Etikettarkiv: Marie Fredriksson

Kärleken till livet

bok fredriksson 2015Marie Fredrikssons självbiografi “Kärleken till livet” som hon skrivit med hjälp av Helena von Zweigberk är en väldigt rak och ärlig bok.

Här berättar hon som det var, både i barndomen och med hjärntumören som så när tog hennes liv.

När jag berättar om min barndom i boken, gör jag det med viss tvekan. Det är inte skammen jag är rädd för när jag berättar helt ärligt om hur det var i vår familj. Den har jag befriat mig ifrån. Fattigdom, alkoholism, varför ska man skämmas för att man varit med om det?

Jag vill däremot inte att allt ska låta som elände. Vi barn klarade oss bra, för att vi kunde skratta och sjunga och spela och för att vi hade varandra.

Att hon var så illa däran som att hon idag inte kan läsa en bok eller tidning, inte klarar av undertexterna på en film och inte kan sköta en dator, det visste jag inte. Hennes comeback på scenen och livet i stort blir än mer mäktigt och fantastisk, i skenet av de djupa avtryck som sjukdomen satt i hennes vardag.

Vilken resa hon har och är på i detta livet, Marie Fredriksson! Det tar andan ur mig att läsa om alla svängningar, från renaste lyckan till det mörkaste av mörka. Tala om att prövats av alla de känslor som finns åt alla håll genom åren. Det är bara en stark själ som klarar av detta.

Problem med ena foten (som kom 9 år efter sjukdomen!), ett ben som blivit allt svagare, knappt seende på ena ögat och även problem med att skriva. Går det för fort så blir det fel och oläsligt. Marie Fredriksson har verkligen fått kämpa med allt för att komma tillbaka. Idag har hon problem med balansen och rädslan för att foten ska bli sämre finns hela tiden hos henne.

Jag är en kaxig och sprallig människa som är instängd i en skadad kropp. Det är så oerhört frustrerande.

Jag blir ödmjuk inför livet och känner stor respekt för henne efter att ha läst den här boken.

En del kapitel berör mer än andra. Som när hon berättar om sommaren 2003 då sjukdomen gjorde att ingen kände igen henne längre:

Plötsligt så blev det tyst. Färre och färre ringde. Jag kände mig så ohyggligt ensam. Det var så tyst omkring mig. Från att ha varit i händelsernas centrum hamnade jag nu långt ut i periferin. Många vänner försvann under sjuktiden.

Vi människor är märkligt funtade. Rädda för det annorlunda och det vi inte kan greppa. Många går undan och tror verkligen att det är bäst så. Märkligt som sagt. Som om det svåra och smärtsamma ska smitta av sig.

Om Per Gessle har Marie bara fina saker att säga:

Jag kan nog inte säga vad det betyder för mig att Per alltid har trott på mig. Att han är positiv och peppande. Han kan få mig på gott humör, och då blir man stark automatiskt.

Jag är verkligen mycket imponerad av Per Gessle. Hur han håller igång, skriver låt på låt, tror på Roxette, tror på att gå vidare. Han gör bara bättre och bättre låtar. Tack vare att han är så stark har vi kommit tillbaka.

Maries make och stora stöd Micke Bolyos beskriver väldigt naket hur livet är för dem idag:

Varje dag försöker jag förlika mig med vårt öde, men det är svårt. Livet är inte som matematik där plus och minus tar ut varandra. Glädjeämnena neutraliserar inte sorgerna utan de lever bredvid varandra.

Det är rutiner som hjälpt och hjälper honom att orka. Vardagslivet med barnen är en tröst när allt annat under åren varit rädsla och kaos. Känner så igen det han berättar i boken om hur jag själv kommit vidare när det gjort ont i själen.

Att leva i nuet är också en strategi som fungerat. Deras relation är remarkabel på många sätt och vis och i boken berättas det om deras fantastiska kärlekshistoria och hur sedan livet för dem båda sedan ändrades drastiskt. Det berör djupt att läsa om deras kamp tillsammans. Hjärta, smärta, svärta och allt däremellan.

Vill avsluta med en liknelse som kom till mig när jag läste boken. I ett kapitel så berättar Marie om att hon älskar blommor. Där berättar hon bland annat om den gigantiska häggen som de hade i sin trädgård.

