Etikettarkiv: memoarer

Carl-Gustaf berättar

Att skryta om sig själv – titta vad bra jag är! Dom flesta snackar om sin taskiga barndom och hur fattigt och jäkligt dom haft det. Jag har ju inte haft det särskilt fattigt eller så…

Carl-Gustaf Lindstedt biografi från 1990Carl-Gustaf Lindstedt (1921-1992) var aldrig intresserad av att skriva sina memoarer. Men vännen Börje Nyberg (1920-2005) fick göra det och därför gavs boken “Carl-Gustaf berättar” ut 1990.

Föräldrarna Ernst och Vendela Lindstedt flyttade till Kungsholmen i Stockholm 1910. Uppfostran var strängt religiös och barnen fick aldrig vistas ute efter klockan sex på kvällarna. Helgerna var vikta för bibelläsning och psalmsång.

De öppnade en blomsteraffär på Kungsholmen och den 24 februari 1921 så föddes Carl-Gustaf som var yngst av fem syskon.

Hans far var en hjälpsam och generös själ, vilket visade sig bland annat i att han hjälpte vräkta familjen i det tuffa 20-talet för att ha någonstans att bo. Han hyrde lokaler där familjerna fick bo gratis under tiden de sökte riktiga hem.

Carl-Gustaf fick hjälpa till i föräldrarnas blomsteraffär vid tidig ålder. Ibland gick familjen på revy och bio och det var där intresset för buskis och film odlades hos Carl-Gustaf. Inspiration fick han från Bob Hope, Red Skelton och framförallt Jack Benny till crazyn som han uttrycker det.

Carl-Gustaf gick med i Unga Örnar på pappans inrådan. Pappan var övertygad socialdemokrat så det valet var liksom självklart. Göra honnör, vara hjälpsam och vara en god kamrat ingick i uppgifterna. Och att vara socialdemokrat. (;-)

Det som drog för Carl-Gustaf var dock att få vara med i teatergruppen Unga Röster. För att inte få stryk och bli mobbad i skolan så blev han en av klassens clowner och lustigkurrar. Ett klassisk knep för att slippa få stryk. Han var bra på brottning och var till och med i ett juniormästerskap för Djurgården. Fast det han var allra bäst på var att cykla. Han blev tävlingscyklist under flera år och vann flera priser.

Hans mamma dog 1932, när han bara var 11 år. Det var ett hårt slag för Carl-Gustaf och inte blev det bättre av att de andra i släkten tvingade upp honom på sjukhuset för att se henne när hon hade dött. Barndomen och uppväxten på Kungsholmen var ändå till stora delar positiv.

Teaterskola hade han inte råd med utan han ägnade sig åt revysketcher och uppträdde på klubbar och fester. Han träffade sin livskamrat Tullü på Nalen 1940 och tre år senare gifte de sig. De fick tre barn tillsammans, där Pierre Lindstedt gått i sin fars fotspår…

Karriären tog fart 1942 med Tre Knas som var en slags crazytrio som for land och rike runt. De blev kända fort och faktiskt ett begrepp i nöjesbranschen. 1946 så började Tre Knas att samarbeta med Casinogänget. Första revyn hette Den ridderliga flugan och ensemblen innehöll bland annat Arne Källerud (1913-1981), Gösta Bernhard och Stig Bergendorff tillsammans med Carl-Gustaf själv. Han blev kvar i sex år på Casinoteatern.

Han berättar med värme om sin bästa vän genom åren Gus Dahlström (1906 – 1989). En fin och generös människa som med sin varma humor också privat gladde sin omgivning.

I boken berättas det också om kontraktsbråk och de inte så vackra sidorna av yrket. Bråk och begränsningar, stridsyxor som visserligen grävdes ner med tiden men som aldrig helt täcktes så att säga.

I mitten på 1950-talet så började Carl-Gustaf att jobba för Sveriges Radio. Tillsammans med Arne Källerud så gjorde de stor succé med “Räkna med bråk” som blev en långkörare i radion och en scenversion gjordes för folkparkerna. De turnerade med denna show i landet och det var fulla hus överallt. Stor succé under tre års tid.

1957 så köpte sig Carl-Gustaf tillsammans med Arne Källerud sin egna teater för den facila summan av 30.000 kronor. De var trötta på Casino (som de jobbade för igen) och deras snålhet och brist uppskattning, även via lönekuvertet gjorde att de slutade. De blev teaterdirektörer och startade Nöjeskatten. Den stora succén kom efter ett par år och en som började hos Carl-Gustaf var Barbro “Lill-Babs” Svensson som var med i flera uppsättningar.

