Etikettarkiv: medicin

Likgiltig & frånvarande

duloxetin.jpgDuloxetin har varit min räddning nu i flera år. Men frågan är om jag nu mår så pass bra att jag mår sämre av dem? Eller att jag nu behöver höja min dos? Någonting är det i alla fall som behöver förändras.

När jag i december 2016 drabbades av depression med utmattningssyndrom fanns det liksom inget alternativ för mig. Jag var tvungen att medicinera för att ens orka existera. Sakta men säkert har jag under åren mått bättre och medicinen har varit en grundbult i detta. Med den har inte de djupa dalarna blivit så djupa utan jag har kommit ur dem relativt fort de få gånger de försökt få grepp om mig. Den förlamande tröttheten har mildrats, även om jag nu upplever en backlash, men det kan bero på annat. Hjärntrötthet i kombination med hettan och att man faktiskt åldras påverkar mig negativt.

Har väl ända fram till i början av sommaren 2018 tyckt att medicinen varit mig till gagn och att de känts bra att fortsätta med dem. Visserligen kände jag redan då en tilltagande overklighetskänsla blandat med likgiltighet och ibland även apati inför livet och det som hände mig. Men då var det inte så farligt, utan det var känslor som kom och gick. Ibland är det ju väldigt svårt att veta vad som är vad i ett mående som så mycket är präglad av djupa känslor åt alla håll på skalan genom ett helt liv.

Frånvarokänslan och likgiltigheten har blivit allt värre och i perioder har den börjat att skrämma mig. Blir bara av den orolig och får stigande ångest. Tycker liksom inte att jag ”är med” i livet och känner mig som en zoombie. En levande död.

Kanske är det så att jag nu ska ändra min medicinering? Att jag idag inte behöver ha samma dos som jag hade i början av min depression? Att jag i grunden mår bättre, vilket gör att medicinen nu är för stark för mig? Eller kan det vara tvärtom, att jag behöver höja min dos? Vet faktiskt inte vad som är vad i detta, bara att någonting gör att jag mår allt sämre.

Jag misstänker att jag behöver byta antingen medicin, minska/öka dosen eller kanske helt skippa antidepressiva nu. För så här kan jag inte må längre. Det finns också en historia i mitt liv kring detta där jag under tidigare år haft samma känslor när jag medicinerat under lång tid med samma medicin. Då har jag också tappat all livsglädje och i princip inte velat göra någonting och detta känner jag igen även nu.

Den 29 augusti har jag tid hos min husläkare och jag tänker berätta om min teori kring varför jag idag mår sämre med den medicin jag har. Måste komma ur den här likgiltigheten som smugit sig på de sista veckorna och att jag äntligen kom till skott för att beställa tid, visar att jag vill leva vidare.

Det är någonting inom mig som säger att jag inte ska medicinera med sådant här år ut och år in. Det är väldigt bra att det finns, men för mig hämmar det den jag är om jag inte försöker utan när jag så att säga hamnar i dessa tillstånd. Det jag önskar är att ha något lugnande hemma i fall att jag skulle få ångest och må dåligt akut så att säga. Bara det är en trygghet, som gör att jag vet att måendet blir bättre. Hoppas husläkaren ser på det som jag gör.

Kanske måste jag välja ett liv där kaoset ligger på lur hela tiden då jag känner ”på riktigt” så att säga eller ett liv utan känslor och där allt bara är… …likgiltigt… ? Min låga energi och min trötthet kanske förbytts i någonting äkta och någonting som gör att jag känner mig levande igen om jag försöker utan medicineringen? För det här går inte. Likgiltig och frånvarande – det är inte jag!

Annonser

Ärlighet i orden

180610_jerry egot

Det känns som om jag är inne i en depression av något slag. Tankarna skrämmer mig och i detta verkar inte min medicinering bita riktigt bra. Måendet blir inte bättre av vissa saker som sker omkring mig. Det är lite för många saker just nu.

Vet att sådant här ska man inte skriva om. Man ska inte oroa och så. Spela spelet, även om du imploderar och försöker hålla borta smärtan med ätande. ”Sök hjälp då för fan, och sitt inte där och skriv en massa skit” – rösten inom mig påminner mycket om mina belackares. Jag applåderar dem i den del av mig som vill mig illa och den delen är fortfarande stor. Lämna mig, läs mig inte och ge mig det jag känner igen, svek, hån och förakt.

Är det mina egna hjärnspöken som säger åt mig allt detta? Tänker också på tystnadskulturen och att alla ska må så jävla bra hela tiden? Som jag själv i högsta grad är en del av. Om ältandet och de stora offerkoftorna som jag har en hel garderob av?

