You are currently browsing the tag archive for the ‘Maxi’ tag.
|
|
När Maja varit ute en stund (på filmen ovan ca 30 min) och farit runt och haft kul så andas hon alltid efteråt med öppen mun. Hon andas fort och det kommer med jämna mellanrum som ni kan se. Efter ca 15 min försvinner det och hon är som "vanligt" igen.
Är detta någonting att oroa sig för? Är det så att hon har dålig kondition bara, eller vad kan det bero på? Någon som vet och har haft en katt som gjort likadant?
Hon jamar sen och vill ut igen. Så det verkar ju inte bekomma henne mer än direkt efteråt och då kanske det bara handlar om att hon helt enkelt inte är tränad nog för att vara en utekatt? Tilläggas ska att det var ca 15 grader ute och luftfuktigheten var 46%. Det är ju inte några siffror som ska påverka henne att andas fort och med öppen mun, eller?
Annat nytt på kattfronten är sensationellt om det nu ligger till på det viset.. när jag kollade ut på baksidan så stod Maxi och tuggade på en fågel! Maxi?! Har aldrig tidigare varit med om att Maxi har tagit en fågel. Givetvis blev jag nyfiken och gick ut och tittade på det stackars djuret. Det var en svala och den såg ganska välbevarad ut. Felix brukar äta på de fåglar som han fångar, så det kanske ändå är Maxi?
Felix har återigen fått ett fult ärr på vänsterörat. Jag får inte titta närmare på det men ser att det antingen är ett bett eller att han har fastnat i någon buske. Det är som en stor skorpa just nu. Hoppas verkligen inte att det blir värre som förra gången då Anna åkte iväg till veterinären med honom. Han är ju ibland i slagsmål med andra katter i omgivningen.
Annars är det som vanligt med mina katter. De mår bra och de har sina fasta rutiner, vilket jag får känna av och då speciellt på helgerna. Ibland känner jag mig också som en dörrvakt som släpper in och ut dem flera gånger under kort tid. Det må låta jobbigt men det är mig kära besvär eftersom de ger mig så mycket bara genom att de bor tillsammans med mig.
Har kommentarerna öppet på den här posten. Ni som har några tips eller ledtrådar till Majas flåsande är välkomna att skriva och då även göra det under ert riktiga namn. Några andra kommentarer släpper jag inte igenom längre eftersom mina erfarenheter genom åren av fejkade namn och e-postadresser är mycket dåliga. Har tack vare detta stängt kommentarerna på de allra flesta övriga posterna.
Nu blir det ett sånt där gnälligt och lite mörkare inlägg igen. Pratade om två steg fram och ett steg tillbaka tidigare. Steget tillbaka verkar vara lite djupare den här gången. Men jag vet att det kan ändras om några dagar. Igen.
Egentligen ska jag inte behöva förtydliga vissa saker, men jag gör det främst för den där som sitter på min axel och försöker rubba mitt mående. Detta är min blogg och här skriver jag om det som finns inom mig. Är det mycket mörker och upprepningar får det vara så. Denna blogg är verkligen mitt vattenhål och mitt tjatande är kanske bättre att det kommer här än hos människor som finns i min närhet. Ok?
Mitt liv är verkligen en berg- och dalbana. Upp och ner hela tiden och bara tanken hur det skulle vara utan de antidepressiva tabletterna jag nu äter, det kan jag inte ens föreställa mig. Vet inte om det hade funkat överhuvudtaget utan dem, så viktiga känns de just nu för mig.
Den här tröttheten som kommer emellanåt är så tung. Försöker stå emot, men någonstans vet jag att det är meningslöst. Det är liksom bara att vila och inte ens försöka. När jag sedan är känslig för människors tankar till och om mig gör det saken både bättre och sämre i de möten jag nu tvingar mig till. Detta givetvis beroende på hur jag mår just då.
Jobbade igår och det var väldigt påfrestande. Orken tog slut, men jag ville inte erkänna det för mig själv. Försökte och försökte, men när även den mest positiva på jobbet säger till mig att jag inte ser ut att må bra, då förstår jag att det även syntes utanpå.
