Etikettarkiv: meningen

Det finns en mening…

Fika

Sätt dig ner en stund, lyssna på vad jag har att säga dig! Ta koppen med kaffe. Jag vet, den saknar ”öron” och det är ett jädra otyg. Men vänta en stund dårå tills det svalnat lite. Hoppas kakorna är ok, enkla havrekakor men ack så goda.

Det finns en mening med att inte ha allt planerat. Det finns en mening med att bara vara i nuet och inte ha så stora åthävor just nu av aktiviteter och göranden. Det är en tid av att sluta sig för att förstå.

Ibland ska man stanna upp. Förstå ett och annat och vad man gör här på jorden. Inte rusa iväg och aktivera sig hela tiden för att slippa lära känna sig själv på djupet. Jag vet, det är läskigt och obehagligt men tiden är inne nu att ta sig själv på allvar. Inte fly genom att döva eller hela tiden distrahera sig med annat.

Sitt ner. Nollställ tankarna. Bara andas. Följ det som kommer även om det tar timmar.

Det finns en mening med allt. Att uppleva motsatsen gör vi alla. Ibland kanske meningen bara är att sitta ner och inte göra någonting. Hetsa iväg och inte vara sig själv, lyssna på andra och komma så långt ifrån den man egentligen är. Är det meningen med livet?

Trösten är att det aldrig är försent. Det kan fördröjas och känslan av att ha förlorat är chimärt och något som går över. Vi kan aldrig förlora för alltid. Vi får alltid nya chanser. Både en tröst och skräck i min värld. Visst, saker och ting kan ta så mycket längre tid, vi kan uppleva smärta och glädje på vägen. Men tillslut kommer vi rätt och vägen är den stora lärdomen. Det finns inget mål, inget slut. Vi fortsätter för alltid och för evigt.

Det finns inget helvete. Helvetet är här på jorden i så fall eftersom vi känner så mycket blandade känslor. Jorden med dess svängningar och låga vibrationer är tungt att leva i. Tänker inte mer knäppa någon på näsan och säga att så här är det. Detta är min bild och min känsla över hur allt är.

Vad är det värsta som kan hända? Att vi får leva några år till i en värld som vi tror är den enda som existerar? Att begränsa sig så mycket att tro på ett enda medvetande som dör. Vår kropp, vårt skal dör, men medvetandet tar sig vidare. Detta med medvetandet finns ständigt i mina tankar. Ibland är jag tillfreds med det jag känner men ibland skrämmer det mig väldeliga. Att vi alla är ett, ett enda stort medvetande kan få det att svindla rejält inom mig. Det är nog mitt Ego som kämpar för sin ensamrätt och överlevnad till den lilla bit som just nu är mitt egna medvetande.

Vad är det värsta som kan hända? Det finns en mening… …långt större och mer otrolig än vi ens kan föreställa oss med de redskap vi fått här på jorden. Be mig inte att förklara mig, för det kan jag inte utan det är bara min känsla och det jag känner.

När jag får tänka fritt och låter tankarna fara iväg, då blir orden på det här viset.

Annonser

Åtta år av förändring

I år är det åtta år sedan jag skilde mig från Anna. I början var det tufft och väldigt jobbigt för mig. För en skilsmässa är i min värld ett misslyckande. Folk får säga vad de vill, men man går in i ett sådant förbund för att leva tillsammans livet ut. Det lovar man varandra och när det inte lyckas, då är det för mig ett misslyckande och någonting som alltid, mer eller mindre, finns inom mig, fast numera på ett intellektuellt och inte känslomässigt plan. För idag gör det inte längre ont att leva. Idag så är jag vidare och kanske jag åter en dag kan hitta någon att dela mitt liv med?

Familjen är viktig för mig och visst sjuttsingen är det ett misslyckande, men alternativen fanns inte för oss. Vi skulle gå isär förr eller senare, just för att vi både skulle komma vidare i livet. Hade vi hållit ihop så hade ingen av oss blivit lyckliga. Den vetskapen har faktiskt gjort saker och ting lättare för mig, även om jag har haft perioder av självömkan och en rädsla att bära själv.

