Etikettarkiv: morfar

Drömmarnas värld

pexels-photo-279467.jpeg

I drömmarnas värld kan allting hända. Ofta vill jag inte vakna till, utan somna om och var kvar i den världen.

I natt var alla där. Vi gjorde en gemensam resa med ett fordon som jag bara kan beskriva som ett mellanting mellan en buss och ett tåg. Har nog aldrig i vaket tillstånd sett något liknande. Vi svävade och farten var hög.

Det var som en stor yta där vi alla satt och pratade, men samtidigt gick det framåt på något märkligt vis. Fast i drömmarnas värld är ingenting märkligt. Det häftiga i natt var att många nära och kära som gått över till Andra sidan var där med mig i drömmen.

Mormor Britta, morfar Isidor, farmor Inger och farfar Nils såg jag främst och de pratade mest. Det konstiga var att i denna värld var de vänner på ett sätt som jag aldrig såg i detta livet där jag befinner mig nu. Allt var bekvämt och de umgicks med varandra på ett sätt som om de känt varandra i all evighet.

De var oroliga för mig. Vi svischade framåt i detta märkliga fordon medan orden kom till mig och oron de uttryckte för att jag var så envis och höll kvar vid det gamla och inte vågade mer minns jag väl. Samtidigt var känslan positiv trots allt. De fanns där och skulle så alltid göra. Nu när jag är vaken är den bestående känslan just tryggheten och att ingenting är försent. Tiden existerar inte på samma sätt som i denna verklighet och det är liksom aldrig kört eller över. Den känslan fick jag med mig.

Det konstiga var att när jag tittade upp och försökte se längre bort utanför där jag satt, så fanns där själar som jag bara anade vilka de var. De tog liksom inte samma plats, men fanns ändå där. Jag anade min kompis Micke och faktiskt även min pappa Nils-Åke. Även min mamma Ann-Britt höll sig en bit bort. Hon var inte så tydlig för mig i den här drömmen. Sen var det ytterligare själar där som jag inte kunde komma på vilka de var, men jag kände att de fanns där lite på avstånd.

IMG_8949.jpg

I drömmarnas värld är mycket subtilt och när jag vaknade saknades många detaljer. Men jag vet att det var en kraftsamling för min skull och det känns nu när jag tänker på det väldigt märkligt samtidigt som jag är oerhört tacksam över att de bryr sig om mig. För de når mig inte i den här verkligheten just nu eftersom jag är ganska avstängd och i en bubbla stor del av dagen. Vågar inte riktigt släppa ut den lilla Jerry som just nu är väldigt orolig och rädd för framtiden. Fast ändå inte hur konstigt det än kan låta.

pexels-photo-533864.jpeg

Samtalade med äldsta dottern igår. Reseplaneringen till England fortskrider och nu hjälpte hon mig att boka upp tåget från London till Bradford. Allt faller sakta men säkert på plats och jag längtar efter att få ta med mig lilltjejen och flyga iväg en vecka på äventyr i slutet på maj/början på juni. Att äntligen få besöka andra delar av England ser jag väldigt mycket framemot, även om jag också älskar London av hela mitt hjärta. Tre dagar i huvudstaden samt fyra inåt landet där basen blir hemmet hos stortjejen. Hon och hennes kille Jordan har lovat att ta med oss ut på äventyr…

Orden att jag är ”en del av framtiden” på lunchen igår försöker jag ta till mig. Denna dröms tydliga budskap likaså. Kanske är jag inte förbrukad och för gammal, även om de negativa känslorna tyvärr tagit över sinnet på mig väldigt ofta den senaste tiden. Det som chefen då berättade för mig förbluffade mig väldigt mycket. Världen är liten och en del saker sammanflätas på ett sätt som är väldigt häftigt. Tacksamhet och hopp.

healthy-man-bike-bicycle-5991.jpg

Kanske är ett steg på gång idag när jag om en liten stund ska åka iväg och hämta en cykel som jag ska få av kära vännen Tofflan. Cykeln står hos exsvärmor Ing-Marie och hennes Lasse och de är lika morgonpigga som mig, därav den tidiga timmen.

Vädret ser ut att arta sig riktigt fint idag och jag tänker försöka mig på att cykla hem den dryga milen i lugn takt och känna hur det känns att cykla efter alla dessa år utan cykel. Någonting måste göras och med den färska drömmen i minnet känns det bra mycket bättre än vad det gjorde igår.

Tacket i mig är stort till de som finns runtomkring mig.

