Etikettarkiv: Maxi

Dessa fantastiska katter

Hur beskriver man någonting som inte låter sig beskrivas? En process som pågår och där ord bara blir konstiga och rör till det hela. Fasansfulla drömmar, en oro utan dess like och bildspel som inte kan begripas mer än att det nog är bra det som sker.

Felix och Maxi 28 oktober 2004.

Maxi har nu varit ifrån mig i 9 månader. Idag skapade jag en fotobok med bilder från hans liv. Den är nu beställd. Hittade då en film som jag spelade in dagen innan han dog. Vetskapen fanns där redan och vi gosade. Jag gick helt sönder när jag såg filmen. Grät som ett litet barn. Min älskade Maxi. Då förstod jag nog inte, trots att orden sades. Det gick liksom inte in.

Felix kom direkt. Han låg och sov i fåtöljen och fattade direkt. Vilken hjälte han är alltså. Kom och tröstade mig och vi gosade en lång stund. Han är så fin i sitt sätt att trösta mig. Så glad att jag har honom. Dessa fantastiska katter. Vad vore mitt liv utan dem?

Annonser

Mitt 2018

Ett helt år av bloggande gör att det kan bli en traditionell årskrönika, till skillnad mot 2017 då jag inte bloggade alls under hösten på grund av min ”Livsbok”.

2018 har varit ett blandat år där jag börjar med det positiva. Ett jobb som ser mig och vill mig väl där jag fått en del nya arbetsuppgifter vilket gör att jag nu fungerar bättre i arbetslivet än 2017. Fina medarbetare och en chef jag hoppas få behålla ett tag. Så tacksam för den möjlighet jag fått att ”komma tillbaka” efter min kollaps i december 2016.

Resan till England 28 maj – 4 juni var årets höjdpunkt!

Har också påbörjat en spännande terapi grundat på psykosyntes som jag tror kommer ta mig framåt i mitt liv. Fantastiskt och lite läskigt, men någonting nödvändigt för mig att gå igenom för att komma vidare överhuvudtaget under 2019. Innan det provade jag två andra former av terapi under året, utan att ”hitta rätt”.

Mellan februari och juli bodde äldsta sonen hemma hos mig. Läget i familjen gjorde att detta var den enda lösningen. Det var givetvis oro i början över hur detta skulle gå, men med facit i hand är jag glad över erfarenheten som gjorde att jag kom honom lite närmare.

Det akuta inom familjen fortsatte när Frida flyttade in strax efter. Återigen blev situationen ohållbar och det fanns återigen ingen annan utväg än att hon flyttade till mig.

Maxi 15 augusti 2004 – 20 april 2018

Min ”livskamrat” och katt Maxi blev sjuk och dog av njursvikt den 20 april. Detta har tagit mig hårt och han finns ständigt i mitt medvetande. Hans sista dagar var hemska och tankarna på det gör så ont i mig. Linn och Anna var med mig när han fick somna in. Har så svårt att ta in detta fortfarande.

Har inte heller kunnat hejda min viktuppgång under året, vilket på flera plan sänker mig. Har inte haft kraften och viljan. Det är precis som om jag måste ha något ”missbruk” för att ens fungera hjälpligt. Så är känsla i alla fall och fortfarande så här på årets nästa sista dag.

JANUARI
Min pappa lämnar detta jordeliv, 79 år gammal den 5 januari enligt ett par grannar, men i december någon gång enligt myndigheterna. ”Efterspelet” kring hans död pågick under hela året och är fortfarande inte helt klart.

Försökte mig på gruppterapi, men det gick inte alls. Blev än mer deprimerad och min ”jakt” på att må bättre fortsatte. Fladdrigt och ett mående åt alla håll. Som vanligt alltså.

Anna och Tofflan hittade en lägenhet i stan efter mer än 10 år som sambos. Balanser rubbas och saker och ting förändras i förhållningssätt och hur praktiska ting ska hanteras, vilket på olika sätt påverkade oss alla.

