Etikettarkiv: medveten vila

Förmiddagspromenad, Earth Hour & sommartid

25 mars 2017 Förmiddagspromenad

Fem kilometer och 6 551 steg senare sitter jag återigen i min numera gamla och ihopsjunkna soffa. Förmiddagspromenaderna är den enda riktigt fasta rutin jag har idag. Den ger mig kraft och energi.

25 mars 2017 Bygga bo

Försöker nollställa mig och bara gå, men ibland fastnar en tanke. Att flytta, “bygga nytt bo” och byta miljö tänker jag en hel del på. Är ganska trött på det ställe där jag är idag och det beror egentligen inte på boendet och platsen i sig, utan det är yttre omständigheter som stör mig alltmer.

Earth Hour ikväll mellan kl 20:30-21:30. Jag stänger ner och mediterar för mig själv. Utan att ha någon i familjen på plats blir det lite annorlunda med denna manifestation. Har liksom ingen att prata med om varför detta genomförs varje år. Men jag ska göra mitt bästa för att genomföra en “medveten vila” under denna timme.

Äntligen dags för sommartid! Klockan 02:00 i natt ska klockan ställas fram en timme, vilket kommer att innebära än ljusare kvällar! Yes!

Annonser

Frustrerad & helt slut

Besviken och trött på mig själv. Frustrerad och helt slut i både kropp och knopp. Känns nästan som bakslag, men jag vet att jag inte ska tänka på det viset. Det finns lärdomar i allt och att vilja men inte kunna allt, det skapar både ångest och frustration i mig, vilket i sig hur paradoxalt det än kan låta är ett bra tecken, även om det känns precis tvärtom.

24 februari 2017 Norra Luthagen

Åkte dubbla bussar för att besöka Clabbe och Inger i fredags. Blev nästan chockad över all bebyggelse i Norra Luthagen. Har nog inte varit där på en 4-5 år och det såg helt annorlunda ut.

24 februari 2017 Norra Luthagen

Tidigare var det bara en stor äng där det nu står massor av hus. Det finns till och med ett nytt torg med en flera olika affärer. Det var nog lite väl länge sedan som jag hälsade på Clabbe och Inger…

24 februari 2017 Ikoner

De bjöd på lunch och fika. Vi pratade i ett par timmar och det var väldigt roligt att träffa dem båda.

När jag skulle hem tog jag mig en promenad så att jag slapp att åka två bussar för att komma hem. Överskattade nog min förmåga för jag var helt slut efter detta, men hade ändå svårt att komma till ro. Tror att det blev lite för mycket intryck och sådant för mig.

24 februari 2017 Maxi

Helt plötsligt så har Maxi börjat sova på Majas sovplats. Det har nu pågått under några dagar. Märkligt att han nu väljer den platsen efter att helt ha ignorerat den tidigare. Han är söt i alla fall där han ligger och snusar.

25 februari 2017 Collage barndomen

Frida överraskade mig totalt när hon skickade detta collage till mig. Det är bilder på mig, min mamma och syrran under min barndom. Många tankar och känslor väcker collaget. Blir väldigt varm om hjärtat över att Frida gjorde detta till mig.

På förmiddagen igår hade jag tänkt att ta mig en promenad, men orkade inte riktigt. Det blev en kort sväng eftersom krafterna helt enkelt inte fanns där. Tror att äventyret i fredags tog mer på mig än vad jag ville inse. Somnade och sov ett par timmar och vaknade av att syrran ringde på dörren.

Hon ringde mig tidigare och ville träffas. Hon kom hit och hade med sig tulpaner, semlor och ett gott humör. Vi pratade länge och hjärnan min gick på högvarv ännu en dag. Nya intryck och känslorna for åt alla håll.

Tror som sagt att jag har kört på lite för hårt de sista dagarna. Varit social i flera dagar i sträck, vilket gjort att jag har svårt att hejda mig och då kommer upp i varv när jag känner mig bättre. Lurar liksom mig själv.

Vill mer än jag orkar och har väldigt svårt med balansen. Att inte bara köra på nu när jag mår bättre och hjärnan liksom har “vaknat till” igen behärskar jag inte. Det är så svårt att hålla igen och jag blir ledsen och frustrerad på mig själv. Tror mig orka mer än jag gör. Har börjat få problem att sova längre perioder på nätterna sedan några dagar, vilket troligtvis beror på att hjärnan är mer aktiv än i början då den var helt utslagen.

