Maxi – jag saknar dig hela tiden. Så mycket försvann den där dagen i april. Min älskade vän, som alltid fanns där. Det gör ont i mig och jag känner sådan oerhörd saknad.
Älskade, älskade Maxi. Det är så overkligt att inte ha dig i huset. Fortfarande.
Maja är nästan ute på samma ”villkor” nu som Felix. På morgonen (när jag är hemma) släpper jag ut henne och sen får hon hållas. Hon har hittills alltid kommit tillbaka efter ett tag och i det är jag ganska trygg. Givetvis har hon ett halsband med en liten pingla på där hennes namn finns och ett nummer till mig.
Nu på sommaren går det bra, men vi får se hur det blir i höst. Om hon vill vara ute då ens. Fast jag är lite harig och har hon varit ute lite för länge utan att pinglan ljuder, då måste jag lokalisera henne.
Usch, det här med Maxi är svårt att ta in, fortfarande. Tänker på min fyrfota vän varje dag. Saknar honom så oerhört att det gör ont och då speciellt på kvällar och nätter. Gråter ibland och känner hur en del av mig själv försvann den där dagen i april. Han var väldigt viktig för mig. Sådan saknad. Jag älskar verkligen de andra katterna också, men kommunikationen med Maxi var speciell. Han kunde jag ”prata” med på ett ovanligt sätt och bara genom hans ögon ”förstå” hur han mådde och vad han ville.
De blir som ens barn och jag känner att en del av mig också är borta. Första tiden var det ens svårt att ta in att han inte skulle komma tillbaka, även om jag var med på slutet och förstod vad som hände på ett plan. Han var så dålig och mådde inte alls bra och i det måste jag tänka för att orka vidare. Min fina Maxi. Hoppas han är på en bättre plats nu.
Dagen är oskriven. Som så många andra i mitt liv. Att hitta det positiva med det kämpar jag med hela tiden. Jag är ju med bil nu, så möjligheten att åka ut på kortare utflykter finns ju där. Vi får se vad som händer.
Fotbolls-VM pockar också på uppmärksamheten… matchen igår mellan Portugal och Spanien var ju fantastisk underhållning för oss som gillar fotboll. 3-3 och härligt spel under långa stunder. Det är fotbolls-VM för mig det som dessa länder bjöd på.
Man kan säga vad man vill om Cristiano Ronaldo och hans filmande, men han är en oerhört skicklig fotbollsspelare. Tre mål och ryggraden för sitt Portugal. Tänk om han inte höll på och föll hela tiden och sökte frisparkar och straffar. Det tycker jag solkar ner det hela en aning. Det är så medvetet från hans sida och motståndarna får hela tiden vatten på sin kvarn.
Det finns en liten kattpojke i StorHemmet som inte mår så bra just nu. Igår var han med sina mattar på det stora djursjukhuset till en bra bit in på natten för undersökningar och kontroller. De fick inget riktigt bra svar på varför Lucifer inte får behålla maten och fortsätter det kanske det slutar med ultraljud och grundligare undersökningar. Tycker så synd om honom och hans mattar just nu.
Just när detta skrivs verkar han få behålla maten förutom en gång i morse. Håller mina tummar och tår för att det fortsätter så för Lejonkungen!
Något muntrare är den här bilden jag tog på Felix och Maja för ett par dagar sedan. Tycker den ser härlig ut. Maja får gå ut en liten stund varje dag efter att jag har kommit hem från jobbet. Så fort jag tar fram halsbandet med plingan så springer hon till altandörren. Hon vet precis vad som väntar… klok som en pud…. förlåt katt! (;-)
Ser på gamla bilder att de senaste 10 dagarnas högtryck med solsken hela dagarna och en temperatur på en bra bit över 20 grader har gjort att blomningen och ”det gröna” gått snabbare i år än förra året. Ser t ex att syrenerna är på G redan nu…
Ser också en massa bilder på Maxi. Det gör ont i mig. Känslan av oundviklighet och för evigt slår emot mig och jag har så svårt att ta det till mig. Så förbannat det hela. Sådan saknad.
Maxi den 12 maj 2011
Tjugofyra grader varmt i skuggan. Alternativ slinga på låga 3,1 km men jag orkade inte mer. Gick förbi den lokala butiken och handlade ”all in” inför kvällens final i Eurovision Song Contest.
Egentligen bryr jag mig inte om hur det går. Det känns bara så futtigt detta engagemang som jag tidigare haft. Vad spelar det för roll vem som vinner? Nej, jag har inte orken att engagera mig i sådant när annat i mig river och sliter.
Tillåter mig inte att tappa greppet och låta gråten komma fram. Saknar Maxi väldigt mycket och tänker så på varför, även om jag vet att just ordet varför bara tar energi ifrån en. Varför går aldrig att få svar på. Utan det jag ska fokusera på är lärdomen och vad jag kan lära mig av det som hänt. Det klarar jag inte av just nu, utan det enda jag känner är ilska och en jädra bitterhet över att den jag älskade togs ifrån mig.
