Etikettarkiv: Maxi

Sjuk katt & Maxi överallt

Lucifer201709

Det finns en liten kattpojke i StorHemmet som inte mår så bra just nu. Igår var han med sina mattar på det stora djursjukhuset till en bra bit in på natten för undersökningar och kontroller. De fick inget riktigt bra svar på varför Lucifer inte får behålla maten och fortsätter det kanske det slutar med ultraljud och grundligare undersökningar. Tycker så synd om honom och hans mattar just nu.

Just när detta skrivs verkar han få behålla maten förutom en gång i morse. Håller mina tummar och tår för att det fortsätter så för Lejonkungen!

180513_katterna

Något muntrare är den här bilden jag tog på Felix och Maja för ett par dagar sedan. Tycker den ser härlig ut. Maja får gå ut en liten stund varje dag efter att jag har kommit hem från jobbet. Så fort jag tar fram halsbandet med plingan så springer hon till altandörren. Hon vet precis vad som väntar… klok som en pud…. förlåt katt! (;-)

Ser på gamla bilder att de senaste 10 dagarnas högtryck med solsken hela dagarna och en temperatur på en bra bit över 20 grader har gjort att blomningen och ”det gröna” gått snabbare i år än förra året. Ser t ex att syrenerna är på G redan nu…

Ser också en massa bilder på Maxi. Det gör ont i mig. Känslan av oundviklighet och för evigt slår emot mig och jag har så svårt att ta det till mig. Så förbannat det hela. Sådan saknad.

Maxi den 12 maj 2011

Annonser

Tacka fan för det svarta stora täcket

180512_alternativslinga

Tjugofyra grader varmt i skuggan. Alternativ slinga på låga 3,1 km men jag orkade inte mer. Gick förbi den lokala butiken och handlade ”all in” inför kvällens final i Eurovision Song Contest.

Egentligen bryr jag mig inte om hur det går. Det känns bara så futtigt detta engagemang som jag tidigare haft. Vad spelar det för roll vem som vinner? Nej, jag har inte orken att engagera mig i sådant när annat i mig river och sliter.

Tillåter mig inte att tappa greppet och låta gråten komma fram. Saknar Maxi väldigt mycket och tänker så på varför, även om jag vet att just ordet varför bara tar energi ifrån en. Varför går aldrig att få svar på. Utan det jag ska fokusera på är lärdomen och vad jag kan lära mig av det som hänt. Det klarar jag inte av just nu, utan det enda jag känner är ilska och en jädra bitterhet över att den jag älskade togs ifrån mig.

Blir så ilsken över att även han försvann. Visst, jag har Felix och Maja men de kan aldrig ersätta Maxi. Klarar liksom inte av att tänka för mycket på honom eftersom jag då känner att gråten är på väg. Min älskade katt som jag aldrig mer kommer att få träffa och gosa med. Som var mitt enda vardagliga stöd under långa perioder och som på något märkligt sätt alltid tröstade mig när det var som värst. Lojal, kärleksfull och de där ögonen. Nej, en del av mig försvann tillsammans med Maxi. Det känner jag.

Sommaren 1972 i Bergvik

Det där svarta stora täcket som finns över mig i perioder kommer från mig själv, Inte från någon eller några utifrån som vill mig illa oavsett dimension och verklighet. Jag är inte utsatt för negativa energier eller existenser. Det där svarta stora täcket har alltid varit med mig, så länge jag kan minnas. Åtminstone efter sex års ålder och händelsen i Bergvik sommaren 1972.

Ibland kan jag tänka att det var i den där jävla kojan som mitt liv förändrades för alltid. Bilden är dålig men den är från juni 1972, alltså snart 46 år gammal.

Visst kan jag skylla allt på det som där hände i den där jävla kojan, men mycket i mig kommer hela tiden tillbaka till hur jag behandlades då. Mycket av svaren blev kvar där och kanske var det detta att det tog så många år innan jag förstod kopplingen som gjort att jag fastnat i detta lite längre än vad som hade behövt vara fallet.

Värst har varit skulden och skammen och att jag fick gå med den i säkert 10 år till. Ingen sa till mig någonsin att de hade agerat fel och de förstod det inte heller. Jag tog åt mig allt och trodde att deras förmanande var rätt och att det jag kände var så jävla fel. Det gick jag med alldeles för länge och en del får jag nog fan aldrig bort i mig.