Rune Moberg (1912-1999) var medförfattare och skrev och stod för huvuddelen av allt material. Nöjeskatten fungerade i fem år. Samarbetet började efter den tiden att knaka i fogarna. Vänskapen höll i sig mellan Carl-Gustaf och Arne Källerud genom åren, men de jobbade aldrig mer tillsammans på en scen efter Nöjeskatten.

Jag tror jag kan skryta med att jag har varit med i alla dåliga filmer som gjordes under 1940-50-talen.

Carl-Gustaf Lindstedt var under den här perioden med överallt och var då som mest produktivast i filmsammanhang. Sammanlagt så gjorde han 80 roller på TV eller film, allt enligt IMDB. Han fick en guldbagge för rollen i Harry Munter 1969.

Filmen Mannen på taket från 1976 är väl en av de mest kända där Carl-Gustaf Lindstedt spelar kommissarie Beck. Det blev en hyllad film och den vann priser i flera länder.

När det gäller teatern så berättar han i boken om Casinorevyn som återuppstod 1973 och de spelade för fulla hus i sex år. Carl-Gustaf hade då börjat att tröttna på upplägget och fick ett erbjudande om att spela i “Spanska flugan” på Vasateatern som blev en megasuccé med hela 438 föreställningar. Även “Min käre man”“Leva loppan” och “Inte nu älskling” blev långkörare vilket gjorde att han var vid teatern i flera år på 1980-talet.

Han beskriver sig själv som en arbetsnarkoman. 1988 så blev det för mycket. Han föll ihop på stan och blev för första gången i sin karriär tvungen att ställa in en föreställning. Det var då, fyra år före sin död, som han förstod att han inte var odödlig. Men han har aldrig varit rädd och som han säger i boken “Jag tror inte på döden”.

Hans fru Tullü har varit Carl-Gustafs stora idol genom livet. Han tackar henne för allt och för sin karriär. Thor Modéen var den stora filmidolen. Dirch Passer, Lars Ekborg och Jan Malmsjö var tre andra favoriter hos Carl-Gustaf.

Carl-Gustaf Lindstedt som Primus Svensson i Babels Hus

Att läsa den här boken om Carl-Gustaf Lindstedt var intressant. Den är enkelt skriven och i jagform. En del saker lämnar han ute helt och det visar väl vilken bred och lång karriär han hade. Men den är intressant just för att det är Carl-Gustaf Lindstedt det handlar om.

För mig så gjorde han ett stort intryck i den allvarliga rollen som Primus Svensson i Babels Hus (1981). Om den fina rolltolkningen sägs det ingenting om i boken…

Som fotnot måste jag nämna orden kinesa, barrolin och vederkvickelse. De hör man inte så ofta numera, men i denna bok finns de med.

Carl-Gustaf Lindstedt avled den 16 januari 1992 i sviterna efter en hjärtattack. Han blev 70 år gammal.

Relaterat
Intervju med Carl-Gustaf Lindstedt 1991

Myrorna vigdes in på nytt

Johan stod i kassan när jag på lunchen tog en sväng förbi Myrorna i Uppsala. De hade idag nyinvigning efter den stora vattenläckan i höstas! Mycket folk och god stämning!

2015-01-23 Myrorna Uppsala

Tre böcker för 48 spänn! Billigt värre och eftersom det var invigning så fick man en på köpet så att säga. Memoarer är min melodi, så nu har jag en liten hög på kö.

Håller just nu på med Gudinnan – Marilyn Monroes hemliga liv som jag fick av Johan i julklapp! Ett par kapitel åt gången orkar jag med, men det är så mycket bättre än tidigare, då jag inte läste på nästan ett helt år!

gudinnan

Denna bok är intressant eftersom den är tjock som sjuttsingen och verkligen på ett djuplodat sätt avhandlar Marilyn Monroes liv. Har väl läst en åtta kapitel och redan har jag stött på saker som var helt nya för mig! Bland annat om hennes psykiska mående och att en del troligtvis funnits i släkten i tidigare generationer.

Det var så roligt att se Johan i butiken. Han var trevlig mot kunderna, fixade problem i kassan och kändes så naturlig i sin arbetsroll. Jag hoppas så att han får stanna kvar. Han har jobb till i sommar på Myrorna, sen är framtiden oviss för grabben.

