Etikettarkiv: medvetande

Åldrande & bättre på jobbet

Trädet Resecentrum

Vid Resecentrum står detta stora träd just nu naket och bara väntar på värmen. Bilden togs igår när jag satt i solen och väntade på bussen. Innan hade jag varit på lunch med goda vännen Clabbe.

Det blev en kort arbetsdag eftersom jag före lunchen träffade C för andra gången. Hon är bra och jag har förtroende för henne när vi kryssar mellan mina delpersonligheter enligt psykosyntesens idealmodeller.

180411_02

Det är inte ofta jag fångar alla tre katterna på samma kort. Här sover de ganska nära varandra i soffan.

Tyvärr börjar Maxi visa oroande tendenser som indikerar på att han inte mår riktigt bra. Jag ska avvakta lite till innan jag tar honom till veterinären, men det skrämmer mig väldigt mycket eftersom jag då inte riktigt vet vad som kommer att hända med honom. Så länge han äter, kurrar och inte dra sig undan avvaktar jag, men han har smalnat av en del och så för jag för mig att han dricker mer vatten än vanligt. Tycker också att han är sävligare och mer trött än tidigare. Allt går liksom lite sakta, men jag ser inte att det är fel på balansen eller att han verkar konstig. Är lite orolig för att det är saker som det inte går att göra så mycket åt. Han fyller 14 år den 15 augusti.

Förmiddagsfika ute 12 aptil 2018

Vi har haft några riktigt fina dagar nu. För andra dagen i rad blev det utefika både vid förmiddagsfikat och lunchen. I solen värmde det på riktigt fint. Vi var inte så många som vågade ut, men både Eva och Mats gjorde mig sällskap.

12 april 2018 Eva i solen

Hon kommer att bli en av mina närmaste arbetskamrater på den ena halvan av min tjänst. Det handlar om administration och flera olika system som vi ska ta hand om tillsammans. Personalsituationen på jobbet har ändrats under våren och flera problem måste lösas. Måste säga att saker och ting börjar komma ”på plats” på ett riktigt bra sätt och jag trivs bättre än på flera år. Visst kan det vara jobbigt att tänka för mycket på allt som kommer till och att ansvaret ökar, men samtidigt jobbar vi så bra tillsammans i den administrativa gruppen där chefen varit så stöttande, att det också stimulerar mig och gör att jag vill göra det bästa jag kan för att få allt att funka utifrån det jag kan påverka. Får man förtroende, ansvar och pushning från sin chef som jag inte upplevt tidigare, då växer jag. Då vill jag dra mitt strå till stacken helt enkelt så gott jag nu kan.

Mitt medvetande har förändrats och kanske är det inte något som jag ska grubbla över. Att jag åldras samtidigt som jag klarar av att vara i nuet på ett litet annat sätt är nog de största anledningarna. Ibland skrämmer det mig, men lika ofta är det på ett sätt skönt att inte riktigt vara ”med” på samma sätt som förr. Vet inte riktigt hur jag ska förklara det på något annat sätt och nej, det handlar inte om demens eller att jag börjar bli än mer virrig än vanligt.

Förkyld och snorig har gjort att Elias inte gått i skolan den här veckan. Han är hos sin mamma och vi får se om han orkar ta sig till mig i morgon eller om det blir i helgen. En mamma som ändrade siffror igår och som jag ska fira på söndag. En riktig femetta om du frågar mig! (;-)

Annonser

Regnbågen på vardagsrumsbordet

Regnbåge i bordet

Fick mig att fundera en del, när denna regnbåge dök upp på vardagsrumsbordet.

Hur mycket jag än försöker frigöra mig fastnade orden från tonåren i mig. Agerandet och handlandet när jag var liten frös fast. Folk får säga vad det vill om mitt livslånga ältande gällande vem jag är och kanske är en del av processen i just detta att släppa alla hjärnspöken på vad jag TROR att andra tycker om mig.

Denna regnbåge som fanns på vardagsrumsbordet och boken ”Välkommen in i min garderob” har fått tankarna återigen att bli djupa gällande min egen sexualitet, eller om jag ska vara ärlig idag avsaknad av sexualitet och den längtan jag har efter ömhet från en man. I natt vaknade jag och kunde inte somna om. Hade en ångest som inte ville släppa. Har svårt att skriva om detta.

