Gamla Stan rörde om. Är jävligt orolig inför tisdagen även om jag vet att det gör mig väl på sikt. Men att gammalt skit bubblar upp och helt plötsliga stunder av sorg bara tar över, det är jävligt jobbigt. Har sådan plågsam ångest som förlamar mig i perioder sedan jag var i Stockholm.
Varför skriver jag om mitt mående här istället för att prata med någon? Är det en del av mitt mönster sen gammalt? Att ha en blogg och blotta sig är så mycket enklare än att möta två ögon. För ändå någonstans vill jag berätta om mig själv och mitt liv. Mitt Ego är stort. För stort för mitt eget bästa.
Fundera kring riktning och syfte med samtalsterapin. Fundera kring vad du önskar uppnå och vad du vill utforska.
Får man inte ”komma undan” även den här gången? Får jag inte ta till de ”ofarliga” lagren som jag har kontroll på? Får jag ta ”genvägar” igen?? Snälla, kan jag inte få ”komma undan”…..??
Ungefär så går mitt snack med mig själv. En del och den ”friska” delen i mig säger absolut inte, det är dags nu. Smärtan och sorgen som du gömt i alla år MÅSTE upp nu oavsett hur du kommer att må efteråt. Detta självbedrägeri måste få ett slut!!
En annan del av mig, som krymper alltmer, vill springa bort från det som gör ont, gömma sig och äta ytterligare ett paket av den vita chokladglassen.
Springer jag och gömmer mig är det kört. Den vet jag eftersom marginalerna med stigande ålder minskar för varje dag. För det räcker inte såsom det är nu. Nöjer mig inte med att slå igen kistlocket och må som jag gör idag. Måste kämpa vidare, måste framåt än mer med tankarna och det som gömmer sig i den svarta källaren. Måste köra allt i botten, men den här gången på den ljusa vägen. Blotta mig, visa vem jag är! Komma uoo i ljuset istället för att jag går ner och sätter mig igen bland det jag så jävla väl känner igen, men som i det långa loppet gör det så illa för mig. Vad är det här för liv att leva som jag lever idag? Så jävla självdestruktivt och det vet jag ju för sjuttsingen och ändå är fortfarande rädslan för stor för ljuset och att stå där stolt med allt vad jag faktiskt har inom mig.
VARFÖR är det alltid lättare att stå kvar i mörkret än att gå ut i ljuset? Varför, VARFÖR??
Men jag klappar lite på mig. För jag åkte i alla fall till Gamla Stan och ska dit igen. För jag har inget annat val idag. Ska verkligen försöka fundera på vad jag vill med allt detta utan att låta rädslan vara första känslan som så många gånger förr. Flyktvägen är nu stängd!