Idag firar jag med pukor och trumpeter inom mig! Det ljuder och far och energierna har vänt tillbaka igen. Ellet is in da house!!

Jag är Ozzy (2010)

ozzy_2009

Det var min yngsta dotter som fick mig att läsa Jag är Ozzy. För sanningen att säga, så var jag väl inte så nyfiken på Ozzy Osbourne. För mig så var han en ointressant galning som spelar hårdrock och som bet huvudet av en fladdermus samt känd som den sluddrande zombien i TV-serien The Osbournes.

Jag har ändrat uppfattning efter att ha läst boken. Det är inget litterärt mästerverk detta men det är en bok som får mig att skratta högt och länge. Det händer mycket sällan kan jag säga när jag läser en bok. Det är också allvarliga episoder i boken som han med stort hjärta berättar om. Han skriver boken på ett väldigt underhållande sätt tillsammans med medförfattaren Chris Ayres.

Han berättar bland annat om när han slog igenom med Black Sabbath och ville spela upp resultatet för sin pappa och han inte förstod någonting:

Men jag blev skitledsen. Det har alltid känt som att jag svikit min pappa. Inte på grund av nåt han sagt. Utan för att jag var ett misslyckande i skolan, för att jag inte kunde läsa och skriva ordentligt, för att jag åkt i fängelse och för att jag fått sparken från alla dom där fabriksjobben.

Han var livrädd för nykterheten under långa perioder och tog det mesta som går att ta. Att han överlevde och idag sedan några år är helt ren, är inget annat än ett mirakel, för läser man den här boken så nämns ord som dyngrak väldigt många gånger och ändå så säger han i boken:

Det roliga är att jag inte ens gillar smaken av sprit. Bara om det är utblandat med fruktjuice eller något annat sockrigt. Det var alltid känslan jag var ute efter. Jag menar, då och då kunde jag njuta av en pint. Men jag gick inte till puben för att dricka, jag gick dit för att bli helt jävla väck.

Boken är full av dråpliga situationer där jag bara inte kan låta bli att skratta. Som när Ozzys första fru bjuder kyrkoherden på kaka…. tror hon…. vilket senare visar sig vara Ozzys egna haschkaka! Han är helt övertygad om att han tagit livet av kyrkoherden och jag kan inte sluta skratta. Prästen är borta i dagar och Ozzy är beredd att gå till polisen och erkänna… ja, det låter ju hemskt men det blir väldigt dråpligt när han berättar det med sina egna ord.

Hans livs kärlek och räddare, som han säger själv, är ju nuvarande frun Sharon. Om henne pratar han innerligt och det gäller även hans barn. Man kan ju tro att han är våldsam och galen på många sätt och vis, men i slutet av boken så skriver han bland annat:

Grejen är att jag aldrig trott på fejder. Missförstå mig rätt: jag har varit arg på folk. Väldigt arg – på folk som Patrick Meehan, eller den där advokaten som försökte fakturera mig för en öl, eller Bob Daisley. Men jag hatar dom inte. Och jag önskar dom inget illa. Jag tycker hat bara är ett jävla slöseri med tid och energi. Vad får man ut av det? Ingenting. Jag försöker inte låtsas som att jag är ärkeängeln Gabriel här. Jag tycker bara att om man är förbannad på nån, kalla honom eller henne för rövhål, släpp ut allting, och gå vidare. Det är inte som att livet är långt direkt.

Men boken har också som sagt allvarliga sidor, speciellt när han berättar om bandmedlemmen som dog i en flygolycka och Sharons kamp mot cancern.

Det var en intressant och rolig stund tillsammans med Ozzy Osbourne.

Bloggar i samma ämne
Rockumentary – Jag är Ozzy
mejan – Jag är Ozzy
Maria Nova – Jag är Ozzy
Törnebohms Hotspot – Jag är Ozzy
Malin Johansson – skriver mycket, läser mer – Jag är Ozzy, Ozzy Osbourne

Läs även andra bloggares åsikter om Ozzy Osbourne, självbiografi, memoarer, rockstjärna, The Osbournes, bokrecension, Sharon Osbourne, Black Sabbath, Jag är Ozzy, intressant?

Keith & jag (2010)

Keith & jag (2010)

Det första jag vill säga om boken Keith & jag är att den är väldigt bra skriven. Det är mycket väl balanserad mellan fakta och mer känslomässiga berättelser. Sen också detta att växla två livshistorier i varje kapitel är ett ovanligt lyckat koncept.

