Etikettarkiv: mor

Tröst hos mor

180721 graven

I lätt duggregn satte jag mig på bussen mot stan. Måste till mamma. Hon har varit ifrån mig sedan 3 januari 1981. Saknar henne så oerhört mycket just nu. Ann-Britt Pettersson föddes den 23 oktober 1947 och var min mamma tills jag fyllde 15 år. Tröst hos mor så gott det nu gick.

I samma grav ligger min morfar Isidor Pettersson som lämnade jorden den 11 december 1979. En begravning och jordfästning som min mor var med och arrangerade. Minns så väl mörkret och alla svarta kläder. Honom hade jag ingen relation till eftersom han valde flaskan före människor.

180721 mormor grav

Min mormor Britta Pettersson fick inte ens en egen gravsten, så jag har lite svårt att hitta till den graven. Vet inte ens om detta är hennes sista viloplats? Hon dog i alla fall den 17 maj 1999 vid en ålder av 79 år. Den begravningen minns jag som ljus och fin. På något sätt kändes det som om hon var med.

Henne tyckte jag om även om vi inte träffades ofta. En mild och mjuk människa som tyvärr var ganska styrd av de karlar hon levde tillsammans med. Den ena värre än den andra där också flaskan var det allra viktigaste. Men henne hade jag i alla fall en relation till som var hyfsad så här när jag ser tillbaka. Svårt att förstå att nästa år har hon varit borta i 20 år.

180721 okänd grav

På många ställen finns ingenting kvar. Namn och allt är borta, bara en stor sliten sten står kvar. De är förpassade in i evigheten utan att någon bryr sig om dem mer här på jorden.

För mig en befriande tanke eftersom jag inte vill ha någon gravplats utan min aska måste de strö för vinden någonstans. Någon begravning vill jag inte heller ha. Människor ska inte samlas för min skull genom tvång och för att de måste. Vill inte ha en sådan sista föreställning. Vill försvinna utan falska åthävor från denna värld.

180721 helga tref

Sakta mak genom Uppsala där jag passerade Helga Trefaldighets kyrka. Hörde tyskar som skrattade och tog bilder.

180721 domkyrkan

Uppsala domkyrka går inte att undvika. Har så många bilder på den med tornen.

180721 fonster

Nedre Valvgatan med dess rediga och robusta fönster.

180721 blommor

Vissa blomsterarrangemang är fina i Uppsala. Åt lunch på Burger King och sen blev det bussen hem igen. Klibbigt och ganska kvavt. Lite åska i luften.

Så här ser mina dagar ut numera. Självvalt till viss del, men visst känns det ledsamt emellanåt. Det inre gör ont och jag kan inte bara sitta hemma och fastna i mitt mörker. Måste ut innan kraften tar slut i mig. Det blev 6,6 km och 9 052 steg allt som allt och det får jag vara nöjd med, även om jag vet att det mesta försvinner i kostens virrvarr just nu.

Har också hunnit med att sova en redig eftermiddagslur. Antecknar ni? Resten av dagen är förvaring för att få gå och sova igen. Känns som om jag är på ”hemmet” redan när jag ser vad jag skriver. Håller liksom bara några timmar per dag numera.

Jag är där jag är idag för de val jag har gjort i livet. Det är den hårda men sanna verkligheten. Så är det. Försöker hitta det positiva över att jag fortfarande andas och inte har tappat förståndet. Att jag så att säga fortfarande ”hänger med” hur dumt det än kan låta. För det är absolut ingen självklarhet efter de sista årens händelser.

Mors dag 2018

mamma-julen77.jpg

Till min mamma, Ann-Britt Pettersson

I femton år gick vi tillsammans på jorden, mamma. De första åren vet jag att du gav mig mycket kärlek. Annars hade jag torkat ut för länge sedan i svek, hat och bitterhet. Din kärlek till din enda son de första åren har räckt länge, kära mamma! Bränslet börjar dock ta slut nu. Men jag tycker det räckt länge ändå med de förutsättningar som varit.