Egentligen har jag ingen anledning till detta mående just nu. Men jag är otroligt känslig för stämningar, förnimmelser och blickar. Det har inte förändrats så mycket sedan kraschen i december. Människors tystnad som kanske är helt befogad påverkar mig också, trots att jag försöker se klart på situationen.
Mina katter känner hur jag mår. I natt sov Maxi hos mig hela natten och Maja låg på en stol bredvid. Det händer sällan, men kanske kände de att jag återigen är låg och orolig. Skyddsänglar i förklädnad av katter.
Börjar fundera på om jag återigen är pollenkänslig och att det också gör mig trött? Har ätit allergimedicin i några dagar och det kanske också sänker mig? Vet inte vad som är vad längre. Kampen och kämpaglöden som vissa dagar är så stark är andra dagar helt borta. Vill liksom bara lägga mig ner och inte göra någonting. Denna berg- och dalbana alltså…
Elias hade kräkts i skolan igår. Magsjuka och idag blir han hemma. Ingen middag och han gick och lade sig före klockan åtta. Datorn avstängd och då är grabben verkligen dålig. Vi får se hur han mår idag.
Livet, detta livet testar och försöker få mig mer modig och att våga. Men jag är livrädd, ja nästan skräckslagen, inför framtiden. När måendet är bättre kommer tankarna om framtiden och då kommer oron.
Igår började jag att rensa ur i mitt rum på jobbet och kasta gamla saker och tömma pärmar. Det var svårt och jag kände mig som en samlare som inte ens kunde kasta fakturakopior från 1996 utan att fundera både en och två gånger. Kanske någon vill se på detta i framtiden… så tänkte jag men tillslut, med stigande ångestklump i magen, kastade jag. Men det satt hårt åt. Röjde nog ur en 8-10 pärmar i alla fall och det var jobbigt. Vissa nostalgiska saker kunde jag bara inte kasta, utan de fick följa med mig hem i en kasse.
Att inte jobba med IT i framtiden, åtminstone operativt, känns märkligt även om det också är skönt på ett annat plan. Att hela tiden vilja att saker och ting ska vara på topp och fungera hela tiden och jämt, ha koll på listor och inköp, hänga med i det senaste, att människor ska vara nöjda med sin utrustning och ständigt vara i beredskapsläge, det har tärt på mig. Jag har ju ändå hållit på med detta i 20 år och det tar på en. Men är man som jag en trygghetsjunkie så sitter man still i båten, oavsett vad det handlar om och oavsett vartåt mående barkar. För det är kanske sämre på andra sidan s a s. Det är alltid yttre omständigheter som tvingar mig att agera i mitt liv.
Det är sorgligt kan tyckas, men så har och så fungerar jag. Försöker förändras, men jag är en gammal hund som knappt kan sitta och har jag väl fått ner baken då sitter jag kvar. Ni hör, tankarna är inte särskilt ljusa denna dag, även om vi är i min favoritmånad maj. Men var lugna, rätt som det är, så strålar gubben igen. Ibland är det skönt att bara få skriva av sig skiten och visa upp byken för den som bryr sig.
Först trodde jag att skriken tillhörde en av mina galna drömmar. Det tog en stund innan jag kopplade att det var kattbråk på baksidan.
Rusar upp och ser Felix och en annan stor katt stå och skrika åt varandra. De måste också ha slagits en del eftersom det låg stora vita tussar från inkräktarkatten på tomten som jag upptäckte efteråt.
Eftersom jag vet att Felix inte backar och tidigare blivit skadad av fighter såg jag inget annat råd än att försöka avbryta det hela. Men det räckte inte att bara öppna altandörren och schasa lite, de fortsatte fighten trots mina försök.