Keith Cederholm blir ju rikskänd sommaren 1984 när Jan Guillou genom sitt TV-program lyckas få till en resning för det uppmärksammade mordbranden som han blivit dömd för. Cederholm frias helt, men tyvärr så är han märkt för all framtid trots frikännandet bland många människor och livet far illa fram med honom. Den 28 augusti 2010 så dör Cederholm efter många års kamp mot cancer vilket då gör den här bokens framtid oviss eftersom Ingrid Carlqvist nu står ensam med allt material.

Carlqvist jobbar själv med boken och resultatet blir väldigt bra tycker jag och kapitlen om hennes eget liv fängslar mig väldigt mycket. Hon berättar om sitt liv på ett mycket öppet och generöst sätt. Om sin längtan efter barn, om sin brors tragiska död och om hennes kamp för oskyldigt dömda och sin relation till sin mor och far.

När hon berättar om sin mor och hur hon blir sjukare och sjukare i sin demens så blir det känslosamt. Hon hamnar tillslut på ett vårdhem och när Ingrid och en vän tömmer sin mors lägenhet och hittar dikter som hon skrivit då går inte tårarna att stoppa. Dikten hon skrivit till sin älskade dotter finns med i boken:

Låt mig få älska
Jag vill känna värme
Den värme som bör finnas mellan
oss människor.
Värme som likt solen tinar upp själen
Och kan få mig att lysa och le.
Så hel är min kärlek till Dig min älskade dotter
att jag inget högre önskar än att alltid vara
förenad med Dig i livets alla skeden.
Ingen kan som Du få mig att leva upp och åter
hoppas på att glädjen och skrattet skall
befria mig från det håglösa.

Så otroligt fin kärleksförklaring. När hon ytterligare några år måste flytta återigen så kryper orden och ledsenheten långt in i mig också som läsare:

Dagen när mamma ska flytta är fasansfull. Hon ser helt skräckslagen ut när de sätter henne i en rullstol och lyfter upp henne i en färdtjänstbuss. Jag kramar mamma och hoppas att hon förstår något av allt det positiva jag säger om Lussebäcksgården.

När vi kommer fram har hon kissat på sig där hon suttit ensam och ledsen i bussen. Jag vill slå någon, jag vill ha någon att skylla allt detta smärtsamma på, jag vill skydda min mamma från fler hemska upplevelser, men det enda jag kan göra är att gråta.

Några veckor senare så går hon över till “Andra sidan” med Ingrids ord:

Mamma, du får gå. Tomas väntar på dig…

Jag sitter med tårarna när jag skriver detta för att jag blir så berörd. Fantastiska ord!

Detta är en väldigt bra bok om två människoöden som gick åt helt olika håll och ytterligare en styrka med boken är att den inte bara ser allt i svart eller vitt utan beskriver verkligheten såsom den är. Rekommenderas!

Mer om boken:

Länkar i samma ämne
Ingrid Carlqvist – Kanonrecension i Sydsvenskan!
Ann-Mari’s blog – Keith och Jag av Ingrid Carlqvist, bokrecension
Pelle Billing – Keith & jag
Ramona Fransson – “Keith & jag” en berättelse om brott och straff…

Läs även andra bloggares åsikter om Ingrid Carlqvist, självbiografi, memoarer, journalist, Keith Cederholm, bokrecension, rättsröta, utanförskap, Jan Guillou, Keith & jag, intressant?

“En kvinna med det håret kan väl aldrig tas på allvar” (2010)

elisabethoglund_sjalvbiografi

En självbiografi av journalisten och konstnären Elisabet Höglund med namnet “En kvinna med det håret kan väl aldrig tas på allvar” gav mig många tankar. Att duga, att alltid framstå korrekt och att bära huvudet högt. Det är både positivt och negativt tycker jag. För det känns som om hon aldrig får vila ifrån sig själv och de krav hon ställer på sig själv. Samtidigt så har hon en härlig integritet och en moraliskt kompass som få orkar leva upp till.

En uppväxt med obefintlig fysisk kontakt och en mor som inte tycker om en sätter givetvis spår. Att ständigt känna skuld, dåligt samvete och ha otillräcklighetskänslor mot en mor som dessutom säger att det var en olyckshändelse att man föddes, det skapar inga bra förutsättningar.

