Etikettarkiv: medvetenhet

Oljud, sprängskalle & nyval

night television tv video

Photo by Tookapic on Pexels.com

Sprängskalle och ganska låg. Orkade bara halva dagen och höll på att somna på bussen på vägen hem. Två timmars sömn på eftermiddagen.

Medvetenheten är min räddning. Tålamodet mitt hopp och acceptansen det som gör att inget kommer att fastna en längre tid. Det måste jag tro.

En granne håller på med någonting sedan i lördags. Oljudet är så pass högt att man blir irriterad av det surrande som pågår till och från under flera timmar. Låter som en humla som går på speed. Det är ingen borr utan låter mer som putsning av något slag. Irriterad blir jag i alla fall alltmer över att grannen inte ens pratade med oss, de som bor närmast, om vad som komma skulle. Då hade jag haft mer acceptans över oljudet. En annan granne skriker VAKNA!! massor av gånger vid 4-tiden och den som vaknar, det är jag!! Tröttsamma grannar…

Ulf Kristersson ska försöka bilda en ny regering. Lycka till säger jag bara! Det kommer att misslyckas eftersom ingen vill ändra sig och läget är lika låst som tidigare. Vänstersidan är i klar minoritet i dagens riksdag, men det vågar inte högersidan utnyttja. SD ignoreras fortfarande och i och med det kommer ingenting att hända. En liten minoritetsregering är också svårt att tro på, vem ska passivt stödja en sådan under fyra år? Något nytt tror jag ingen kommer att acceptera. Men med dagens ynkryggar och fegisar vet man inte.

Nyval kommer bara att gynna SD, därför måste en lösning ske. Men jag är tveksam till att någonting nytt kommer att hända under de veckor som kommer.

Annonser

Garderobsord & sorg

gladpask2018

Påsken för min del är en påskmiddag på påskafton hemma hos Anna och Tofflan. För övrigt går helgen obemärkt förbi, men visst tänker jag på Jesus och hur vi idag tolkar hans gärningar på den tiden det begav sig.

Människor kan vara förfördelade, illa behandlade och ha ett agg mot någon. Det är helt ok att vara arg, grinig och jag vet inte vad, men när det drabbar någon annan helt oförskyllt då surnar jag till. Det var på vippen till ett verbalt slagsmål eftersom jag bara inte kan vara tyst när en för övrigt så kallat mogen själ beter sig på ett helt irrationellt sätt. Tycker inte om när människor medveten vill jävlas med andra utan anledning. Det där medvetna, att trycka till och liksom inte ha täckning för det, det gör mig heligt arg.

På jobbet har vi ett bokbord där man får ta med sig en bok om man hittar någonting intressant. Ska väl vara ärlig med att säga att jag aldrig tidigare tagit någon bok från det bordet eftersom jag liksom inte riktigt gått igång på innehållet. Men häromdagen hajade jag till när titeln ”Välkommen in i min garderob” slog emot mig. Än mer intresserad blev jag när jag läste mer: ”En självbiografisk berättelse om att vara gay och kristen. För hur är det att vara frikykligt kristen och leva i en samkönad relation? Att vilja vara en del av kyrkan som låtsas att han inte finns?”

Boken är skriven av Anton Lundholm som är utbildad teolog och född 1984. Har börjat läsa och boken är väldigt intressant med min egna historia i bagaget som bög och intresserad av andligheten. Boken är utgiven av Boförlaget Libris.

Har haft stora problem med att läsa böcker sista åren. Har inte orkat igenom ett par som nu bara ligger och väntar. Får se hur det blir med denna, om ämnet kan vara så pass intressant att jag orkar? Men det klart, kommer jag inte igenom en bok som handlar om katter, då vete fåglarna. Jag ska testa i alla fall eftersom kyrkans syn på homosexuella är någonting som har förändrats till det bättre under åren och då pratar jag främst om Svenska kyrkan.

Min syster ringde häromdagen och hade ett mycket tråkigt besked. Hennes 7-åriga katt Morris hade dött! Han var hur pigg som helst ena dagen och sen den andra hade han problem med andningen. Hon väntar på obduktionsresultatet för att få veta vad det var som hände. Hos veterinären när de skulle söva honom orkade han inte mer utan avled. Det är så tragiskt det hela.

Var kattvakt åt Morris några gånger och minns hans gosighet och hur fin han var. Vi hann få en liten form av relation och jag ser honom framför mig när jag öppnar dörren för att ge honom mat. Alltid när han hade ätit gosade vi en liten stund.