Det är som om jag vet att vi träffas snart. Som om allt har sin tid. Du gör annat nu, det vet jag.  Jag har inte orkat att sköta din symboliska gravplats inför denna dag. Har liksom inte plats inom mig inför resan i morgon. Klarar inte så mycket som du vet samtidigt numera. Orken tryter men tanken på att snart få återförenas med dig, det gör att jag orkar lite till.

Du är en bit ifrån mig nu, jag känner det. Du vill att jag ska klara av vissa saker själv utan att behöva dig på det sätt som tidigare. Jag vet det. Ibland får jag för mig att du är med om andra viktiga äventyr just nu och inte riktigt har tid med mig och livet på jorden.

Den kramen du gav mig ett halvår efter din död, den tänker jag på ibland och längtar efter igen. Snart så.

Får jag vara lite egoistisk, mamma? Du är väl med mig i veckan som kommer? Jag vet, det handlar inte om Elvis, men Beatles var väl ok de också? Eller var de för mesiga för dig? (;-) Kan du inte prata med de ”däruppe” också om att vi vill ha lite sol och inte bara åska och regn… ok? Vet att London ofta bjuder på regn och skurar, jag vet ju det, men hela tiden?

Åker med Frida, ditt barnbarn på resan, det är så roligt! Sen ska vi ju också besöka ditt andra barnbarn Linn. Det är en overklighetskänsla, men samtidigt känns det så häftigt att det nu blir av. Ser väldigt mycket framemot att få se hennes egna hem i Bradford. Hon har ju sällskap också. Det är så roligt att det går bra för henne.

Saknar dig, mamma. Det går upp och ner och jag vet att det var menat på det här viset, men det spelar ingen roll. Prövningen är hård och tuff. Älskar dig och kommer snart.

 

Prata om självmord

Ni som följt mig genom åren vet att min mor tog sitt liv 1981. Den händelsen vågar jag idag säga har präglat hela mitt liv. Allt kring hur, varför och den skuld jag kände har jag gråtit, skrikit men allra mest svalt och varit tyst om under åren. Speciellt i början då jag som 15-åring inte riktigt förstod vad som hände och varför. Visa känslor fanns liksom inte på kartan vid den tiden.

Direktbild lånad från SVT

Nu går en serie som heter 30 liv i veckan med Sofia Helin och Anne Lundberg. Den serien handlar om självmord och egentligen får innehållet handla om vad som helst, det allra viktigaste är att de nu PRATAS ÖPPET om självmord.

Det är väldigt befriande eftersom det då när min mor valde att lämna jorden inte pratades alls om självmord och varför man endast 33 år gammal väljer det oåterkalleliga sättet. Det var tyst och allt skulle bara gå vidare som vanligt. De trodde väl att det var det bästa. Till och med mamma skrev i ett avskedsbrev att vi tids nog skulle glömma bort henne?!

Anne Lundberg pratar om sin pappa och hur arg hon varit på honom varför han lämnade henne. Hur kunde han lämna sina barn? De tankarna hade jag inte i början. Jag svalde bara och begravde. I 16 år pratade jag bara om mamma när jag var full och det var ju fel sätt. Att få ur sig det jobbiga på kemisk väg fungerar sällan. Det finns ändå kvar där inom en.

Vid 31 års ålder orkade jag inte mer, då small det och topplocket gick. År 1997 hamnade jag på sjukhus och kunde knappt gå. Orsaken var att jag hade svalt och svalt i alla år. Inte fått ur mig någonting och tillslut sa kroppen ifrån. Ja, det gjorde även knoppen eftersom jag drabbades av panikattacker och märkliga känslor en lång tid efter detta. Sen tog det ytterligare år innan jag någotsånär bearbetat detta, men samtidigt finns alltid det ett sår kvar. Folk får säga vad dom vill, men tiden läker inte alla sår. Det är bullshit. Man kan lära sig att leva hyfsat, men såren finns alltid där.

Att flera år senare också få höra att mamma inspirerats av mig på det sätt hon tog livet av sig, har också fördröjt läkandet och gjort mig väldigt ledsen. Detta fick jag höra för inte alltför många år sedan av hennes bästa väninna och det blev som om ytterligare en tagg satte sig i mitt hjärta.

Julen 1977

Ilskan över att min mamma lämnade mig kom senare. Då när det hände kunde jag ens tänka de tankarna.

