Etikettarkiv: minnen

Till TippToppens topp

180723 Tipptoppen

Nu har jag ingen aning om hur hög TippToppen är, men för en 50+ och numera ganska fetlagd gubbe var det inga problem att ta sig upp. Visst, lite mer fart på andningscirkulaturen noterades en liten stund efter uppstigandet, men annars gick det finfint.

Kring 25 grader är perfekt väder för en sådan som mig och när det även blåste lite gjorde det dagens promenad behaglig. 5,4 km och 7369 steg stannade siffrorna på och då tog jag det väldigt lugnt och försökte njuta av att vara ute denna fina högsommardag.

180723 Tipptoppen2

Här finns många minnen från de tidiga åren i Storvreta, då med barnen framförallt. Noterade den fina lekplatsen i vänster som jag inte sett tidigare samt flera uppställda bord och en iordningställd grillplats.

Märker att jag fastnar i det gamla en del. Tänker tillbaka och minns. Det är väl ifrån detta en stor del av min ångest och oro får sitt bränsle. Det som en gång var och det som försvann och att jag liksom inte lyckats att ersätta detta i nutid med ny partner, vänner, socialt liv och att se mig själv som ”värdig” att få leva ett hyfsat liv i några år till.

180723 Tipptoppen4

Tog mig vidare och hittade fler vägar upp mot TippToppen. Torrt och gult i terrängen.

180723 Tipptoppen3

Trädets rötter växer till stora delar ovan jord.

Om jag bara ska göra sånt som jag verkligen vill, då gör jag ingenting. Leva ett liv som enbart utgår från mina egna önskemål. Så känns det idag och egentligen är det jävligt tragiskt att jag hamnat där. Känner mig så trött hela tiden.

180723 Blå huset

Det finns faktiskt en skjutbana i Storvreta bakom Skogsvallen. Där står denna blåa lilla bod. Ser ut som en liten kiosk. Gillar det gamla, övergivna och det som bara står där.

180723 Smutsvatten

Mitt emot skjutbanan finns det en ganska avlång vattenpöl som såg smutsig och död ut. Undrar jag vad det är för slags vatten som hamnar här?

Måste ut och det är väl en styrka fortfarande. Att jag har så mycket ångest och oro i mig att jag måste ut och vandra.

Börjar att jobba igen på fredag. Om inte annat så ger det mig rutiner igen och av det mår jag bättre. Det vet jag idag.

Annonser

Detta med att flytta

Flyttarna i mitt liv har varit många. Brukar ibland säga att det inte finns en stadsdel i Uppsala som jag inte bott i. Allt började med Eriksberg och Marmorvägen i ett av höghusen. Vi bodde på första våningen och det starkaste minnet är att jag höll på att elda upp hela lägenheten. Efter Eriksberg flyttade vi till Gränby och Almqvistgatan. Där är tyvärr minnena väldigt svarta med mycket alkohol och våld.

Valsätra och Bandstolsvägen var nog det ställe jag bodde längst på med familjen. Min ursprungliga familj alltså. Därifrån finns många minnen och precis som i Gränby är de allra flesta plågsamma att tänka tillbaka på. När min mor inte ville vara kvar längre på jorden hade jag och min syster redan bott hos Sven och Marja en tid för allt kaos. Med dem bodde vi på följande ställen: Fjärdhundragatan i Tunabackar, Videvägen i Sunnersta och Fänkålsgatan i Årsta.

Jag flyttade ett tag till pappa i Gottsunda trots att jag förstod att det inte skulle fungera, men det fanns inga andra alternativ just då och sen till min första egna lägenhet som var på Spinnrocksvägen i Valsätra. Egna lyor hade jag sedan på Johannesbäcksgatan i Salabackar, Sturegatan i Luthagen samt Rönnbacken utanför Alunda hos vänner där jag fick bo en tid när det var väldigt rörigt i mitt liv.