Morris 2017

Tänk vad fort det kan gå. Det gäller verkligen att njuta i nuet och visa sin uppskattning mot dem som ligger när ens hjärta. Vila i frid, kära Morris!

Omöjlig ekvation

Min son är kittet just nu som håller ihop mig. Jobbet har en del i det också, även om jag där inte orkar fullt ut. Är återigen präglad av ganska tuffa utmaningar, främst psykiskt men även kroppsligt. Min oförmåga att sluta äta ger mig varningar i kroppen, som jag vet att bara jag kan förändra genom att ta tag i kosten.

Men jag har inte orken! Den finns inte där. Den ork jag har räcker inte till för allt jag måste göra med mig själv. I detta kan jag inte heller ta hjälp mer än att prata av mig och älta och det har jag ingen lust att lägga på andra något mer.

Natten som var plågade mig väldigt. Kroppsliga symtom som jag måste ta på allvar. Det vet jag för annars kommer det att bli än värre. Att bli äldre märks alltmer i kroppen och min träning höll tillbaka en del tidigare. Både motionen och kosten måste tillbaka in i mitt liv. Måste är ett ord som skapar kraftig oro.

En ekvation som jag har svårt att få ihop just nu. Ett rullande hjul som aldrig saktar in. Liknelserna far i skallen på mig och oron förlamar. Ibland är medvetenheten ens värsta fiende, samtidigt som den vissa gånger räddar livet på mig.

Ibland fastnar jag i bitterhet och förtvivlan. Varför allt detta i ett enda liv? Hur jävlig var jag egentligen tidigare? Allt hänger ihop över många liv och i det är jag totalt med på noterna, men ibland känns det lik förbannat bara så omöjligt det hela och allt kämpande gör mig helt slut.

Det är ju detta som är livet! Det som pågår just nu!!

Fågelholk för en havsörn

Måndag mitt i juni. Drygt mitt i juni! Allvarligt, vart tar tiden vägen? Vara här och nu är totalt misslyckat i min värld. För jag kommer på mig hela tiden med att vafan, nu är det den dagen osv… som om de aldrig ska komma men helt plötsligt så är man där och ibland har de även passerat.

Vart tar tiden, vägen? När man dör finns det ingen tid sägs det. Riktigt hur det fungerar orkar jag inte ens försöka tänka på. Allt sker samtidigt säger en del och då ser jag ut som en fågelholk så stor att en havsörn skulle få plats i den. Allt sker samtidigt? OK? Har allt alltså redan hänt och handlar det bara om fokus och vad man väljer att uppleva?

Havsörn
Foto: Hangsna/WikiMedia Commons

Som sagt, fågelholk för en havsörn direkt när jag ens försöker begripa detta med tiden och vad det egentligen är och om det bara är påhittat.

I morse var jag tröttlund. Hade oerhört svårt att komma upp och göra morgonrutinerna. Hela kroppen och knoppen skrek samtidigt. Urless och trött på allt.

Samma frustration som följt mig länge. Trött på att vara så trött i perioder. Min sociala situation som jag inte ens orkar ta upp återigen.

Tanken blir mörk men inte så pass att jag blir destruktiv mer än med glass. Tycker inte om den jag har blivit och har väldigt svårt att förändra det. Sociala rädslor och detta med att inte duga vid de försök som gjorts för att odla nya kontakter gör att jag inte kommer någonstans. Bränd ett flertal gånger och sen har mitt eget beteende skrämt bort människor. Mörka tankar.

Jag sitter där jag sitter av egen förskyllan. Det går inte att skylla på andra för att mitt liv ser ut som det gör idag. Men på något konstigt sätt går det ändå och jag fokuserar nu på jobbet och mina katter samt de veckor som Elias är hos mig. Sista två dagarna har jag varit helt slut och inte ens orkat tänka tanken på att försöka med någonting utöver det basala. När jag kom hem från jobbet idag somnade jag nästan direkt och sov i en timme! Orkar inte planera semester heller och midsommarhelgen är tom. Orkar inte!

Orkar inte ens med värmen. Jag som tidigare älskade värme, kan inte ens nu vara ute när det är mer än 23-24 grader. Inte klokt egentligen, men en arbetskamrat säger att det kan vara en effekt av utmattningen. Jag vet inte vad som är vad längre.

Positiva Harry..förlåt Jerry har talat igen!

Min medvetenhet är inte alltid bra för mig. Ibland skulle det vara bättre om jag inget visste om saker och ting. Ibland känns det som om mitt liv bara består av gnäll och tandagnisslan.

