Etikettarkiv: moment 22

Bröderna Felix & Maxi

Detta bildspel kräver JavaScript.

Maxi var bror med Felix. De föddes 15 augusti 2004 i Skogs-Tibble, Uppland. De hängde ihop i alla år fram till Maxis död 20 april 2018. Har hittat ett gäng bilder med dem tillsammans som du kan se i ett bildspel ovan. De är så fina tillsammans.

Saknar Maxi så det gör ont i mig. Har svårt att släppa fram det jag känner. Sväljer och håller tillbaka fast det inte är medvetet. Har märkt att Felix är närmare mig nu. Vill alltid gosa och sätter sig där Maxi satt på soffan. Maja har också tagit mer plats på ett positivt sätt sedan Maxi tvingades att lämna detta jordeliv.

Det är positivt, men att inte ha Maxi här är sorgsamt och veckan som gått har varit jobbig. Vaknar på nätterna och kan inte somna om på ett bra tag. I natt drömde jag dessutom om kvinnan som förgiftade mitt hjärta under en tid. Ja, jag kan inte säga på annat sätt idag eftersom hela den historien har fått mig ur balans under lång tid. Trodde jag var på väg vidare, men nattens dröm var så stark och samtidigt ledsam när jag vaknade. För i drömmen blev utfallet ett helt annat än i det verkliga livet. Omedvetet blir då kärlek ”farligt” för mig och känslan av oduglighet får sig ytterligare en spik inhamrad i den del jag försöker komma ifrån.

Är glad att Felix och Maja är kvar hos mig. De tröstar mig och jag försöker verkligen att komma vidare. En vecka senare ser jag Maxi överallt och då speciellt på natten. En gång var jag övertygad om att han satt i kontorsstolen i mitt rum och tittade på mig. Men jag vet inte, ibland har jag svårt att skilja på verklighet och fantasi. Allt och alla som jag älskar försvinner för mig. Så känns det i de stunder då de svarta molnen vägrar att flytta på sig. Men jag vet ju att många är kvar och just de måste jag fokusera på.

Terapin igår var väldigt tuff. Kom in på varför jag flyr hela tiden och hon satte ord på det jag inte kan/orkar se just nu. Blev berörd men som vanligt, och som jag gjort i stora delar av mitt liv,  svalde jag. Min längtan efter närhet och att någon kramar om mig, säger någonting snällt till mig (som jag kan ta till mig) gör att jag istället flyr in i glass, choklad och ätandet. För att slippa känna någonting överhuvudtaget. Funderar mycket på varför promenader och motion inte fungerar längre.

Har också tappat i ork en del. Hjärnan ”stänger av” eller hur jag ska uttrycka det, tidigare på dagen än för ett tag sedan. Orkar liksom inte mer. Det enda som hjälper då är vila och att få så tyst omkring sig som det bara går. Det blir som Moment 22 eftersom detta gör saker med mig som inte gagnar det liv jag försöker leva idag. Är heller aldrig helt själv längre av olika orsaker.

Maxi och Felix tillsammans är bilder jag kan titta på länge. Älskar speciellt bilden med deras tassar tillsammans. Min Maxi har förhoppningsvis, nu när det gått en vecka, hittat hem och mår bättre än han gjorde den sista tiden.

Annonser

Tankekampen går vidare…

25 juni 2017 Moln

Solskenshistorien har stora mörka moln på himlen just nu. Ljuset försöker tränga igenom men det går inget vidare. Sjukdomen missbruk är väldigt svårt att hålla i schack. Det spelar liksom ingen roll vad det handlar om, det är själva missbruket, att inte kunna nöja sig som jag nog alltid kommer att få slåss emot. Går från en sak till en annan.

Missbruket står ju för någonting, men att reda ut detta så att det blir hanterbart är otroligt svårt. Har för fan hållit på sedan 1997… Stoppa saker i munnen som är kaloririka renderar i en kropp som jag kämpade så med i över ett år att bli av med. Men jag klarar inte av att stå emot och då kommer ett stort svart moln till in över himlen. Misslyckandena slår så mycket hårdare än det jag faktiskt lyckas med.

Har väldigt svårt att acceptera detta men även min trötthet. Att jag inte pallar mer utan att tvingas vila. Att gå upp till 75% på jobbet har märkt mig, tyvärr på ett negativt sätt hittills. Har väldigt svårt att tillåta mig själv återhämtningar på jobbet. Det känns som jag fuskar och inte gör mitt bästa då. Som om jag smiter undan. Mina egna tankar kring detta speglar mig väldigt och nu är det jag själv som ska försöka ta det lugnt…

170625_moln

Min självvalda ensamhet denna helg handlar helt enkelt om att jag inte orkar med att socialisera och riskera att berätta om hur jag mår. Vill liksom inte sprida negativitet och då är jag hellre ensam, även om det på ett sätt spär på mitt mående. För mår jag bra och är pigg, då vill jag umgås och vara med människor. Den kraft och ork jag hade inom mig tidigare finns inte där idag. Det blir som ett moment 22 det här, som ett hamsterhjul där allt bara går runt runt hela tiden.