FEBRUARI
Konstaterade i början på månaden ”Tänk att inte ens ha någon som kan bevittna en fullmakt. Det är väl höjden av ensamhet?”

Hjälpte Anna och Tofflan att flytta till StorHemmet i stan, genom att köra flyttbil. Fick köpa ett köksbord med stolar samt en kökssoffa av Tofflan. Lite senare besökte jag även deras nya hem.

Orkar knappt kommentera mitt mående under denna månad. Känslighet, oro och jag vet inte vad. ”Måste fortsätta att försöka, måste kämpa för ljuset och att våga stå kvar där en liten stund i alla fall.” 

Tog mig vatten över huvudet och var tvungen att backa när jag höll på att svimma på jobbet i slutet på månaden. Ville mer än jag klarade av. Nya försök, nu med terapi i coachform som heller inte fungerade för mig. 
Jag var inte riktigt där eller hur jag ska uttrycka det. För mycket praktiskt som jag inte var redo för.

OS i Peyongchang pågår i Sydkorea och Sverige tar flera medaljer. Melodifestivalen kör också på i samma hjulspår och jag är knappt med på resan detta år, men gillar bäst Jessica Andersson och hennes bidrag ”Party Voice”.

Linn och Jordan hittade sin drömlägenhet i Bradford och Frida var på besök.

Morris blev 7 år gammal.

MARS
Morris blev sjuk och dog plötsligt, endast 7 år gammal. Syrrans fina katt som jag lärt känna lite mer genom att vara kattvakt några svängar orkade inte mer när hjärtat gav upp.

Eva och Rafael slutade på jobbet. En avskedsmiddag på Pong skedde under månaden. Avtackning på jobbet för Eva. Påminnelse om att ingenting varar för evigt…

Ingen ville ge ut min ”Livsbok” och efter det har både ork och lust att bearbeta om och försöka igen inte funnits där. Mina stora drömmar genom ett förstorat Ego skrinlades, åtminstone tillfälligt.

Min mäktiga och märkliga dröm får stå som sammanfattning för månaden över hur jag mådde:

Låg som i ett vatten där jag under mig kunde se evigheten och djupet där slutet inte fanns. Kände hur det pulserade under mig av liv och jag skymtade så mycket rörelser och aktivitet. Väldigt svårt att förklara på det sätt jag vill men det var en märklig känsla, när jag väl vågade ”lägga mig” i detta. Jag tvekade länge och tittade upp på min ”lärare”eller vad det var.

10 mars 2018
Maxi blev 14 år gammal. Den 20 april dog han av njursvikt.

APRIL
Tårarna faller tungt när jag kommer till april. Saknar Maxi så mycket och när jag ser ovanstående fina bild på min kattpojke, faller allt i mig. Jag älskade den katten så mycket! Älskade Maxi dog den 20 april av njursvikt enligt veterinären. Maxi, min ängel!

Detta påverkade mig och påverkar mig fortfarande starkt. Han var så betydelsefull. Hade aningar ett par veckor innan att allt inte stod rätt till, men jag avvaktade och det ångrar jag bittert idag. För när jag sedan väl kom till veterinären var allt försent… men jag förstod inte att det var allvarligt som det var. Fan, vad jag kan älta detta. Saknar honom så oerhört mycket, min älskade kattpojke! Tur att jag har Felix och Maja vid min sida idag!

Foto: Wikimedia Commons/Kaiketsu

Samma dag som Maxi lämnade jorden tog Avicii sitt liv, endast 28 år gammal. Så sorgligt och tragiskt att han inte såg någon annan utväg.

En annan folkär artist dog den 3 april efter att ha drabbats av cancer. Minnet av Lill-Babs är starkt eftersom hon fanns med under min och mångas uppväxt.

Usch, april var en jävla mörk månad och i det finns ingenting mer att säga.

Bowlingkväll i Bradford 31 maj.