Uppdateringar & självömkan

Ibland blir det inte som man tänkt sig. En hel dag blir totalt annorlunda. Igår på jobbet så fick en medarbetare akuta dataproblem. Det gick inte att göra på annat sätt än att återställa hela hybriddatorn från grunden och börja om.

2016-04-08

Just detta är en del av mitt jobb. Att ta hand om akuta problem med datorer och smartphones, så det är inget märkligt egentligen. Men igår så tog det sådan tid med ständiga uppdateringar. Microsoft är verkligen kungar på uppdateringar och allt som allt var det närmare 200 stycken. Är det klokt det? Går det inte att få ihop allt i servicepack när det är så många?

2016-04-08

Självömkansångorna ligger starka omkring mig. Att ta på sig en omöjlig illröd märklig mössa är ett sätt att en kort stund fly bort, eller? Problemet är just nu att jag tycker så mycket synd om mig själv (och jag är medveten om det dessutom) vilket gör att dylika bilder inte alls är omöjliga.

Madonna i bakgrunden undrar väl om det slagit runt helt hos gubben… kanske kan Benny ändra tänket hos gubben idag?

För idag blir det nämligen livsstilsmässa i stan med bland annat en storseans tillsammans med Benny Rosenqvist. Spännande eftersom jag varit nyfiken på honom en längre tid. Läst några böcker av honom som stegrat nyfikenheten.

Har tappat lusten att springa också… men jag ska tvinga mig ut om en liten stund, det är just detta som är skillnaden mot att låta sig besegras helt. Att tvinga sig ut.. måste och tvingerier, precis som det ska vara…. NOT!

Medvetenheten gör att hälften är vunnet

Det är JAG själv som är min största fiende. Det är JAG själv som tänker elakt och negativt om mig själv. Som TROR en massa och till och med på ett undermedvetet plan förutsätter det värsta, för att det liksom är utgångsläget som jag i paradoxen känner igen och tror mig “behärska”.

Ingenting kunde vara mer fel.

Det är just detta som är gamla tankemönster. Där JAG lurar mig själv i att tro att tryggheten ligger i det som jag känner igen, oavsett hur negativt och destruktivt det är för mig. Det är inte ens medvetet många gånger.

Det är så svårt när det blir skarpt läge för mig att även i praktiken förstå detta. Förra veckan var hemsk. Gamla tankar och idéer poppade helt plötsligt upp i skallen på mig igen. Jag blev så förvirrad några dagar och visste inte hur jag skulle ta mig ur allt detta.

Låta allt bero. Andas och bara vara.

För det går över. Tankarna minskar och att inte agera eller göra någonting överilat, det är mitt svar på allt detta som virvlar inom mig. Starka känslor och svar på dem att jag är värdelös, liten och svag. Precis som jag alltid tänkt tidigare och dessutom så flyr jag när jag känner för mycket och inte har kontroll på känslorna.

Att känna på riktigt har för mig varit det allra svåraste. Utan skydd och vägar att fly till. Det är ok att känna alla känslorna. Trots kraftig ångest och beteende som jag inte är stolt över, så är jag ändå medveten om det som sker och då är hälften vunnet. Låta allt bero. Andas och bara vara. Det går över.

Det är JAG själv som är min största fiende till utveckling. Det vet jag ju. Och ändå så blev jag nu så rubbad i mina känslor, att jag under några dagar tappade allt. Det kändes i alla fall så och jag var förtvivlad ett kort tag. Men att låta allt bara komma och sen stå ut oavsett utan att göra något destruktivt. Det är så tufft, men det fungerar. För mig är ju löpningen guld värt.

Vad är alternativet? Vad är det värsta som kan hända? När alternativen att supa eller hoppa framför tåget är någonting som jag dyrt och heligt lovat mig själv att aldrig ta till, vad är då alternativet? Vad är då det värsta som kan hända?

Det gör ont ett litet tag och sen tonar det ut… om man låter det göra ont. Pratar med sig själv och frågar sig själv vad detta står för. Inte försöker fly och göra allt för att slippa känna även det jobbiga för då minskar det onda, sakta men säkert. För det är JAG som är min största fiende, inte du eller någon annan. Jag har makten i mitt liv, ingen annan.

Sen att jag återigen hamnar i samma känsloscener i det här livet, det är en stor lärdom i det som för mig är väldigt tufft att inse. Men jag kämpar med det… och någonting har jag lärt, det vet jag. För det så försöker jag klappa mig själv på axeln. Nu har jag dessutom tagit tjuren vid hornet i en känslomässig sak och varit så jävla ärlig jag bara kan… det vet jag är det bästa och det gör att inga vägar bort i lögnernas alléer är möjliga. Vet att det kommer att känns skönt på sikt.