2015-03-30

Åtta år har snart gått och faktiskt så har såren läkts med tiden. Såren över att inte lyckas och såren att jag betedde mig som jag gjorde. Därför är det idag underbart att vi samarbetar så fint gällande våra barn och hjälper varandra när det behövs. För mig är det en stor tillfredsställelse att vi har kommit dithän.

Vi ska ju till och med i november gå på Madonna tillsammans och det hade, åtminstone för mig, varit otänkbart för några år sedan.

Tiden läker saker och ting. Åtminstone när det gäller min skilsmässa. Anna har för mig blivit en väldigt viktig person på ett annat sätt än när vi var gifta. Hon finns genuint och djupt i mitt hjärta och hon är väldigt viktig för mig fortfarande och kommer så alltid att vara. Fast nu på ett helt annat sätt, som mor till våra barn och som en god vän.

Denna påskvecka så ska jag jobba två dagar. Då går Elias till sin mor och bor hos henne. Det är så skönt att vi kan göra på det viset. Sen så kommer han tillbaka till mig igen för ett par dagar, innan det är dags för det sedvanliga skiftet i umgängesfabriken. Både jag och Anna har jobbat för att vi ska ha det här förhållandet som vi har idag. Det har inte varit lätt alla gånger, men idag så känner jag att det fungerar bra.

2015-03-30

Det finns en anledning till allt. Det är min övertygelse att saker och ting inte bara händer av en slump. Tanken på slumpen är för mig än värre och mer grym, att allt bara händer, utan urskiljning. Den tanken gör mig rädd och orolig.

Saker och ting måste ha en mening och ingår i det som är livets skola. För tror jag inte på det, då är det lika bra att lägga ner. Påverka mitt liv, det kan jag också inom vissa ramar. De stora stolparna, de finns där och mot de målen går vi alla, men vi kan få en svårare eller lättare väg dit, det är min tro och övertygelse. För att överleva.

Vi har våra val och just när det gäller min familj och barnen, så har jag försökt att se till deras bästa och lägga bort mitt eget ego. Har inte lyckats alla gånger, men intentionen har alltid varit att lägga mina egna behov åt sidan och fokusera på mina barn. Vissa saker har tagit år för mig att klara av, men jag har aldrig givit upp. I detta så har jag straffat mig i många år, kanske för att just slippa ta ansvar, men jag känner nu att jag äntligen har kommit förbi vissa saker som var väldigt svåra för mig att inse. En del tycker väl att det är förmätet att uttrycka att man är stolt över sig själv? Men så känner jag nu när jag försöker titta på mig själv utan att döma, som jag alltid gjort tidigare.

Familjen är för mig det absolut viktigaste. Min historia förstärker den känslan och vetskapen inom mig att aldrig ge upp. Synen av barnen har hjälpt mig många gånger att orka. Hade jag inte dem, då hade jag tappat taget för länge sedan. De håller mig kvar och de får mig att kämpa och vilja lite till.

Åtta år av förändring i det eviga livet.

Mörkare tider

2014-09-23

Höstdagjämningen har passerats. Vi går mot mörkare tider och löven byter sakta men säkert färg, för att tillslut falla av helt.

De finns de som gillar hösten. För mig är det en årstid av avsked och förändring i negativ bemärkelse. Det blir kallare, mörkare och gråare. I det ser jag inte mycket som är positivt.

2014-09-23

Det blåste hårt igår. När jag var på väg hem från affären och apoteket (tog en annan väg än när jag gick dit) såg jag att ett träd hade brutits av och ramlat över gångvägen.

2014-09-23

Starka krafter i rörelse. Fick gå vid sidan om och var på vippen att snubbla. Slog givetvis i den onda fotleden.

Torrbloggning måhända, men det gäller att få dagarna att gå. Då blir det lite extra bloggning och kanske är vissa poster just bara torrt och fnöskigt.