Det bästa nu är att vara själv och tanken är att jag inte ska träffa någon idag. Vara ensam och bara ta det lugnt, för i morgon måndag ska jag ut och åka buss igen för att ta mig till jobbet och där ha ett möte om hur det blir fortsättningsvis. Inför detta är jag ganska nervös av flera olika anledningar.

Idag har jag redan hunnit att ta mig en förmiddagslur.  Det är frustrerande att inte ha den kraft som fanns där för ett år sedan.

Äventyr med sol & blå himmel

En förvirrad men ändå nyttig upplevelse var terapin. Inte för att det var ett bakslag, mer för att… …det kanske är annat jag behöver just nu… terapeuten skulle ta kontakt med mitt jobb för att prata om detta. Träning i att bara vara kanske?

Hade jag ork efteråt skulle jag gå till mammas grav. Det hade jag bestämt mig för. Ett uns av tvekan men jag ändrade mig snabbt när jag tittade upp mot den klarblåa himlen. Vilket väder!

Inte går det fort när jag är ute och spatserar. Men, och det är en av mina stora lärdomar, det behöver inte gå fort! Vad hade jag att passa? Sen orkade jag inte heller för den delen att pinna på som jag brukar.

17 februari 2017 Mammas grav

17 februari 2017 Mammas grav

En röd ros blev det till mor. Köpte också ett ljus och tände med den ask som jag tvingades köpa för femman jämt. Att ha en tändsticksask eller tändare liggandes i innerfickan är inget jag har numera. Det var annat på den tiden då jag rökte, men det giftet slutade jag med redan 1992, åtminstone i nyktert tillstånd. Allt har sin tid.

17 februari 2017 Mammas grav

Det var ingen idé att göra vårfint, de gamla växterna fick sitta kvar vilket gjorde att de nu ser lite vilt ut vid mammas och morfars symboliska gravplats.

Men det kan få se ut så ett tag tycker jag. Hur många gånger har det inte varit tomt och ostädat eftersom jag inte orkat gå upp så ofta som jag behövt? Ja, jag pratar i detta enbart om mig själv eftersom, vad jag vet, inga andra besöker dem.

Idag är jag glad att gravplatsen finns kvar, även om jag har haft mina dubier under åren. Platsen må vara symbolisk, men den ger mig ändå kraft på något vis att besöka.

17 februari 2017 Uppsala domkyrka

Vädret gjorde det extra gynnsamt att fotografera bland annat Uppsala domkyrka på min lilla utflykt.

17 februari 2017 Uppsala domkyrka

Extra gynnsamt är det också just nu att få med domkyrkan på håll eftersom grönskan inte har kommit än och lägger sig i vägen. Så det blev några foton från olika platser på Sveriges tredje högsta byggnad, som ståtar med 118,7 meter. Endast slagen av Turning Torso (190 m) och Kista Torn (120 m).

17 februari 2017 Uppsala slott

På väg mot centralstationen så passerade jag också Uppsala slott. Eftersom träden är nakna gick det att få hyfsade bilder på slottet som började byggas redan i mitten på 1500-talet.

17 februari 2017 Solen

Hade det inte varit för solen och den klarblåa himlen hade jag inte vågat mig ut på detta äventyr. Solen gör sitt till. Är en solälskare av rang och hade jag råd skulle jag helt klart bo på sydligare breddgrader den del av året då vintern härjar i vårt land.

17 februari 2017 Uppsala slott

Bjuder på en bild till på slottet. Visst, träden är i vägen men på sommaren ser man väldigt lite av byggnaden därifrån jag tog bilden.

Vågar inte längre ta ut någonting i förskott. Vågar inte tro för mycket. Men igår kändes det riktigt bra, åtminstone på förmiddagen och tills jag kom hem. Vill tro det i alla fall, måste tro det. Andas in och bara vara i nuet. Tänk att jag haft så svårt att verkligen på riktigt klara av det. Vara i nuet. Här och nu. Tänk vad jag har bedragit mig under åren. Idag ser jag det som en överlevnadsinstinkt, för att slippa känna och riskera smärta. Men det blir ju så paradoxalt när jag tänker på där jag är idag och vilken smärta det givit mig.

Under eftermiddagen låg jag i princip hela tiden och efter en stund somnade jag. Vaknade två timmar senare och var ändå trött. Det säger väl något om att det är en bit kvar. Samtidigt har jag haft svårt att sova ordentlig på natten nu under två nätter. Hur konstigt det än kan låta kanske det ändå är ett tecken på att hjärnan vill lite mera nu? Men hur fan hittar jag balansen i det utan att återgå till det gamla? Till torktumlaren i huvudet som tillslut fick kortslutning. Medveten vila, än mer? Träna och försöka, om och om igen. Det är så svårt för mig detta. Istället för terapi så kanske det är en lärare i detta jag behöver?

