I drömmarnas värld kan allting hända. Ofta vill jag inte vakna till, utan somna om och var kvar i den världen.
I natt var alla där. Vi gjorde en gemensam resa med ett fordon som jag bara kan beskriva som ett mellanting mellan en buss och ett tåg. Har nog aldrig i vaket tillstånd sett något liknande. Vi svävade och farten var hög.
Det var som en stor yta där vi alla satt och pratade, men samtidigt gick det framåt på något märkligt vis. Fast i drömmarnas värld är ingenting märkligt. Det häftiga i natt var att många nära och kära som gått över till Andra sidan var där med mig i drömmen.
Mormor Britta, morfar Isidor, farmor Inger och farfar Nils såg jag främst och de pratade mest. Det konstiga var att i denna värld var de vänner på ett sätt som jag aldrig såg i detta livet där jag befinner mig nu. Allt var bekvämt och de umgicks med varandra på ett sätt som om de känt varandra i all evighet.
De var oroliga för mig. Vi svischade framåt i detta märkliga fordon medan orden kom till mig och oron de uttryckte för att jag var så envis och höll kvar vid det gamla och inte vågade mer minns jag väl. Samtidigt var känslan positiv trots allt. De fanns där och skulle så alltid göra. Nu när jag är vaken är den bestående känslan just tryggheten och att ingenting är försent. Tiden existerar inte på samma sätt som i denna verklighet och det är liksom aldrig kört eller över. Den känslan fick jag med mig.
Det konstiga var att när jag tittade upp och försökte se längre bort utanför där jag satt, så fanns där själar som jag bara anade vilka de var. De tog liksom inte samma plats, men fanns ändå där. Jag anade min kompis Micke och faktiskt även min pappa Nils-Åke. Även min mamma Ann-Britt höll sig en bit bort. Hon var inte så tydlig för mig i den här drömmen. Sen var det ytterligare själar där som jag inte kunde komma på vilka de var, men jag kände att de fanns där lite på avstånd.
I drömmarnas värld är mycket subtilt och när jag vaknade saknades många detaljer. Men jag vet att det var en kraftsamling för min skull och det känns nu när jag tänker på det väldigt märkligt samtidigt som jag är oerhört tacksam över att de bryr sig om mig. För de når mig inte i den här verkligheten just nu eftersom jag är ganska avstängd och i en bubbla stor del av dagen. Vågar inte riktigt släppa ut den lilla Jerry som just nu är väldigt orolig och rädd för framtiden. Fast ändå inte hur konstigt det än kan låta.
Samtalade med äldsta dottern igår. Reseplaneringen till England fortskrider och nu hjälpte hon mig att boka upp tåget från London till Bradford. Allt faller sakta men säkert på plats och jag längtar efter att få ta med mig lilltjejen och flyga iväg en vecka på äventyr i slutet på maj/början på juni. Att äntligen få besöka andra delar av England ser jag väldigt mycket framemot, även om jag också älskar London av hela mitt hjärta. Tre dagar i huvudstaden samt fyra inåt landet där basen blir hemmet hos stortjejen. Hon och hennes kille Jordan har lovat att ta med oss ut på äventyr…
Orden att jag är ”en del av framtiden” på lunchen igår försöker jag ta till mig. Denna dröms tydliga budskap likaså. Kanske är jag inte förbrukad och för gammal, även om de negativa känslorna tyvärr tagit över sinnet på mig väldigt ofta den senaste tiden. Det som chefen då berättade för mig förbluffade mig väldigt mycket. Världen är liten och en del saker sammanflätas på ett sätt som är väldigt häftigt. Tacksamhet och hopp.
Kanske är ett steg på gång idag när jag om en liten stund ska åka iväg och hämta en cykel som jag ska få av kära vännen Tofflan. Cykeln står hos exsvärmor Ing-Marie och hennes Lasse och de är lika morgonpigga som mig, därav den tidiga timmen.
Vädret ser ut att arta sig riktigt fint idag och jag tänker försöka mig på att cykla hem den dryga milen i lugn takt och känna hur det känns att cykla efter alla dessa år utan cykel. Någonting måste göras och med den färska drömmen i minnet känns det bra mycket bättre än vad det gjorde igår.
Tacket i mig är stort till de som finns runtomkring mig.
