Etikettarkiv: mörker

Ingenting betyder någonting och ändå betyder det allt

Skulle det hjälpa mig att träffa någon? Skulle det hjälpa mig att få prata ”av mig” och ömka med någon som på ett proffsigt sätt till det yttre visar sig intresserad och jag går på det med hull och hår? Hmm, fast det gör jag ju inte längre… är krass och härdad inför terapeuter överlag.

gayalone

Vissa stunder längtar jag efter att träffa en själ där djupet och förståelsen finns. Men någonstans känner jag att det är en utopi. Den själen finns inte här och det är nog precis som det ska vara eftersom det högre perspektivets lärdomar alltid går först. Samtidigt kan jag inte blunda för denna längtan tills jag dör. Eller, går det? Är det just min lärdom, att längta och förstå vad det handlar om på ”riktigt”?

Ord som bög, homosexuell och gay ger inte ”pride” inom mig. Även om jag kommit en bit på väg har jag aldrig hittat den där känslan av stolthet som många pratar om. För mig är det ångest, oro och rädsla. Förstår de som aldrig kommer ur garderoben av flera olika skäl. När jag sedan i djupet känner som jag gör i form av själar istället för kön komplicerar det bilden för mig själv och vad jag verkligen längtar efter. Är så flytande gällande detta att jag idag inte vill eller kan sätta en etikett på mig. Trots att jag genom mitt liv sexuellt fantiserat om män, men haft mest känslomässigt utbyte med kvinnor.

En märklig händelse inträffade för några år sedan. Jag drogs till en kvinna på jobbet. När jag nu efteråt tänker på detta gjorde jag det först omedvetet, men sen helt plötsligt kände jag väldigt starkt för henne när vi pratade. Tyvärr var hon redan ”upptagen” och dessutom slutade hon senare, vilket för mig på ett plan var bra ur ett rent krasst perspektiv. De känslor jag hade för henne var på sätt och vis nya för mig och att de inte var besvarade gjorde hela min tillvaro svår och så här i efterhand tror jag att det var en del i att mitt mående bara blev sämre under året 2016.

Hon har gjort ett stort intryck på mig för att lite mer förstå mig själv, precis som mitt ex också har gjort. Än idag drömmer jag om henne och känner någonstans att det var tråkigt att det blev som det blev eftersom hon fick fram känslor i mig som jag inte trodde mig ha. Men hon var förbjuden frukt, upptagen och inte tillgänglig.

Två kvinnor bland alla män i mitt liv. Män i tanken, drömmen och fantasin alltså, inget annat. För att jag inte vågat, klarat av och kunnat älska mig själv. Inte sett mig värd och sen äcklats av tankarna på män i perioder samtidigt som jag inget hellre vill än att träffa någon. Så länge och så djupt rotat att gå från fantasi till verklighet. Har slitits isär känslomässigt och känner idag bara en förtvivlan över alla känslorna.

Fick en fråga från en av mina ”jordiska lärare” för en tid sedan som jag inte kan komma runt och få ro med. Vill inte du träffa någon?

Det klart att jag vill! I de stunder jag känner mig liten och svag vore det skönt att luta sig mot en mans axel. Någon som ger mig trygghet och den där känslan av samhörighet. Någon som jag kan bli ett med. Stora drömmar, jag vet men för mig är det allt eller inget. Samtidigt kan jag i andra stunder bara känna avsmak för mig själv och den längtan jag har. Då är det lika bra att vara ensam och köra på så länge det går. Att förena de två verkar stört omöjligt.

Försökte söka kontakt via en dejtingsajt på inrådan av min sista terapeut, men det kändes bara så fel. När jag skulle beskriva mig själv och även bifoga ett foto tog äckelkänslorna i mig över. Jag klarade inte av att stå upp för mig själv.