Annonser

Timmar med syrran

13 maj 2017 Syrran och jag

Idag träffade jag syrran. Vi umgicks under några timmar. Vi träffades först vid mammas och morfars grav.

13 maj 2017 Tagetes & penséer

Det var dags att göra vårfint och sätta några vårblommor. Ett gäng tagetes och penséer köptes in.

13 maj 2017 Vid mammas & morfars grav

Glad gubbe poserar när blommorna är planterade.

13 maj 2017 Tagetes vid mammas & morfars grav

Gillar den orangea tagetesen lite extra mycket.

13 maj 2017 Morris

Sedan bjöd syrran på kyckling- och baconsallad. Fick umgås en stund med Morris och han satt faktiskt i knäet hos mig vid ett tillfälle. Härligt!

13 maj 2017 Vit trähäst

Hittade en häftig trähäst med brillor hos syrran.

Efter lunchen blev det fika och mycket prat. Barnen, vänner och åldrandet kom upp och vi konstaterade båda att det är jävligt märkligt att konstatera att vi nu båda passerat ett halvt sekel. Helgejul!

Träffade också hennes grabb och det var roligt att prata med honom. Man märker att tiden går s a s.

13 maj 2017 Tagetes & penséer på baksidan

Det blev några tagetes & penséer över som jag satte i denna ovala träkruka på baksidan. Det var många år sedan jag hade blommor på det här viset, tack vare syrran blev det nu verklighet.

13 maj 2017 Tagetes på baksidan

Två tagetes hamnade i rabatten eftersom de inte fick plats och jorden tog slut. Det kan bli tufft för dem att överleva men vi får hoppas att frosten är över och förbi nu.

Ledigt, lätt och roligt var det att umgås idag. Mådde bra och orkade hela vägen. Det känns som om orken kommer tillbaka alltmer och får man umgås på detta sätt med syster sin, då fylls den positiva energin på i bra fart. Välsignad!

Äventyr med sol & blå himmel

En förvirrad men ändå nyttig upplevelse var terapin. Inte för att det var ett bakslag, mer för att… …det kanske är annat jag behöver just nu… terapeuten skulle ta kontakt med mitt jobb för att prata om detta. Träning i att bara vara kanske?

Hade jag ork efteråt skulle jag gå till mammas grav. Det hade jag bestämt mig för. Ett uns av tvekan men jag ändrade mig snabbt när jag tittade upp mot den klarblåa himlen. Vilket väder!

Inte går det fort när jag är ute och spatserar. Men, och det är en av mina stora lärdomar, det behöver inte gå fort! Vad hade jag att passa? Sen orkade jag inte heller för den delen att pinna på som jag brukar.

17 februari 2017 Mammas grav

17 februari 2017 Mammas grav

En röd ros blev det till mor. Köpte också ett ljus och tände med den ask som jag tvingades köpa för femman jämt. Att ha en tändsticksask eller tändare liggandes i innerfickan är inget jag har numera. Det var annat på den tiden då jag rökte, men det giftet slutade jag med redan 1992, åtminstone i nyktert tillstånd. Allt har sin tid.

17 februari 2017 Mammas grav

Det var ingen idé att göra vårfint, de gamla växterna fick sitta kvar vilket gjorde att de nu ser lite vilt ut vid mammas och morfars symboliska gravplats.

Men det kan få se ut så ett tag tycker jag. Hur många gånger har det inte varit tomt och ostädat eftersom jag inte orkat gå upp så ofta som jag behövt? Ja, jag pratar i detta enbart om mig själv eftersom, vad jag vet, inga andra besöker dem.

Idag är jag glad att gravplatsen finns kvar, även om jag har haft mina dubier under åren. Platsen må vara symbolisk, men den ger mig ändå kraft på något vis att besöka.

17 februari 2017 Uppsala domkyrka

Vädret gjorde det extra gynnsamt att fotografera bland annat Uppsala domkyrka på min lilla utflykt.

17 februari 2017 Uppsala domkyrka

Extra gynnsamt är det också just nu att få med domkyrkan på håll eftersom grönskan inte har kommit än och lägger sig i vägen. Så det blev några foton från olika platser på Sveriges tredje högsta byggnad, som ståtar med 118,7 meter. Endast slagen av Turning Torso (190 m) och Kista Torn (120 m).

17 februari 2017 Uppsala slott

På väg mot centralstationen så passerade jag också Uppsala slott. Eftersom träden är nakna gick det att få hyfsade bilder på slottet som började byggas redan i mitten på 1500-talet.