Blir så ilsken över att även han försvann. Visst, jag har Felix och Maja men de kan aldrig ersätta Maxi. Klarar liksom inte av att tänka för mycket på honom eftersom jag då känner att gråten är på väg. Min älskade katt som jag aldrig mer kommer att få träffa och gosa med. Som var mitt enda vardagliga stöd under långa perioder och som på något märkligt sätt alltid tröstade mig när det var som värst. Lojal, kärleksfull och de där ögonen. Nej, en del av mig försvann tillsammans med Maxi. Det känner jag.
Sommaren 1972 i Bergvik
Det där svarta stora täcket som finns över mig i perioder kommer från mig själv, Inte från någon eller några utifrån som vill mig illa oavsett dimension och verklighet. Jag är inte utsatt för negativa energier eller existenser. Det där svarta stora täcket har alltid varit med mig, så länge jag kan minnas. Åtminstone efter sex års ålder och händelsen i Bergvik sommaren 1972.
Ibland kan jag tänka att det var i den där jävla kojan som mitt liv förändrades för alltid. Bilden är dålig men den är från juni 1972, alltså snart 46 år gammal.
Visst kan jag skylla allt på det som där hände i den där jävla kojan, men mycket i mig kommer hela tiden tillbaka till hur jag behandlades då. Mycket av svaren blev kvar där och kanske var det detta att det tog så många år innan jag förstod kopplingen som gjort att jag fastnat i detta lite längre än vad som hade behövt vara fallet.
Värst har varit skulden och skammen och att jag fick gå med den i säkert 10 år till. Ingen sa till mig någonsin att de hade agerat fel och de förstod det inte heller. Jag tog åt mig allt och trodde att deras förmanande var rätt och att det jag kände var så jävla fel. Det gick jag med alldeles för länge och en del får jag nog fan aldrig bort i mig.
Jag vet att jag ältar och dravlar om detta hela tiden. Men jag måste för att förstå mig själv och kanske en dag inte tycka att jag är smutsig och äcklig. Förra posten om snygga killar och min längtan är ett sätt att stå för den jag är. Men ändå hör jag ekot av mammas och pappas skrikande på mig, hur jävla dum och fel allting var. Hur jag skulle skämmas och att jag minsann INTE skulle få vara kvar på sommarhemmet eftersom jag betett mig så illa… arma mamma och pappa, ni visste fanimej inte vad ni gjorde då! Och ni begrep ingenting senare heller. Tacka fan för att jag gick längst husväggarna och gömde mig själv under alla år, tacka fan för att jag gick från fikabordet så fort ämnet homosexualitet kom upp och tacka fan för att jag trodde att alla homofoba killkompisar hade rätt under hela mitt uppväxt, även om jag idag vet att en och annan var lika nyfiken som jag var.
Tacka fan för allt. Tacka fan för det där svarta stora täcket som nästan kvävde mig och som idag på något konstigt sätt är den enda ”tryggheten” jag vet om, även om den gör mig illa. Den falska tryggheten är den svåraste att komma förbi.
Många är trygga av det dom känner igen, även om det är negativt för dem och förstör livet. Man dras till det man tagit till och som fick det jobbiga att försvinna en stund. Idag funkar det inte för mig längre, men jag tar ändå till det eftersom det är det enda jag har. Det stora svarta täcket som gör att jag gömmer mig och får vara ifred en liten stund.
Sen är det en sak jag måste få skriva till de nära och kära som eventuellt läser här. Det är tack vare er som jag är kvar och har orkat så här långt. Det är ni som betyder någonting för mig och som fått mig att orka fortsätta kämpa och se ljus och möjligheter. Utan er hade jag inte blivit kvar så länge som jag nu har blivit. Ingen nämnd, ingen glömd.
Nu hänger han på finaste platsen i vardagsrummet. Min älskade Maxi som lämnade mig för två veckor sedan. Det är fortfarande svårt att ta in och förstå. Det känns som om han bara är borta tillfälligt och snart kommer tillbaka igen.
Bilden är tagen 2011 i januari och jag bara älskar den. En otroligt rörande sak hände efter att tavlan hängt uppe en stund. Maja tittade på tavlan och ställde sig på bakbenen och vevade emot tavlan. Hon såg att det var Maxi och ville komma dit. Helt otroligt och jag kunde knappt hålla tårarna tillbaka. Fina Maja hon saknar också Maxi.
Tror att jag hållit tillbaka känslorna och den verklighet som nu är. Det kommer stunder då jag ser Maxi och millisekunder senare förstår att det bara är min önskan. Har liksom tappat lusten till mycket efter förlusten av min älskade katt.
Älskade Maxi, jag ser dig sitta och titta ut. Tänker så mycket på dig och saknar dig så det gör ont. Det är en känsla som jag inte riktigt grejar förstår du. Jag var inte riktigt redo för detta och att du skulle lämna mig så snart. Att det skulle sluta på det här sättet har jag väldigt svårt att acceptera. En del av mig dog när du lämnade jordelivet. Du vet hur mycket du betydde för mig under de stunder livet var svårt för mig.
Min fina älskade Maxi. Saknar att gosa med dig, krama dig och få dina buffar. Dina ögon när du tittade på mig och jag förstod ofta vad du ville.
