Etikettarkiv: missbruk

Tankekampen går vidare…

25 juni 2017 Moln

Solskenshistorien har stora mörka moln på himlen just nu. Ljuset försöker tränga igenom men det går inget vidare. Sjukdomen missbruk är väldigt svårt att hålla i schack. Det spelar liksom ingen roll vad det handlar om, det är själva missbruket, att inte kunna nöja sig som jag nog alltid kommer att få slåss emot. Går från en sak till en annan.

Missbruket står ju för någonting, men att reda ut detta så att det blir hanterbart är otroligt svårt. Har för fan hållit på sedan 1997… Stoppa saker i munnen som är kaloririka renderar i en kropp som jag kämpade så med i över ett år att bli av med. Men jag klarar inte av att stå emot och då kommer ett stort svart moln till in över himlen. Misslyckandena slår så mycket hårdare än det jag faktiskt lyckas med.

Har väldigt svårt att acceptera detta men även min trötthet. Att jag inte pallar mer utan att tvingas vila. Att gå upp till 75% på jobbet har märkt mig, tyvärr på ett negativt sätt hittills. Har väldigt svårt att tillåta mig själv återhämtningar på jobbet. Det känns som jag fuskar och inte gör mitt bästa då. Som om jag smiter undan. Mina egna tankar kring detta speglar mig väldigt och nu är det jag själv som ska försöka ta det lugnt…

170625_moln

Min självvalda ensamhet denna helg handlar helt enkelt om att jag inte orkar med att socialisera och riskera att berätta om hur jag mår. Vill liksom inte sprida negativitet och då är jag hellre ensam, även om det på ett sätt spär på mitt mående. För mår jag bra och är pigg, då vill jag umgås och vara med människor. Den kraft och ork jag hade inom mig tidigare finns inte där idag. Det blir som ett moment 22 det här, som ett hamsterhjul där allt bara går runt runt hela tiden.

Drömmar av att diskutera ett skifte i dimension. Med negativt resultat. Drömmar som just nu bearbetar det jag vid “vaket” tillstånd är med om. Eller upplever mig inte vara med om. Det jag innerligt längtar efter. Här tvistas symbolik tillsammans med stora feta frågetecken och uppvaknanden av oro och noll förståelse. Men är man så rädd som jag är måste det kanske forceras på annat sätt? Abstraktion i sin renaste form.

Begreppen utgör grunden för hela vår verklighetsuppfattning, och de ger oss också möjlighet att utveckla egna tankar om verkligheten. Ibland kallas begreppen i sig för abstraktioner eftersom de är resultat av en abstraktionsprocess.

Tankekampen går vidare. Måste gå vidare och det mest jobbiga är att det finns inga alternativ. Det tar liksom aldrig slut och oavsett måste jag igenom vissa saker, vare sig jag vill det eller inte med mitt stora feta jordiska EGO. Självmord hjälper inte ett skit, det är ingen utväg någonstans utan det bara fördröjer saker och ting. Ett varv till…

I morgon ska jag till Akademiska för att undersöka mina visdomständer. Jag har 3 stycken kvar och min förhoppning är att de tar alla tre samtidigt. Anledningen att jag besöker ingång 79 och käkkirurgin beror på att rötterna i mina tänder är så djupa och stora att vanlig utdragning inte fungerar. Måste sövas och då vore det väl bra om de tog alla tre samtidigt kan jag tycka.

Ni ser jag jobbar för framtiden ändå på något konstigt jävla vis… fin i käften är alltid något.

Orange is the new black är bra att ta till när tankarna bara snurrar. Nu inne på säsong 2…

Annonser

Finalbiljetter & “maniskt” gående

melodifestivalen loggaGubben hängde på låset. Fick biljetter till nästa års final i melodifestivalen. Yeah!

Bästa platserna sa systemet, så då får jag väl lita på det… men det måste ha gått undan med biljetterna i den kategori vi ville ha (läktare långsida) de första minuterna eftersom vi hamnade där vi hamnade så att säga.

mello2015 plats
Ser du det svarta krysset? Där ska gubben sitta med sonen i mars 2016.

Men det blir nog bra detta, fick ju biljetter i första hand den här gången, vilket betydde att priserna då blev lägre. Parkett var varken jag eller Elias intresserade av eftersom man då måste sitta väldigt nära för att se hyfsat. Det beror ju på att man sitter på stolar i samma höjd och ju längre bort, ju sämre ser man. Första parkett längst fram hade varit de enda som funkat, men de biljetterna är svindyra och är väldigt svåra att få tag på. Då är det bättre att sitta uppe på läktaren eftersom man då ser bättre.