När jag växte upp väjde jag och lyssnade bara på allt det negativa om att vara bög. Tog till mig det minsta lilla förflugna ord av skolkamrater och tog det som en bekräftelse på att det var något fel på mig. Gömde mig och var livrädd för att bli ”avslöjad”. Det var nästan en daglig kamp att vara så ”normal” som möjligt.

Har skrivit tidigare om vart jag tror detta kommer ifrån. Då när jag var 6 år fick jag veta hur fel det var att vara nyfiken på andra killar. De vuxnas frånvaro av ansvar gentemot en värnlös pojke satte spår i ett helt liv. Också det att min annars kärleksfulla mamma inte försvarade mig utan gapade med min pappa.

Sen förstärktes det av min pappas hållning under uppväxten och jag hatade mig själv för de känslor jag hade gentemot andra killar. Tankarna på hur jag tänkte då finns kvar inom mig, även om jag idag på ett plan accepterat mig själv fullt ut. Har fortfarande svårt att formulera orden på det jag känner. Är mest orolig för vad andra ska tycka i perioder, även om jag vet att ingen bryr sig.

Att tycka om mig själv så pass mycket och stå för den jag är sitter hårt åt. Passager av att spela intresserad av kvinnor har många gånger funnits i mig. Att spela och inte vara ärlig, ens mot mig själv. För att jag har velat slippa blickarna och de tankar jag tror att andra har om homosexuella.

Jag har accepterat den jag är, men ändå inte.

Hela mitt medvetande med alla dess känslor har under lång tid förändrats, till allt mer av självacceptans, men det har tagit mycket lång tid. Det svart-vita har följt mig länge och då handlar det inte bara om mina egna innersta känslor gällande sexualiteten. Det har varit så lätt att inte behöva problematisera utan bara följa med strömmen, trots att det gjort mig illa. Så många taggar fick fäste i mig och efter nattens ångest kring min längtan undrar jag om inte några fortfarande sitter där.

ryssland_gay.jpg

Det var jobbigt för mig att läsa om Anton Lundholms problematiserande om att vara gay och kristen och hans kamp för att acceptera sig själv fullt ut. Skammen, smärtan och kampen känner jag så väl igen.

För mig är det jättesvårt att göra mig tillgänglig eller ens visa att jag är intresserad av en kille. Egentligen vet jag inte varför jag fortfarande är så rädd. Det finns ingenting att försvara eller frukta. Den enda jag fruktar är mig själv och mina tankar.

Varför bryr jag mig så mycket om vad andra ska tro och tycka om att jag är homosexuell? Det har alltid varit så, att jag inte klarat av att stå för den jag är. För rädslan att bli avvisad igen. Inte vara någonting värd för någon. Tittad på och att människor ska äcklas av mig. Mina egna projiceringar dominerar i detta.

Kanske har det inte med min sexuella läggning att göra utan är mer ett existentiell känsla som fastnat i mig, men där läggningen blivit en fix låsning för mig.

De minor som smällt på vägen gör att jag är passiv idag. Vågar inte utmana och söka kontakt med någon kille. Gömmer mig även om jag på en direkt fråga skulle säga som det är. Men inte känner jag stolthet och ”pride” som många homosexuella pratar om. Inte alls. Det hade varit så mycket lättare om denna längtan och dessa känslor inte hade funnits inom mig.

gaylove

Försöker tänka tillbaka på om jag någonsin någonstans känt mig helt tillfreds med den jag är. Hittar inget sådant tillfälle. För mig har det handlat om att nöta och försöka acceptera. Har hukat många gånger och varit rädd. Backat och straffat mig själv.

Tänk att det ska vara så svårt att acceptera den jag är. Med hela mitt hjärta. Regnbågen på vardagsrumsbordet fick mig att tänka på mig själv och den jag är idag. På min längtan efter en relation med en man. På hur jag själv förvägrar mig det finaste i livet och inte riktigt vet varför.