Tavlan är en hyllning till dig och jag kommer så länge jag lever att sakna dig och tänka på de fina år vi hade tillsammans.
Sömnen kommer lite som den vill dessa dagar. Klarvaken klockan 4 och kan inte somna om på grund av ett förmodat giktanfall. Svårt att stödja på höger fot. Leden i stortån gör skitont.
Tyvärr är jag en av dem som har kronisk gikt. Det kommer och går. Ibland kan det gå flera år innan det kommer tillbaka. Det är en del beroende på hur jag sköter mig kost och kanske är det ytterligare ett bevis på att jag nu tagit ytterligare ett steg ner i källaren. Blir bara uppgiven och passiv över konstaterat nuläge.
Diklofenak finns hemma så första tabletten är tagen. Förhoppningsvis räcker det med detta och en uppstramning av kosten. Om jag nu förmår mig detta. Känner mig bara ledsen, sorgsen och nere över vissa saker. Svårt att hitta ljuset och den väg som gör mig gott.
Fick en uppgift av av C på psykosyntesen. Vet inte om detta också ”drar upp” en massa gammalt skit igen som jag begravt? För de hopplöshetskänslor jag nu brottas med fanns inte där tidigare. Tänker också på hur det skulle ha varit utan mina Duloxetin. Kommer aldrig att sluta med min Cymbalta som det hette förr i tiden eftersom jag är helt övertygad om att berg- och dalbanan hade varit så mycket större utan dem.
Vet att sorgen efter Maxi finns där och påverkar mig negativt. Saknar honom så oerhört mycket. Sen finns också frustrationen över människor i min närhet som också sitter fast, men på sitt sätt. Kan liksom inte göra mer än försöka peppa och när kraften saknas för egenpepp blir det bara.. …frustration över det hela.
Enligt den psykosyntes-terapi som jag nu genomgår är en av mina delpersonligheter ”flyaren” – han som flyr från allt. Har tänkt en del kring honom och blir bara sorgsen. Ungefär så här gick tankarna igår när jag försökte tänka mig in i den delpersonligheten av mig själv:
Flyaren
Mod, våga stanna kvar och känna känslan på riktigt. Ömhet och att bli sedd på allvar.
Slippa känna. Vara i det ”trygga” även om det egentligen inte är bra för mig. Det jag känner igen sedan länge.
Sitter fast, ingenting händer. Livet står still.
När jag vill äta glass – 15 minuters funderande över vilken känsla jag har? Behov?
Nuläge
Önskat läge
Känslan av att vara i önskad läge:
Vilka steg ska jag ta?
Hon har också bett mig att fundera på mina andra delpersonligheter. Vi människor består av en mängd sådana och detta ska inte förknippas med dissociativ identitetsstörning som är en psykiatrisk diagnos.
HumaNova beskriver psykosyntes på följande sätt:
Psykosyntes kan beskrivas som en livs- och utvecklingsprocess som hjälper oss att organisera och harmonisera alla våra inre, ibland motsägelsefulla, sidor eller delar. Dessa delar innehåller till exempel känslor, tankar, impulser, beteenden och fantasier och kan ibland uppträda eller ta över som en egen styrande ”person”, fast vi innerst inne vill något annat.
Psykosyntesen bidrar till att harmonisera alla dessa delar till något mer medvetet valt och därmed mer också aktivt valt. Något som vi innerst inne vill vara och kan bli.
Själva ordet psykosyntes kom till som i kontrast till ordet psykoanalys som står för att dela upp och analysera oss, till psykosyntesen som i slutändan strävar efter att bidra till en syntes det vill säga uppnå en mer harmonisk och välmående sammanhängande helhet. En helhet som hjälper oss att leva det liv vi innerst inne vill leva.
Har själv bara fått ”smaka” på detta ännu och måste säga att det fortfarande är svårt för mig att se ”flyaren, frossaren, den lojale” och alla ännu icke utforskade delpersonligheter hos mig själv. Vet inte ens om jag skulle orka mig genom detta fullt ut. För det jag nu går på hos C är hennes utbildning där jag är hennes adept och i det ingår det bara fem tillfällen. Hur fortsättningen blir vet jag inte och kanske blir det ingenting alls för min del eftersom jag idag just känner mig som ”flyaren”, som bara vill fly från allt och då inte bara psykosyntesen.
Den läskigaste känslan jag slåss emot är den att jag känner mig ”färdig” och klar. Att jag gjort det jag ska i det här livet. Den känslan är inte att leka med i perioder och kanske kommer den ifrån den trötthet hela mitt inre känner över att ha levt här på jorden under alla dessa år och de utmaningar jag varit med om. Det tär både fysiskt och psykiskt att hela tiden försöka hitta ljuset och att det inte finns där per automatik. Måste givetvis försöka fortsätta så länge det går, men det känns som om jag försökt med alla metoder som finns. Sen skäms jag så oerhört när jag känner på detta viset eftersom jag har så mycket att vara tacksam för. Det blir liksom en ond cirkel det hela och i det snurrar jag. År ut och år in.
”Flyaren” kanske skulle stanna upp om där fanns kärlek, beröring och någon att älska?
