Etikettarkiv: minnet

Sömnen påverkar allt

ÖgatVaknade halv sex idag. Kände mig helt väck, men kunde ändå inte somna om så det var lika bra att gå upp och göra morgonrutinerna. Halv sex en lördag!?

Detta med sömnen är ett kapitel för sig. Det är inte så att jag känner mig trött kroppsligen. Det skulle vara märkligt eftersom jag inte längre promenerar eller lufsar. Utan det är skallen, hjärnan som bråkar med mig.

Hjärntröttheten skrämmer mig väldigt mycket. Detta har jag aldrig känt före december 2016. Denna hjärntrötthet är svår att tygla. Den lever sitt eget liv om jag inte vilar. Jag vet ibland när jag har gått över gränsen. Vet också att vissa handlingar gör att det blir värre. Som ett brev på posten, åtminstone som den fungerade förr.

Av olika anledningar blev det ingen middagslur igår. Trots att jag var helt slut kunde jag inte komma till ro och vila. Har mina aningar vad detta beror på och det är när jag har någonting planerat i kalendern. Då maler jag på och grubblar kring det på ett sätt som inte alls är bra. Trots att jag försöker att inte göra det. Trots att jag försöker tänka låt det vara, det blir som det blir. Mina verktyg, affirmationer och alla sätt jag tagit till förr biter inte om den planerade aktiviteten på något sätt är “obehaglig” för mig där det kräver mitt aktiva engagemang.

Trots att jag känner kompisarna och trots att jag ska få skjuts både dit och hem så går kvällens evenemang på högvarv i skallen på mig. Vet inte egentligen vad jag är orolig för. Detta gör mig än mer trött i skallen när jag inte kan släppa saker och ting och bara låta det vara. Orden jag knappat in här på min blogg under åren så kan det låta hur bra som helst med “leva i stunden”,en dag i taget” och alla floskler som jag sprutar ur mig, men när det blir skarpt läge då blir jag grubblare och liksom orolig. Egentligen vet jag inte varför längre.

På tisdag ska jag operera bort visdomständer. 90 minuter är bokade för detta och jag vet inte hur många de kan och tänker ta vid samma tillfälle. Detta försöker jag inte att tänka på, men det misslyckas hela tiden. Försöker köra med detta att vad är det värsta som kan hända, men det funkar inget bra när det handlar om att dra ut tänder. För det värsta som kan hända är verkligen obehagligt med smärta och blod i massor.

Ju närmare jag kommer tisdagen, ju mer hjärntrött blir jag. Mitt förnuft vet att efteråt och sen när det läkt ihop så är detta bra för mig. Det är en nödvändighet att göra det mer kontrollerat som jag gör nu, än när det blir akut. För då har man även ett helvete innan med värk och smärta.

Detta med semester och planer fungerar än sämre för mig i år än tidigare. Har inte orkat planera några aktiviteter överhuvudtaget i år. Då får jag ångest av helt andra anledningar. Ni ser, det är aldrig bra med gubben Olsson. Alltid är det något. Men att inte planera min semester handlar enbart om att jag inte orkat att ta idag i detta. Sen har både ekonomin och intresset från grabben varit dåligt och då liksom cementeras inaktiviteten fast. För just nu, mer än någonsin, behöver jag få en “spark i arslet” för att komma vidare med det mesta i mitt liv. Uteblir den och ingen input kommer någonstans ifrån då blir det ingenting längre. Försöker verkligen när de bra dagarna kommer, men jag har oftast helt enkelt ingen egen kraft till att också planera och tänka på detta med semesteraktiviteter.

Att inte få sova regelbundet sätter sina spår. De vet alla ni som har problem med sömnen. Det är liksom A och O att det fungerar. Åtminstone något sånär. Tänker också att ska det vara så här nu i resten av mitt liv? En hjärntrötthet som jag bara läst om tidigare och faktiskt ibland undrat om det kan stämma när andra berättat om sina upplevelser. Nu har jag fått så att jag tiger! I resten av mitt liv.