Vi sover på samma hotell som förra gången. Det blir en heldagsupplevelse detta och det är så kul att vi har den här traditionen, jag och min son. För nu ser jag det som en tradition eftersom det blir tredje gången som vi går på finalen. 2013, 2015 och nu 2016. Istället för semesterresa, så åker vi på melodifestivalfinalen… och 2016 så blir det dessutom en final till i maj som vi ska gå på, eurovisionfinalen kan vi ju inte missa när det nu går i Sverige!

Motion

Gick hem idag från jobbet. Inga problem alls. På ett djupare plan är dessa långa promenader mer terapi än motion för mig. Det går inte att förklara riktigt varför jag nu är så uthållig och bara gör det. Sjåpar mig inte och tänker hur jobbigt det är och hur långt jag ska gå osv osv. Tänker inte alls på sträckan, utan tar en liten bit i taget. Är liksom i nuet när jag går och sen får det ta vilken tid det vill s a s.

13,6 km på två timmar och elva minuter är så raskt som jag pallar med just nu. 1 050 kalorier mindre är min belöning, men tyvärr så har mitt nötmissbruk eskalerat den sista tiden.. men hellre det än annat missbruk. Hoppas åtminstone att jag går lite minus på kaloriintaget sådana här dagar.

2015-10-29 Gamla Uppsala
Passerade tunnelbygget i Gamla Uppsala. Tunneln blir allt längre…

2015-10-29
Ut mot Upplandsslätten…

Men visst är jag nöjd med mig själv, att jag kommit hit och nu orkar att gå sådana här sträckor utan problem. Minns ju hur det var för ett par år sedan när jag provade att gå hem, var ju helt slut i dagar efteråt och hade ont i benen. Tvångsmomentet finns där ibland, det erkänner jag, men ändå är det inte så maniskt att jag mår dåligt av allt motionerande. Inte ännu i alla fall…

Två mål har jag. Två mål som jag ska klara av. Så är det bara. Då är dessa långpromenader kombinerat med joggning en förutsättning. Fick för övrigt ett telefonsamtal ikväll och då skojade vi om att man får vara glad så länge man kan gå överhuvudtaget… (;-)

Tack Anders Bagge för tankarna

Anders Bagge

Läser och lyssnar till Anders Bagge och hans inställning till alkohol idag.

Nu har inte jag någon diagnos som han har, men livet har ändå varit väldigt tufft i perioder för mig, där alkoholen varit en konstlad förlängd tröst. Men numera vet jag att alkoholen bara har fördröjt mitt tillfriskande till en normalt fungerande människa.

Det har tagit mig så många år att själv begripa detta. Många saker har alkoholen förstört för mig, även om jag gudskelov stoppade innan skiten hade förstört allt i mitt liv.

Anders Bagge säger bland annat i intervjun:

Tidigare har man försökt döva det med pilsner eller på något annat sätt för att man mått så jävla risigt.

Innan 2009 så tog jag ofta till alkoholen för att döva och fly. Komma bort från den jag egentligen är. Det året fick jag hjälp och det satte igång tankar inom mig, även om det tog ytterligare tid och prövningar innan jag fullt ut var helt ense med mig själv om att helt ge sjuttsingen i detta gift.

För efter 2009 så har jag haft tillfällen då jag har druckit, men inom mig har jag allt starkare känt att detta är fel väg att gå för mig. Det negativa förstärks alltid med alkohol och det positiva finns inte där alls. Ändå så drack jag några gånger till och det tog ytterligare tid innan jag helt och fullt förstod i djupet. Det visar vilken lömsk drog detta är och det visar också vilket självbedrägeri jag sysslat med under alla år.

I början på april så firade vi huset på jobbet under en sittning på kvällen. Då drack jag alkohol. Men den gången kändes det verkligen som den sista gången, för känslan efteråt var så stark att detta kan jag vara utan, detta behöver jag inte längre. Det tillför absolut ingenting som tidigare, där tröst, bedövning och flykt från vardagen var huvudskälen till att jag drack. Inte för att det är gott, socialt eller trevligt.

Det riktigt svåra jobbet har jag gjort själv. Mina egna tankar kring alkoholen och att VÅGA se sanningen i mitt inre djup. Att jag själv var sist på den bollen och förståelsen, var det som gjorde att det tog ytterligare år innan jag helt lade av. Jag försökte verkligen under många år, men jag ljög för mig själv och slingrade mig. Trodde det fanns andra vägar och trodde att jag hade kontrollen. Det var svårt att erkänna vissa saker och när andra påtalade dem för mig så slog jag ifrån mig och blev istället arg och så tog det ytterligare tid att komma dit jag är idag. För det var en skam och det var inte roligt att inse att alkoholen inte är någonting för mig, inte ens vid få tillfällen. Det är helt enkelt ett livsfarligt gift för mig och det gör mig bara sämre som människa. Rakt igenom!

