Etikettarkiv: missbruk

Det dubbla i mig

181027 första snön

Första snön kom den 27 oktober.

Så var vi där igen. Första snön och temperaturer nedåt nollan. Ingenting att ens bli upprörd över eftersom det inte går att förhindra. Vore jag rik hade några månader i södra Spanien nu varit att föredra, men det är en dröm och kommer så att förbli.

1504 felix maxi

Felix och Maxi en dag i april 2015.

Den här bilden krossar mitt hjärta. Felix och Maxi, tre år innan Maxi dog. Tiden går så fort och det är väldigt svårt att fortfarande begripa att Maxi inte finns med mig längre. Hans bortgång har tagit hårt. Pratar med honom mycket och inbillar mig att han är hos mig. Ett par gånger har jag fysiskt fått känslan, men jag vet inte. Kanske är det så att jag vill så mycket att jag känner någonting som bara finns i min fantasi.

Han är så saknad.

Det finns en sådan dubbelhet i mig. Den blir tydligare när jag är på väg mot någonting nytt. Å ena sidan å andra sidan, hela tiden och ibland in i minsta detalj så det nästan blir löjligt.

Känner å ena sidan en mera grundlighet och trygghet inom mig inför allt som kommer, å andra sidan en sådan trötthet över att ens försöka. Drömmer om själen som fick mig i sådan gungning var och varannan natt. Förstår inte vad det ska vara bra för eftersom jag bara blir ledsen när jag vaknar.

En del av mig vill berätta och prata. Inspirera i bästa fall och vara så rak och ärlig som det bara går, en annan vill strunta i allt och stänga ner. Det har blivit så tydliga tankar kring detta, som om något mellanläge inte finns. Antingen eller. Ibland känner jag för att försöka ett tag till och förbättra de bitar där jag sitter fast. För det gör jag eftersom mitt missbruksbeteende fortfarande styr mig till stor del. Ibland är tröttheten total och jag får känslan av att det är kört, oavsett vad jag gör. Det gör ju inte mitt ätande bättre så att säga.

Hur kommer jag in på banan igen där jag var sommaren 2014? Två år var visserligen missbruket att motionera, men hellre det än mat. Före 2014 var det alkoholen som ”tröstade” mig, men den vägen är för alltid stängd. Det törs jag säga idag. Vet i hela mitt väsen att passerar jag den gränsen igen och ens dricker en öl, då är det kört för mig. Då kommer jag aldrig att kunna komma tillbaka igen.

Fastnar i sorg och omöjlig längtan. Något som aldrig blev. En ledsenhet som förlamar mig. Ensamhet i tankarna och när någon försöker prata med mig blir jag tyst och säger ok eller att jag inte vill prata om det. För att inte belasta och verka ömklig och patetisk. Ja, det är så jag ser på mig själv om jag blir ”svag” igen och pratar om det som jag idag istället äter mig till ett bedrägligt lugn som aldrig får nog. Drar mig undan för att undvika risken att blotta det som gör ont.

Det dubbla regerar i många. Det vet jag. Det bedrar och gör illa. Det skvallrar om att inte ta sig själv på allvar. Det är rädsla att inte duga till. Det är att göra mig liten och rädd. För ibland känner jag motsatsen på ett sätt som ger mig hopp idag. Det dubbla är starkare än tidigare, helt klart.

Att stå för den jag är fullt ut är ett livsprojekt. Den dagen jag inte behöver äta eller använda mig av ”missbruk” i någon form kanske jag dör av förvåning? Kanske är det därför jag helt enkelt inte vågar att må bättre? För att jag är rädd att det då är slut och att jag då måste gå vidare till nya utmaningar.

Jag vet att jag är oförbätterlig i vissas ögon, att jag ältar år ut och år in. Men kanske är det min enda chans att överleva? Att få göra det här på min blogg? I de små penseldragen ser man tillslut förändringarna, även om det kan uppfattas som så otroligt träligt för vissa att läsa samma saker (i olika formuleringar) år ut och år in. Men jag kan inget bättre, så är det… och ändå tar det negativa så mycket hårdare än det positiva. Är det 9 positiva och 1 negativ kan ni ju tänka er vart mina tankar fastnar. Det är också en träning i att hitta proportionerna i detta.