MAJ
Att åka till England var en lisa för själen efter det tunga i april. Två dagar i London med Frida och sen besök hos Linn och Jordan i Bradford. Vilken resa vi hade mellan 28 maj – 4 juni! Så många fina minnen i mitt inre bevarat! Wow! Bästa på hela året!

Tack Linn och Jordan! Mitt hjärta är kvar hos er i Bradford. Ni fick mig så lugn och trygg. Svårt att komma tillbaka till min vardag. Ni var helt enkelt suveräna värdar och får högsta betyg av mig! TACK!
Tack Frida för att du gjorde mig sällskap. Älskar dig av hela mitt hjärta. Så många fina reseminnen. Detta måste vi göra om!

Netta med bidraget ”Toy” vann årets Eurovision Song Contest, vilket betyder att nästa års tävling går av stapeln i Jerusalem, Israel.

Skrev ganska öppet om min längtan efter en man och om sexprat på min blogg. Nu i efterhand känns det som om jag då, den där dagen i maj 2018, var mer öppen kring detta än vad jag är nu. Två steg fram och ett steg tillbaka, eller?

Den 2 juni låste Linn och Jordan ihop sina hjärtan i Liverpool. Nyckeln kastades i Mersey och då blev de ETT. En ynnest att få vara med om denna stora händelse i deras liv.

JUNI
England i början på månaden. Hos Bettys i Ilkley där gubben drack te som aldrig förr. Dagen innan besök på det riktiga Beatlesmuseet i Liverpool Vilken upplevelse! Första dagen i juni var vi på kattcafé i Leeds. Minns hela denna resa som om det var igår. Så mycket härliga minnen.

Hemma hos Linn och Jordan i Bradford.

”Ignoransen mot folkviljan” skrev jag den 25:e, ungefär tre månader före valet. Att inte ta svenskens oro på allvar skapar den polarisering som tyvärr bara blir allt större och starkare. Vi har ett sönderslaget samhälle med oerhörda utmaningar och i det har den rödgröna röran inte vågat ta i på allvar, vilket kommer att fortsätta att leda till kulturkrockar och än fler skjutningar under 2019.

Konstaterade också att Maja nu är en utekatt samma dag. Det fungerade bra med att släppa ut henne på samma sätt som med Felix och i det fortsatte jag under hela året. Maja – utekatten!

Fotbolls-VM pågick och Sverige vann sin grupp! Tänka sig! Syrran var på semester i USA och skickade en fin bild på Marilyn Monroe. Var med bil under den tiden, vilket var trevligt. Midsommarafton ”firades” i ensamhet, men allt vad det innebär för det inre bagaget. Försökte ”spela spelet” för att jag inte ville tynga ner någon annan med min skit. Det gick inget bra.

Bild från LeopardCay https://imgur.com/gallery/hMweFer

JULI
En väldigt varm och en mycket torr sommar. Har nog aldrig varit med om något liknande under mina år. Högsta temperaturen var 34,4 grader och kring den 16 juli var temperaturen konstant över 30 grader i hela åtta dagar. Jag gillar värme, men även för mig var det nästan för mycket med dessa höga temperaturer. Först den 29:e kom regnet

Äppleträdet växte som sjuttsingen med nya grenar, fulla med äpplen. Rekord så länge jag bott där jag bor. Skänkte bort massor till grannen, men det märktes knappt.

Skrev om den otäcka skogsbranden i Hälsingland den 22:e. Det blev en följetong i media under flera veckor.

Skrev om kvinnan som gjort sådant intryck på mig under senaste åren på ett lite mer öppet sätt. Hon har påverkat mer än hon kanske tror. Var mycket ensam och en dag saknade jag min mor extra mycket. Tog mig till henne och grät en skvätt över det som inte blev och det som var just då.

Lämnade återbud till den årliga grillningen i Husbyborg för att jag helt enkelt inte orkade. Den konstanta hettan i kombination med min hjärntrötthet stoppade mig från att ens försöka. Tråkigt, men förhoppningsvis blir det en ny chans nästa år.