Idag får jag hjälp av Anna med att montera Elias TV-möbel. Det har jag svårt för i vanliga fall och nu är det stört omöjligt. Hon fixar det säkert på en halvtimme om inte mindre. Tofflan kommer också med vilket gläder mig.

Det som hände & händer

(Känner att jag nu orkar och vill berätta lite mer om min nuvarande “resa”. I december förra året gick det inte längre. Depression- med utmattningssyndrom blev diagnosen och nu drygt två månader senare är jag fortfarande sjukskriven, men hoppet finns där, åtminstone vissa dagar, och det ger mig kraft att inte ge upp. Tröttheten och det dåliga närminnet plågar mig fortfarande och hur framtiden ser ut vet jag inte idag.)

Karin Adelsköld intervjuades om sin utbrändhet häromdagen. Det var flera saker som jag själv kunde relatera till, som till exempel detta med tid och minne.

Hon berättade bland annat om att de senaste två åren är svarta för henne, vilket fick mig att fundera bakåt. Vad minns jag egentligen och vad är antaganden? Hon hade en dag ingen aning om var hon befann sig.

För mig var det en lång tid av kamp där jag kämpade mig till jobbet och på något vis klarade av dagen. Men en dag gick det bara inte… själv minns jag inte så mycket av den första tiden heller nu så här drygt två månader senare.

16 februari 2017 Fågelholk
Vid min promenadväg låg en fågelholk och vilade.

Det var en mörk tid för mig. Första månaden är väldigt vag. Julafton vet jag inte hur jag klarade av, men det gjorde jag i alla fall. En mörk tid som höll i sig till slutet av januari. Någonting inom mig slog på bromsen den där fredagen i december förra året. Hade jag fortsatt som om ingenting hade hänt ytterligare en tid, så hade jag nog hamnat i än värre läge där även jag kanske hade haft två helt svarta år bakom mig.

Varje förmiddag tar jag mig ut på en promenad. Jag går en speciell slinga med några få variationer beroende på dagsform. De två sista dagarna så har mitt minne vaknat till över händelser på vissa av de platser jag går förbi. Så var det inte tidigare.

Sorg, ledsenhet men även tacksamhet kommer över mig när jag ser barnen i mitt inre springa i skogen, åka nerför backen eller tanken på att här gick jag och Anna när vi gjorde det och det. De minnena har liksom aktiverats nu på något vis. Däremot så minns jag inte vad jag gjorde för en stund sedan…

Tillbaka till Adelsköld och hennes två svarta år. För mig har medvetandet och tiden alltid varit konstigt och ibland tror jag att galenskapen ligger nära. Vissa saker minns jag med hjälp av de bilder som jag tar överallt och alltid. Idag är jag väldigt tacksam för det. Resorna till Israel och Malmö minns jag bäst genom bilderna som det är idag.

15 februari 2017 Trädfällning
De fäller träd i förorten.

Misslyckandeaspekten gör att det har varit svårt att skriva om min egen diagnos. Har knappt orkat tänka kring detta och än mindre blogga om det, även om jag försökt vissa dagar.

15 februari 2017 Trädfällning
Försöker komma ut vid 9-tiden på fm för min förmiddagspromenad.

Mitt första försök med terapi fungerade helt enkelt inte eftersom hjärnan inte hängde med. Någonstans känner jag att terapi är en bra form för mig och i morgon ska jag göra ett nytt försök. För det är inte bara utmattning jag drabbats av utan det var fler saker som gjorde att det brast. Idag ser jag det som att det blev en sak för mycket. Mina strategier och affirmationer klarade inte av det helt enkelt. Jag stöp rakt ner i mörkret.

170215_03
Det går sakta, men jag går nästan 5 km när jag är klar med morgonpromenaden.

Har inte velat skriva om det som hänt. Känner så igen Adelskölds ord om misslyckande och för mig finns det ytterligare en dimension i detta eftersom jag mått dåligt tidigare i det här livet. Då visserligen inte utbränd på det sättet som jag är nu utan då handlade de mer om att jag inte kunde hantera mina känslor utan hjälp. Känslor som var instängda i över 30 år.

16 februari 2017 Trädfällning
Några träd sparade de i alla fall.