När jag var i England var det inga problem utan jag kunde släppa vissa tankar, men nu när jag är på hemmaplan och mest möts av sådant som inte gör mig gott, då faller allt. Jag bär inte själv hela vägen och det har de senaste dagarna varit exempel på.

Har väldigt svårt att anförtro mig åt någon och verkligen berätta hur jag mår. Har så svårt att vara ärlig, mer än på min blogg (till viss del även här). Är så ledsen över så mycket. Att bara skaka av sig och säga ”kom igen” funkar inte lika bra nu som tidigare. Tror att min ensamhet i mina tankar är en stor bov. Att jag inte har någon livskamrat att dela allt med. Jag sluter mig och orkar inte prata med någon, om och om och om igen. Blir så uppgiven över att känna så här om och om igen i mitt liv. Ärlighet i orden, även om jag egentligen bara vill lägga mig under en sten. Kanske är det ett rop på hjälp?

Det går över, det måste gå över. Har fått uppdrag nu som jag måste klara av. Har människor i min närhet som behöver mig. Vissa saker går före ens egna behov, så är det bara. Har en sådan oro inombords. Den gnagande oron som aldrig släpper mig helt.

Jag gör så gott jag kan och jag kan inte göra mer.

Den här tröttheten…

Nu blir det ett sånt där gnälligt och lite mörkare inlägg igen. Pratade om två steg fram och ett steg tillbaka tidigare. Steget tillbaka verkar vara lite djupare den här gången. Men jag vet att det kan ändras om några dagar. Igen.

Egentligen ska jag inte behöva förtydliga vissa saker, men jag gör det främst för den där som sitter på min axel och försöker rubba mitt mående. Detta är min blogg och här skriver jag om det som finns inom mig. Är det mycket mörker och upprepningar får det vara så. Denna blogg är verkligen mitt vattenhål och mitt tjatande är kanske bättre att det kommer här än hos människor som finns i min närhet. Ok?

Tröttheten

Mitt liv är verkligen en berg- och dalbana. Upp och ner hela tiden och bara tanken hur det skulle vara utan de antidepressiva tabletterna jag nu äter, det kan jag inte ens föreställa mig. Vet inte om det hade funkat överhuvudtaget utan dem, så viktiga känns de just nu för mig.

Den här tröttheten som kommer emellanåt är så tung. Försöker stå emot, men någonstans vet jag att det är meningslöst. Det är liksom bara att vila och inte ens försöka. När jag sedan är känslig för människors tankar till och om mig gör det saken både bättre och sämre i de möten jag nu tvingar mig till. Detta givetvis beroende på hur jag mår just då.

Jobbade igår och det var väldigt påfrestande. Orken tog slut, men jag ville inte erkänna det för mig själv. Försökte och försökte, men när även den mest positiva på jobbet säger till mig att jag inte ser ut att må bra, då förstår jag att det även syntes utanpå.

Egentligen har jag ingen anledning till detta mående just nu. Men jag är otroligt känslig för stämningar, förnimmelser och blickar. Det har inte förändrats så mycket sedan kraschen i december. Människors tystnad som kanske är helt befogad påverkar mig också, trots att jag försöker se klart på situationen.

Mina katter känner hur jag mår. I natt sov Maxi hos mig hela natten och Maja låg på en stol bredvid. Det händer sällan, men kanske kände de att jag återigen är låg och orolig. Skyddsänglar i förklädnad av katter.

Börjar fundera på om jag återigen är pollenkänslig och att det också gör mig trött? Har ätit allergimedicin i några dagar och det kanske också sänker mig? Vet inte vad som är vad längre. Kampen och kämpaglöden som vissa dagar är så stark är andra dagar helt borta. Vill liksom bara lägga mig ner och inte göra någonting. Denna berg- och dalbana alltså…

Elias hade kräkts i skolan igår. Magsjuka och idag blir han hemma. Ingen middag och han gick och lade sig före klockan åtta. Datorn avstängd och då är grabben verkligen dålig. Vi får se hur han mår idag.

Livet, detta livet testar och försöker få mig mer modig och att våga. Men jag är livrädd, ja nästan skräckslagen, inför framtiden. När måendet är bättre kommer tankarna om framtiden och då kommer oron.

Igår började jag att rensa ur i mitt rum på jobbet och kasta gamla saker och tömma pärmar. Det var svårt och jag kände mig som en samlare som inte ens kunde kasta fakturakopior från 1996 utan att fundera både en och två gånger. Kanske någon vill se på detta i framtiden… så tänkte jag men tillslut, med stigande ångestklump i magen, kastade jag. Men det satt hårt åt. Röjde nog ur en 8-10 pärmar i alla fall och det var jobbigt. Vissa nostalgiska saker kunde jag bara inte kasta, utan de fick följa med mig hem i en kasse.