17 februari 2017 Solen

Hade det inte varit för solen och den klarblåa himlen hade jag inte vågat mig ut på detta äventyr. Solen gör sitt till. Är en solälskare av rang och hade jag råd skulle jag helt klart bo på sydligare breddgrader den del av året då vintern härjar i vårt land.

17 februari 2017 Uppsala slott

Bjuder på en bild till på slottet. Visst, träden är i vägen men på sommaren ser man väldigt lite av byggnaden därifrån jag tog bilden.

Vågar inte längre ta ut någonting i förskott. Vågar inte tro för mycket. Men igår kändes det riktigt bra, åtminstone på förmiddagen och tills jag kom hem. Vill tro det i alla fall, måste tro det. Andas in och bara vara i nuet. Tänk att jag haft så svårt att verkligen på riktigt klara av det. Vara i nuet. Här och nu. Tänk vad jag har bedragit mig under åren. Idag ser jag det som en överlevnadsinstinkt, för att slippa känna och riskera smärta. Men det blir ju så paradoxalt när jag tänker på där jag är idag och vilken smärta det givit mig.

Under eftermiddagen låg jag i princip hela tiden och efter en stund somnade jag. Vaknade två timmar senare och var ändå trött. Det säger väl något om att det är en bit kvar. Samtidigt har jag haft svårt att sova ordentlig på natten nu under två nätter. Hur konstigt det än kan låta kanske det ändå är ett tecken på att hjärnan vill lite mera nu? Men hur fan hittar jag balansen i det utan att återgå till det gamla? Till torktumlaren i huvudet som tillslut fick kortslutning. Medveten vila, än mer? Träna och försöka, om och om igen. Det är så svårt för mig detta. Istället för terapi så kanske det är en lärare i detta jag behöver?

Idag får jag hjälp av Anna med att montera Elias TV-möbel. Det har jag svårt för i vanliga fall och nu är det stört omöjligt. Hon fixar det säkert på en halvtimme om inte mindre. Tofflan kommer också med vilket gläder mig.

Påskafton med mamma

Idag kände jag ett starkt behov av att åka till mamma. Jag vet att jag alltid tidigare sagt att henne kan jag träffa överallt s a s, och att gravplatsen bara är symbolisk. Men idag så kände jag annorlunda och ville till hennes viloplats.

2016-03-26 Mamma
Mammas och morfars gravplats. Nya kyrkogården i Uppsala.

Fan vad jag saknar mamma idag. Tänker mycket mer på henne nu än tidigare. Kommer hela tiden tillbaka till henne, när jag har det tufft själv. Mamma, min lilla mamma som jag nu inte sett på över 35 år…

Men någon del av henne är med mig. Så måste det vara. Pratar med henne hela tiden och ibland tycker jag mig få “svar”. Fast inte genom ord utan tankar och handlingar som jag gör.

Det går aldrig över, det kommer aldrig att försvinna. Saknaden och längtan. Den lindras och den går numera att leva med utan att det så att säga hindrar mig från att leva fullt ut eller hur jag nu ska uttrycka det. De som säger att tiden läker alla sår, de vet inte vad de pratar om. Självklart har hennes självmord påverkat mig och finns inom mig hela mitt liv här på jorden.

Tiden läker ingenting. Tiden lindrar och det går att leva med förlusten, men såret finns där för alltid. Tills den dagen jag får svar direkt av mamma om varför! Det är bara hon som kan ge mig inre frid fullt ut. Sen kan jag acceptera och hitta verktyg för att så att säga inte låta denna händelse styra mitt liv för mycket. Jag har de valen, men de som säger att jag tjatar och ältat detta för länge, de vet inte vad de pratar om.

2016-03-26 Mamma

För det spelar ingen roll gällande tiden, jag har förlorat min mor på ett sätt som inte går att radera ut och glömma. Då spelar det ingen roll om det gått 1 eller 35 år! Känslan av förlust och svek kommer alltid att finnas där. Saknaden och tanken på vart hon är nu och vad hon gör. Man glömmer aldrig bort sin mamma.

Jag lever vidare på denna jord. Mina barn vill jag följa så länge jag kan. Det är det allra viktigaste. Det måste jag påminna mig om när känslorna stormar kring mig och jag vet varken ut eller in.

Denna påskafton tillägnades mamma och även morfar. Morfar hade jag ingen kontakt med när han levde. Satte några påskliljor och tände ett ljus som förhoppningsvis får brinna i natt och lysa upp deras symboliska gravplats. Min mamma och morfars.