Jag vet att jag ältar och dravlar om detta hela tiden. Men jag måste för att förstå mig själv och kanske en dag inte tycka att jag är smutsig och äcklig. Förra posten om snygga killar och min längtan är ett sätt att stå för den jag är. Men ändå hör jag ekot av mammas och pappas skrikande på mig, hur jävla dum och fel allting var. Hur jag skulle skämmas och att jag minsann INTE skulle få vara kvar på sommarhemmet eftersom jag betett mig så illa… arma mamma och pappa, ni visste fanimej inte vad ni gjorde då! Och ni begrep ingenting senare heller. Tacka fan för att jag gick längst husväggarna och gömde mig själv under alla år, tacka fan för att jag gick från fikabordet så fort ämnet homosexualitet kom upp och tacka fan för att jag trodde att alla homofoba killkompisar hade rätt under hela mitt uppväxt, även om jag idag vet att en och annan var lika nyfiken som jag var.

Tacka fan för allt. Tacka fan för det där svarta stora täcket som nästan kvävde mig och som idag på något konstigt sätt är den enda ”tryggheten” jag vet om, även om den gör mig illa. Den falska tryggheten är den svåraste att komma förbi.

Många är trygga av det dom känner igen, även om det är negativt för dem och förstör livet. Man dras till det man tagit till och som fick det jobbiga att försvinna en stund. Idag funkar det inte för mig längre, men jag tar ändå till det eftersom det är det enda jag har. Det stora svarta täcket som gör att jag gömmer mig och får vara ifred en liten stund.

Sen är det en sak jag måste få skriva till de nära och kära som eventuellt läser här. Det är tack vare er som jag är kvar och har orkat så här långt. Det är ni som betyder någonting för mig och som fått mig att orka fortsätta kämpa och se ljus och möjligheter. Utan er hade jag inte blivit kvar så länge som jag nu har blivit. Ingen nämnd, ingen glömd.

Hyllning till Maxi

180504_Maxi tavla

Nu hänger han på finaste platsen i vardagsrummet. Min älskade Maxi som lämnade mig för två veckor sedan. Det är fortfarande svårt att ta in och förstå. Det känns som om han bara är borta tillfälligt och snart kommer tillbaka igen.

Bilden är tagen 2011 i januari och jag bara älskar den. En otroligt rörande sak hände efter att tavlan hängt uppe en stund. Maja tittade på tavlan och ställde sig på bakbenen och vevade emot tavlan. Hon såg att det var Maxi och ville komma dit. Helt otroligt och jag kunde knappt hålla tårarna tillbaka. Fina Maja hon saknar också Maxi.

MaxiJerry

Tror att jag hållit tillbaka känslorna och den verklighet som nu är. Det kommer stunder då jag ser Maxi och millisekunder senare förstår att det bara är min önskan. Har liksom tappat lusten till mycket efter förlusten av min älskade katt.

101107_Maxi

Älskade Maxi, jag ser dig sitta och titta ut. Tänker så mycket på dig och saknar dig så det gör ont. Det är en känsla som jag inte riktigt grejar förstår du. Jag var inte riktigt redo för detta och att du skulle lämna mig så snart. Att det skulle sluta på det här sättet har jag väldigt svårt att acceptera. En del av mig dog när du lämnade jordelivet. Du vet hur mycket du betydde för mig under de stunder livet var svårt för mig.

Min fina älskade Maxi. Saknar att gosa med dig, krama dig och få dina buffar. Dina ögon när du tittade på mig och jag förstod ofta vad du ville.

Tavlan är en hyllning till dig och jag kommer så länge jag lever att sakna dig och tänka på de fina år vi hade tillsammans.

Flyaren, giktanfall & sorgen

Sömnen kommer lite som den vill dessa dagar. Klarvaken klockan 4 och kan inte somna om på grund av ett förmodat giktanfall. Svårt att stödja på höger fot. Leden i stortån gör skitont.

Tyvärr är jag en av dem som har kronisk gikt. Det kommer och går. Ibland kan det gå flera år innan det kommer tillbaka. Det är en del beroende på hur jag sköter mig kost och kanske är det ytterligare ett bevis på att jag nu tagit ytterligare ett steg ner i källaren. Blir bara uppgiven och passiv över konstaterat nuläge.

Diklofenak finns hemma så första tabletten är tagen. Förhoppningsvis räcker det med detta och en uppstramning av kosten. Om jag nu förmår mig detta. Känner mig bara ledsen, sorgsen och nere över vissa saker. Svårt att hitta ljuset och den väg som gör mig gott.

flyaren

Fick en uppgift av av C på psykosyntesen. Vet inte om detta också ”drar upp” en massa gammalt skit igen som jag begravt? För de hopplöshetskänslor jag nu brottas med fanns inte där tidigare. Tänker också på hur det skulle ha varit utan mina Duloxetin. Kommer aldrig att sluta med min Cymbalta som det hette förr i tiden eftersom jag är helt övertygad om att berg- och dalbanan hade varit så mycket större utan dem.