Drömmar av att diskutera ett skifte i dimension. Med negativt resultat. Drömmar som just nu bearbetar det jag vid “vaket” tillstånd är med om. Eller upplever mig inte vara med om. Det jag innerligt längtar efter. Här tvistas symbolik tillsammans med stora feta frågetecken och uppvaknanden av oro och noll förståelse. Men är man så rädd som jag är måste det kanske forceras på annat sätt? Abstraktion i sin renaste form.

Begreppen utgör grunden för hela vår verklighetsuppfattning, och de ger oss också möjlighet att utveckla egna tankar om verkligheten. Ibland kallas begreppen i sig för abstraktioner eftersom de är resultat av en abstraktionsprocess.

Tankekampen går vidare. Måste gå vidare och det mest jobbiga är att det finns inga alternativ. Det tar liksom aldrig slut och oavsett måste jag igenom vissa saker, vare sig jag vill det eller inte med mitt stora feta jordiska EGO. Självmord hjälper inte ett skit, det är ingen utväg någonstans utan det bara fördröjer saker och ting. Ett varv till…

I morgon ska jag till Akademiska för att undersöka mina visdomständer. Jag har 3 stycken kvar och min förhoppning är att de tar alla tre samtidigt. Anledningen att jag besöker ingång 79 och käkkirurgin beror på att rötterna i mina tänder är så djupa och stora att vanlig utdragning inte fungerar. Måste sövas och då vore det väl bra om de tog alla tre samtidigt kan jag tycka.

Ni ser jag jobbar för framtiden ändå på något konstigt jävla vis… fin i käften är alltid något.

Orange is the new black är bra att ta till när tankarna bara snurrar. Nu inne på säsong 2…

Switch & glädjen

6 mars 2017 Träd

Förmiddagspromenad i fint väder.

6 mars 2017 Träd och solen

Solen gjorde sitt bästa för att höja humöret. Limbo, rävsax och kanske Moment 22 gör mig väldigt orolig och tyvärr har tankarna cirkulerat kring detta som sitter så hårt åt i mig.

Igår var en helt annan dag och att inte ha mer “kontroll” på tankarna skrämmer mig vilket skapar en sådan ojämnhet i måendet.

6 mars 2017 Elias får Nintendo Switch

Elias fick idag sitt efterlängtade Nintendo Switch. Att se glädjen och höra hans entusiasm kring konsolen och det första spelet Zelda var härligt.

170306_04

Saker och ting blir allt mindre. Ni ser ju hur liten konsolen är! Den är bärbar och han kan ta med sig den med lätthet dit han är. Tänk hur det var förr, tacka vet jag Nintento 8-bit (NES). Det var grejor det!

Älskar att sitta och lyssna på honom när han pratar om någonting som han gillar. Han ställer in konsolen och försöker få gubben att hänga med i det tekniska. Konsolen kopplas till andra konton som nås från andra enheter och allt hänger ihop som det verkar. Det ligger i molnet ju… (;-)

6 mars 2017 Elias får Nintendo Switch

“Detta är jävligt coolt” säger grabben och jag nickar instämmande. Ett pappahjärta blir varmt av att se glädjen och nyfikenheten kring denna nya konsol.

Mången kraft är värt allt för att få se detta. Nu rakt ner i soffan och där blir jag kvar resten av kvällen. Vad Elias gör behöver jag väl inte ens antyda…?

Avstannad jogging

Det är bara att erkänna. Joggingen har minskat sista tiden. Har liksom inte prioriteras, trots att det just är motionen som borde komma först. Har inget till mitt försvar ens, utan det är bara ett konstaterande.

Morgonjogg i Israel den 11 maj 2016

Senaste gången jag joggade var i tisdags förrförra veckan när vi var i Jerusalem. Den morgonen, den magin lever jag länge på. Det var härligt att springa runt muren som omsluter den gamla staden i Jerusalem. Känna dofterna och springa med själar som i detta avseende tänker precis som jag gör. Det är ett fint minne att ha.

Men som sagt, sedan dess så har jag inte rört på fläsket i några större rörelser. Men idag så ska jag ut och om inte annat dra mig runt min löprunda som är på drygt 11 km. Har mer lust idag än tidigare faktiskt. Inte lika mycket tvång att jag måste, utan för att jag vill och att jag vet belöningen som kommer efteråt.

En annan eftersatt aktivitet är den lilla trädgården jag har. Där växer det helt fritt och vilt nu. När det gäller den biten så hämmas jag lite av saker jag inte vill skriva öppet om. Det gör i alla fall att lusten inte riktigt finns där att göra fint och snyggt på min lilla täpp.