Rusade in och hittade en filt som jag gjorde utfall med och då drog katten som bråkade med Felix. Då såg jag också att Maxi satt under utebordet och tryckte. Nu vet jag att katter inte fungerar som vi människor gör men tanken slog mig först att varför hjälper inte Maxi bror sin i fighten mot denna stora lurviga jättekatt? Katten var något större än Felix, men av spåren att döma tror jag Felix vägrade backa och inte ville ge upp sitt revir för denna katt.
Här sitter Felix och ser ut som vanligt efter fighten. Att filma eller fota dramat var aldrig aktuellt. Tänkte inte ens i de banorna utan jag ville bara få ett slut på skrikandet och fighten. Felix är ingen ungdom längre och man vet aldrig hur det hade kunnat sluta.
Maxi kollar efteråt oroligt ut genom fönstret och vill inte gå ut något mer.
Maja var alldeles förskräckt där hon satt i dörren. Efter en stund kom Felix in och det första Maja gjorde var att lukta ordentligt på honom och se han luktade tillbaka. Det visar ju att de “hör ihop” numera och är fredliga emot varandra. Det om inte annat, var gott att se i all detta kattdrama så tidigt på morgonkvisten.
Idag skulle jag inte jobba men nog fick detta drama mig piggelin som aldrig förr, så nu sitter jag här med kaffekoppen i högsta hugg.
Hur det går att jobba?
Om jag säger som så här att jag är oerhört frustrerad över att saker och ting går så långsamt med mig. Det är verkligen en fight för livet för mig detta och ibland upplever jag bara surrealism och en hopplöshet som skrämmer mig. Men alternativet är fortfarande och kommer alltid att vara värre. Fina samtal under gårdagen fick mig att styra upp på vägen igen. Att kunna erkänna inför andra att jag är rädd, ja livrädd för framtiden, bara det gör att det känns bättre…
I detta är mina katter oerhört viktiga eftersom de håller mig kvar på jorden med tanke på flera aspekter.
Ni ser, nu är Felix trött och sover. Ser ut som en ostboll och jag är glad att allt återgått till det vanliga efter gryningens äventyr.
Vilken underbar förmiddag att ta sig en promenad på. Blå himmel och sol överallt. Bara det gör ju att kraft och energi fylls på.
Var ute ganska tidigt och få människor syntes till. Har fått in en ganska bra rutin nu att ta mig ut varje förmiddag oavsett väderlek.
Felix har varit ovanligt trött och slö de sista dagarna. Var lite orolig, men idag är han ute igen som vanligt och har inte synts till på några timmar. Det är kanske så enkelt att åldern börjar ta ut sin rätt och med i vanliga fall, en väldigt cool och lugn katt, så märks det än mer när orken med ålderns rätt börjar att tryta en aning? Han blir ju i alla fall 13 år i år och är den av mina två utekatter som levt hårdast om man nu kan säga så.
Det är inte ofta Maxi och Maja fastnar på samma bild. Här sitter de för ovanlighetens skull nära varandra och då passade jag på…
Ikväll ska Anna och Elias till Friends Arena och kolla på finalen i melodifestivalen 2017. Jag hoppas att de får en oförglömlig afton och att det blir fina minnen att bära med sig.
Själv så tänder jag ett ljus och spanar efter dom på TV:n. De sitter på väldigt bra platser, främre parkett, så kanske finns chansen att se dem i rutan?
Vem som vinner?
Nano eller Jon Henrik. Har skrivit om finalen här!
Här kan du se och lyssna på alla finalbidragen:
|
|
Besviken och trött på mig själv. Frustrerad och helt slut i både kropp och knopp. Känns nästan som bakslag, men jag vet att jag inte ska tänka på det viset. Det finns lärdomar i allt och att vilja men inte kunna allt, det skapar både ångest och frustration i mig, vilket i sig hur paradoxalt det än kan låta är ett bra tecken, även om det känns precis tvärtom.
Åkte dubbla bussar för att besöka Clabbe och Inger i fredags. Blev nästan chockad över all bebyggelse i Norra Luthagen. Har nog inte varit där på en 4-5 år och det såg helt annorlunda ut.