Klarar inte av själva ”jakten” eller hur jag ska uttrycka det. Att bedömas, sållas bort och inte duga gör att jag avstår. Orkar inte börja om och försöka med någon ny själ. Senast besöket på Pride kände jag mig som en total främling när jag tittade på alla självsäkra som gick omkring och bara såg så häftiga ut. Total jävla främling med mindervärdeskomplex, med en känsla av att jag inte hörde hemma där. För mig är det evenemanget för de stolta och redan övertygade. Inte för de som har en flytande sexualitet och inte vet vem de är riktigt.

prideforalla.jpg

Sen har Stockholm Pride hos mig tappat rejält genom deras subjektiva agerande gentemot vilka som får vara med och inte. Värdegrunden sätts utifrån vissa mallar som enbart tillhör vänstersidan av politiken, trots att de säger sig vara opolitiska.

Det får bli som det blir med allt och betyder det ensamhet den dagen kistlocket slår igen får det vara på det viset. Jag orkar inte försöka mer. Då säger den kloke till mig att vad gnäller du då för? Om du inte orkar försöka mer? Varför fortsätter du älta om detta, år ut och år in? Kan du inte bara släppa sargen och vara som du är? Tycka om dig själv, för Guds skull?

Frågorna kan och ska ställas, men svaren i djupet är inte alls självklara trots år av funderingar och försök att ”passa in” på olika sätt, därav ytterligare en bloggpost i ämnet.

På ett omedvetet plan i kombination med all oro som besöker mig har förfallet inletts. För orken att ”hålla upp” någonting som ändå aldrig förändras har helt enkelt tagit slut. Att må bra och tycka om sig själv är ett livsprojekt för mig. De dagar då självhatet har mig i sitt grepp med allt vad det innebär av ångest och oro, klarar jag inte av att stanna kvar i det, utan flyr in i matmissbruk och mörka destruktiva tankar och vad det innebär vet jag alltför väl. Det tar sådan kraft av mig att ens andas och stå emot vissa saker som jag vet gör mig så illa.

Det blir en ond cirkel det hela. Att be om hjälp är svårt och jag vill inte nöta på människor mer än nödvändigt. Mitt eviga tjat om måendet vill jag inte lägga på andra. Då får jag skriva här och de som orkar kan läsa om mitt orerande istället.

I det jordiska är allt bortglömt en dag och faktiskt tröstar den tanken mig. I bästa fall finns du i en bok eller som röst i en låt, film eller spel. Kanske på ett gammalt fotografi som framtida släktingar tar fram och pratar om. Vad det nu har för betydelse, mer än för det jordiska egot? I det stora hela betyder det ingenting, förutom för dig själv och din egen livsbok, kanske är det vackert så? Trots allt är jag på ett plan medveten om det högre perspektivet och att vi aldrig kan dö helt. Skalet ja, men medvetandet nej. Men det spelar liksom ingen roll när det jordiska här och nu tar tag i mig och tar över alla tankar i perioder.

Ingenting betyder någonting och ändå betyder det allt. Denna motsättning går aldrig att förstå med intellektet. Det är livserfarenhet och förmågan att släppa taget om tankarna som avgör.

Säger han som så totalt tappat just detta… …men livet lär och så ska det vara oavsett om man själv uppfattar det som ljust eller mörkt.

Annonser

Tröst hos mor

180721 graven

I lätt duggregn satte jag mig på bussen mot stan. Måste till mamma. Hon har varit ifrån mig sedan 3 januari 1981. Saknar henne så oerhört mycket just nu. Ann-Britt Pettersson föddes den 23 oktober 1947 och var min mamma tills jag fyllde 15 år. Tröst hos mor så gott det nu gick.

I samma grav ligger min morfar Isidor Pettersson som lämnade jorden den 11 december 1979. En begravning och jordfästning som min mor var med och arrangerade. Minns så väl mörkret och alla svarta kläder. Honom hade jag ingen relation till eftersom han valde flaskan före människor.

180721 mormor grav

Min mormor Britta Pettersson fick inte ens en egen gravsten, så jag har lite svårt att hitta till den graven. Vet inte ens om detta är hennes sista viloplats? Hon dog i alla fall den 17 maj 1999 vid en ålder av 79 år. Den begravningen minns jag som ljus och fin. På något sätt kändes det som om hon var med.

Henne tyckte jag om även om vi inte träffades ofta. En mild och mjuk människa som tyvärr var ganska styrd av de karlar hon levde tillsammans med. Den ena värre än den andra där också flaskan var det allra viktigaste. Men henne hade jag i alla fall en relation till som var hyfsad så här när jag ser tillbaka. Svårt att förstå att nästa år har hon varit borta i 20 år.