Ena stunden tillförsikt och kraft, andra stunden ångest och olust inför framtiden.

Annonser

Lyckan…

…är att någon annan ska fixa det!

  • Lyckan är att komma till serverat bord och plocka ut godsakerna.
  • Lyckan är att någon annan går före och leder en rätt.
  • Lyckan är stödja sig på andra för att slippa stödja sig på sig själv.
  • Lyckan är att andra gör arbetet!!
silhouette photography of group of people jumping during golden time

Photo by Belle Co on Pexels.com

Lyckan som ord retar mig. Lyckan är ett ord som bedrar, står för det där onåbara och så länge den söks någon annanstans än inom sig själv når man den aldrig. Det är ingen sann lycka.

Missbruk, manier och ett stort ego är nästan jämt ett tecken på avsaknad av inre lycka. Ett stort ego betyder inte att man tycker om sig själv. Ett stort ego är precis tvärtom, man måste bevisa att man duger, genom överdrivna och falska påståenden och ageranden.

Det tomma och olyckliga inom en får absolut inte komma ut. Att prata på djupet om den man är och varför man är som man är, det flyr många ifrån. Mer eller mindre genom olika sätt och ofta genom ett förstorat ego som måste bevisa en massa för andra.

För mig handlar det om att byta sätt. Från alkohol och motion till ett ätande idag som jag inte har kontroll över. Intellektet vet om allt detta, men kraften har inte funnits där att ta itu med detta. Jag vet, tänker man på det viset är man långt ifrån att acceptera sig själv. Att se det som ett måste visar på att jag efter alla år fortfarande inte kan vara trygg i mig själv och göra det som min kropp eller själ mår bra av. Det är precis som om jag måste ha någonting som gör mig illa.

Jag söker inte lyckan på det sättet som många gör. Eller tror sig göra genom att visa upp meritlistor på hur duktig man är, hem med överflöd av saker eller för den delen en munsvada som egentligen inte säger mig någonting. Ändå misslyckas jag att hitta lyckan.

Var möter jag lyckan? Bara inom mig själv, inte hos någon annan! Jag vet ju det, men ändå går det inget bra för mig.

Just för att jag med skallen tror mig veta en massa, betyder det inte att jag lever på det sättet. Långt ifrån. Det är som om jag är känslomässigt ”skadad” inom mig själv, och inte riktigt kan få ro, vad jag än gör. Har varit sugen på rosenmetoden, meditation av olika varianter och till och med hypnos, men kommer hela tiden till samma slutsats:

Lyckan ligger inte utanför mig själv. Lyckan hittar jag bara själv, visserligen ibland med inputs och stöd. Men det stora och slutgiltiga arbetet kan jag bara göra själv. Lyckan är bedräglig såsom vi ser den idag. Hur många människor kan i hjärtat säga att de är lyckliga? Att de lever de liv de vill?

love people romance engagement

Photo by Katie Salerno on Pexels.com

Var på vippen att göra en sak igår som jag verkligen vill med hjärtat, men fortfarande hindrar någonting mig för att vara sann och våga utmana livet. För vissa är det självklarheter att följa sitt hjärta och leva ut sitt liv till fullo. Lyckan att vara sig själv utan att sätta på maneér och sätt som bara fördröjer den i djupet inre friden, gör att jag ibland inte ens vågar försöka.

Använder ordet lyckan för att det just är så bedrägligt. Lyckan kan betyda allt från att få ett leende på morgonen eller slippa en ångestattack som tidigare kom som ett brev på posten. Att klara situationer, som tidigare var otänkbara kan vara lycka. Lycka kan också vara att älska sig själv så mycket att alla form av stimulantia inte behövs mer. Det är en stor lycka för många.

Hittar man lyckan, vad händer då? Är det slut då? Dör man? Kan man (jag) vara rädd för att hitta lyckan just av den anledningen?

Tankekampen går vidare…

25 juni 2017 Moln

Solskenshistorien har stora mörka moln på himlen just nu. Ljuset försöker tränga igenom men det går inget vidare. Sjukdomen missbruk är väldigt svårt att hålla i schack. Det spelar liksom ingen roll vad det handlar om, det är själva missbruket, att inte kunna nöja sig som jag nog alltid kommer att få slåss emot. Går från en sak till en annan.

