta år. För mig har medvetandet och tiden alltid varit konstigt och ibland tror jag att galenskapen ligger nära. Vissa saker minns jag med hjälp av de bilder som jag tar överallt och alltid. Idag är jag väldigt tacksam för det. Resorna till Israel och Malmö minns jag bäst genom bilderna som det är idag.

15 februari 2017 Trädfällning
De fäller träd i förorten.

Misslyckandeaspekten gör att det har varit svårt att skriva om min egen diagnos. Har knappt orkat tänka kring detta och än mindre blogga om det, även om jag försökt vissa dagar.

15 februari 2017 Trädfällning
Försöker komma ut vid 9-tiden på fm för min förmiddagspromenad.

Mitt första försök med terapi fungerade helt enkelt inte eftersom hjärnan inte hängde med. Någonstans känner jag att terapi är en bra form för mig och i morgon ska jag göra ett nytt försök. För det är inte bara utmattning jag drabbats av utan det var fler saker som gjorde att det brast. Idag ser jag det som att det blev en sak för mycket. Mina strategier och affirmationer klarade inte av det helt enkelt. Jag stöp rakt ner i mörkret.

170215_03
Det går sakta, men jag går nästan 5 km när jag är klar med morgonpromenaden.

Har inte velat skriva om det som hänt. Känner så igen Adelskölds ord om misslyckande och för mig finns det ytterligare en dimension i detta eftersom jag mått dåligt tidigare i det här livet. Då visserligen inte utbränd på det sättet som jag är nu utan då handlade de mer om att jag inte kunde hantera mina känslor utan hjälp. Känslor som var instängda i över 30 år.

16 februari 2017 Trädfällning
Några träd sparade de i alla fall.

Det har varit en sådan jävla lång och jobbig process i det här livet för mig. Det är jättejobbigt att inte vara en stabil och solid själ. Nu när jag mer är medveten om orsakerna den här gången är det svårt att se det positiva med det som hänt mig, även om jag vet att det finns en anledning till att det tog stopp för mig i december förra året.

Saker och ting händer bara inte. Det finns en mening med det som vi är med om. Fy fan vad jag hatar den vetskapen ibland!

16 februari 2017 Trädfällning
Virke till kommunen.

Har så lätt att bara se det negativa och fokusera på att jag nu ser ut som en Michelingubbe igen med de problem som det medför i min kropp. De verktygen som jag hade gällande kosten och motionen klarade jag inte av att ha kvar när det handlade om att överleva överhuvudtaget. Nu slår jag på mig själv igen för det, när jag istället ska vara tacksam för att allt inte är svart utan att det finns ljuspunkter. Att jag vill leva vidare, trots det som hänt.

16 februari 2017 Trädfällning
En ståtlig tall sparade de. Eller ryker den vid ett senare tillfälle, tro?

Skräckslagen för att tappa kontrollen över mig själv och mitt medvetande. Nu börjar jag nog må bättre när andra känslor kommer över mig. Men närminnet är dåligt och frågan är om det någonsin blir helt bra? Min läkare säger ju det men att det tar tid. Lång tid.

Vet också att hjärnan behöver vila. Trådarna måste få läka utan en massa stress och energier som påverkar negativt. Att titta på det där ljuset är väldigt svårt för mig. Ljuset som jag tänder för att meditera kring. Titta bara på lågan och gör ingenting annat. Medveten vila är så svårt.

Vissa dagar mår jag bättre och vissa sämre. Är så förundrad över detta med måendet eftersom jag inte riktigt vet varför det skiftar så. En del av de bloggposter som jag ändå orkat skriva under denna tid känns idag som om någon annan skrivit. Det är en märklig känsla.

Det är precis som om minsta ansträngning får åverkningar på något sätt och varje dag sover jag middag och då pratar vi timmar. Gör jag inte det så orkar jag knappt laga middag.

Fast jag försöker vara tacksam över att jag är där jag är ändå. Det hade kunnat vara ännu värre. Som två svarta år då minnet är helt borta.