Min tro gör dock att det idag inte gör lika ont eftersom jag vet att hon följer mig från Andra sidan. Men ändå, inte vara här kroppsligt och inte kunna krama henne och prata såsom jag pratar med andra själar som finns i livet tynger ner. Det saknar jag väldigt mycket emellanåt.

När man sen har en far som svikit gång efter annan och sedan många år inte finns i mitt liv, så har taggarna varit utåt och jag har haft väldigt svårt att låta någon komma nära mig. Relationer har alltid varit svårt för mig.

Serien väcker upp tankar hos mig som varit relativt vilande sista åren. Om självmord och varför människor väljer den vägen. Vet ni att de som tar sitt liv är till 70% män! Det tror jag beror just på att de inte pratar och får ur sig skiten, utan det fastnar och sen ser de ingen annan utväg. Det är sorgligt egentligen hur det ska vara och i detta är denna serie viktig genom att det äntligen pratas om självmord mer öppet.

Många gånger under den tid jag drack i mitt liv har jag snackar om självmord och skrämt nära och kära. Det skäms jag för idag men det var väl ett rop på hjälp på något vis. Nu när jag är absolutist får tankarna inte lika djupt fäste i mig och jag skulle aldrig gå hela vägen. För jag vet att det då är definitivt med de relationer jag har i detta livet och jag tror att meningen för mig i alla fall, är att leva ut detta liv utan att aktivt försöka avsluta det. Men jag skulle ljuga om jag inte sa att tanken funnits där i de allra mörkaste stunderna. Det som alltid fått mig på andra tankar är de syner på mina barn som då kommit upp. De liksom skyddar mig och får mig på bättre tankar. Mina barn är mina jordiska skyddsänglar och jag älskar dem mest av allt!

Ibland tänker jag på att varför fick inte min mamma upp sådana bilder eller syner? Var hon så sjuk och dålig att hon inte ens kunde leva för sina barns skull? Trodde hon istället att hon skonade sina barn om hon försvann? Kan man leva för någon annans skull även om det handlar om sina barn? Och om man kan det, hur länge orkar man? Kanske mamma hade sådana här tankar tidigare i sitt liv? Det vet jag ingenting om, men tanken slår mig ibland.

En dag får jag svar i alla fall. Det vet jag.

Relaterat

30 liv i veckan
Hit kan du vända dig angående självmord och psykisk ohälsa

Var är mamma? (2010)

Mors dag 2015

Ann-Britt Pettersson 24 maj 1969

Har frid kring min mamma nu efter att ett medium givit oss kontakt i vintras. Orden som föll då var fina att få och bara vetskapen… bara vetskapen om ett och annat, det befriande lite av de problem jag har haft att släppa henne och det hon gjorde 1981.

På bilden till vänster är hon 21 år och ska precis gifta sig med min pappa. Det är den 24 maj 1969. Vet inte hur deras relation var just då, men går man till prästen så måste ju ändå hoppet finnas där om en framtid tillsammans…

Har skrivit mycket om mamma Ann-Britt Pettersson tidigare i bloggen.

I år vill jag hylla min mamma på Mors dag genom att tacka henne för den grund som hon lade för mig i detta livet. Den grund av kärlek och trygghet som ändå gör att jag är kvar och tillslut kunde styra undan från destruktiva vägen som tog även mig på kringelikrokar som ibland varit så smärtsamma att uppleva.

Har tittat lite i det blåa albumet och bilderna där talar sitt tydliga språk.

150531_02

Den 5 december 1965 i mammas famn, 14 dagar gammal.

150531_03

April 1966 är jag 4 1/2 månad gammal. I mammas famn. Ni kanske förstår vart jag vill komma? Vi tar några bilder till…

150531_05

December 1966 med mamma. Ser ni den lilla kattungen? Katter redan på den tiden i mitt hem.

150531_06

Gamla bilder som ni ser, men vi pratar snart 50 år sedan! Här sitter jag i mammas knä på julafton 1966. Vi bodde då ute på landet på ett ställe som hette Husby. Fatta att mamma inte ens fyllt 20 på den är bilden!