Missbruket står ju för någonting, men att reda ut detta så att det blir hanterbart är otroligt svårt. Har för fan hållit på sedan 1997… Stoppa saker i munnen som är kaloririka renderar i en kropp som jag kämpade så med i över ett år att bli av med. Men jag klarar inte av att stå emot och då kommer ett stort svart moln till in över himlen. Misslyckandena slår så mycket hårdare än det jag faktiskt lyckas med.

Har väldigt svårt att acceptera detta men även min trötthet. Att jag inte pallar mer utan att tvingas vila. Att gå upp till 75% på jobbet har märkt mig, tyvärr på ett negativt sätt hittills. Har väldigt svårt att tillåta mig själv återhämtningar på jobbet. Det känns som jag fuskar och inte gör mitt bästa då. Som om jag smiter undan. Mina egna tankar kring detta speglar mig väldigt och nu är det jag själv som ska försöka ta det lugnt…

170625_moln

Min självvalda ensamhet denna helg handlar helt enkelt om att jag inte orkar med att socialisera och riskera att berätta om hur jag mår. Vill liksom inte sprida negativitet och då är jag hellre ensam, även om det på ett sätt spär på mitt mående. För mår jag bra och är pigg, då vill jag umgås och vara med människor. Den kraft och ork jag hade inom mig tidigare finns inte där idag. Det blir som ett moment 22 det här, som ett hamsterhjul där allt bara går runt runt hela tiden.

Drömmar av att diskutera ett skifte i dimension. Med negativt resultat. Drömmar som just nu bearbetar det jag vid “vaket” tillstånd är med om. Eller upplever mig inte vara med om. Det jag innerligt längtar efter. Här tvistas symbolik tillsammans med stora feta frågetecken och uppvaknanden av oro och noll förståelse. Men är man så rädd som jag är måste det kanske forceras på annat sätt? Abstraktion i sin renaste form.

Begreppen utgör grunden för hela vår verklighetsuppfattning, och de ger oss också möjlighet att utveckla egna tankar om verkligheten. Ibland kallas begreppen i sig för abstraktioner eftersom de är resultat av en abstraktionsprocess.

Tankekampen går vidare. Måste gå vidare och det mest jobbiga är att det finns inga alternativ. Det tar liksom aldrig slut och oavsett måste jag igenom vissa saker, vare sig jag vill det eller inte med mitt stora feta jordiska EGO. Självmord hjälper inte ett skit, det är ingen utväg någonstans utan det bara fördröjer saker och ting. Ett varv till…

I morgon ska jag till Akademiska för att undersöka mina visdomständer. Jag har 3 stycken kvar och min förhoppning är att de tar alla tre samtidigt. Anledningen att jag besöker ingång 79 och käkkirurgin beror på att rötterna i mina tänder är så djupa och stora att vanlig utdragning inte fungerar. Måste sövas och då vore det väl bra om de tog alla tre samtidigt kan jag tycka.

Ni ser jag jobbar för framtiden ändå på något konstigt jävla vis… fin i käften är alltid något.

Orange is the new black är bra att ta till när tankarna bara snurrar. Nu inne på säsong 2…

Finalbiljetter & “maniskt” gående

melodifestivalen loggaGubben hängde på låset. Fick biljetter till nästa års final i melodifestivalen. Yeah!

Bästa platserna sa systemet, så då får jag väl lita på det… men det måste ha gått undan med biljetterna i den kategori vi ville ha (läktare långsida) de första minuterna eftersom vi hamnade där vi hamnade så att säga.

mello2015 plats
Ser du det svarta krysset? Där ska gubben sitta med sonen i mars 2016.

Men det blir nog bra detta, fick ju biljetter i första hand den här gången, vilket betydde att priserna då blev lägre. Parkett var varken jag eller Elias intresserade av eftersom man då måste sitta väldigt nära för att se hyfsat. Det beror ju på att man sitter på stolar i samma höjd och ju längre bort, ju sämre ser man. Första parkett längst fram hade varit de enda som funkat, men de biljetterna är svindyra och är väldigt svåra att få tag på. Då är det bättre att sitta uppe på läktaren eftersom man då ser bättre.