Jag har accepterat den jag är, men ändå inte.

Det finns en mening…

Fika

Sätt dig ner en stund, lyssna på vad jag har att säga dig! Ta koppen med kaffe. Jag vet, den saknar ”öron” och det är ett jädra otyg. Men vänta en stund dårå tills det svalnat lite. Hoppas kakorna är ok, enkla havrekakor men ack så goda.

Det finns en mening med att inte ha allt planerat. Det finns en mening med att bara vara i nuet och inte ha så stora åthävor just nu av aktiviteter och göranden. Det är en tid av att sluta sig för att förstå.

Ibland ska man stanna upp. Förstå ett och annat och vad man gör här på jorden. Inte rusa iväg och aktivera sig hela tiden för att slippa lära känna sig själv på djupet. Jag vet, det är läskigt och obehagligt men tiden är inne nu att ta sig själv på allvar. Inte fly genom att döva eller hela tiden distrahera sig med annat.

Sitt ner. Nollställ tankarna. Bara andas. Följ det som kommer även om det tar timmar.

Det finns en mening med allt. Att uppleva motsatsen gör vi alla. Ibland kanske meningen bara är att sitta ner och inte göra någonting. Hetsa iväg och inte vara sig själv, lyssna på andra och komma så långt ifrån den man egentligen är. Är det meningen med livet?

Trösten är att det aldrig är försent. Det kan fördröjas och känslan av att ha förlorat är chimärt och något som går över. Vi kan aldrig förlora för alltid. Vi får alltid nya chanser. Både en tröst och skräck i min värld. Visst, saker och ting kan ta så mycket längre tid, vi kan uppleva smärta och glädje på vägen. Men tillslut kommer vi rätt och vägen är den stora lärdomen. Det finns inget mål, inget slut. Vi fortsätter för alltid och för evigt.

Det finns inget helvete. Helvetet är här på jorden i så fall eftersom vi känner så mycket blandade känslor. Jorden med dess svängningar och låga vibrationer är tungt att leva i. Tänker inte mer knäppa någon på näsan och säga att så här är det. Detta är min bild och min känsla över hur allt är.

Vad är det värsta som kan hända? Att vi får leva några år till i en värld som vi tror är den enda som existerar? Att begränsa sig så mycket att tro på ett enda medvetande som dör. Vår kropp, vårt skal dör, men medvetandet tar sig vidare. Detta med medvetandet finns ständigt i mina tankar. Ibland är jag tillfreds med det jag känner men ibland skrämmer det mig väldeliga. Att vi alla är ett, ett enda stort medvetande kan få det att svindla rejält inom mig. Det är nog mitt Ego som kämpar för sin ensamrätt och överlevnad till den lilla bit som just nu är mitt egna medvetande.

Vad är det värsta som kan hända? Det finns en mening… …långt större och mer otrolig än vi ens kan föreställa oss med de redskap vi fått här på jorden. Be mig inte att förklara mig, för det kan jag inte utan det är bara min känsla och det jag känner.

När jag får tänka fritt och låter tankarna fara iväg, då blir orden på det här viset.

Ska inte klaga

Den här veckan har jag varit på jobbet vid tre tillfällen och tre timmar åt gången. Känner mig som ett spöke som svävar omkring. Surrealistiskt värre och medvetandeförskjutningen över sakernas tillstånd fortskrider. Det är en mycket märklig tid för mig just nu. Mycket märklig tid.

Tänk er att åka berg- och dalbana. Ena stunden lugnt och fint, nästan lite tryggt och man gosar till det för att i nästa stund nästan ramla ur vagnen och skräcken lyser i både ögon och själ. Kämpar mig krampaktigt kvar för att inte ramla ur. Svetten lackar och ångesten dunkar i mig. Sen blandar ni dessa sinnesstämningar med allt möjligt däremellan. Den färden har jag satt mig i den här fasen av detta livet även om det allt oftare inom mig finns en stor ångest inom mig att ens försöka mig på så mycket i ett enda liv. Vad tänkte jag på?

Rådfrågar mina skyddsänglar men hör eller känner ingenting. Eller så är det precis så här det ska vara nu? Vila i det. Ännu en dag.