Ett år så blev den sjuk och tappade alla sina blad och blomklasar. Den var så nära att dö, men sen helt plötsligt en vår så väcktes häggen till liv igen! Den återvände och var återigen till glädje för många. Precis som med Marie Fredriksson! Liknelsen är klockren!

För hon är idag en inspirationskälla och glädje för så många människor därute! Den här boken visar att det går att komma tillbaka, det går att lysa igen och att det aldrig är kört! Visst, det är väldigt tufft ibland, men det går att hitta ljusglimtarna i livet trots svårigheter och hinder.

Fragment av lycka hoppar också upp som diamanter i gruset.

Annonser

Julafton 2015

Det blev en fin julafton. Jag är tacksam inombords för väldigt mycket. Att samla familjen på det här viset, det blir allt viktigare för mig.

Julafton 2015
Citrus ville vara med på bild…

Anna var otrolig med maten och gjorde det så bra, trots att hon jobbade halva dagen så var humöret på topp när hon kom hem. Hjälpte till så gott jag kunde när hon drog igång.

Johan fixade Janssons frestelse med bravur. Linn ordnade gotta och donade innan på ett föredömligt sätt och Frida tog hand om sin gamla far dagen innan så han slapp känna sig ensam, tillsammans med sin Tommy.

Vilken familj jag har alltså…

Julafton 2015

Min favorit på julbordet i år blev en kålrotslåda som Anna hade gjort. Den var otroligt god och slog t  o m ägghalvorna i år. Det går att göra bra LCHF-mat, det var denna låda ett exempel på. Mumma! Spårade inte ur så mycket men faktum är att i år så hade jag en helt annan inställning till detta med kosten. Jag åt det jag ville helt enkelt och det funkade bra.

Julafton 2015

En tacksam jul. Sa jag det, eller?

Det är svårt med julklappar tycker jag när de blir större. I år var inget undantag och det sticker alltid iväg, trots att jag tänker att i år blir det inte som året innan. Men det gör ingenting för att ge till de man älskar allra mest, det känns gott. Lever gärna lite snålare ett tag efteråt för att se glädjen i deras ögon.

Julafton 2015

Elias delade ut julklapparna i år. Han var mycket bättre än den där gamla tomten som nu gått i pension och fallit för åldersstrecket.

En av mina livsdrömmar kommer att bli verklighet i sommar. Av Anna och Tofflan så fick jag verkligen ett äventyr i att få åka vattenskidor. Det har alltid varit min dröm och jag blev paff, men väldigt glad när jag fick detta. Nu gäller det att få ihop det logistiska så att det funkar med de orter som erbjuds. Umeå stod med men när jag kollar närmare så är det borttaget och det var ju synd eftersom Linn bor där.
Tror då bestämt att det blir semester i Malmö 2016…

En signerad bok av och med Marie Fredriksson, Ison Glasgows biografi som jag önskat mig, en jättefin farfarströja, ett gäng strumpor och så fina inramade porträtt på katterna fick jag också. Är tacksam för dess klappar. Mer än jag kan uttrycka i ord mer än ett stort TACK! [Instagram]

Denna jul kommer jag att minnas med värme i hjärtat. Så det så… (;-)

Tankar utan sanning

Det är ju bedrövligt hur jag fungerar. Sitter på bussen och tänker bara negativt. Känner mig liten, maktlös och väldigt ensam. I mina tankar. Tycker som vanligt synd om mig själv. Tittar på mina medpassagerare. Många återkommer varje morgon. Hur mår de när de sitter där och fipplar med sina mobiler. Vad finns i deras tankar? Är det bara jag som är så negativ och mörk? Finns bara problematiken i min skalle? Nedstämdheten och hopplösheten. Ungefär som om det är ett skydd på något bakvänt sätt att återgå till det jag bemästrar allra bäst. Att alltid ta ut skiten först.

Nu lättade det som tur var ju längre dagen gick, men jag kan bli så trött på mig själv så här efteråt. Vad gör att jag faller ner i dessa gropar och knappt orkar andas? När jag vet att det bara är känslor och chimärt, inget som är egentligt och en sanning som jag ska låta få fäste i mig. Ändå, så hamnar jag där alltför ofta.