Vet att sorgen efter Maxi finns där och påverkar mig negativt. Saknar honom så oerhört mycket. Sen finns också frustrationen över människor i min närhet som också sitter fast, men på sitt sätt. Kan liksom inte göra mer än försöka peppa och när kraften saknas för egenpepp blir det bara.. …frustration över det hela.

Enligt den psykosyntes-terapi som jag nu genomgår är en av mina delpersonligheter ”flyaren” – han som flyr från allt. Har tänkt en del kring honom och blir bara sorgsen. Ungefär så här gick tankarna igår när jag försökte tänka mig in i den delpersonligheten av mig själv:

Flyaren

Vad har han för behov?

Mod, våga stanna kvar och känna känslan på riktigt. Ömhet och att bli sedd på allvar.

Hur tjänar han mig?

Slippa känna. Vara i det ”trygga” även om det egentligen inte är bra för mig. Det jag känner igen sedan länge.

Hur begränsar han mig?

Sitter fast, ingenting händer. Livet står still.

När jag vill äta glass – 15 minuters funderande över vilken känsla jag har? Behov?

Nuläge

Frustration
Irritation
Tjock
Trött
Mörk, svart

Önskat läge

45 kg lättare
Energisk
Kraft
Modig
Obrydd

Känslan av att vara i önskad läge:

Bättre integritet

Vilka steg ska jag ta?

Strunta i vad andra säger
Vilja
Ändrat min kost
Motionera
Stå upp för mig själv
Inte vara så rädd

Hon har också bett mig att fundera på mina andra delpersonligheter. Vi människor består av en mängd sådana och detta ska inte förknippas med dissociativ identitetsstörning som är en psykiatrisk diagnos.

HumaNova beskriver psykosyntes på följande sätt:

Psykosyntes kan beskrivas som en livs- och utvecklingsprocess som hjälper oss att organisera och harmonisera alla våra inre, ibland motsägelsefulla, sidor eller delar. Dessa delar innehåller till exempel känslor, tankar, impulser, beteenden och fantasier och kan ibland uppträda eller ta över som en egen styrande ”person”, fast vi innerst inne vill något annat.

Psykosyntesen bidrar till att harmonisera alla dessa delar till något mer medvetet valt och därmed mer också aktivt valt. Något som vi innerst inne vill vara och kan bli.

Själva ordet psykosyntes kom till som i kontrast till ordet psykoanalys som står för att dela upp och analysera oss, till psykosyntesen som i slutändan strävar efter att bidra till en syntes det vill säga uppnå en mer harmonisk och välmående sammanhängande helhet. En helhet som hjälper oss att leva det liv vi innerst inne vill leva.

Har själv bara fått ”smaka” på detta ännu och måste säga att det fortfarande är svårt för mig att se ”flyaren, frossaren, den lojale” och alla ännu icke utforskade delpersonligheter hos mig själv. Vet inte ens om jag skulle orka mig genom detta fullt ut. För det jag nu går på hos C är hennes utbildning där jag är hennes adept och i det ingår det bara fem tillfällen. Hur fortsättningen blir vet jag inte och kanske blir det ingenting alls för min del eftersom jag idag just känner mig som ”flyaren”, som bara vill fly från allt och då inte bara psykosyntesen.

Den läskigaste känslan jag slåss emot är den att jag känner mig ”färdig” och klar. Att jag gjort det jag ska i det här livet. Den känslan är inte att leka med i perioder och kanske kommer den ifrån den trötthet hela mitt inre känner över att ha levt här på jorden under alla dessa år och de utmaningar jag varit med om. Det tär både fysiskt och psykiskt att hela tiden försöka hitta ljuset och att det inte finns där per automatik. Måste givetvis försöka fortsätta så länge det går, men det känns som om jag försökt med alla metoder som finns. Sen skäms jag så oerhört när jag känner på detta viset eftersom jag har så mycket att vara tacksam för. Det blir liksom en ond cirkel det hela och i det snurrar jag. År ut och år in.

”Flyaren” kanske skulle stanna upp om där fanns kärlek, beröring och någon att älska?

Bröderna Felix & Maxi

Detta bildspel kräver JavaScript.

Maxi var bror med Felix. De föddes 15 augusti 2004 i Skogs-Tibble, Uppland. De hängde ihop i alla år fram till Maxis död 20 april 2018. Har hittat ett gäng bilder med dem tillsammans som du kan se i ett bildspel ovan. De är så fina tillsammans.