Idag känner jag mig väldigt anti till alkohol och den där kampen inom mig som jag hade under många år när det närmade sig helg, den är borta idag. Helt borta och för mig är det en sådan befrielse, en sådan skön känsla att kunna gå hem en fredag och vara trygg i det. Inte dividera med mig själv att det vore gott med lite vin osv osv… Fem år senare så kan jag ärligt säga att det är på det viset.

Förändringen handlar nog om hur jag värderar mig själv. Hur jag ser på den jag är och varför jag är värd att få må bra och vara kvar i några år till. Jag ser ju exemplen omkring mig och så vill jag inte bli, jag vill inte bli så förgiftad och ha ett sådant slavaktigt beroende till alkoholen. Det gör ont i mig att se hur vissa är fast i beroende och missbruk. Det är ett jävla gift detta och alkoholen förstör så mycket.

Vill jag vara kvar på jorden, så vet jag vad det är som gäller för mig. Jag ber varje dag om kraft och stöd. Ibland är jag förtvivlad och ledsen över den smärta jag känner i livet, men jag kommer hela tiden tillbaka till tanken att det finns inga alternativ, inga andra vägar att gå och för mig är alkoholen ingen tröst utan precis tvärtom, någonting som förstört för mig.

För mig är total återhållsamhet enda alternativet. Det börjar även spilla över på kosten. LCHF har hjälpt mig väldigt mycket att tänka på vad jag stoppar i mig. Sen när jag ser att kroppen förändras och att jag faktiskt mår bättre både fysiskt och psykiskt, då vet jag att jag är på rätt väg.

Fem år senare är jag framme. Det känns verkligen så. Självklart är inte jag vaccinerad mot livet och vad som händer mig, men en sak är säker och det är att jag ALDRIG mer kommer att ta till alkoholen som tröst. Det vet jag idag och det kan jag säga med trygghet i rösten. Det giftet tar jag aldrig till frivilligt igen, ALDRIG!

Detta gör ju också att jag orkar med andra jobbigheter som ligger utanför mig på ett helt annat sätt än tidigare. Jag fastnar inte i det svarta alltför längre, utan jag gråter och vågar känna smärtan, men sen så kan jag ta tag i det som pågår och göra så gott jag kan för att hjälpa. Det fungerar och det ger mig själv en kvitto på att jag inte längre är den där som bara tar emot och inte kan agera själv. Jag litar på mig själv och att jag själv har kraften.

Men jag har fått kämpa för att komma hit. Fan, vad jag har fått vända ut och in på mitt sätt att tänka. Mitt då separerade ego har jag slagits med många gånger, som bara ville ta genvägar och tror att allt ordnar sig bara man har alkoholen som tröst. Nu jobbar vi ihop och vill samma sak, egot och jag. Det låter som om vi är två personer, men det handlar ju mer om att jag vill mig väl, hela vägen nu. Den känslan kan få mig lycklig faktiskt i perioder, euforisk och ibland ser jag livet som en stor fin gåva och jag ser den idag med rena och klara ögon. Utan droger och tillsatser. Vilken känsla det är!

Det finns många att omfamna som funnits där på vägen. En del har försvunnit men ändå betytt mycket under min vandring, en del finns kvar även om kontakten idag inte är som den varit. Agerandet från jobbet, syrran, Anna, Tofflan och en del av arbetskamraterna finns i mitt hjärta för evigt. Det finns många att omfamna…

Sen vet ni ju att mina barn, de har varit mina änglar och utan dem, ja då vet jag faktiskt inte hur det hade gått. De är så viktiga för mig och gråten är inte långt borta när jag skriver detta, men jag tackar Gud för att jag har fått låna dem ett tag, att de valde att komma till mig. Jag älskar dem av hela mitt hjärta.

Tack Anders Bagge som fick mig att reflektera över vart jag är idag. Det var nyttigt för mig att se att det faktiskt går framåt och att det händer saker. Du kan förresten lyssna på hela Bagge&Bagge podcast här! Skratt och allvar i underbar blandning!

Djävulsdansen väckte minnena till liv igen

Programmet Djävulsdansen rör upp sådant inom mig som jag trodde att jag var tillfreds och klar med. Simons berättelse om sitt förhållande till sin far, det gjorde att tankarna på min egen pappa obönhörligen trängde sig på igen.