Digital informationstavla, webberier och beställningar skingrade tankarna tillfälligt. Budgetanalys, kaffemöte och oro över andra gjorde att dagen nästan blev helt ok för egen del. Att greppet släpptes och jag fick ny kraft på något konstigt vis för handling, middag och social kontakt med barnen. Barnen som påverkar mig så oerhört i alla de känslor som finns.

Den 11 september i historien:

Monza 10 september 1978
10 september 1978. Ronnie Peterson kraschar på Monzabanan i Italien. Han avlider dagen efter av sina skador.

En militärjunta tar makten i Chile för 40 år sedan. Racerföraren Ronnie Peterson avlider av skadorna han ådrog sig efter kraschen i Italien för 35 år sedan. Terroristattackerna mot USA skedde för 12 år sedan. Marie Fredriksson kollapsar i sitt hem och fördes akut till sjukhus för 11 år sedan. Anna Lindh avled efter sina skador dagen innan för 10 år sedan. 

Så kanske är det svårt att vara på annat vis en sådan här dag?

Marie Fredrikssons kamp

Roxette är större ute i världen än vad många i Sverige vet om. Eller vad sägs om 75 miljoner sålda album världen över, 4 listettor i USA och över en miljon besökare på den senaste turnén världen över som varade i 19 månader!

För mig var det ju så att jag gillade dem bäst i början och jag var faktiskt på en konsert för väldigt länge sedan. De spelade i Uppsala och jag minns inte ens årtalet, men jag vet att jag sett dem live.

Måste väl erkänna att de sista plattorna innan Marie blev sjuk inte var några favoriter hos mig och de två senaste har jag inget riktigt grepp om, även om jag lyssnat lite på dem. Queen of rain och Stars är två favoriter hos mig.

Marie Fredriksson
Marie Fredriksson. Från dokumentären It All Begins Where It Ends.

SVT sände en dokumentär om gruppen 26/12 2013 som heter It All Begins Where It Ends. En väldigt fin och värdig berättelse om ett av Sveriges största band genom tiderna.

Det som tog tag i mig mest med dokumentären var ju Marie Fredrikssons kamp för att komma tillbaka. Tillbaka till livet överhuvudtaget. Vi fick veta att chansen var 1 på 20 att hon skulle bli frisk och att det troliga var att hon skulle vara död inom ett år när hon 2002 drabbades av en hjärntumör. Tala om mirakel att hon ens står på en scen idag! Vilken kämpe hon är!

Rekommenderar varmt dokumentären om gruppen. Man blir varm i hjärtat av att se den och då speciellt Marie Fredriksson.

Relaterat
Se programmet på SVT-play (före 25/1)
Facebook
Roxette Blog

Sömnig invigning av Friends Arena

Har nu kollat på invigningen av Friends Arena. En ganska lam tillställning med få överraskningar. Känslan jag fick var att det var bättre att vara på plats än att se det i TV.

logo_friends_arena

Ljudet var lite konstigt nämligen emellanåt och när vissa artister sjöng så hörde jag knappt rösterna på dem. Loreen och Roxettes Marie Fredriksson var väl de värsta exemplen. Sen att den där fiolgnetarn från Orsa var först ut var ju inget vidare om du frågar mig.

Men arenan är verkligen enorm och imponerade utifrån det man såg från TV-soffan. Stor som sjuttsingen och kanske är det inte så lyckat att ha sådana här shower där utan det är mer i andra sammanhang som Friends Arena kommer till sin rätta och optimala rätt.

Jag gillade Agnes, Icona Pop, First Aid Kit och The Hives bäst där de sistnämnda var de enda som fick mig att riktigt kvickna till. De hade lite attityd. Men i det stora hela så var det en ganska sömning tillställning detta och det kändes som om det saknades en röd tråd i det hela. Musikgenre och artister från olika epoker blandades lite hur som kändes det. Det hade varit häftigare om det till exempel hade kört från början och kommit till nutid i vad svensk musik åstadkommit.

En enda gång fick jag gåshud och det var när jag såg Marie Fredriksson. Inte för deras musik och så utan för att hon just stod där. Vilken kämpe hon är!

Nu är arenan invigd och nu kan det bara bli bättre… (;-) Ska jag sätta betyg på showen så får den en svag 2 av mig. 2 av 5 alltså.