Etikettarkiv: medicinering

Första jobbveckan & valfläsket brinner

180809 resecentrum

En vecka av att jobba. Det har varit väldigt lugnt på arbetsplatsen, men för mig har det ändå varit väldigt trögt att komma iväg. Sen när jag kommer hem är jag helt slut. Totalt jädra borta och utpumpad. Har nog varit ledig för länge och bara flutit omkring, vilket gör minsta ansträngning skitjobbig.

180817 Uppsala

180809 resecentrum2

Vyer när jag sitter och väntar på bussen för att få komma hem efter jobbet.

Det går så trögt med allt. Bara att ta mig upp hur sängen när jag vet att jag har tider att passa tar så emot. Faktiskt mer fysiskt nu än tidigare och kanske har det med fetman att göra? Att jag liksom tär även på kroppen och inte bara på knoppen?

Verktygen är uddlösa att göra någonting åt det eftersom jag inte har kraften. Det blir liksom som en ond cirkel det hela. Det ena ger det andra och ingen eller väldigt liten input från positiva energier.

Mitt hopp är att nästa vecka på jobbet ger mer impulser och samtal där ljuset tränger in i mina tankar. Sen är ju Cher en frälserska just nu. Säger bara Gimme! Gimme! Gimme!

Besöket hos min husläkare som jag skrivit om tidigare kanske också förändrar situationen till det bättre. Så här kan jag inte ha det som det är idag. Men jag lever och jag försöker.

180807 Valstugor

Politisk ökenvandring bland valstugorna som kom upp på Stora Torget, Uppsala i veckan.

Helt plötsligt är det val överallt.. eller är det jag som ”vaknat till”? Tycker det varit ljumt hittills, men idag är det valfläsk överallt. Känner mig redan mätt. Så otroligt trött på rädda politiker som enbart försvarar sina positioner och är livrädda för att lämna den smala åsiktskorridoren. Välfläsket brinner så det luktar bränt och sörjan blir oaptitlig.

Ta ut ”trollen” till solen och prata med dem. De spricker förr eller senare. Att blunda gör bara att de blir större och större. Ta till er de bra tankarna och förslagen och lämna resten. Vart finns den modiga politikern som vågar bryta mönster?

Började att titta på den där filmen som Sverigedemokraterna gjort om Socialdemokraterna och dess nazianstuckna historia. Obehaglig och ett sådant töjande på sanningen fick mig att må illa. Lösryckta citat hit och dit bakades ihop till en sanning som verkligen kan ifrågasättas. Vem tror de att de ska övertyga med denna propagandafilm förutom de redan frälsta? Sådana här angrepp på sina politiska motståndare brukar slå tillbaka på den som angriper. Glashuset deras är förresten fullt av stenar och helt demolerat. De faller på eget grepp.

Nej, valet 2018 lutar åt en blank röst från min sida. Känner inte förtroende för något parti eller vad de säger. Det blanka kanske kan undvikas om jag hittar en kandidat som jag kan personrösta på i riksdagsvalet? Varför ställde du inte upp, Nalin Pekgul?

 

Annonser

Likgiltig & frånvarande

duloxetin.jpgDuloxetin har varit min räddning nu i flera år. Men frågan är om jag nu mår så pass bra att jag mår sämre av dem? Eller att jag nu behöver höja min dos? Någonting är det i alla fall som behöver förändras.

När jag i december 2016 drabbades av depression med utmattningssyndrom fanns det liksom inget alternativ för mig. Jag var tvungen att medicinera för att ens orka existera. Sakta men säkert har jag under åren mått bättre och medicinen har varit en grundbult i detta. Med den har inte de djupa dalarna blivit så djupa utan jag har kommit ur dem relativt fort de få gånger de försökt få grepp om mig. Den förlamande tröttheten har mildrats, även om jag nu upplever en backlash, men det kan bero på annat. Hjärntrötthet i kombination med hettan och att man faktiskt åldras påverkar mig negativt.

Har väl ända fram till i början av sommaren 2018 tyckt att medicinen varit mig till gagn och att de känts bra att fortsätta med dem. Visserligen kände jag redan då en tilltagande overklighetskänsla blandat med likgiltighet och ibland även apati inför livet och det som hände mig. Men då var det inte så farligt, utan det var känslor som kom och gick. Ibland är det ju väldigt svårt att veta vad som är vad i ett mående som så mycket är präglad av djupa känslor åt alla håll på skalan genom ett helt liv.