Sverige gick till kvartsfinal i fotbolls-VM.

AUGUSTI
Politisk ökenvandring ger blankröst var mitt krassa konstaterande en månad före valet. Ingen parti lockade mig nämnvärt i detta val.

Frånvarokänslan och likgiltigheten har blivit allt värre och i perioder har den börjat att skrämma mig. Blir bara av den orolig och får stigande ångest. Tycker liksom inte att jag ”är med” i livet och känner mig som en zoombie. En levande död.

7 augusti 2018

Den sista dagen i augusti flyttade Frida hem till mig permanent. Johan har precis flyttat till eget efter fem månader hos mig, då yngsta dottern inte hade något annat val eller hur jag då skrev om den uppkomna situationen:

Frida flyttar till mig på fredag. Situationen just nu gör att ingen annan möjlighet finns. Hastigt men inte alls lustigt har det blivit på det viset. Jag är mest förbannad för hennes skull och hoppas att hon efter allt som hänt ändå mår ok.

Valresultatet som gjort att vi fortfarande står utan regering…

SEPTEMBER
Konstaterade att september i det stora hela var en bra period i mitt liv. Allt gick åt rätt håll och jag halverade min dos av antidepressiva. De gjorde mig likgiltig och utanför mig själv, ett skydd jag inte längre behövde. Efter halveringen vaknade gubben till på ett bättre sätt, även om det nu i slutet på året gått tillbaka en del. Dock är inte zombien och likgiltigheten där på samma sätt.

Valet den 9 september renderade i att vi fortfarande inte har någon regering. Värre pajaser än politikerna på riksplan är svårt att finna. När egon och personliga vinningar går före Sveriges väl och ve, då kan det bara bli på det här sättet. Svagt!

Vid biskopsvalets nomineringsval den 13 september var jag röstmottagare vid Uppsalabordet. Roligt att göra det tillsammans med Eva.

För första gången på över två år åkte jag iväg på en kurs i jobbet. Visserligen bara en dag, men det var en utmaning. Avtalshantering i Multinet tillsammans med Eva, som under året blivit en allt mer nära arbetskamrat där vi allt oftare kommer in på djupa diskussioner. Det känns som om jag känt henne hela mitt liv och den känslan kom ganska direkt.

Äventyret i Linköping var stort för mig den 25:e på flera plan. Inte planerat det som hände fick mig att i praktiken vara med om det som ofta oroar mig. En nyttig upplevelse. Känner att när jag nu skriver om detta och går tillbaka, så var det här någonstans som min ”stora” förändring inleddes. Då jag liksom tog ett steg till i utmaningen att ”hitta mig själv” fullt ut.

OKTOBER
GDPR gjorde mig både matt och kluven. I grunden en lag som ska skydda individen sägs det, men ibland undrar jag om det inte vevas ett varv eller två för långt. Det blir konskevenser som inte kan göra någon glad.

Medvetenheten är min räddning. Tålamodet mitt hopp och acceptansen det som gör att inget kommer att fastna en längre tid. Det måste jag tro. Tänk, så klok var jag i mina tankar i början på oktober. (;-)

Skrev om förlåtelse och min pappa. Kan man förlåta alla människor? Går det att förlåta allt och om det inte gör det, kan man hitta ett förhållningssätt inom sig så att ”gnagandet” inte dominerar? Jag vet faktiskt inte.

Första snön kom den 27:e och då funderade jag även över det dubbla i mig:

Fastnar i sorg och omöjlig längtan. Något som aldrig blev. En ledsenhet som förlamar mig. Ensamhet i tankarna och när någon försöker prata med mig blir jag tyst och säger ok eller att jag inte vill prata om det. För att inte belasta och verka ömklig och patetisk. Ja, det är så jag ser på mig själv om jag blir ”svag” igen och pratar om det som jag idag istället äter mig till ett bedrägligt lugn som aldrig får nog. Drar mig undan för att undvika risken att blotta det som gör ont.