Kämpar med vissa saker. Försöker tänka om och se det ur andra perspektiv, men det är väldigt tufft. Kanske agerar jag fel, men jag har inga verktyg att agera på annat sätt och det gör ont. Det blir liksom moment 22 hur jag än gör.

Nu lite kaffe och sen ut och lufsa. Önskar mina läsare en fin dag. Det är ju ändå maj… (;-)

Påskdag i tomheten

Flyttade fram klockan en timme i morse. Har väl inte påverkar mig så mycket, tycker det var värre tidigare. En börjar väl bli van vid detta flyttande fram och tillbaka.

2016-03-27

Stora planer i natt, när jag snurrade runt i sängen och inte kunde sova. Vaknar, somnar om och vaknar, hela tiden med i bästa fall ett par timmars mellanrum. Vet inte riktigt varför sömnen nu är så störd för mig.

Av planerna blev det intet. Som vanligt tappar jag kraft efter ett tag. Orken och lustan bara pyser ur mig. Att bara få ut grabben på en promenad tillsammans med mig tar all kraft. Idag lyckades jag, men sen att göra något annat, till det är det helt kört.

2016-03-27 Bilbrand

Vi passerade parkeringen vid biblioteket och ser att bilbränderna nu även kommit till Storvreta. Vad gör att man vill bränna upp en annan persons bil? Människan är bra konstig många gånger…

Sovit middag. Det blir så när jag sover så illa på nätterna. Vilket i sin tur gör att det blir liknande problem nästa natt. Moment 22 i klassisk tappning.

Idag har jag varit något mindre rastlös och frustrerad, även om jag fortfarande inte kan slappna av något vidare och bara vara. Ibland känner jag att en omstart på alla plan vore nödvändig för mig, för att nästa stund känna precis tvärtom. Kanske är jag bara lite vårtrött?

Det är ju detta som är livet. Det som pågår nu. När fan ska jag fatta det?

Livets motsatser

Bitterheten. Tanken på vissa saker. Bittert är ordet som kommer upp. Tyvärr är det så. Att i klarspråk skriva vad som gjort mig bitter går inte. Vill inte eftersom det är en högst egoistiskt tanke och sådant vill jag inte sprida mer detaljerat än att konstatera faktum.

Hur vänder man på detta då? Det är svårt. Känner mig fastklämd och egentligen vet jag inte varför. Uppgiven och som sagt bitter ibland över vissa skeenden. Kanske är jag arg på mig själv och tycker mig vara förtjänt av att sitta där jag sitter. Den känslan susar ibland förbi…

Julen 1981 hos moster

Bilden är från julen 1981 hos moster. Inte tänkte jag då att “hela livet låg framför mig” och att jag skulle “ta för mig”. Jag bara var och försökte överleva. Så var det under många många år. Bara överleva. Då vågade jag ännu mindre ta för mig av livet och vara den jag innerst inne var. Så många murar och stängsel att passera inom mig. Visst fan har jag snubblat över några och fått ärr som sitter kvar.

Det gör tyvärr ont att se bilden idag, 34 år senare än att minnas något positivt från den tiden. Vill inte vara bitter, vill inte bli surgubbe och försöker hela tiden att tänka annorlunda. Det är svårt ibland och denna ensamhet är idag min största fiende. Har ingen att dela mitt liv med och saknar en livskamrat att glädjas och gråta tillsammans med. Det är en tung bit, som jag försöker hantera utan att hemfalla mig åt floskler och självömkan. Balansen är svår, jag vet men det skaver en del i mitt liv sedan flera år och just den här biten sitter fast allra mest.

Många säger till mig att det är inte försent, du har tid på dig och saker och ting kommer att förändras. Nu vet jag att saker och ting förändras inte av sig själva, utan jag måste vara aktiv och det klarar jag för det mesta inte av. Mitt eget lilla moment 22. Det går inte att förklara känslan när jag försöker visa mig och agera på annat sätt än jag tidigare gjort. Många förstår inte och tycker att jag sjåpar mig och får skylla mig själv. Det vet jag att en del tänker, även om de inte säger det rent ut till mig.

Hur jag än vänder mig… osv osv… man kanske inte kan få allt i ett liv? Att ha fina barn är en stor gåva och gällande den biten är jag välsignad, men när jag sitter där själv och inte har någon att dela djupet med… då känns det ska jag säga. Man kanske inte kan få allt?

Alla ljud, allt surr och galna energier gör mig matt och trött. Vill bara stänga dörren och samtidigt inte. Det ger mig en oro och ett tryck att förändra och jag sover allt mindre. Hur jag än vänder mig som sagt. Livet blev som det skulle och ändå inte. Just denna motsats tär på mig.

Mitt vapen idag är att löpa. Springa skiten ur mig. Tack Gud för det!