Fadern söp och vetskapen om vad som komma skall när han kom hem efter en blöt kväll skapar mångårig otrygghet som hos en del aldrig går att reparera.

Höglunds berättelse om sin barndom är rak och utan krusiduller. Sen måste jag erkänna att jag tappar lite intresse när hon berättar om sin cykelkarriär i detaljer och vissa av de reportage hon var ute på. Fast det svänger ånyo lite senare i boken när hon i passionerade ord berättar om sin tid på Västgöta-Demokraten där hon stannade i sju år:

Under mina nattpass fick jag nästan en orgasmliknande upplevelse, när de våta tidningarna sprutade fram ur pressarna för att prydligt lägga sig till rätta i högar på tryckerigolvet. Därefter bands de ihop i olika stora paket, kastades in i bilar och transporterades till prenumeranterna. Denna mäktiga känsla kunde vi uppleva natt efter natt.

Då är man hängiven sitt jobb…

Hon berättar också om den dåliga stämningen på Aktuellt när hon jobbade där i mitten på 80-talet. 1987 så sökte hon sig till Rapport och hon uttrycker det som så att det var som att gå från helvetet till paradiset:

På Rapport så kände jag mig välkommen och uppskattad. Kollegor och chefer hade stora förväntningar på mig. Alla var snälla vänliga och trevliga.

Att arbeta på Rapport var som att känna sig hemma. På Aktuellt hade jag känt mig som en främling, trots att jag hade blivit värvad dit. På Rapport trivdes jag från första dagen…

Hon har också retat gallfebern på många makthavare genom åren för att hon inte väjer för någonting och frågan är inte om Stig Malms agerande tar priset. I början på 90-talet så avslöjade Höglund de olagliga skatteaffärer som Stig Malm sysslade med. Detta glömde aldrig Malm, för åtta år senare, i mars 2001, så stötte de ihop efter en TV-inspelning och då agerande den gamla fackföreningsledaren på ett märkligt sätt. Höglund hälsade på honom men Malms ögon svartnade och han skrek åt henne:

Dig skulle jag vilja strypa! Du har förstört mitt liv genom din förföljelse av mig! Du har inte bara skadat mig utan i ännu högre grad min mor, som har tvingats leva med allt ditt elaka förtal.

Han fortsatte att skälla och gapa på Höglund och många runtomkring undrade vad som pågick och tillslut så ilsknade även Höglund till:

Stig Malm, jag har inte förföljt eller trakasserat dig mera än vad jag har gjort med någon annan. Jag har bedrivit en sedvanlig granskning av dig som makthavare precis på samma sätt som jag har granskat andra makthavare.

Givetvis så blev det löpsedel av detta "”Rapports Elisabet Höglund: Stig Malm ville strypa mig”

Hon berättar om kollegor på både Rapport och Aktuellt. Hon återkommer flera gånger till Eva Hamilton (idag chef på SVT) och påtalar hur lätt hon har haft det för att nå den position hon har idag. Manegen har varit krattad för henne och tyvärr tycker jag en uns av bitterhet slår igenom i Höglunds ord om detta:

Man måste kunna spela spelet också. Det kunde Eva, men det kunde inte jag.

Ibland uppfattar jag henne som sagt var som lättkränkt och väldigt rädd för kritik, även om jag kan förstå det mesta. Det hon har med sig från barndomen slår givetvis igenom, medvetet eller omedvetet i vuxen ålder. Boken tar också upp hennes upplevelser av Lets Dance samt rabaldret kring hennes medverkan i Förkväll. Hon berättar också om på det märkliga sätt som hon träffade sin livs kärlek.

Hon berättar också öppet om sina ätstörningar och sina självmordsplaner. Fast det som berör mig allra mest i boken är när hon berättar om sin dödsångest. I de orden har vi många beröringspunkter och här väjer hon inte för det jobbiga en millimeter. Starkt skrivet! Sammantaget är det en bra bok. Hon blandar friskt även om hon fokuserar allra mest på karriären.

Länkar i samma ämne 
Cinnamon – “En kvinna med det håret kan väl aldrig tas på allvar”
Second Opinion – Elisabet Höglund: Tar man för sig i media så får man tillbaka det

Läs även andra bloggares åsikter om Elisabet Höglund, självbiografi, memoarer, journalist, Lets Dance, bokrecension, Förkväll, Stig Malm, Eva Hamilton, "En kvinna med det håret kan väl aldrig tas på allvar", intressant?