27 oktober 2018

Dagen innan en ny milstolpe i mitt arbetsliv. Trettiofem år på stiftet. Idag är jag den enda kvar från den gamla stiftsbyråtiden och det fick i allvar igång detta med tankarna kring död, tid och att allt har ett slut.

NOVEMBER
Den 6 november valdes Karin Johannesson till ny biskop i Uppsala stift. Hon börjar redan i februari 2019 för att sedan i mars tillträda sin tjänst.

Det blev ett lyckligt slut på en lång krokig väg för yngsta sonen. Tårarna rann på mig och glädjen visste inga gränser. Sådan kamp i hela livet kröntes nu med att målet nåddes. En stor händelse i ett pappahjärta och vad ska det då inte vara för sonen?

Dagen efter min födelsedag så tog jag ett stort steg. Jag postade ansökan om att få bli adept hos A. Det handlar om terapi i psykosyntes. Det skulle visa sig att det var det bästa jag gjort på många år gällande mitt mående…

På jobbet förberedde jag att definitivt byta inriktning på mitt arbete. Det var IT-koordinatorn som blev sjuk i både utmattning och depression. Det fungerade i 22 år. Min förstående chef hjälpte mig att komma vidare för att kunna orka fortsätta på jobbet. Webbansvarig samt administrativa uppgifter med avtal och diarie som huvudriktningar gick jag in i även officiellt i slutet på månaden.

Att kunna möblera om på det sätt som nu skedde är en ynnest för mig. Energierna är lugnare och jag kan starta varje morgon med att samla mig inför dagens arbetsuppgifter på ett sätt som jag inte varit i närheten av tidigare. Tacksamheten är stor över den möjlighet som givits mig.

Utrensning och städning i vrårna, både på jobbet och hemma. Hade en period då jag bara måste röja. Det gjorde att jag hittade den första bilden på mig som tagits i tjänsten 1983. Självklart måste den ingå när jag berättar om mitt 2018. För mig märkvärdigt och stort:

Foto: Claes Göthberg

DECEMBER
Trots allt firades julafton i StorHemmet hos Anna och Tofflan. Det gick bra, men känningar av förändring fanns där i mitt inre. Vi fick ändå vara tillsammans allihopa och det är ändå det allra viktigaste.

Besöken av Linn och Jordan, samt en lunch var otroligt viktiga för mig. Jag tycker så mycket om dem båda två. [Instagram]

Flera besök i Gamla Stan under december.

Tre tillfällen blev det hos A i Gamla Stan. Kände direkt förtroende för henne och hon hjälper mig att möta mitt inre. Det är både befriande och jobbigt, men jag ser mest framemot att träffa henne igen i början på januari 2019.

Ett intensivt 2018 som jag försöker omfamna även om jag miste min Maxi. Det präglar hela året för mig. Många tårar och känsla av overklighet.

Relaterat
Livsbok, pappa & bloggpost
Mitt 2016
Mitt 2015

Det dubbla i mig

181027 första snön

Första snön kom den 27 oktober.

Så var vi där igen. Första snön och temperaturer nedåt nollan. Ingenting att ens bli upprörd över eftersom det inte går att förhindra. Vore jag rik hade några månader i södra Spanien nu varit att föredra, men det är en dröm och kommer så att förbli.

1504 felix maxi

Felix och Maxi en dag i april 2015.

Den här bilden krossar mitt hjärta. Felix och Maxi, tre år innan Maxi dog. Tiden går så fort och det är väldigt svårt att fortfarande begripa att Maxi inte finns med mig längre. Hans bortgång har tagit hårt. Pratar med honom mycket och inbillar mig att han är hos mig. Ett par gånger har jag fysiskt fått känslan, men jag vet inte. Kanske är det så att jag vill så mycket att jag känner någonting som bara finns i min fantasi.