180721 okänd grav

På många ställen finns ingenting kvar. Namn och allt är borta, bara en stor sliten sten står kvar. De är förpassade in i evigheten utan att någon bryr sig om dem mer här på jorden.

För mig en befriande tanke eftersom jag inte vill ha någon gravplats utan min aska måste de strö för vinden någonstans. Någon begravning vill jag inte heller ha. Människor ska inte samlas för min skull genom tvång och för att de måste. Vill inte ha en sådan sista föreställning. Vill försvinna utan falska åthävor från denna värld.

180721 helga tref

Sakta mak genom Uppsala där jag passerade Helga Trefaldighets kyrka. Hörde tyskar som skrattade och tog bilder.

180721 domkyrkan

Uppsala domkyrka går inte att undvika. Har så många bilder på den med tornen.

180721 fonster

Nedre Valvgatan med dess rediga och robusta fönster.

180721 blommor

Vissa blomsterarrangemang är fina i Uppsala. Åt lunch på Burger King och sen blev det bussen hem igen. Klibbigt och ganska kvavt. Lite åska i luften.

Så här ser mina dagar ut numera. Självvalt till viss del, men visst känns det ledsamt emellanåt. Det inre gör ont och jag kan inte bara sitta hemma och fastna i mitt mörker. Måste ut innan kraften tar slut i mig. Det blev 6,6 km och 9 052 steg allt som allt och det får jag vara nöjd med, även om jag vet att det mesta försvinner i kostens virrvarr just nu.

Har också hunnit med att sova en redig eftermiddagslur. Antecknar ni? Resten av dagen är förvaring för att få gå och sova igen. Känns som om jag är på ”hemmet” redan när jag ser vad jag skriver. Håller liksom bara några timmar per dag numera.

Jag är där jag är idag för de val jag har gjort i livet. Det är den hårda men sanna verkligheten. Så är det. Försöker hitta det positiva över att jag fortfarande andas och inte har tappat förståndet. Att jag så att säga fortfarande ”hänger med” hur dumt det än kan låta. För det är absolut ingen självklarhet efter de sista årens händelser.

Bridgeportsnack & Maja – utekatten

Svischa upp på E4 och sen gasa på upp till 120 km/tim är väl drömmen för många, men inte för mig. Det handlar om att komma i bra tid till jobbet. Enbart. Att köra E4:an gör att det går snabbare, trots att det är några kilometer längre än att åka igenom stan. Men det är det värt. I morse startade jag 06:43 och var på jobbet 07:09. Cirkus fem minuter snabbare än att köra genom Uppsala och då slipper jag dessutom en del köer och stopp.

Jag gillar egentligen inte att köra bil överhuvudtaget. Ju snabbare det går, ju mer obehagligt tycker jag att det är. Men även jag inser nyttan av att ha en kärra och att få låna en när syrran är i USA tackar jag inte nej till. Idag storhandlade jag en del på ICA Maxi vid Gnistarondellen. Att återigen se en själ från mitt förflutna är jävligt skumt. Jag har varit där två ggr nu och båda gångerna var denna människa där. Hur otroligt är inte det så säg?

Syrran ringde idag och berättade att de har en kanonsemester. De var i Bridgeport, Kalifornien och bodde i en hyrd husbil hos Redwood Motel en natt. Hon skickade en video och det ser bara för härligt ut. I Las Vegas var det skitvarmt, över 43 grader, men där de var nu var det som en svensk högsommardag. De ska sen ta sig till Lake Tahoe för att bo där. Det var så roligt att höra henne berätta om deras USA-äventyr.

180625 Himmel stolpar

Igår kunde jag bara inte sitta hemma. Tog mig ut och gick Slingan. Vädret var fint, men tankarna mörka. Återigen. Ovanstående bild är väldigt symbolisk för mig. I det hårda, materiella som stått där i åratal finns möjligheterna att göra det otänkbara. Det som inte får ske, under vilka omständigheter som helst, det bara är så. Samtidigt som himlen och ljuset vill säga någonting annat. Som så många gånger den här fina sommaren så här långt.