Hemmet förfaller och jag klarar bara av det mest basala. Så fort jag kommer hem från jobbet är tanken oftast tom. Ingen kraft till att leva ett övrigt liv. Men vad är alternativet? Det är ju att försöka lite hela tiden. Jobba på och hoppas på att energin därifrån fylls på allt mer, så att jag orkar någonting hemma längre fram.

En bra dag sover jag tills klockan ringer 05:35. Många gånger vaknar jag före utan att behöva lyssna till larmet. När det är vardag jobbar jag då fram till 13:50 (nu när jag jobbat 75%). Åker hem och vanligtvis är jag då så trött i skallen att jag hamnar framför soffan. Ibland försöker jag ta mig för något, men det brukar oftast sluta med en middagslur på minst en timme. Går sen och lägger mig vid 22-22.30 och brukar vanligtvis somna inom en halvtimme.

Att sova bra och ändå vara trött i hjärnan, paradoxalt eller? Det är ju så att är det en “bra dag” då orkar jag betydligt mer än när det är en “dålig dag”. Det säger sig ju självt… men det jag vill få fram är att hjärntröttheten alltid finns där, mer eller mindre oavsett hur bra jag sover. Det är liksom som en extra parameter lagts till i måendet på mig. En som inte fanns tidigare och då är en grundförutsättning för att ens orka någonting vettigt att sömnen fungerar, åtminstone hyfsat.

En mindre bra dag vaknar jag mitt i natten och kan inte somna om. Det är oftast vid 2.30-3 tiden. Ibland sätter jag mig upp och fipplar med mobilen en stund eller går runt lite i kåken. Har jag tur somnar jag om efter ett tag. Ibland tar det upp till en timme. När jag är med om detta blir dagen än jobbigare och middagsluren än längre.

En dålig dag orkar jag inte mycket alls. I söndags sov jag middag 2 ggr och varken ork eller lust till någonting fanns där. En dålig dag är också att vakna tidigt trots att man är ledig. Det påverkar hela dagen och enkla saker som tidigare gjordes nästan per automatik, tar då en väldig tid. De riktigt dåliga dagarna blir dock allt sällsyntare, även om de fortfarande förekommer då och då.

Självklart påverkas minnet negativt av detta. Allt tar längre tid att få fram i skallen och ibland går det inte alls. Nu ska jag dock säga att det ändå inte är så illa som det var för några månader sedan. Då var jag väldigt rädd för att jag aldrig skulle minnas någonting igen. Så det är bättre men inte alls som förr. Att inte sova regelbundet och känna sig utvilad i skallen påverkar minnet påtagligt och gör att även detta går sakta och ibland känns det som om ingenting går framåt.

Att inte orka aktivera kroppen gör att jag känner mig misslyckad. Ja, jag vet att det inte är ett dugg bra med den känslan, men den finns där oavsett vad jag försöker med ibland för att påtala att allt har sin tid. Detta har inneburit att det triggat igång mitt missbruk som idag inte är alkohol, utan att äta. Har försökt med alla medel att hålla detta i schack, men har misslyckats fatalt vilket har inneburit att jag har gått upp allt som jag gick ner under två år. Detta plågar mig och spär på ångesten att jag inte klarat av att hålla mig smal. I detta finns också en gräns som jag passerat och går jag inte under den “vet jag” att jag kommer att bli kroniskt sjuk. Detta sätter en oerhörd press på mig som jag just nu inte grejar. Som då också gör att jag inte kan rensa skallen, vilket då också påverkar sömnen. Allt hänger ihop.

Nu har jag fått skriva av mig och berätta. Kanske ingen läser och bryr sig, men orden finns på plats i alla fall över hur min vandring varit de senaste månaderna, om inte annat för det egna arkivet den dagen då jag är i toppform igen!?!.