Efter det kom Anna in i bilden och vi bodde i Tunabackar, Gränby och på Månskensvägen i Storvreta. Vårt sista boende tillsammans blev Vretalundsvägen i eget hus.

För nästan 10 år sedan flyttade jag från huset. Det hus som skulle vara det som ”läkte” allt och som skulle göra att det blev bra igen. Lovligt naiv redan då. En blogg startades när vi flyttade dit 25 september 2004 med namnet Projekt 47:73. Den dog samma dag som Anna flyttade ut, vilket var den 12 november 2007.

0605_husetvretalund

26 maj 2006 fixade vi på framsidan.

Hittar också ett Flickr-konto med massor av bilder från hustiden. När vi gjorde i ordning allt. Får lite ångest av att titta på alla bilder idag. Det gamla vanliga som jag inte tänker rabbla igen, men ångestens fula tryne tittar fram helt klart över de misslyckanden jag stod för under den här tiden.

20080503_04

Den 3 maj 2008 hjälpte Clabbe och Rafael mig med att flytta de stora pjäserna. (Mobilkamerakvalitén samt handhavandet var inte på topp för 10 år sedan, som synes).

Hade stora delar av maj på mig att flytta och tog det pö om pö, och sista dagen i huset var 23 maj. Dagen efter sov jag på Morgonvägen för första gången. Ett år i egen lya skrev jag ytterligare ett år senare och läser man den posten kan man tro att allt stått stilla i 9 år:

Jag väntar fortfarande på den där vändningen som alla pratar om. Visst, jag är otålig och jag vet att det tagit lång tid för många andra, men jag mår inte så bra av det rådande läget och det känns som om jag fastnat. Som om spiralen är nedåtgående och inte tvärtom.

Minns så väl den dagen Clabbe och Rafael kom och hjälpte mig med att flytta grovsopor och de stora pjäserna. Svetten lackade och de ställde upp på ett otroligt sätt! Men jag minns också hur jag vid den här tiden gick omkring med en ständig lågintensiv ångest som tärde skiten ur mig.

Hamnade alltså på Morgonvägen och här trivs jag hyfsat. Det positiva är närheten till skolan och att det funkat hyfsat med barnen under åren. Tjejerna flyttade ut för några år sedan och den enda som finns kvar hos mig idag är lillgrabben Elias. Han bor hos mig 14 dagar åt gången och sen hos sin mamma 14 dagar och så har vi hållit på nu i några år. Är glad för varje år som han vill ha det på detta viset och fortfarande vill bo hos sin pappa. Han fyller 16 år i juli och kan snart välja själv vart han vill bo. När skolan är över så misstänker jag att Uppsala och StorHemmet kommer att locka mer…

Nu har det alltså passerat 10 år sedan jag blev ensam igen. Tänker tillbaka, och tyvärr är den dominerande känslan uppgivenhet idag. Som om jag aldrig hittat hem och i det ligger nog mer än alla flyttar som jag tidigare rabblade upp. Det är en universal känsla som alltid varit med mig, för jag vet ju att är jag ärlig emot mig själv, så var det ju inte bra även under de sista åren i äktenskapet med Anna. Det var mycket frustration och ångest även då.

Det är som om jag aldrig får ro. Som om det aldrig varit bra i mitt sinne och inre. I korta perioder kanske, men det är aldrig något ihållande. Min bästa period var kring 1993. Det kan jag säga utan tvekan idag. Men varför jag liksom inte kunde vara kvar i det, var väl säkert självbedrägeriet redan då. Jag ville så mycket och att det skulle vara bra så jag slog knut på hela mig själv. För att jag ville så gärna att det skulle vara rätt för mig. Ett familjeliv med allt vad det innebar. Egoistiskt på ett plan, samtidigt som det faktiskt gav liv åt tre själar på den här jorden.

Ändå kan jag lite låta bli att tänka tillbaka, älta och fundera. För det finns en del i mig som sitter fast och inte tillåter mig själv att bli fri. Som tänker tillbaka på de fina stunderna som faktiskt fanns där och att jag ska straffas för att jag förstörde allt.