Vi sover på samma hotell som förra gången. Det blir en heldagsupplevelse detta och det är så kul att vi har den här traditionen, jag och min son. För nu ser jag det som en tradition eftersom det blir tredje gången som vi går på finalen. 2013, 2015 och nu 2016. Istället för semesterresa, så åker vi på melodifestivalfinalen… och 2016 så blir det dessutom en final till i maj som vi ska gå på, eurovisionfinalen kan vi ju inte missa när det nu går i Sverige!

Motion

Gick hem idag från jobbet. Inga problem alls. På ett djupare plan är dessa långa promenader mer terapi än motion för mig. Det går inte att förklara riktigt varför jag nu är så uthållig och bara gör det. Sjåpar mig inte och tänker hur jobbigt det är och hur långt jag ska gå osv osv. Tänker inte alls på sträckan, utan tar en liten bit i taget. Är liksom i nuet när jag går och sen får det ta vilken tid det vill s a s.

13,6 km på två timmar och elva minuter är så raskt som jag pallar med just nu. 1 050 kalorier mindre är min belöning, men tyvärr så har mitt nötmissbruk eskalerat den sista tiden.. men hellre det än annat missbruk. Hoppas åtminstone att jag går lite minus på kaloriintaget sådana här dagar.

2015-10-29 Gamla Uppsala
Passerade tunnelbygget i Gamla Uppsala. Tunneln blir allt längre…

2015-10-29
Ut mot Upplandsslätten…

Men visst är jag nöjd med mig själv, att jag kommit hit och nu orkar att gå sådana här sträckor utan problem. Minns ju hur det var för ett par år sedan när jag provade att gå hem, var ju helt slut i dagar efteråt och hade ont i benen. Tvångsmomentet finns där ibland, det erkänner jag, men ändå är det inte så maniskt att jag mår dåligt av allt motionerande. Inte ännu i alla fall…

Två mål har jag. Två mål som jag ska klara av. Så är det bara. Då är dessa långpromenader kombinerat med joggning en förutsättning. Fick för övrigt ett telefonsamtal ikväll och då skojade vi om att man får vara glad så länge man kan gå överhuvudtaget… (;-)

Tack Anders Bagge för tankarna

Anders Bagge

Läser och lyssnar till Anders Bagge och hans inställning till alkohol idag.

Nu har inte jag någon diagnos som han har, men livet har ändå varit väldigt tufft i perioder för mig, där alkoholen varit en konstlad förlängd tröst. Men numera vet jag att alkoholen bara har fördröjt mitt tillfriskande till en normalt fungerande människa.

Det har tagit mig så många år att själv begripa detta. Många saker har alkoholen förstört för mig, även om jag gudskelov stoppade innan skiten hade förstört allt i mitt liv.

Anders Bagge säger bland annat i intervjun:

Tidigare har man försökt döva det med pilsner eller på något annat sätt för att man mått så jävla risigt.

Innan 2009 så tog jag ofta till alkoholen för att döva och fly. Komma bort från den jag egentligen är. Det året fick jag hjälp och det satte igång tankar inom mig, även om det tog ytterligare tid och prövningar innan jag fullt ut var helt ense med mig själv om att helt ge sjuttsingen i detta gift.

För efter 2009 så har jag haft tillfällen då jag har druckit, men inom mig har jag allt starkare känt att detta är fel väg att gå för mig. Det negativa förstärks alltid med alkohol och det positiva finns inte där alls. Ändå så drack jag några gånger till och det tog ytterligare tid innan jag helt och fullt förstod i djupet. Det visar vilken lömsk drog detta är och det visar också vilket självbedrägeri jag sysslat med under alla år.

I början på april så firade vi huset på jobbet under en sittning på kvällen. Då drack jag alkohol. Men den gången kändes det verkligen som den sista gången, för känslan efteråt var så stark att detta kan jag vara utan, detta behöver jag inte längre. Det tillför absolut ingenting som tidigare, där tröst, bedövning och flykt från vardagen var huvudskälen till att jag drack. Inte för att det är gott, socialt eller trevligt.