Han är så saknad.

Det finns en sådan dubbelhet i mig. Den blir tydligare när jag är på väg mot någonting nytt. Å ena sidan å andra sidan, hela tiden och ibland in i minsta detalj så det nästan blir löjligt.

Känner å ena sidan en mera grundlighet och trygghet inom mig inför allt som kommer, å andra sidan en sådan trötthet över att ens försöka. Drömmer om själen som fick mig i sådan gungning var och varannan natt. Förstår inte vad det ska vara bra för eftersom jag bara blir ledsen när jag vaknar.

En del av mig vill berätta och prata. Inspirera i bästa fall och vara så rak och ärlig som det bara går, en annan vill strunta i allt och stänga ner. Det har blivit så tydliga tankar kring detta, som om något mellanläge inte finns. Antingen eller. Ibland känner jag för att försöka ett tag till och förbättra de bitar där jag sitter fast. För det gör jag eftersom mitt missbruksbeteende fortfarande styr mig till stor del. Ibland är tröttheten total och jag får känslan av att det är kört, oavsett vad jag gör. Det gör ju inte mitt ätande bättre så att säga.

Hur kommer jag in på banan igen där jag var sommaren 2014? Två år var visserligen missbruket att motionera, men hellre det än mat. Före 2014 var det alkoholen som ”tröstade” mig, men den vägen är för alltid stängd. Det törs jag säga idag. Vet i hela mitt väsen att passerar jag den gränsen igen och ens dricker en öl, då är det kört för mig. Då kommer jag aldrig att kunna komma tillbaka igen.

Fastnar i sorg och omöjlig längtan. Något som aldrig blev. En ledsenhet som förlamar mig. Ensamhet i tankarna och när någon försöker prata med mig blir jag tyst och säger ok eller att jag inte vill prata om det. För att inte belasta och verka ömklig och patetisk. Ja, det är så jag ser på mig själv om jag blir ”svag” igen och pratar om det som jag idag istället äter mig till ett bedrägligt lugn som aldrig får nog. Drar mig undan för att undvika risken att blotta det som gör ont.

Det dubbla regerar i många. Det vet jag. Det bedrar och gör illa. Det skvallrar om att inte ta sig själv på allvar. Det är rädsla att inte duga till. Det är att göra mig liten och rädd. För ibland känner jag motsatsen på ett sätt som ger mig hopp idag. Det dubbla är starkare än tidigare, helt klart.

Att stå för den jag är fullt ut är ett livsprojekt. Den dagen jag inte behöver äta eller använda mig av ”missbruk” i någon form kanske jag dör av förvåning? Kanske är det därför jag helt enkelt inte vågar att må bättre? För att jag är rädd att det då är slut och att jag då måste gå vidare till nya utmaningar.

Jag vet att jag är oförbätterlig i vissas ögon, att jag ältar år ut och år in. Men kanske är det min enda chans att överleva? Att få göra det här på min blogg? I de små penseldragen ser man tillslut förändringarna, även om det kan uppfattas som så otroligt träligt för vissa att läsa samma saker (i olika formuleringar) år ut och år in. Men jag kan inget bättre, så är det… och ändå tar det negativa så mycket hårdare än det positiva. Är det 9 positiva och 1 negativ kan ni ju tänka er vart mina tankar fastnar. Det är också en träning i att hitta proportionerna i detta.

Ena stunden tillförsikt och kraft, andra stunden ångest och olust inför framtiden.

Avtalshantering & Maxis minne

Avtalshantering med organisationsstruktur, avtalstyper och kategorier, behörigheter och grupper samt mallar var en del av innehåller i den tre timmar matiga utbildning i Multinets program Avtalshantering som jag var på i Stockholm idag.