Familjen, semestrarna och de små fina stunderna. I det hänger jag mig kvar och då speciellt när jag knappt har styrfart där jag är idag. I tanken känner jag mig ibland så oerhört gammal och trött. Som om allt är så nära att bara lägga av, mina kroppsliga funktioner och ett medvetande som inte vill mer. Men ändå går jag vidare, gör det jag ska så att säga och ändrar siffror fortfarande en gång varje år. Vad är det som driver på? Ibland känns det som om det inte är jag, utan någonting helt annat. Som det är ett annat jag av mig själv som följer den uppgjorda planen mellan de stolpar som man aldrig kommer undan.

Kanske är det dags att sälja av denna stora bostadsrätt redan nu? Finns flera skäl som skulle vara bra för mig. En tvåa skulle räcka gott. Barnen är nu så stora att de inte behöver ha ett extra rum hos mig när modern nu har fått det så stort. Kanske är det den sortens gallring som måste till nu? För att komma vidare på något vis… det enda som håller mig kvar i dagsläget är orden från Elias. Han vill bo kvar här ett år till tills han gått ut grundskolan och i det ligger det starkaste argumentet att inget göra förrän om ett år.

10 år är en lång tid trots allt. Det har hänt mycket på dessa år. Många tuffa lärdomar men även stunder av glädje. Annars hade jag inte kommit vidare överhuvudtaget om inte de stunderna hade funnits. Acceptans, nuet och tålmodighet för mig sakta framåt. Skulle jag vetat hur dessa 10 år skulle ha blivit innan är jag inte riktigt säker på hur jag skulle ha reagerat. Att läsa tillbaka i bloggen gör mig uppgiven och trött. Där jag befinner mig idag känns det tungt helt enkelt.

Älskade Maxi har lämnat oss

Det är väldigt svårt att tänka sig ett liv utan Maxi. I morse när jag steg upp brast allt. Det är precis som om jag nu får tid att sörja efter den sista svåra tiden för Maxi.

Vill hylla min älskade vän, prata om och minnas denna viktiga kattsjäl och de djupa band han och jag hade de sista 10 åren. Han har varit med mig ända sedan 2007, då jag blev ensam och med familjen ända sedan 2004.

Maxi mars 2018

Maxi den 4 mars 2018

Maxi föddes i de uppländska skogarna den 15 augusti 2004. Jag åkte dit med Linn och Frida en mörk kväll för att titta på kattungar i ett hus utanför Skogs-Tibble efter att jag sett en annons i UNT.

Vi hade svårt att hitta dit, men lyckades tillslut. Tjejerna skulle få välja en varsin katt eftersom vår tidigare katt Lukas hade råkat ut för en bilolycka och vi tvingades avliva honom den 15 oktober 2004 som tyvärr var på Fridas 10-årsdag.

041028-katterna.jpg

Felix och Maxi 28 oktober 2004.

Har svaga minnen av att vi parkerar i mörkret och sen hänvisas upp på övervåningen där alla kattungarna fanns. Linn fastnade för Maxi och Frida för Felix och då blev det ”deras” katt så att säga. Minns också att jag betalade en symbolisk summa för katterna.

Så kom Maxi till vårt hem och han har alltså följt mig hela vägen, fram till klockan 15.15 den 20 april 2018 då han fick somna in. Maxi drabbats av njursvikt som inte gick att behandla. Linn hann hem precis från England och fick ta farväl av ”sin” katt. Det har varit svåra dagar med Maxi, men samtidigt fick jag tid att säga farväl på det sätt som jag ville.

Maxi sept 2017

Maxi 6 september 2017

Anna som också stod Maxi nära under många år gjorde oss sällskap till Vetopia. Årets varmaste dag och solen sken. Inom mig var det overkligt och jag kunde inte ta in det som hände. Kämpade med att hålla ihop och liksom klara av det hela så gott det nu gick.