Tidigare var det bara en stor äng där det nu står massor av hus. Det finns till och med ett nytt torg med en flera olika affärer. Det var nog lite väl länge sedan som jag hälsade på Clabbe och Inger…
De bjöd på lunch och fika. Vi pratade i ett par timmar och det var väldigt roligt att träffa dem båda.
När jag skulle hem tog jag mig en promenad så att jag slapp att åka två bussar för att komma hem. Överskattade nog min förmåga för jag var helt slut efter detta, men hade ändå svårt att komma till ro. Tror att det blev lite för mycket intryck och sådant för mig.
Helt plötsligt så har Maxi börjat sova på Majas sovplats. Det har nu pågått under några dagar. Märkligt att han nu väljer den platsen efter att helt ha ignorerat den tidigare. Han är söt i alla fall där han ligger och snusar.
Frida överraskade mig totalt när hon skickade detta collage till mig. Det är bilder på mig, min mamma och syrran under min barndom. Många tankar och känslor väcker collaget. Blir väldigt varm om hjärtat över att Frida gjorde detta till mig.
På förmiddagen igår hade jag tänkt att ta mig en promenad, men orkade inte riktigt. Det blev en kort sväng eftersom krafterna helt enkelt inte fanns där. Tror att äventyret i fredags tog mer på mig än vad jag ville inse. Somnade och sov ett par timmar och vaknade av att syrran ringde på dörren.
Hon ringde mig tidigare och ville träffas. Hon kom hit och hade med sig tulpaner, semlor och ett gott humör. Vi pratade länge och hjärnan min gick på högvarv ännu en dag. Nya intryck och känslorna for åt alla håll.
Tror som sagt att jag har kört på lite för hårt de sista dagarna. Varit social i flera dagar i sträck, vilket gjort att jag har svårt att hejda mig och då kommer upp i varv när jag känner mig bättre. Lurar liksom mig själv.
Vill mer än jag orkar och har väldigt svårt med balansen. Att inte bara köra på nu när jag mår bättre och hjärnan liksom har “vaknat till” igen behärskar jag inte. Det är så svårt att hålla igen och jag blir ledsen och frustrerad på mig själv. Tror mig orka mer än jag gör. Har börjat få problem att sova längre perioder på nätterna sedan några dagar, vilket troligtvis beror på att hjärnan är mer aktiv än i början då den var helt utslagen.
Det bästa nu är att vara själv och tanken är att jag inte ska träffa någon idag. Vara ensam och bara ta det lugnt, för i morgon måndag ska jag ut och åka buss igen för att ta mig till jobbet och där ha ett möte om hur det blir fortsättningsvis. Inför detta är jag ganska nervös av flera olika anledningar.
Idag har jag redan hunnit att ta mig en förmiddagslur. Det är frustrerande att inte ha den kraft som fanns där för ett år sedan.
Måendet stiger ju blåare himlen är. En härlig förmiddagspromenad fick jag igår.
På eftermiddagen fick jag besök av tre arbetskamrater. Det var mycket roligt att träffa dem. Det har ju nu gått ett tag sedan vi sågs.
Katterna fick godis av Gunilla.
De gav mig energi och jag hade svårt att sova på natten. Så lite behöver jag i dagsläget för att få sömnproblem… men överlag märker jag att jag mår bättre just av att hjärnan “vaknat till” och det blir svårare med sömnen överlag.
Det är aldrig riktigt bra, den där balansen…å ena sidan och å andra sidan. Det viktiga är nu att som sagt hitta balansen i detta.
Gunilla tog en fin bild på Maja.
Denna bild på Felix och Maxi tycker jag mycket om, därför så lägger jag ut den även här. Det speciella är att båda tittar in i kameran. Så fina.
Idag ska jag ut och åka buss. Förr i tiden inga problem alls och det tror jag inte det blir idag heller. Andas lugnt och tror på mig själv. Det är förbättringar på gång i gubben. Helt klart. Nu kör vi!