Att inte jobba med IT i framtiden, åtminstone operativt, känns märkligt även om det också är skönt på ett annat plan. Att hela tiden vilja att saker och ting ska vara på topp och fungera hela tiden och jämt, ha koll på listor och inköp, hänga med i det senaste, att människor ska vara nöjda med sin utrustning och ständigt vara i beredskapsläge, det har tärt på mig. Jag har ju ändå hållit på med detta i 20 år och det tar på en. Men är man som jag en trygghetsjunkie så sitter man still i båten, oavsett vad det handlar om och oavsett vartåt mående barkar. För det är kanske sämre på andra sidan s a s. Det är alltid yttre omständigheter som tvingar mig att agera i mitt liv.

Det är sorgligt kan tyckas, men så har och så fungerar jag. Försöker förändras, men jag är en gammal hund som knappt kan sitta och har jag väl fått ner baken då sitter jag kvar. Ni hör, tankarna är inte särskilt ljusa denna dag, även om vi är i min favoritmånad maj. Men var lugna, rätt som det är, så strålar gubben igen. Ibland är det skönt att bara få skriva av sig skiten och visa upp byken för den som bryr sig.

De osynliga “koderna”

Det trasiga staketet
Vägen framåt och krokig, bräcklig och full av stopp.

De så kallade osynliga “koderna” hos mig verkar också vara utslagna till viss del efter morgonens misstag som orsakade mig nya bryderier över tillståndet.

Kände tillförsikt efter gårdagens samtal med Tofflan om en vändning för mig och ett litet hopp nalkades. Att prata av sig med de som förstår är viktigt. Kan inte vara en “porslinsdocka” och ta åt mig av allt som sker. Antingen eller i mitt liv. Finns det någon balans någon gång?!

I alla fall, min husläkare ville ha prover för att även kolla upp det fysiska såsom blodsocker, kolesterol och lite annat. Det är någonting man får gå och göra så tidigt det går vid “sidan om”. Det görs alltså inte i samband med det ordinarie besöket utan det gör man vid ett annat tillfälle, gärna så tidigt som möjligt på morgonen. Jag hade bestämt mig i förra veckan av att jag idag skulle “ta sats” och göra detta idag.

När jag kom till mottagningen satt det redan några gubbar i foajén innan man kommer in eftersom dörren in till vårdcentralen är låst före klockan 08.00. Nu hörde jag dock att det “klickade” till i dörren några minuter före, så jag kände på den och gick in. Det man då gör är att man tar sig en lapp i en maskin och väntar sedan på sin tur via en digital tavla. Jag gick i min egen värld och tänkte inte så mycket på att jag kom först till den maskinen trots att gubbarna hade suttit några minuter längre än mig utanför i foajén. Men det tänkte gubbarna på och vilket liv det blev!!

Man tränger sig inte och går före. En oskriven lag som jag missade helt. De muttrade sinsemellan och det tycktes högt en massa om mig och hur fräck jag varit. Det resulterade i att jag erbjöd min nummerlapp till de gubbarna, men se den ville de inte ha. Trots detta fortsatte de att muttra hela tiden och jag blev väldigt illa till mods. Det var inte alls min avsikt att gå före egentligen men jag var så i min värld att jag helt hade missat den “sociala koden” att man absolut inte får gå före oavsett läge. Det var dumt av mig och det var ett misstag.

I alla fall, tillslut tog en gubbe min lapp och jag kom lite längre bak i kön när jag tog en ny lapp till mig själv, men det spelade ingen roll, för jag hade gått över gränsen. Stämningen var obehaglig i väntrummet och jag var nära att fly och skita i allting.

Hade det varit för en månad sedan hade jag garanterat struntat i det hela och gått hem skakig och dann direkt utan att ta proverna. Ett av mina stora problem tidigare har varit just att jag kände in allt och då menar jag allt. Hade svårt att fungera bland människor på slutet, just för att jag kände många blandande känslor och inte kunde sortera bort dem från mitt inre.

Tillslut fick jag i alla fall komma in och fylla några rör som min husläkare ska ha tittat på tills nästa gång i februari då en ny bedömning av mig ska göras. Förhoppningsvis har måendet då blivit bättre så att jag slipper sådana här kollisioner i det sociala spelet därute i “verkligheten”.