Det riktigt svåra jobbet har jag gjort själv. Mina egna tankar kring alkoholen och att VÅGA se sanningen i mitt inre djup. Att jag själv var sist på den bollen och förståelsen, var det som gjorde att det tog ytterligare år innan jag helt lade av. Jag försökte verkligen under många år, men jag ljög för mig själv och slingrade mig. Trodde det fanns andra vägar och trodde att jag hade kontrollen. Det var svårt att erkänna vissa saker och när andra påtalade dem för mig så slog jag ifrån mig och blev istället arg och så tog det ytterligare tid att komma dit jag är idag. För det var en skam och det var inte roligt att inse att alkoholen inte är någonting för mig, inte ens vid få tillfällen. Det är helt enkelt ett livsfarligt gift för mig och det gör mig bara sämre som människa. Rakt igenom!

Idag känner jag mig väldigt anti till alkohol och den där kampen inom mig som jag hade under många år när det närmade sig helg, den är borta idag. Helt borta och för mig är det en sådan befrielse, en sådan skön känsla att kunna gå hem en fredag och vara trygg i det. Inte dividera med mig själv att det vore gott med lite vin osv osv… Fem år senare så kan jag ärligt säga att det är på det viset.

Förändringen handlar nog om hur jag värderar mig själv. Hur jag ser på den jag är och varför jag är värd att få må bra och vara kvar i några år till. Jag ser ju exemplen omkring mig och så vill jag inte bli, jag vill inte bli så förgiftad och ha ett sådant slavaktigt beroende till alkoholen. Det gör ont i mig att se hur vissa är fast i beroende och missbruk. Det är ett jävla gift detta och alkoholen förstör så mycket.

Vill jag vara kvar på jorden, så vet jag vad det är som gäller för mig. Jag ber varje dag om kraft och stöd. Ibland är jag förtvivlad och ledsen över den smärta jag känner i livet, men jag kommer hela tiden tillbaka till tanken att det finns inga alternativ, inga andra vägar att gå och för mig är alkoholen ingen tröst utan precis tvärtom, någonting som förstört för mig.

För mig är total återhållsamhet enda alternativet. Det börjar även spilla över på kosten. LCHF har hjälpt mig väldigt mycket att tänka på vad jag stoppar i mig. Sen när jag ser att kroppen förändras och att jag faktiskt mår bättre både fysiskt och psykiskt, då vet jag att jag är på rätt väg.

Fem år senare är jag framme. Det känns verkligen så. Självklart är inte jag vaccinerad mot livet och vad som händer mig, men en sak är säker och det är att jag ALDRIG mer kommer att ta till alkoholen som tröst. Det vet jag idag och det kan jag säga med trygghet i rösten. Det giftet tar jag aldrig till frivilligt igen, ALDRIG!

Detta gör ju också att jag orkar med andra jobbigheter som ligger utanför mig på ett helt annat sätt än tidigare. Jag fastnar inte i det svarta alltför längre, utan jag gråter och vågar känna smärtan, men sen så kan jag ta tag i det som pågår och göra så gott jag kan för att hjälpa. Det fungerar och det ger mig själv en kvitto på att jag inte längre är den där som bara tar emot och inte kan agera själv. Jag litar på mig själv och att jag själv har kraften.

Men jag har fått kämpa för att komma hit. Fan, vad jag har fått vända ut och in på mitt sätt att tänka. Mitt då separerade ego har jag slagits med många gånger, som bara ville ta genvägar och tror att allt ordnar sig bara man har alkoholen som tröst. Nu jobbar vi ihop och vill samma sak, egot och jag. Det låter som om vi är två personer, men det handlar ju mer om att jag vill mig väl, hela vägen nu. Den känslan kan få mig lycklig faktiskt i perioder, euforisk och ibland ser jag livet som en stor fin gåva och jag ser den idag med rena och klara ögon. Utan droger och tillsatser. Vilken känsla det är!