Det har varit en sådan jävla lång och jobbig process i det här livet för mig. Det är jättejobbigt att inte vara en stabil och solid själ. Nu när jag mer är medveten om orsakerna den här gången är det svårt att se det positiva med det som hänt mig, även om jag vet att det finns en anledning till att det tog stopp för mig i december förra året.

Saker och ting händer bara inte. Det finns en mening med det som vi är med om. Fy fan vad jag hatar den vetskapen ibland!

16 februari 2017 Trädfällning
Virke till kommunen.

Har så lätt att bara se det negativa och fokusera på att jag nu ser ut som en Michelingubbe igen med de problem som det medför i min kropp. De verktygen som jag hade gällande kosten och motionen klarade jag inte av att ha kvar när det handlade om att överleva överhuvudtaget. Nu slår jag på mig själv igen för det, när jag istället ska vara tacksam för att allt inte är svart utan att det finns ljuspunkter. Att jag vill leva vidare, trots det som hänt.

16 februari 2017 Trädfällning
En ståtlig tall sparade de. Eller ryker den vid ett senare tillfälle, tro?

Skräckslagen för att tappa kontrollen över mig själv och mitt medvetande. Nu börjar jag nog må bättre när andra känslor kommer över mig. Men närminnet är dåligt och frågan är om det någonsin blir helt bra? Min läkare säger ju det men att det tar tid. Lång tid.

Vet också att hjärnan behöver vila. Trådarna måste få läka utan en massa stress och energier som påverkar negativt. Att titta på det där ljuset är väldigt svårt för mig. Ljuset som jag tänder för att meditera kring. Titta bara på lågan och gör ingenting annat. Medveten vila är så svårt.

Vissa dagar mår jag bättre och vissa sämre. Är så förundrad över detta med måendet eftersom jag inte riktigt vet varför det skiftar så. En del av de bloggposter som jag ändå orkat skriva under denna tid känns idag som om någon annan skrivit. Det är en märklig känsla.

Det är precis som om minsta ansträngning får åverkningar på något sätt och varje dag sover jag middag och då pratar vi timmar. Gör jag inte det så orkar jag knappt laga middag.

Fast jag försöker vara tacksam över att jag är där jag är ändå. Det hade kunnat vara ännu värre. Som två svarta år då minnet är helt borta.

Medveten vila

Medveten vila

Har funderat mycket på detta med medveten vila. Inte vila utan medveten vila. Detta beror på orden jag läste på bloggen Eva Svärd Mrs Excalibur och posten med namnet Medveten vila för återhämtning. Tycker hon beskriver det så bra.

Har tidigare inte tänkt på skillnaden och hur viktigt det är för hjärnan att få denna medvetna vila, utan distraktioner av någonting. Att bara vara hemma så att säga men ändå distrahera sig för att man är rädd för tystnaden gör att återhämtningen tar längre tid.

Ha på TV:n i bakgrunden, lyssna förstrött på musik och att göra saker omedvetet gör alltså att återhämtningen tar längre tid. Klarar man av att fokusera på någonting som t ex ett tänt ljus eller vad det nu är, får hjärnan mer vila än om man inte är medveten i sin vila.

För mig är detta svårt, men jag har nu mer aktivt försökt att tänka på medveten vila. Jag tänder ett ljus och tittar på det. Försöker rensa tankarna och bara koncentrerar mig på ljusets låga. Det är svårt som sagt och klarar jag några minuter så är det bra. Ibland fokuserar jag på någonting annat och försöker stanna i det.

Ibland sitter jag ner, blundar och låter tankarna flyga iväg. Förstår nu att det inte riktigt är medveten vila, men det är ändå någonting som ger mig mer lugn och ro. Det måste vara tyst omkring mig då och kommer t ex en katt funkar det inte.

Har varit så rädd för tankarna. För det som kommer om jag inte distraherar mig själv. Alltid ha någonting omkring mig i form av ljud och väsen har liksom blivit någonting självklart samtidigt som det skett omedvetet för att rädslan styrt. Det resulterade i att hjärnan tillslut fick nog och inte klarade mer av intryck när det i höstas fick vågskålen att tippa över i total förlamning.

Detta är en viktig nyckel tror jag. Att lära sig att medvetet vila utan distraktioner så att hjärnan får möjlighet att återhämta sig. På riktigt. Ibland behöver det sättas ord på det som egentligen vore en självklarhet och för det tackar jag Eva Svärd och hennes ord.