Fortsätter att “ursäkta mig” som jag gjort i större delen av mitt liv över min existens och den jag är. Att lära en gammal hund att sitta, det är i vissa fall väldigt svårt. Kanske om jag hade varit en gammal katt, hade det gått bättre då? (;-)

Annonser

Brofäste & livsbok

1 februari 2017 Brofäste

Ovan är en bild som jag egentligen inte vet varför jag tog. Tanken kring den är om jag ändå ska försöka tolka den är hur vi människor “gör oss tilll”, förställer och skapar det konstgjorda. Ett brofäste med en massa stenar är också ett skapande av någon med logistikansvar. Allt handlar inte om det synliga och det som premieras på olika sätt genom utställningar, evenemang och jag vet inte allt…

Ibland sitter jag och skriver texter, mest om mitt mående och då hamnar jag ofta i ältande och negativa ord. Jag kan hålla på med en text i dagar för att sedan ändå inte lägga ut den. Men jag raderar ingenting utan det som jag inte lägger ut hamnar i min livsbok. Ett dokument där jag sparat det som jag av olika anledningar inte vill dela med mig av. Det handlar mest om att jag blir trött på mig själv och alla negativa tankar som sagt. Detta eviga ältande som det redan finns många ord om i min blogg.

Men ibland är det svårt att vara helt tyst om det som pågår inom mig. Så jag pyser ut lite, men jag försöker faktiskt hitta de positiva tecknen också. Som att jag nu mår bättre och på något vis är mer “grundad” i mig själv eller hur jag ska uttrycka det, vilket jag kan tacka den antidepressiva medicinen för. Fast korttidsminnet kan ibland spela mig ett spratt och sen denna trötthet som jag inte upplevt tidigare.

Mitt motionerade består av promenader de dagar då jag orkar. Oftast på förmiddagen. Tyvärr har jag tappat kontrollen på mitt ätande och ibland känns det som ren och skär tröst. Klarar inte av att stå emot helt enkelt och en insikt är att den dagen jag mår bättre är det bara att börja om med vikten och försöken att få bort de extrakilon som jag nu lagt på mig. Just nu orkar jag inte hålla emot på samma sätt som tidigare och då går jag direkt upp i vikt. Det är precis som om jag alltid måste ha någonting självdestruktivt aktivt inom mig.

1 februari 2017 Amaryllis

Letar ändå positiva saker nu när jag orkar lite mer och mår bättre. Både inom och utanför mig.

En rolig sak är den fina amaryllis som jag fick av Anna och Tofflan när jag fyllde år i november. Från början såg den inte mycket ut för världen. Det tog tid innan första omgången av blommor kom, men tillslut blommade amaryllisen.

Jag klippte ner den och vattnade lite. Då sköt den fart igen och nu ser ni på bilden hur fin den blivit och denna omgång är bra mycket tjusigare än den första! Just nu är det fyra klockor som kommit fram. Det är roligt att den blommar igen och det häftiga är att det är en tredje knopp på gång. Har aldrig varit med om en sådan amaryllis som blommar i februari.

Idag kommer Clabbe och hälsar på. Han ska hjälpa mig att storhandla och sen ska vi käka lunch ihop som jag ska försöka fixa till. Häromdagen var jag till Anna och nu kommer Claes. Försöker vända isoleringen och bli lite mer social, först med “säkra kort” men redan nästa vecka måste jag ner till stan, åtminstone vid ett tillfälle. För jag kan inte skjuta upp 3-månaderskollen av mina ögon en gång till.

Positivt är också att melodifestivalen drar igång på lördag. Känner inte samma engagemang som tidigare, men det brukar komma så fort det kör igång…

Livstecken & julhälsning

ÄngelDet är ni som läser här och bryr er om mig som jag skriver denna post för.

För ungefär tio dagar sedan gick det inte längre. Jag tog slut, bränsletanken var tom och orken var helt borta.

När jag igår tittade tillbaka på mitt 2016 hittade jag några bloggposter om mitt mående och jag ser nu att allt började redan i september.

Känslan av otillräcklighet, ångest och oro. Hur flera saker gick i negativ riktning och kraften att vända det inte fanns där. Allt eftersom under hösten accelererade det hela med fler jobbigheter och ju mer jag svalde och ignorerade, ju värre blev det tillslut.