Vuxen – en dokumentär om drömmar, ånger och livet

Hamnade framför en mycket intressant dokumentär Vuxen av regissören Shahriyar Latifzadeh. Om livet, om det blev som man trodde och om att leva i nuet.

Han intervjuar äldre människor, alla är över 80 år förutom en, och flera av dem lever verkligen i nuet och livsgnistan finns fortfarande kvar hos dem i allra högsta grad.

Det finns något fint, om än aningen naivt över filmen där frågan om meningen med livet återkommer hela tiden. Familj och barn nämner många som meningen med livet, vilket regissören till viss del under filmen ifrågasätter och inte riktigt förstår.

Shahriyar Latifzadeh ifrågasätter som sagt var de svar han får, att livet inte blev som det var tänkt och att svaret ofta är att livet beror på en själv. Man måste ta tag i sitt eget liv och göra ändringen själv. Ingen annan lever ditt liv.

Disktrasan som luktar illa är gammal, men jag är inte gammal.

Jag är äldre än många säger en av seniorerna, men jag är inte gammal. Kanske är ett sådant förhållningssätt ett sätt att hålla sig ung och vital i sinnet, att försonas med åren och att undvika bitterhet och hela tiden leva i framtiden och inte i nuet.

Skärmdump från filmen
85-åriga Bibi Langer, en av seniorerna som var med i dokumentären. 

Jag tror att ni ljuger – Latifzadeh tänkte tanken många gånger under inspelningen av filmen. Kan man vara så nöjd med livet som dessa seniorer är? Naivt, eller? Hans farmor var bitter och han är livrädd att bli som henne.

När han träffar en kvinna som är obotligt sjuk i cancer så bränner filmen till. Hon berättar att hon köpt presenter till sitt barn tills barnet är vuxen och blir 20 år. Våga älska mer, stressa mindre och våga öppna dig mot andra människor mycket mer är hennes råd till oss som får leva vidare.

Meningen med livet är att alltid ha ett mål att uppnå varje dag – Shahriyar Latifzadeh pappa som också säger till sin son att skaffa barn, för att det ger en motivation att leva.

Barn ger motivation och det måste jag säga var det bästa orden i hela filmen. Barnen motiverar mig verkligen till att gå upp varje dag och inte tappa fotfästet. Barnen ger verkligen motivation till livet.

Livet är inte självklart – man får vara glad att man har det.

Relaterat
Vuxen på SVT Play

Nej, jag förstår verkligen inte…

Nej, jag förstår verkligen inte meningen med allt detta. Verkligen inte. Mina egna odds försämras hela tiden, men jag kan inte annat än vara uppriktig emot mig själv, även om jag ingenting förstår längre. Kanske har jag aldrig förstått.

Han var rostfärgad – en mörkt bärnstensaktig färgton med lite rött i – och oerhört vacker. Han tycktes blänka och kläderna var långa med ett vackert fall. Ärmarna föll ner över hans händer, men när han lyfte upp armarna tycktes de långa ärmarna glida tillbaka så graciöst, som om han var en del av honom själv.

Olika falla ödets lott och just detta förstår jag ingenting av. Så oerhört olika som känslorna är hos oss själar. Utmaningarna, egona, och den absoluta rättvisan. Och när? Nej, jag förstår verkligen inte detta längre.

En del får gåvor och verkar slippa ångesten och bara lever på och så totalt distanserade från det egna djupet. Hur ens förmår de? Har jag varit där en gång? Eller är jag än längre tillbaka i känslokedjan?

Nej, jag förstår verkligen inte vad som är meningen och inte meningen. Det bara rörs ihop och jag har ingen som helst förmåga att sortera. Ångest är det enda svar jag får.

Ni må förstå att jag försöker. Bara vara, agera eller både ock. Allt med samma resultat. Ångestriden och ledsenhet.

Änglar, finns dom? Är de fallna runt mig?