Oerhört symbolisk för mig blev det, även om ingen annan förstår vad jag säger. Kanske är det lika bra det.

1806 Maja ute

Älskade Maja är numera en utekatt. Ja, det kan man nog säga. Idag släppte jag ut henne när jag kom hem och efter en timme kom hon hem en stund och käkade. Sen gick hon ut igen och var ute ytterligare en timme för att sedan komma hem som ett ljusspjut. Tror att hon blev rädd för någonting därute. I och med att hon sköter sig så bra och kommer hem utan problem, så fortsätter vi på den inslagna vägen. Maja – utekatten.

Påsken

Tiderna förändras. Hade jag inte blivit hembjuden till Anna på påskafton hade jag lika gärna kunnat strunta i det hela. Det var skillnad när barnen var små och man då bland annat delade ut påskägg.

13 april 2017 Blommor

Hade de gula rosorna till vänster funnits i tisdags så var det exakt sådana som jag ville ge till Anna. Nu blev det vanliga tulpaner istället. Det blir aldrig som jag har tänkt mig. Inte ens när det handlar om blommor.

Påsken i dessa dagar är inte mycket att yvas över som sagt. Det blir dagar av vila och försök att acceptera livet såsom det nu är. Idag har jag inte orkat att ta en förmiddagspromenad. Trött och slut i hela systemet.

13 april 2017 Påsk

En del påskägg är vulgärt stora numera. Godis intill illamåendets gräns verkar vara målet för handlarna.

Det blir lätt mörka tankar i ensamheten. Som om skruvstädet vevas ett varv till. Hej hopp, ryck upp dig och du vet väl att det är du som bestämmer, du som har viljan att förändra ditt liv. Hej hopp och sitt inte och tyck synd om dig själv. Så skriks det hela tiden inom mig och ibland blir jag så trött på försöken att välja den positiva fokuseringen som jag vet är nödvändig för mig.

Glad påsk vill jag önska alla mina läsare!

Kursad & helslut

Första utbildningsdagen är avklarad. Kurs i InDesign, vilket är ett program jag aldrig jobbat med tidigare. Pedagogiskt och en bra uppbyggnad för en grönis som mig.

Kurs i InDesign

Det blir ytterligare en utbildningsdag lite längre fram och det kommer behövas. Tala om omfattande och komplext program. Bästa vägen att komma framåt är helt enkelt att testa och gå in och montera för glatta livet.

Årstiden av kyla och mörker gör mig låg. Nu är det mörkt på morgonen och det står inte på förrän det är likaså när det är dags att åka hem från jobbet. Gillar inte.

Nu ska jag ställa en stol vid min säng. På den stolen ska jag lägga ett anteckningsblock och en penna. Är så trött på att förnimma det liv jag lever på nätterna. Känner ju att det pågår massor, men när jag vaknar så minns jag mycket lite av det jag är med om.

Ringde till min moster häromdagen och pratade en stund. Hon var ilsken, vilket är ett bra tecken efter det klaffbyte som hon har gjort. Anledningen var att de ville skicka hem henne, men för det kände hon sig inte alls redo. Jag hade blivit orolig om hon varit loj och bara jamat med i luren, men så var det alltså inte.

Tandköttet värker fortfarande på sina ställen och då speciellt i högra nederkäken. Testar bakteriedödande preparat för att få bort värken. Nu är det en visdomstand som jag tror fått lite fart efter rengöringen, så det kanske inte hjälper så mycket. Varje kväll efter mitt petande med mellanrumsborstarna har jag fortfarande väldigt ont. Blodet forsar och ordet stålbad klingar starkt inom mig. Men det går väl över… det var ju inte länge sedan jag började att ta hand om mina tänder på allvar.

En dag i taget. Varje morgon kämpar jag med tankarna. En dag till. En dag i taget.

En mörk tid

Hösten är på väg...

Nu går vi in i en mörk tid. Kallare, mörkare och besvärligare på alla sätt och vis. Hösten gör mig låg och nedstämd.

Orden finns inte där. Återkommer när jag mår bättre och har lust att driva den här bloggen vidare.

Baby I’m not made of stone
It hurts
Loving you the way I do
It hurts
When all that’s left to do is watch it burn