Min pappa har aldrig älskat mig. Det är väl det första jag känner. Han har aldrig tagit mig på allvar. Han har aldrig varit där. För mig.

Det är det allra första som kommer upp. Sen det hat jag känt inför honom under många år. Jag hatade verkligen honom länge. Sen orkade jag inte hata mer. Men dessa känslor kommer upp igen. Minns en jul då jag såg honom på stan. Jag gick fram till honom och förlät honom. Han förstod givetvis ingenting, men för mig så kändes det bättre. Åtminstone ett tag.

Ångestbild

En fadersfigur har jag alltid saknat. Det har varit svårt i perioder att inte ha någon farsa att stödja sig emot. När jag själv blev styvfar till en liten gosse så var jag för ung och omogen. Jag slog ifrån mig och klarade inte av det. Idag skäms jag som fan för den jag var då. Jag var frånvarande och inte särskilt schysst.

Min pappa har jag egentligen inte saknat utan en “pappa” om ni förstår vad jag menar?

När min pappa var full då var jag livrädd för honom. Han var ond och så elak. Det ploppar upp så många händelser inom mig nu när jag tänker på det. Han var aldrig en pappa och han slätade alltid över när han var nykter. Han svek och han var alltid sig själv närmast.

När jag var lite äldre så ägnade han sig åt att håna mig och förminska mina val jag gjorde. Alltid på fyllan. Jag hade inga vapen att värja mig med utan allt gick rakt in i mig. Jag trodde under lång tid att jag verkligen var så fel och hemsk som han sa. Vissa känslor kan ibland komma upp, just när det handlar om värdelöshet och hur jag ser på mig själv.

Fick mycket skit för min sexuella läggning och jag är ganska säker på att hade han varit mer schysst och förstående där, då hade jag levt ett helt annat liv idag. Jag vet, man ska inte skylla saker och ting på sin barndom, men vissa saker känner jag är så färgade av mina upplevelser jag fick när jag var liten, att jag bara inte kan bortse från dem.

Idag så kommer han inte åt mig och idag så bestämmer jag själv vad jag vill utsätta mig för.

När mina barn växte upp så var jag ingen bra pappa. Frånvarande och ibland så festade även jag. Tendenser till samma mönster, men jag kämpade verkligen emot att inte bli som min egen pappa. Jag visste ju hur jag hade haft det. Ändå så kunde jag inte låta bli.

Bara mina barn kan berätta facit, men ibland skäms även jag för att jag inte gett fan i alkoholen rakt av. Men jag ljög för mig själv länge och schabblade bort ett äktenskap tack vare det. Ibland fylls jag av förtvivlan och gråten går inte att hejda. Över de dåliga val jag gjort.

Relationsskadad och tendenser till isolering bär jag på. Skyller dem inte på någon. Men relationer har för mig alltid varit jobbiga. Tar aldrig första steget. Vågar inte.

Men jag lever fortfarande. Jag försöker rätta till och göra bra val idag. Kämpar med att se framåt och inte ta på mig offerkoftan igen. Den är ingenting för mig längre!

Ingen skulle märka om jag försvann

Det är som en pågående djävulsdans.

Författaren Hillevi Wahl berättade om sin uppväxt. Det var som om mamma hade två ansikten, ett bak och ett fram. Ett var snällt och det andra var mörkt och snedvridet. När persiennerna var neddragna då mådde inte mamma bra.

Wahl hade ständigt ont i magen, men visste inte vad det kom ifrån. Mamman självmedicinerade med alkohol för att hålla demonerna borta. Alkoholismen fanns i släkten. Hillevi berättade om hur lojal hon var och att hennes humör anpassade sig efter mamman.

Det värsta var kompisarna som kom hem till mamma. De som gjorde att Hillevi sov med kläderna på om något skulle hända. En av hennes kompisar försökte en gång att våldta henne och hon flydde.

Hon hade ingen nykter förälder även om pappa var periodare. Han var hennes trygghet och kändes som en god människa. Mamma var trasig från början, destruktiv och svår. Allt kretsade kring mamman. Att hon mådde bra hela tiden var det viktiga för annars så blev det jobbigt. Mamman visste precis vilka knappar hon skulle trycka på. Skolan var en trygghet, men ofta så visste hon inte i vilken kondition mamma befann sig i när hon kom hem från skolan.

Ingen skulle märka om jag försvann. Både då och nu. Starka tankar som jag så känner igen själv.

Sanna Lundell berättade om den oroskänsla hon bär på när allt är lugnt och allt fungerar. Det är också någonting som jag känner samtidigt som jag idag är livrädd för förändringar.