180919 Utbildning

Först kändes det mesta som upprepningar och sådant som jag redan själv hade lärt mig, men efter ett tag så listade jag upp fem saker som jag ska ta upp ”hemma på jobbet”. Menyhantering, motpartsfunktionen, funktionen skanna dokument och rättighetshanteringen samt att det även går att använda som inventarieförteckningsprogram. Tänkte då direkt på våra datorer och mobiler.

Första gången på över två år som jag åker iväg på någonting liknande. Det var lagom med en förmiddag och dessutom hade jag med mig en arbetskamrat som jag väldigt snabbt blivit mycket djup och samtalande med om allt. Hon är verkligen ett bra stöd för mig och samtidigt tror jag att mitt sätt kan vara ett stöd för henne. Inte vet jag, det visar sig vad det blir, vi ska i alla fall vara backup för varandra i detta program.

Har fått några saker nu att bita i på jobbet. Dels detta program Avtalshantering, men sen också infotavlan och dess funktioner som var mer komplexa än jag föreställt mig. Nästa måndag ska jag åka och titta på 360 hos Linköpings stift, som är ett ärendehantering, arkiv- och dokumenthanteringsprogram för kansliet. Det ska jag också lära mig från grunden så att säga.

Det är spännande och roligt och jag ska göra allt för att greja detta på ett tillfredsställande sätt. Vill jobba och vill vara en ”kugge i hjulet” som gör mitt bästa och finns där och känna mig behövd.

180919 Rosor

Sorgen efter Maxi biter sig kvar och den har förändrats. Den har blivit råare eller hur jag ska uttrycka det, förlusten känns ”hårdare” nu än tidigare och det gör ont på ett annat sätt. För tre veckor sedan halverade jag min dos av antidepressivt och kanske är det resultatet att jag liksom känner mer på riktigt nu eller hur jag ska säga? Saknar honom så förbannat mycket och då speciellt på kvällarna när jag ska sova. Detta jävla slut alltså…

Fina Felix 14 år!

180815 Felix 14 01

Grattis fina Felix på din 14-årsdag!

180815 Felix 14 02

Felix älskar att ligga i solen och är han på riktigt bra humör…

180815 Felix 14 03

…så rullar han runt och åmar sig som han gjorde nu i eftermiddags.

180815 Felix 14 04

Årets födelsedag är lite annorlunda eftersom hans tvillingbror Maxi inte längre finns med oss. Han dog av njursvikt den 20 april och jag har märkt att Felix ibland jamar efter honom. Är inte 100 på att det är så, men han jamar mer nu än tidigare.

Ingenting kommer någonsin att bli sig likt efter den dagen. Men livet måste gå vidare och nu kamperar Felix ihop med Maja. De funkar bra ihop.

180815 Felix 14 05

Felix blir i eld och lågor. Vad väntar han på? Jo…

180815 Felix 14 06

….kyckling! Det är favoritmaten och självklart ska han få äta så mycket han vill på sin födelsedag.

180815 Felix 14 07

En redig portion ska det vara på födelsedagen!

180815 Felix 14 08

Den här bilden tog jag på Felix i morse. Det är inte ofta jag lyckas med att få honom att titta in i kameran som han gör på den här bilden. Så fin och underbar.

Han är fortfarande pigg (i kattår är han mellan 72-78 år) och häromveckan tog han en mus på natten som han ljudligt berättade att han hade för mig. Så jaktinstinkterna är intakta även om det går allt längre perioder mellan äventyren. Efter att Maxi lämnat oss har han blivit mer kelig och nära mig. Vi gosar varje kväll och det är väldigt fint att han finns kvar hos mig ett tag till.

Är glad för varje dag och vet att det kan förändras fort. Men än så länge hänger Felix med och må han få göra det ett tag till.

Maxi – så saknad

101107_Maxi

Maxi – jag saknar dig hela tiden. Så mycket försvann den där dagen i april. Min älskade vän, som alltid fanns där. Det gör ont i mig och jag känner sådan oerhörd saknad.

Älskade, älskade Maxi. Det är så overkligt att inte ha dig i huset. Fortfarande.