Frånvarokänslan och likgiltigheten har blivit allt värre och i perioder har den börjat att skrämma mig. Blir bara av den orolig och får stigande ångest. Tycker liksom inte att jag ”är med” i livet och känner mig som en zoombie. En levande död.

Kanske är det så att jag nu ska ändra min medicinering? Att jag idag inte behöver ha samma dos som jag hade i början av min depression? Att jag i grunden mår bättre, vilket gör att medicinen nu är för stark för mig? Eller kan det vara tvärtom, att jag behöver höja min dos? Vet faktiskt inte vad som är vad i detta, bara att någonting gör att jag mår allt sämre.

Jag misstänker att jag behöver byta antingen medicin, minska/öka dosen eller kanske helt skippa antidepressiva nu. För så här kan jag inte må längre. Det finns också en historia i mitt liv kring detta där jag under tidigare år haft samma känslor när jag medicinerat under lång tid med samma medicin. Då har jag också tappat all livsglädje och i princip inte velat göra någonting och detta känner jag igen även nu.

Den 29 augusti har jag tid hos min husläkare och jag tänker berätta om min teori kring varför jag idag mår sämre med den medicin jag har. Måste komma ur den här likgiltigheten som smugit sig på de sista veckorna och att jag äntligen kom till skott för att beställa tid, visar att jag vill leva vidare.

Det är någonting inom mig som säger att jag inte ska medicinera med sådant här år ut och år in. Det är väldigt bra att det finns, men för mig hämmar det den jag är om jag inte försöker utan när jag så att säga hamnar i dessa tillstånd. Det jag önskar är att ha något lugnande hemma i fall att jag skulle få ångest och må dåligt akut så att säga. Bara det är en trygghet, som gör att jag vet att måendet blir bättre. Hoppas husläkaren ser på det som jag gör.

Kanske måste jag välja ett liv där kaoset ligger på lur hela tiden då jag känner ”på riktigt” så att säga eller ett liv utan känslor och där allt bara är… …likgiltigt… ? Min låga energi och min trötthet kanske förbytts i någonting äkta och någonting som gör att jag känner mig levande igen om jag försöker utan medicineringen? För det här går inte. Likgiltig och frånvarande – det är inte jag!

Ärlighet i orden

180610_jerry egot

Det känns som om jag är inne i en depression av något slag. Tankarna skrämmer mig och i detta verkar inte min medicinering bita riktigt bra. Måendet blir inte bättre av vissa saker som sker omkring mig. Det är lite för många saker just nu.

Vet att sådant här ska man inte skriva om. Man ska inte oroa och så. Spela spelet, även om du imploderar och försöker hålla borta smärtan med ätande. ”Sök hjälp då för fan, och sitt inte där och skriv en massa skit” – rösten inom mig påminner mycket om mina belackares. Jag applåderar dem i den del av mig som vill mig illa och den delen är fortfarande stor. Lämna mig, läs mig inte och ge mig det jag känner igen, svek, hån och förakt.

Är det mina egna hjärnspöken som säger åt mig allt detta? Tänker också på tystnadskulturen och att alla ska må så jävla bra hela tiden? Som jag själv i högsta grad är en del av. Om ältandet och de stora offerkoftorna som jag har en hel garderob av?

När jag var i England var det inga problem utan jag kunde släppa vissa tankar, men nu när jag är på hemmaplan och mest möts av sådant som inte gör mig gott, då faller allt. Jag bär inte själv hela vägen och det har de senaste dagarna varit exempel på.

Har väldigt svårt att anförtro mig åt någon och verkligen berätta hur jag mår. Har så svårt att vara ärlig, mer än på min blogg (till viss del även här). Är så ledsen över så mycket. Att bara skaka av sig och säga ”kom igen” funkar inte lika bra nu som tidigare. Tror att min ensamhet i mina tankar är en stor bov. Att jag inte har någon livskamrat att dela allt med. Jag sluter mig och orkar inte prata med någon, om och om och om igen. Blir så uppgiven över att känna så här om och om igen i mitt liv. Ärlighet i orden, även om jag egentligen bara vill lägga mig under en sten. Kanske är det ett rop på hjälp?

Det går över, det måste gå över. Har fått uppdrag nu som jag måste klara av. Har människor i min närhet som behöver mig. Vissa saker går före ens egna behov, så är det bara. Har en sådan oro inombords. Den gnagande oron som aldrig släpper mig helt.

Jag gör så gott jag kan och jag kan inte göra mer.