Nu är jag helt slut. På alla plan. Finns liksom väldigt få reserver att ta till. Tanken är tom på energi och kanske tar det månader innan det finns någonting där? År? Kanske är det någonting som gått sönder permanent? Försöker att vara i nuet och låta varje dag bli en seger för att jag fortfarande kan tänka någorlunda även om morgonens händelser gav mig en törn. Återhämtning är det enda som gäller. Tyvärr så går det ju inte att isolera sig helt och leva 100% i en egen bubbla.

Livstecken & julhälsning

ÄngelDet är ni som läser här och bryr er om mig som jag skriver denna post för.

För ungefär tio dagar sedan gick det inte längre. Jag tog slut, bränsletanken var tom och orken var helt borta.

När jag igår tittade tillbaka på mitt 2016 hittade jag några bloggposter om mitt mående och jag ser nu att allt började redan i september.

Känslan av otillräcklighet, ångest och oro. Hur flera saker gick i negativ riktning och kraften att vända det inte fanns där. Allt eftersom under hösten accelererade det hela med fler jobbigheter och ju mer jag svalde och ignorerade, ju värre blev det tillslut.

Den 30 oktober skrev jag om en av förklaringarna och ungefär två veckor senare beskrev jag ytterligare en orsak. Lyckades då inte med det jag föresatte mig att göra vid krissituationer mer än ytterligare i en månad. En större förändring krävdes, fast jag då inte ville se det. Alla mina fina ord till andra som mått och mår dåligt, allt snack hit och dit och sådant var bara en tom verkstad. När jag själv skulle leva efter mina så kallade visdomsord gick det åt helvete.

Mitt minne sviktade, jag tappade fokus och det blev bara värre. Den 24 november beskrev jag det så här:

Glömmer bort vad jag ska göra om en timme. Orkar inte tänka överhuvudtaget utan bara är, vilket resulterar i att jag kastar upp alla bollar samtidigt och fångar jag en är det bra. Orkar inget annat, kastar iväg allt bara och hoppas på det bästa. Försöker ändå plocka upp dem efter ett tag, men hittar dem inte.

Står jag precis framför väggen och känner lukten av total galenskap? Blir yr och konstig av att inte kunna se framåt och ha kontrollen.

Det var hemskt och tillslut gick det inte längre. Återigen fanns inga alternativ än att slå på bromsen helt och jag måste be om hjälp. Ensam är inte stark. Det har nu resulterat i flera olika saker och jag kämpar med att acceptera och vara tålmodig. Men jag är så trött och oron har fortfarande ett starkt grepp om mig. Det är ju så med medicinering att det först blir sämre innan det blir bättre.

Kanske är det här det första steget framåt för att jag själv äntligen ska ta mig själv på allvar? Inte skyffla undan, inte svälja och våga vara den jag är fullt ut? Kan man säga så eller är det ett självbedrägeri efter att ha hållit på med detta sedan första kraschen 1997? Ljuger jag för mig själv bara?

Vet inte om jag kommer att orka skriva så mycket mer i år. Men jag sitter och filar på mitt 2016 vilket ändå visar att jag inte är helt apatisk, även om jag just idag känner mig liten och bräcklig. Att visa sig svag ska ju stärka en på sikt. Så har jag ju själv sagt hela tiden…

Vill önska alla mina läsare en god jul och ett gott nytt 2017 redan nu.

Paradgrenen “att bita ihop”


Mörkret och kylan närmar sig. Trädens löv växlar färg och ramlar sedan av. En bita-ihop tid helt enkelt.

Bita ihop har blivit en av mina paradgrenar i livsspelet. Fast den konsten har jag ju kunnat bra sedan barnsben. Under några år så var jag nog bland de bästa. Ingenting fick komma nära.

När jag 1997 kollapsade så var jag ingen vidare i grenen. Under några år så var jag faktiskt så kass på detta att bita ihop att begreppet inte ens existerade hos mig. I backspegeln och med de erfarenheter som kommit så är det bara att konstatera att det var en mörk tid. Allt gick rakt in och mycket skit fick tillträde till områden som jag tidigare skyddat så väl.

Efter min skilsmässa 2007 så var jag helt hopplös. Att bita ihop fanns då överhuvudtaget inte på min spelplan. Antidepressiva tabletter, för mycket alkohol och terapeuter gjorde väl att tankarna dök upp på att återigen ta upp denna gren. För att överleva helt enkelt. Det som skulle hjälpa blev precis tvärtom.

Att bita ihop är bra medicin mot allt konstlat, mot det och de som vill skada din kropp och ditt psyke. Idag biter jag ihop och överlever. Punkt och slut. Basta, pronto eller vad du vill. Inga tabletter, ingen alkohol eller mumlande förståsigpåare har en chans när jag väljer att hålla känslorna för mig själv.

Det är ju tur att man duschar ibland.