Det finns många att omfamna som funnits där på vägen. En del har försvunnit men ändå betytt mycket under min vandring, en del finns kvar även om kontakten idag inte är som den varit. Agerandet från jobbet, syrran, Anna, Tofflan och en del av arbetskamraterna finns i mitt hjärta för evigt. Det finns många att omfamna…

Sen vet ni ju att mina barn, de har varit mina änglar och utan dem, ja då vet jag faktiskt inte hur det hade gått. De är så viktiga för mig och gråten är inte långt borta när jag skriver detta, men jag tackar Gud för att jag har fått låna dem ett tag, att de valde att komma till mig. Jag älskar dem av hela mitt hjärta.

Tack Anders Bagge som fick mig att reflektera över vart jag är idag. Det var nyttigt för mig att se att det faktiskt går framåt och att det händer saker. Du kan förresten lyssna på hela Bagge&Bagge podcast här! Skratt och allvar i underbar blandning!

Djävulsdansen väckte minnena till liv igen

Programmet Djävulsdansen rör upp sådant inom mig som jag trodde att jag var tillfreds och klar med. Simons berättelse om sitt förhållande till sin far, det gjorde att tankarna på min egen pappa obönhörligen trängde sig på igen.

Min pappa har aldrig älskat mig. Det är väl det första jag känner. Han har aldrig tagit mig på allvar. Han har aldrig varit där. För mig.

Det är det allra första som kommer upp. Sen det hat jag känt inför honom under många år. Jag hatade verkligen honom länge. Sen orkade jag inte hata mer. Men dessa känslor kommer upp igen. Minns en jul då jag såg honom på stan. Jag gick fram till honom och förlät honom. Han förstod givetvis ingenting, men för mig så kändes det bättre. Åtminstone ett tag.

Ångestbild

En fadersfigur har jag alltid saknat. Det har varit svårt i perioder att inte ha någon farsa att stödja sig emot. När jag själv blev styvfar till en liten gosse så var jag för ung och omogen. Jag slog ifrån mig och klarade inte av det. Idag skäms jag som fan för den jag var då. Jag var frånvarande och inte särskilt schysst.

Min pappa har jag egentligen inte saknat utan en “pappa” om ni förstår vad jag menar?

När min pappa var full då var jag livrädd för honom. Han var ond och så elak. Det ploppar upp så många händelser inom mig nu när jag tänker på det. Han var aldrig en pappa och han slätade alltid över när han var nykter. Han svek och han var alltid sig själv närmast.

När jag var lite äldre så ägnade han sig åt att håna mig och förminska mina val jag gjorde. Alltid på fyllan. Jag hade inga vapen att värja mig med utan allt gick rakt in i mig. Jag trodde under lång tid att jag verkligen var så fel och hemsk som han sa. Vissa känslor kan ibland komma upp, just när det handlar om värdelöshet och hur jag ser på mig själv.

Fick mycket skit för min sexuella läggning och jag är ganska säker på att hade han varit mer schysst och förstående där, då hade jag levt ett helt annat liv idag. Jag vet, man ska inte skylla saker och ting på sin barndom, men vissa saker känner jag är så färgade av mina upplevelser jag fick när jag var liten, att jag bara inte kan bortse från dem.

Idag så kommer han inte åt mig och idag så bestämmer jag själv vad jag vill utsätta mig för.

När mina barn växte upp så var jag ingen bra pappa. Frånvarande och ibland så festade även jag. Tendenser till samma mönster, men jag kämpade verkligen emot att inte bli som min egen pappa. Jag visste ju hur jag hade haft det. Ändå så kunde jag inte låta bli.

Bara mina barn kan berätta facit, men ibland skäms även jag för att jag inte gett fan i alkoholen rakt av. Men jag ljög för mig själv länge och schabblade bort ett äktenskap tack vare det. Ibland fylls jag av förtvivlan och gråten går inte att hejda. Över de dåliga val jag gjort.

Relationsskadad och tendenser till isolering bär jag på. Skyller dem inte på någon. Men relationer har för mig alltid varit jobbiga. Tar aldrig första steget. Vågar inte.

Men jag lever fortfarande. Jag försöker rätta till och göra bra val idag. Kämpar med att se framåt och inte ta på mig offerkoftan igen. Den är ingenting för mig längre!