Veterinären var väldigt pedagogisk och berättade precis hur allt skulle gå till. Det blev mycket känslosamt. Tankarna inom mig var hela tiden att detta är det bästa för Maxi. Han får frid och slipper lida mer. Att Anna kom och var med var så fint. Det betydde väldigt mycket. Hon var ett stort stöd bara genom att vara på plats. Hon och Linn var med när han fick första sprutan, men sen gick även de ut. Det var verkligen klippan jag kunde luta mig emot.

Efteråt gick jag in och kramade om min älskade katt. Vi kramades och grät om vartannat.
Är helt tom nu. Svårt att sortera tankarna. Vet att livet har sin gång och att ingenting är för evigt, men ändå går det inte att vara förberedd när det väl sker.

Maxi nov 2017

Maxi 27 november 2017

Att Maxi skulle ryckas bort på det här sättet var liksom så oväntat för mig. Han fick ett långt liv och jag har många fina minnen av honom, men som sagt man är aldrig redo. Nu när jag sitter hemma kommer minnena och jag ser honom överallt.

Vi hade en speciell relation. Jag vet att alla kattägare säger så, men det kändes verkligen så. Han fanns alltid där när jag var ledsen och kände mig ensam. Det kändes som om han förstod mig på ett sätt som inga ord kan beskriva. Han var en sådan stor tröst för mig när jag hade det jobbigt och jag har alltid givit honom all den kärlek som jag har kunnat. Han har varit min klippa under många år och nu kommer han aldrig att titta på mig och komma och ”buffa” när jag sitter i soffan. Hans otroliga ögon och blick får jag aldrig mer möta. Det är oerhört svårt för mig att ta in.

170310_02.jpg

När jag fick beskedet i onsdags att han inte kunde behandlas, då brast någonting inom mig. Det gick inte att hejda tårarna och jag bara kramade om honom, länge länge. De två sista dagarna har varit både fina men jobbiga och då inte minst för Maxi. Han har kämpat och han gav oss det sista han kunde. Den näst sista natten i hans liv gosade vi massor och hann spann väldigt mycket. Jag pratade med honom mycket och det kändes så fint, men samtidigt väldigt overkligt att detta liksom skulle ta slut nu. Att jag aldrig mer skulle få lägga mitt huvud mot hans kropp och bara krama om honom. Går knappt att skriva detta. Det gör ont i mig.

Det kommer ta lång tid för mig att faktiskt förstå att Maxi är död. Vill så gärna tro att han kommer tillbaka och ändå finns omkring mig på något vis. Känslorna pendlar mellan intellektuell förståelse och en gråt som inte går att styra över.

Maxi o Maja mars 2018

Maja och Maxi 30 mars 2018.

Min stora tröst är att jag har Felix och Maja kvar. Två fina katter som också ger mig tröst när jag behöver det, bara genom deras personligheter och existens. Men utan Maxi blir det tomt och saknaden kommer att vara enorm.

Huset är fullt och stödet stort. Vi sörjer alla vår Maxi. Resten av familjens minnen av Maxi rör mig till tårar:

Maxi februari 2018

Vila i frid, Maxi!

Ett år senare

För ett år sedan drabbades Drottninggatan i Stockholm av ett terrordåd. Terrordådet i Stockholm som inleddes klockan 14:53 på eftermiddagen tog fem människors liv.

Offer2017_terror

Ebba, Chris, Maïlys, Lena och Marie dog för ett år sedan. Foto: TT/Privat/Trollhättan stad

En galning som jag inte ens vill nämna namnet på körde alltså med vilje ihjäl fem människor i islams namn. Hur är man funtad då? De blir alltfler i vårt land, som kan göra det mest fruktansvärda saker i islams namn och våra politiker gör inte mycket, även om det tillslut, när människor fick sätta livet till, äntligen agerar, även om det är alldeles för sent för offren på Drottninggatan i Stockholm.