Den 30 oktober skrev jag om en av förklaringarna och ungefär två veckor senare beskrev jag ytterligare en orsak. Lyckades då inte med det jag föresatte mig att göra vid krissituationer mer än ytterligare i en månad. En större förändring krävdes, fast jag då inte ville se det. Alla mina fina ord till andra som mått och mår dåligt, allt snack hit och dit och sådant var bara en tom verkstad. När jag själv skulle leva efter mina så kallade visdomsord gick det åt helvete.

Mitt minne sviktade, jag tappade fokus och det blev bara värre. Den 24 november beskrev jag det så här:

Glömmer bort vad jag ska göra om en timme. Orkar inte tänka överhuvudtaget utan bara är, vilket resulterar i att jag kastar upp alla bollar samtidigt och fångar jag en är det bra. Orkar inget annat, kastar iväg allt bara och hoppas på det bästa. Försöker ändå plocka upp dem efter ett tag, men hittar dem inte.

Står jag precis framför väggen och känner lukten av total galenskap? Blir yr och konstig av att inte kunna se framåt och ha kontrollen.

Det var hemskt och tillslut gick det inte längre. Återigen fanns inga alternativ än att slå på bromsen helt och jag måste be om hjälp. Ensam är inte stark. Det har nu resulterat i flera olika saker och jag kämpar med att acceptera och vara tålmodig. Men jag är så trött och oron har fortfarande ett starkt grepp om mig. Det är ju så med medicinering att det först blir sämre innan det blir bättre.

Kanske är det här det första steget framåt för att jag själv äntligen ska ta mig själv på allvar? Inte skyffla undan, inte svälja och våga vara den jag är fullt ut? Kan man säga så eller är det ett självbedrägeri efter att ha hållit på med detta sedan första kraschen 1997? Ljuger jag för mig själv bara?

Vet inte om jag kommer att orka skriva så mycket mer i år. Men jag sitter och filar på mitt 2016 vilket ändå visar att jag inte är helt apatisk, även om jag just idag känner mig liten och bräcklig. Att visa sig svag ska ju stärka en på sikt. Så har jag ju själv sagt hela tiden…

Vill önska alla mina läsare en god jul och ett gott nytt 2017 redan nu.

Trettiofem år senare

Radhus 80-talet

Trettiofem år sedan. Vad gör minnet med en? Livet? Vad är det som händer men en egentligen?

Alltid vid den här tiden på året så slungas jag tillbaka. Radhuset i början på 80-talet. Minnena är få, mycket är svart och begravt för att livet kanske ville vara snällt emot en eller för att bara kunna komma vidare? För att det liksom inte gick att få tag i allt då? Jag vill ju minnas nu och veta hur jag tänkte.

Trettiofem år senare. Fantasisiffror. En del har för alltid fastnat av det konkreta och det oåterkalleliga. Vad händer den dagen allt möts igen? Det som då kom ut i form av upplevelser och försök att bara vara mot dagens tankar och vädjanden som tjatar inom mig? När möts allt igen, på riktigt? Kommer det att mötas igen? Det känns så. Vad hände den där dagen för exakt 35 år sedan? Hur tänkte jag då?

Minns rummet, planlösningen och hur alla rum låg i hela radhuset. Varför fastnar sådant? Skolan, samspelet och det övriga är helt svart. Relationerna och orden likaså. Men hur huset såg ut, det finns där. Så klart och tydligt.

Vet inte egentligen varför jag grottar ner mig i dessa tankar idag. Det känns som om de kom till mig utan att jag bad om det. Trettiofem år senare. Ingen värdering, inga stora tankar egentligen utan bara en lek med fantasin och tanken på hur det vore att få tag i detta igen. Dagen innan. Det kanske kom just i år för att det inte gör ont längre och är farligt för mig, kanske är det så enkelt? Kanske är det bra att jag vilar i rummet, så här 35 år senare? Vilar och stannar kvar. Inte flyr längre.

Rummet är så tydligt hos mig ikväll. Trettiofem år senare…