Ska inte klaga egentligen eftersom jag nu är på jobbet igen, åtminstone kroppsligt och de som pratar med mig är vänliga. Idag fick jag även lite tid att berätta om min sjukskrivning för ett par som frågade mig rent ut varför jag varit borta så länge från jobbet. Det kändes bra att få berätta för dem hur det låg till.

Min ekonomi är ansträngd men det går ändå på något konstigt vis, även om jag dragit på mig lite mer skulder nu än tidigare. Men detta blir också en press för mig att komma tillbaka och försöka jobba alltmer. Detta går ju inte i längden, att leva på det här viset som jag nu gör.

Limbo och ett snurrande hjul. Matmissbruk som jag inte kan stoppa i dagsläget. Det är precis som om jag måste trösta mig med detta för att inte åka dit på annat som är än värre för mig än en massa nya kilon. Igen höll jag på att säga. Förstör en del för att ens orka vara kvar på “banan”.

Sen ska vi inte bara tala om den här jävla tröttheten som slår till emellanåt. Det är en mycket märklig tid som sagt.

MEN…

…ska inte klaga. Ska inte klaga. Ska inte klaga. Ska inte klaga. Ska inte klaga. Ska inte klaga mer…jag lever ju för fan fortfarande! Kan fortfarande blogga och formulera mig hyfsat. Tycker jag själv i alla fall.

Avslutar med en bild på tjejen i mitt liv. Maja aka Majvor aka Majsan aka Sisen aka Sislass aka Majzuss

21 april 2017 Maja

Önskar er som orkat läsa hit en trevlig helg!

Allt förändras – utom en sak

10 december 2016

Träden var nedsågade. Visst, jag hade irriterat mig på dem ibland för att det stack ut för långt mot vägen, men att såga ner dem helt? Det gjorde mig ledsen och nu är det helt kalt vid uppfarten där jag bor.

Allt förändras – utom en sak. Ditt medvetande, den du är, din själ om du så vill. Den finns för alltid men utvecklas hela tiden. Skalet, vår kropp byter vi ut många gånger, men det inre och vårt medvetande det är faktisk det enda som för alltid finns kvar. Allt annat förändras – hela tiden och om och om igen i en evighet som vi idag inte kan överblicka. Inte jag i alla fall.

Det är kanske en tröst ibland, men många gånger inte för mig. För jag kan bli ledsen för det som tar slut, försvinner och förändras, som träden som nu är borta för alltid. Att mitt medvetande, min själ aldrig dör är faktiskt ibland ingen tröst alls, utan precis tvärtom. Med den kunskapen jag har idag känner jag i alla fall så i perioder. Men vet ju inte vad som händer den dagen denna kropp inte vill eller orkar mer. Det kanske blir helt underbart… eller skitjobbigt för att jag inte är klar och måste gå ner igen…

Fastnar mycket mer i det man kan se och uppleva i det här livet. De relationer och saker som försvinner och tar slut. Det som utvecklas och förändras till någonting annat. Det som upphör och inte finns där mer. I det fastnar jag och trösten av att min själ, mitt medvetande för alltid finns kan ibland vara tungt att tänka på. De kamper och saker som kallas för utveckling är ibland tufft att ta sig igenom på djupet. På riktigt och i positiv och god utveckling.

Då är det lättare att bry sig om två nedsågade träd vid uppfarten där jag bor.

Evigheten & medvetandet

Evigheten och medvetandet i mina tankar. Kan bli ganska djup när den sidan sätter in. Försöker undvika det eftersom jag vet att för mycket grubblande över sådant påverkar mig negativt. Fastnar ofta i rädslan och det mörka.

Gå mot ljuset...

Men detta med evigheten var svårt att släppa och när det nu även blir en bloggpost i ämnet, förstår ni att jag fastnade och bara måste skriva av mig. I tanken om ljuset, vägledning och mod. Lyssna på det som länge nu försökt nå mig men där jag värjer mig hela tiden.

Evigheten är ett läskigt begrepp. Att leva för evigt och aldrig dö. Smaka på det och tänk er in i det på djupet. Är inte det ganska konstigt att förstå att vi aldrig kommer att dö? Vår kropp försvinner och förmultnar, men vårt medvetande försvinner aldrig.