Människor släpps in alltför lättvindigt utan bakgrundskontroll och vilka värden de står för. Sverige ska stå för inkludering och alla människors lika värde för dem som ställer upp på just detta. De som i islams namn vill annat, har ingenting här att göra. Islams radikala förespråkare har fått ett allt större fäste i Sverige och de styrande vågar inte sätta ner foten.

Idag finns det minst 2000 radikala islamistiska extremister i vårt land, mot några hundra för ett par år sedan. (Källa: Nyhetsmorgon intervju med Säpo-chefen Klas Friberg 7/4 -18)

Sverige är på helt fel väg. Jämför med hur det såg ut för 10 år sedan. Läs i media vad som händer och dra dina egna slutsatser. Människor vågar inte gå ut sent på kvällen i de stora städerna. De som av rädsla för att bli kallade rasister tiger still och inser inte att någonting nytt behöver komma till för att bryta denna för Sverige vansinniga utveckling. Många politiker anser jag blundar och fortsätter att stoppa huvudet i sanden. Alltfler svenskar vaknar och förhoppningsvis visar det sig tydligt den 9 september 2018. Hur det kommer att se ut om ytterligare 10 år vågar jag inte ens tänka på.

En själ som inte fick fortsätta leva på jorden är Ebba Stefansdotter Åkerlund, en då 11 årig tjej som fick sätta livet till för de snedvridna och sjuka tankarna som gärningsmannen hade. Elva år och hela livet framför sig!

Stiftelsen Svenska hjärtan har startats till Ebbas minne. Stiftelsen vill uppmuntra barn, ungdomar, lärare och ledare att skapa en bättre vardag för många, inte minst de som behandlas illa med mobbing, både fysiskt och psykiskt. Stiftelsen kommer att på årsdagen dela ut stipendier för att sätta ljus på de goda förebilderna.

Hennes pappa skriver så oerhört fint om sin dotter. Ett utdrag:

Jag tänker på dig varje vaken sekund min älskade dotter. Tills vi ses i himlen kommer mina tårar att ha bildat en sjö.

Maïlys Dereymaeker från Belgien blev bara 31 år gammal. Hon var mamma till en 1,5 år gammal pojke. Chris Bevington var brittisk medborgare, men bodde i Stockholm sedan tio år tillbaka. Han blev 41 år.

Lena Wahlberg från Ljungskile miste också livet i terrorattacken Hon var lokal ordförande för Amnesty och fick bli 69 år gammal. Marie Kide, 66 fick också sätta livet till. Hon jobbade politiskt för miljöpartiet  i Trollhättan.

Må de alla vila i frid och må deras minne idag ha betydelse för många själar runtomkring vår land.

Minnen av London

Ståtligt Lejon i Themsen 2012

Har inte varit i London på många år nu. Längtar tillbaka, men har inte riktigt haft orken att boka en resa för mig själv.

Mitt första besök i staden var 1997 och mitt sista 2012. London har jag en känsla av att ha bott i minst ett tidigare liv. För alltid när jag åker dit känner jag mig som hemma. Det är den enda stad där jag skulle kunna åka iväg med buss eller taxi och bara hoppa av någonstans utan att känna oro.

Älskar att gå i London. Bara vara. Så nu ska jag minnas tillbaka och berätta lite minnen om mina resor till denna fantastiska stad. Tyvärr har det bara blivit fyra besök för min del under detta liv. Men de finns starkt bevarade i mig och det känns som om jag varit där många gånger fler.

Fyra resor är på tok för lite men jag fnular på att boka en resa i år och samtidigt då passa på att åka till Bradford och hälsa på Linn och Jordan. Vi får se, men det lutar åt det i år.

London 1997 lunchmingel med Allan Karlsson
London 1997 lunchmingel med Allan Karlsson

Åkte för första gången till London i maj 1997 med jobbet. Jag var alltså 31 år innan jag upptäckte denna pärla till stad. Då var det främst en arbetsresa och vi besökte vår motsvarighet till stift som på engelska heter diocese.