150531_07

Sommaren 1967. Vi hade varit i Furuvik och här var vi på väg hem… jag och mamma i baksätet.

150531_08

Den här bilden tycker jag mycket om. Mamma har precis kommit hem från sjukhuset efter att syrran har fötts… april 1967. Min fina mamma…

Våren 1968

I badbalja våren 1968. I ett fortfarande tryggt hem.

Sommaren 1971 Furuvik

Sista bilden. Sommaren 1971 och återigen är vi i Furuvik.

Med alla dessa bilder så vill jag minnas min mamma. Omhändertagande och en mamma som gav mig kärlek och trygghet. En grund att stå på och en grund som jag tror räddade mig genom de jobbiga åren. Utan den kärleken och grunden så vete fan… men det kan man ju bara spekulera i… nu när jag sitter här så många år senare, så försöker jag att se varför jag har behövt de erfarenheter jag fått. Följer jag med i den tanken och inte motsträvigt tror att allt bara händer, så går det lättare att leva.

Mamma kämpade på, fram till sin död 1981. Alkoholen, den lömska och jävliga var även här inblandad i de tråkigheter som ledde fram till katastrofen.

Tack mamma för att jag fick förmånen att vara din son! Tack för att du fanns där för mig i början av mitt liv! Tack älskade mor!

Relaterat
Mors dag

Mors dag

2014-05-25 Ann-Britt Pettersson
Självklart så ville även jag göra en så kallad mamfie idag…

Det går inte en dag utan att jag tänker på min mamma. Numera så tänker jag dock inte varje dag på den 3 januari 1981. Dagen då hon valde att lämna jordelivet som min mamma. En dag som verkligen gjorde att mitt liv vände, till någonting helt annat mot vad jag då trodde.

Nu i efterhand så förstår jag ju ett och annat, som jag då som 15-åring inte hade en aning om. Hur ont och hur jävligt det kan vara att leva. Vilket helvete min mor måste ha haft det under flera år. Sådant som jag då tog ganska lätt på, eller hur jag ska säga det… det var väl bara att skärpa till sig och borsta av sig det onda. Svart eller vitt.

Idag kallar jag det ungdomligt oförstånd. Omognad helt enkelt.

Min mamma Ann-Britt Pettersson föddes den 23 oktober 1947. Hon dog den 3 januari 1981. Den metod hon använde sig av, det var ett tips från mig några veckor tidigare. Det är någonting som människor inte velat sagt till mig att det faktiskt var på det viset. Någonstans långt bak så förstod jag att det var på det viset. Men jag slog det ifrån mig. Men när jag träffade hennes närmaste väninna 2011 så berättade hon det för mig.

Sådant ska man också leva med.

Att hennes död påverkat mig massor, det är ju helt självklart. Att ens spekulera i om och varför, det har jag slutat med sedan många år. Jag kan också prata om detta numera helt öppet och utan några som helst känslomässiga problem.

Men jag tänker på henne varje dag. Hon finns med mig. Hon är en del av mig. Min mamma som jag älskade så mycket. Ibland längtar jag så oerhört mycket efter att få träffa henne. För det vet jag att jag kommer att få göra den dagen jag går över till Andra sidan. Nej, jag tror inte det, jag VET. Hon väntar där på mig.

Visst kan jag bli väldigt ledsen idag. Men det handlar om så mycket mer än just hennes död. Hon finns med i de tårarna och längtan förnekar jag inte.

Älskade mor, det är mors dag idag och hade du levat så hade jag hälsat på dig med en blomma. Du hade ju varit folkpensionär idag, kan du tänka dig det, och i mitt inre så tar vi en promenad, pratar om barnbarnen och mår gott. Fikar tillsammans och jag skulle garanterat hjälpa dig med din dator. För det är ju alltid någonting som inte funkar, eller hur?

Jo, jag drömmer ibland. Om hur det hade varit. Men jag fastnar inte i det val hon gjorde idag. För det har jag under åren gjort och bara mått dåligt av. Den tiden är förbi. Hon födde mig, hon gav mig så mycket kärlek och hon försökte. Det tänker jag på idag.

Fan, vad jag älskar dig, mamma!