Vad är ett medvetande? Kan det gränsas av eller går jag in i andra själars medvetande den dagen då jag går över till Andra sidan? Hur begränsas det i så fall av? Vart tar min lilla del vägen i det stora medvetandet? Där allt är ett.

Är ju inne i någonting märklig själv med mitt eget medvetande där just känslan av en helhet skrämmer mig en hel del. Där jaget, den lilla Jerry, är någonting mycket större tillsammans med andra medvetanden. Just detta med gränser och vart jag så att säga “upphör” och går upp i andra medvetandet, det är svårt att greppa med mitt jordiska jag, mitt ego.

Hela mitt väsen känner att vi lever för evigt. Men evigheten och tankarna kring det gör mig trött. När får man ro? Ska man vandra och utmanas för evigt? Känner att jag varit igång länge redan nu och vissa perioder dominerar tröttheten och jag känner mig gammal. På att vandra, på att lära mig saker som jag ibland bara känner som upprepanden och meningslösa samtidigt som jag någonstans vet att det är just detta allt handlar om, att känna en meningsfullhet i det hela.

Att tänka på evigheten i djupet är jobbigt. Att man inte kommer undan när man dör, utan då ställer man om och stöter på nya utmaningar. Detta pågår liv efter liv. För evigt. När får man vila?

Det som komplicerar det hela och som gör att jag grubblar är rädslan för den så kallade döden samtidigt som jag vet om evigheten men jag har inte kontroll över den. Det är kontrollen som jag alltid jagat och så har det varit i det här livet, hela tiden. Alltid kontroll och så lite friktion som möjligt. Naivt och så egoistiskt, men så har det varit för mig.

Det är svårt att skriva ner mina tankar i ord när det handlar om medvetandet och den förskjutning som pågår inom mig utan att jag låter helt tokig. Ibland tror jag själv att jag är tokig för att nästa stund vara helt på det klara med meningen och varför jag går igenom detta just nu. Det är en märklig dubbelhet i detta.

Känner av skillnaden mellan mitt jordiska ego och det högre som finns inom mig alltmer. De båda har blivit mer markerade emot varandra och att själv acceptera vissa saker är väldigt tufft för mig. Att vila i det som sker, acceptera och inte låta det jordiska egot styra på grund av rädsla i den längtan jag har efter kärlek och närhet är väldigt plågsamt för mig emellanåt. För jag vet egentligen inte vad det är som styr och som gör att jag inte bara kan slappna av i det hela.

Humbug, flummerier och struntprat må det vara, men allt detta finns inom mig och för mig är det en verklighet, vad det nu är för någonting? Jag lever med allt detta inom mig och försöker få ordning på tankarna med en balans och ett mod i att låta det som kommer komma och inte vara rädd för det. Kan inte ens skylla på droger och att jag är påverkad av saker utanför mig själv, utan detta blir allt starkare och tydligare inom mig. Kanske just därför?

Så här säger professor i biofysik Hans Liljenström i en intervju från 2006 om medvetandet och utvecklingen av densamma:

Vårt medvetande är kopplat till vårt ”jag”, och jaget är kopplat till tänkande och minne. Ett vidgat medvetande handlar mycket om att lära känna detta ”jag”. Men det är när vi släpper fixeringen vid det egna jaget som vi kan leva mer etiskt i ett globalt perspektiv – och det, menar han, är en viktig del av mänsklig utveckling.

– Jag tror att medvetandet är en fundamental egenskap i universum, och direkt kopplat till meningen. Meningen är att vi ska utveckla medvetandet. Det tror jag mänskligheten som sådan är på väg att göra.

Har också hittat en intressant TV-intervju med professorn från 2012.

Just för att jag själv känner som jag gör så intresserar ämnet mig alltmer.

Jesus o korset

Ber om hjälp att hitta en andlig mental coach. Som kan hjälpa mig att släppa de blockeringar av rädsla som är svåra att komma förbi och där jag inte klarar att komma vidare ensam. Ber om hjälp.