Minns så väl hur förvånad jag var över att de på lunchen bjöd på vin och att det var servitörer som sprang runt och hällde upp så fort man druckit ur. Den ena snyggare än den andra.

En eftermiddag hade jag också med min motsvarighet till dataansvarig och då satte vi oss på en pub för att prata jobb! Hade aldrig hänt här hemma och när kvällningen var på intåg var jag halvdragen och ganska glad i hatten. Men då hade jag förnuftet att hejda mig så någon urspårning handlade det inte om.

Men redan då 1997 kände jag alltså att London har varit mitt hem någongång under mina alla liv. Allt var så självklart och jag liksom njöt av varje sekund även om ämnena i sig kunde tråka ut mig. Bara att liksom insupa atmosfären var stort för mig.

London i juni 2000 Camden
London 2000 Svenska kyrkan

Ändå tog det mer än tre år innan det var dags igen. I juni 2000 åkte jag till London med Anna och en väninna som hon tog med sig. För mig en resa som förstärkte min kärlek till staden.

En händelse minns jag speciellt och det var när jag och Anna var ute och gick och hamnade på ett kafé. Den känslan och det måendet jag då hade var underbart. Tänker tillbaka på just den stunden med mycket värme.

Gillade också när vi en kväll gick på en lokal pub. Sorlet och människorna var härligt att få ta del av.

Vi bodde hos Svenska kyrkan i London. Ett ganska påvert boende men det funkade bra. Väninnan såg vi knappt röken av, men det kanske var lika bra det… vi gick mycket, bland annat över Tower Bridge.

Odeon i London 9 juli 2010
David Bowies födelsehem 40 Stansfield Road, Brixton 9 juli 2010

Den 8-11 juli 2010 åkte jag och Frida till London. Det tog mig alltså 10 år innan nästa besök och jag tror detta beror på mycket turbulens i privatlivet.

Detta var nog min mest intensiva resa eftersom vi besökte väldigt många ställen. Bland annat David Bowies födelsehem i Brixton 40 Stansfield Road i stekande värme. Vi gick också på Odeon Marble Arch som öppnade redan 1928 då med annat namn och stängde 8 maj 2016.

Vi gick mycket och tittade vilket är min favoritsysselsättning när jag är i London. För tredje gången besökte jag Madame Tussaud och givetvis åkte vi till Camden Town. Deras loppisar överallt slår det mesta. Minns att det var väldigt varmt.

En fin resa med min yngsta dotter som jag bevarar i mitt hjärta.

London februari 2012 buss sightseeing
London Towern i februari 2012

Att åka till London i februari handlade mest om att det då var lågpris att komma dit. Det var kallt och ganska ogästvänligt och en kväll snöade det till och med. Resan gick tillsammans med Dubbel-L:en år 2012 och vi besökte bland annat Towern och åkte en frusen och kall bussightseeing genom stora delar av staden. Det var spännande och intressant även om jag nog hade fördragit den uppelevelsn några månader senare.

Vi gick mycket och passerade många kända landmärken. En annan rolig sak vi gjorde var att åka båt på Themsen. De introducerade mig för Primark och vi hittade aldrig en av Gordon Ramsays restauranger där vi hade beställt bord trots iärdigt letande en kväll.

Ett tråkigt minne är att Whitney Houston dog när vi var i London, men i det stora hela var det en härlig resa med både skratt och fina upplevelser.

Big Ben 10 februari 2012

Vad jag längtar tillbaka! Nu är det mer än 6 år sedan jag var där senast. Inte klokt egentligen hur fort tiden går.

Ska fanimej beställa en resa under 2018! Sanna mina ord!

Tillbakablickar från förr II

promenad_020223_04
23 februari 2002 – då var gubben i farten värre.

I morgon bloggar jag min sista text. Här kommer den sista av tillbakablickar och jag börjar med min yngsta son (som i morgon fyller 15 år):

Elias våren 2003Livets största gåva
Den 19 augusti 2002 är barnet beräknat. Idag är bebisen 12 veckor och 3 dagar gammalt. På ultraljudsbilden syns huvud, öron, fötter och armar väldigt tydligt. En fantastisk syn. Redan den 22 december kom svaret på testet:
Jag och min fru Anna skall bli föräldrar igen!