Saknar Maxi så det gör ont i mig. Har svårt att släppa fram det jag känner. Sväljer och håller tillbaka fast det inte är medvetet. Har märkt att Felix är närmare mig nu. Vill alltid gosa och sätter sig där Maxi satt på soffan. Maja har också tagit mer plats på ett positivt sätt sedan Maxi tvingades att lämna detta jordeliv.

Det är positivt, men att inte ha Maxi här är sorgsamt och veckan som gått har varit jobbig. Vaknar på nätterna och kan inte somna om på ett bra tag. I natt drömde jag dessutom om kvinnan som förgiftade mitt hjärta under en tid. Ja, jag kan inte säga på annat sätt idag eftersom hela den historien har fått mig ur balans under lång tid. Trodde jag var på väg vidare, men nattens dröm var så stark och samtidigt ledsam när jag vaknade. För i drömmen blev utfallet ett helt annat än i det verkliga livet. Omedvetet blir då kärlek ”farligt” för mig och känslan av oduglighet får sig ytterligare en spik inhamrad i den del jag försöker komma ifrån.

Är glad att Felix och Maja är kvar hos mig. De tröstar mig och jag försöker verkligen att komma vidare. En vecka senare ser jag Maxi överallt och då speciellt på natten. En gång var jag övertygad om att han satt i kontorsstolen i mitt rum och tittade på mig. Men jag vet inte, ibland har jag svårt att skilja på verklighet och fantasi. Allt och alla som jag älskar försvinner för mig. Så känns det i de stunder då de svarta molnen vägrar att flytta på sig. Men jag vet ju att många är kvar och just de måste jag fokusera på.

Terapin igår var väldigt tuff. Kom in på varför jag flyr hela tiden och hon satte ord på det jag inte kan/orkar se just nu. Blev berörd men som vanligt, och som jag gjort i stora delar av mitt liv, svalde jag. Min längtan efter närhet och att någon kramar om mig, säger någonting snällt till mig (som jag kan ta till mig) gör att jag istället flyr in i glass, choklad och ätandet. För att slippa känna någonting överhuvudtaget. Funderar mycket på varför promenader och motion inte fungerar längre.

Har också tappat i ork en del. Hjärnan ”stänger av” eller hur jag ska uttrycka det, tidigare på dagen än för ett tag sedan. Orkar liksom inte mer. Det enda som hjälper då är vila och att få så tyst omkring sig som det bara går. Det blir som Moment 22 eftersom detta gör saker med mig som inte gagnar det liv jag försöker leva idag. Är heller aldrig helt själv längre av olika orsaker.

Maxi och Felix tillsammans är bilder jag kan titta på länge. Älskar speciellt bilden med deras tassar tillsammans. Min Maxi har förhoppningsvis, nu när det gått en vecka, hittat hem och mår bättre än han gjorde den sista tiden.

Själfull, lojal och gosgalen

Maxi jan 2014

Kan inte att beskriva det jag känner just nu. Förra veckan känns som en ond dröm och det känns som om Maxi snart kommer hem. Det går inte in att jag aldrig mer kommer att få träffa honom. Klarar inte av att tänka tanken fullt ut.

I mars 2015 skrev jag om mina katter och tog då även en bild som jag nu blir väldigt berörd över att se. Är helt övertygad om att Felix saknar sin bror:

Själfull, lojal och gosgalen var de tre ord jag beskrev när det handlade om Maxi. Då skrev jag också orden som beskriver min kattängel väldigt bra:

Maxi har en väldigt förmåga att känna på sig när jag är ledsen eller inte mår så bra. Han är ibland lite läskig faktiskt i sitt sätt gentemot mig. Barnen brukar säga att han är besatt och ibland känns det faktiskt så. Han har full koll, är alltid i närheten när jag är hemma och tar alltid chansen att gosa. Ibland så orkar jag inte och då går han undan, men han är inte långt ifrån mig. Går jag ut i köket, så kommer han efter. Går jag in sen i vardagsrummet igen, jodå då kommer han efter. Behöver knappt säga hans namn oavsett stämningsläge, då är han hos mig. Han har full koll, den kära Maxi!

Det är främst på morgonen och när jag ska sova som jag blir som ledsnast. Vill heller inte bädda rent i sängen eftersom jag ”känner” Maxi fortfarande på något märkligt vis i sängkläderna.

Det känns fortfarande som om han är tillfälligt ute. Att han snart kommer tillbaka, står vid altandörren med sina speciella ögon och sen ”buffar” på mig när han har fått komma in. Som att jag ska vakna ur den här onda drömmen.

Fina, fina Maxi!

Maxi_skugga

Maxi 16 oktober 2011

Fy sjuttsingen vad han fattas mig.

Relaterat:
Alla poster om Maxi