Fan, morsan vad jag saknar dig!

Gravskötsel utan glädje

2015-09-21 Mammas grav

Besökte morfar och mammas grav idag på eftermiddagen. Rensade ur och gjorde fint och satte dit två blomster. Gravskötsel utan glädje.

Står ju i valet och kvalet hur jag ska göra med denna symboliska plats. Ingen annan än jag bryr mig och knappt det ens längre. Klagomål på skötseln gör att jag funderar ett varv till över nyttan med denna plats. Känner mig kluven på flera sätt över det funderandet just för att ingen annan går dit.

2015-09-21

Försöker känna in hur morfar och mamma skulle göra, men får inga tydliga svar. Förnimmer inget negativt eller så när jag pratar med dem. Det tar jag som svar att de inte bryr sig. Det sitter inte i den symboliska platsen och sen är det ju så, vem blir ledsen om den försvinner som sagt?

Mamma finns i mitt hjärta, i mina tankar och i mitt medvetande. Är ganska trött på att känna ansvar för denna gravplats. Missförstå mig rätt nu. Jag har aldrig velat haft detta ansvar, men just för att jag tog det så är gravplatsen fortfarande kvar. Det blev liksom som att det hängde på mig och så har jag känt i alla år.

Vad skulle hända om jag struntade i graven helt? Skulle de ta bort den då tillslut?

En dag kommer det ju att bli så oavsett. En dag så är jag inte kvar och vem ska då sköta om den? Att jag själv ska hamna där, det kommer inte på fråga. Vill inte ha några sådana här symboliska spår efter mig, platser som ingen ändå besöker. Det är ingenting för mig. Strö ut mig i vinden och den som vill kan ju ge mig en tanke då och då. Det räcker gott.

Samtidigt så vill jag ju inte stå där om vi säger 10 år och ångra att jag inte brydde mig. Då kanske jag vill ha en plats att gå till?

Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra… lika velig som vanligt när det gäller någonting i mitt liv!

Tänt gravljus, domkyrkan i bilder & medlem i Life Klubb

2015-06-05

Dagens långa lunchpromenad gick till mammas och morfars gravplats.

2015-06-05

För mig var det viktigt att tända ett ljus. Varför? Jag och min syster var till graven för några dagar sedan och då hade vi inga tändstickor till att tända ljuset. Då lovade jag att ljuset skulle tändas dagen efter, i måndags.

Av olika anledningar så blev det inte av. Men idag fanns förutsättningarna och ljuset är till mamma från mig och min syster. Då blev det viktigt för mig att verkligen göra detta och i mina tankar fanns min syster.

2015-06-05

Skulle sätta mig en stund och filosofera som jag gör ibland hos mamma, men bänken var borta!?! Har de tagit bort bänken för alltid eller är det försenat bara?

 2015-06-05

Så det blev lunch väldigt nära mamma istället. Tror inte hon hade någonting emot upplägget heller…

2015-06-05

Men jag städade så fint efter mig. Det gick ju bra det också och ljuset brann fortfarande när jag tog mig tillbaka till jobbet igen. Ann-Britt Pettersson och Isidor Pettersson är namnet på min mamma och morfar. Något att även få i tryck och inte bara i bild, googla mina ord.

2015-06-05

Uppsala domkyrka passerade jag och var bara tvungen att ta lite bilder.

2015-06-05

Ni förstår varför, eller hur? Underbara syrener omgärdar just nu delar av kyrkan.

2015-06-05

2015-06-05

Mörkrosa syrener är de allra finaste tycker jag.

150605_11

2015-06-05

Alla bilar av olika märke och modeller och glada skålande ungdomar som tog studenten fick mig på så bra humör idag. De tutade, skrålade och var så positiva. Kan man bli annat än glad då? Uppsala i positiv feststämning.

150605_13

Ja, jag vet… hon pratade omkull mig även gällande detta… (;-) Life Klubb och jag var någonting jag hade hånskrattat åt bara för några månader sedan. Nu en realitet och något trevligt att vara med i… (;-) Måste nog förresten dit nästa vecka igen för att fylla på förråden lite och förhoppningsvis så jobbar hon då…

I morgon förmiddag så har jag bjudit in mig på förmiddagsfika hos Anna och Elias. Vill träffa dem och samtidigt så drar jag innan ut på en redig löprunda innan. Är ju extremt morgonpigg numera…