Första dagarna var nästan overkliga och chockartade, men ändå på ett positivt sätt. Att vi skulle bli föräldrar igen fanns liksom inte i någon som helst planering. Detta kan vi bara se som en stor gåva från Gud. Det finns en själ därute som vill komma till vår familj. Det är så stort och så ansvarsfyllt. En mäktig och underbar känsla.

Kul att läsa om vad familjen gjorde på nyårsafton 2001:
Vi åt laxfilé med hasselbackspotatis till nyårsmiddag. Det var väldigt gott och det bästa var att alla i familjen åt detta med största aptit. Efterrätt var gammeldags vaniljglass med hallon. Vickning på kvällen chips. För att hålla både mig och ungarna igång fram till tolv så spelade vi musik på hög nivå. Vi fick alla välja våra favoriter. Många hekto försvann under dessa timmar.

Annandag Jul 2001
På annandagen kom några av mina släktingar och hälsade på. Jag har ju inte så många på min sida som jag har kontakt med. Det var moster Inger med sin Christer, moster Berit och syrran med sina barn. Att Berit kom var jättekul, eftersom hon aldrig tidigare besökt mig och min familj. Vi bjöd på trerätters middag, med krustader (heter det så?) som var fyllda med räkstuvning som förrätt och fläskfilé & ris som huvudrätt och chokladpudding avslutade middagen. Jag åt Quorn istället för grisfläsket. Allt avslutades med kaffe och konfektyr… hehehe …vågar inte tänka på hur många kilo jag gått upp denna jul…
Vi hade det väldigt trevligt och vi skrattade mycket tillsammans.

Annandag Jul 2001
Krister, Frida, Berit och Inger en oförglömlig annandag jul 2001.

besokannandag_0112
Anna, syster Mona, Berit och Inger runt bordet på Månskensvägen 2001.

Så här med facit i hand blev denna dag väldigt speciell. Det var väldigt avslappnat och tankarna idag far efter att är det så här man kan ha det med en normal släkt vid sin sida? Ett kärt minne.

Sen läser jag om brytningen med min andliga mentor och hela den upplevelsen som jag hade med den själen under drygt 2 år. Var jag så egoistisk i mitt sätt att avslutet var nödvändigt? Det var jag nog, livet lär.

Men jag klarade inte av att gå vidare under 2002 utan jag “gick tillbaka” för att modet inte fanns där. Det var inte medvetet, men nu i backspegeln ser jag det. Jag valde “det destruktiva” eller hur man ska säga och inte “ljuset” för att jag helt enkelt inte kunde för mitt stora ego. Egot vann den gången. Det finns så många texter från den här tiden där mitt ego styr orden. Idag ser jag det tydligt.

Hemsida 2002
Så här såg min hemsida ut 2002.

Fagerudd sommaren 2002
En fantastisk vecka i Fagerudd sommaren 2002.

Kärleken till min familj fanns där hela tiden. Kärleken till Anna på det sätt som jag trodde det skulle vara fanns också där. Jag försökte verkligen med de redskap jag då hade. Stick av sorg och tankar på att kanske hade jag kunnat gjort annorlunda,  men idag vet jag att det inte var möjligt och det är en livssorg som jag alltid kommer att bära med mig. Redskapen inom mig var begränsade och som sagt mitt ego var för stort för att klara av det hela vägen så att säga.

Island maj 2002
Personalresa till Island 2002 är ett fint minne.

Vi går alla igenom det som är bäst för oss, även om vi inte kan se det då det pågår. Idag gäller det att vara i nuet och se framåt. Göra det bästa av det som finns inom en. Inom mig idag är jag otroligt ödmjuk inför det jag var med om under de här åren.

Allt betyder något. Ingenting är bortkastat.