19-åriga Simon Stefansson berättade också sin historia. Idag har han en krånglig relation till sin pappa. När han växte upp så var pappan hans största idol. Han ville bli som pappa. Lögnerna blev fler och fler och bilden förändrades. Sveken fastnade. Pappan köpte sin son och därför så ville Simon bo hos sin pappa. Pappan var borta i dagar ibland. Ryktena gick på stan och Simon låg på nätterna och grubblade.

Simon tog på sig skulden och undrade om det var hans fel att pappan började med droger. Han mådde så dåligt att skolan blev lidande. För ett par år sedan så kom brytpunkten gällande synen på pappan. Simon konfronterade sin pappa i programmet. Pappan är drogfri sedan ett år tillbaka.

Simon får ställa frågor till sin pappa under mötet. Pappan berättar om den stora skam som han känner. Mötet blir svårt och pappan är väldigt tystlåten. Pappan lider väldeliga av sin skam och har svårt att sätta sig in i Simons liv. Det är för mig oundvikligt att inte dra egna paralleller till min egen pappa.

Det är ett svårt möte att se. Tillslut så kommer det: Jag är jätteledsen för den skada jag har åsamkat.

Ord som jag själv aldrig kommer att få höra av min egen pappa. För han lider av en sådan skam och en sådan rädsla att möta detta när han är nykter.

Idag vet jag inte hur deras relation är, men jag hoppas givetvis att det blir till det bästa för Simon, så att han känner en inre ro för sitt fortsatta liv och att han någonstans kan förlåta sin pappa.

Första avsnittet av Djävulsdansen var väldigt intressant och får av mig högsta betyg. Så många kloka ord och så många tankar.

Djävulsdansen sänds i tre delar på SVT1 och första delen kan du nu se på SVT Play. Nästa avsnitt kommer på tisdag den 30 september kl 21:00.

Läs även andra bloggares åsikter om Djävulsdansen, Sanna Lundell, Ann Söderlund, Simon Stefansson, Hillevi Wahl, , medberoende, dokumentär, intressant?

Djävulsdansen på SVT

Djävulsdansen har premiär den 23 september

Sanna Lundell och Ann Söderlund är programledare i SVT:s nya dokumentärserie Djävulsdansen som drar igång den 23 september.

Såg ett inslag på Aktuellt om detta och många tankar drogs igång inom mig. Var givetvis tvungen att läsa mer om detta och historien om Simon som i serien konfronterar sin far för första gången berör mig starkt. Tror att detta är en mycket stark och tuff serie att kolla på om man själv har erfarenhet av missbrukande föräldrar.

Simon fick hjälp i tid och är nu på rätt köl. För många maskrosbarn har det aldrig funnits någon hjälp, man har fått klara sig vind för våg. Många har fallit i samma mönster som sina föräldrar och en del dras med ärr och problem under hela sina liv.

Att vara medberoende är en erfarenhet som många av oss har. Jag har varit på Lindormsnäs där medberoende och deras missbrukande föräldrar deltog, min pappa vägrade dock att delta i programmet vilket gjorde mer ont än jag vill erkänna. Det var för mig så viktiga men väldigt jobbiga dagar och det gjorde att jag tillslut tappade masken. Hur jag själv påverkats i mitt liv, det vet jag idag och en del saker fungerar ok för mig, medans annat fortfarande är en kamp.

Serien är väldigt intressant eftersom den ska ge en inblick i vad medberoende handlar om. Det som ger tyngd åt serien är att båda programledarna själva har erfarenhet av ämnet.

Idag är det så att få barn till missbrukare får stöd. En undersökning visar att knappt 25% av barnen får hjälp, vilket inte förvånar mig. Själv kan jag bara prata om hur det var i mitten på 70-talet och visst försökte myndigheterna att hjälpa oss, men metoderna då var okänsliga och väldigt ojämna. Ibland hände ingenting under lång tid, för att sedan helt plötsligt bli körd till barnhem akut och på ett sätt som i alla fall hos mig finns kvar som ett mycket negativt minne.

Ett medberoende berör så många och kan variera väldigt i intensitet och under hur lång tid det pågår, men för de allra flesta så finns ärren kvar. P4 Extra intervjuade programledarna för några dagar sedan om programmet.

Djävulsdansen sänds i tre delar SVT1 och SVT Play tisdagar 21.00 med start den 23 september.

Läs även andra bloggares åsikter om Djävulsdansen, Sanna Lundell, Ann Söderlund, medberoende, dokumentär, intressant?