You are currently browsing the tag archive for the ‘mående’ tag.

Den här veckan har jag varit på jobbet vid tre tillfällen och tre timmar åt gången. Känner mig som ett spöke som svävar omkring. Surrealistiskt värre och medvetandeförskjutningen över sakernas tillstånd fortskrider. Det är en mycket märklig tid för mig just nu. Mycket märklig tid.

Tänk er att åka berg- och dalbana. Ena stunden lugnt och fint, nästan lite tryggt och man gosar till det för att i nästa stund nästan ramla ur vagnen och skräcken lyser i både ögon och själ. Kämpar mig krampaktigt kvar för att inte ramla ur. Svetten lackar och ångesten dunkar i mig. Sen blandar ni dessa sinnesstämningar med allt möjligt däremellan. Den färden har jag satt mig i den här fasen av detta livet även om det allt oftare inom mig finns en stor ångest inom mig att ens försöka mig på så mycket i ett enda liv. Vad tänkte jag på?

Rådfrågar mina skyddsänglar men hör eller känner ingenting. Eller så är det precis så här det ska vara nu? Vila i det. Ännu en dag.

Ska inte klaga egentligen eftersom jag nu är på jobbet igen, åtminstone kroppsligt och de som pratar med mig är vänliga. Idag fick jag även lite tid att berätta om min sjukskrivning för ett par som frågade mig rent ut varför jag varit borta så länge från jobbet. Det kändes bra att få berätta för dem hur det låg till.

Min ekonomi är ansträngd men det går ändå på något konstigt vis, även om jag dragit på mig lite mer skulder nu än tidigare. Men detta blir också en press för mig att komma tillbaka och försöka jobba alltmer. Detta går ju inte i längden, att leva på det här viset som jag nu gör.

Limbo och ett snurrande hjul. Matmissbruk som jag inte kan stoppa i dagsläget. Det är precis som om jag måste trösta mig med detta för att inte åka dit på annat som är än värre för mig än en massa nya kilon. Igen höll jag på att säga. Förstör en del för att ens orka vara kvar på “banan”.

Sen ska vi inte bara tala om den här jävla tröttheten som slår till emellanåt. Det är en mycket märklig tid som sagt.

MEN…

…ska inte klaga. Ska inte klaga. Ska inte klaga. Ska inte klaga. Ska inte klaga. Ska inte klaga mer…jag lever ju för fan fortfarande! Kan fortfarande blogga och formulera mig hyfsat. Tycker jag själv i alla fall.

Avslutar med en bild på tjejen i mitt liv. Maja aka Majvor aka Majsan aka Sisen aka Sislass aka Majzuss

21 april 2017 Maja

Önskar er som orkat läsa hit en trevlig helg!

Tiderna förändras. Hade jag inte blivit hembjuden till Anna på påskafton hade jag lika gärna kunnat strunta i det hela. Det var skillnad när barnen var små och man då bland annat delade ut påskägg.

13 april 2017 Blommor

Hade de gula rosorna till vänster funnits i tisdags så var det exakt sådana som jag ville ge till Anna. Nu blev det vanliga tulpaner istället. Det blir aldrig som jag har tänkt mig. Inte ens när det handlar om blommor.

Påsken i dessa dagar är inte mycket att yvas över som sagt. Det blir dagar av vila och försök att acceptera livet såsom det nu är. Idag har jag inte orkat att ta en förmiddagspromenad. Trött och slut i hela systemet.

13 april 2017 Påsk

En del påskägg är vulgärt stora numera. Godis intill illamåendets gräns verkar vara målet för handlarna.

Det blir lätt mörka tankar i ensamheten. Som om skruvstädet vevas ett varv till. Hej hopp, ryck upp dig och du vet väl att det är du som bestämmer, du som har viljan att förändra ditt liv. Hej hopp och sitt inte och tyck synd om dig själv. Så skriks det hela tiden inom mig och ibland blir jag så trött på försöken att välja den positiva fokuseringen som jag vet är nödvändig för mig.

Glad påsk vill jag önska alla mina läsare!

Nu har det gått en vecka sedan jag skrev här senast och det beror främst på två saker. Har inte mycket nytt att berätta om och det lilla som finns där är inte så roligt. Negativt och lite mörkt i alltför många dagar gör mig låg och inte ett dugg sugen på att blogga.

1 april 2017 Halstabletter

Har åkt på redigt halsont med hosta från helvetet. Detta i kombination med det jag för övrigt “slåss emot” har gjort mig väldigt matt och än mer trött.

Elias kom i fredags och det piggar upp och får mig att leta efter ljuset. När han är här blir det lite bra rutiner för mig. Sen ska jag ju göra ett försök att från och med måndag börja jobba på 25%.

Det låter ju inte mycket, men jag är lite rädd faktiskt. Vis av erfarenheten att nu har fikat ett par gånger på jobbet gör mig lite orolig. Psyket har inte riktigt orkat med på det sättet som jag hade hoppats, men nu ska jag ändå försöka jobba ungefär 3 timmar under 3 dagar. Har tänkt mig måndag, onsdag och fredag, vilket gör att jag får en vilodag emellan. Detta kommer att gälla april ut och sen får vi se…

Det låter som sagt var inte mycket, men det är allt omkring som egentligen är det värsta. Att åka med bussen, möta allt brus och interaktion med människor och sen på det försöka återgå till ett jobb som i vissa delar fick mig sjuk. Nu vet jag att förändringar kommer att ske, men ändå. Orolig och lite rädd är jag, men detta försöker jag späda ut med ett jädraanamma och att detta ska jag bannemej klara av!

Försöker också tänka på hur fina alla varit emot mig. De som har hört av sig och på olika sätt vill mitt bästa. De på jobbet som kramat mig, givit mig positiva blickar och sagt att det är fint att ha mig tillbaka. Chefen och HR som bryr sig och pushar mig framåt.

Den här resan har verkligen varit någonting som förändrat mig. Det kände jag direkt den där dagen i december att jag gick över någon slags gräns. Det var för mycket helt enkelt och idag förstår jag precis vad andra människor som “gått in i väggen” pratar om. Tror att man förstår först när man själv råkat ut för någonting liknande.

Framtiden är oviss och ibland blir jag rädd när jag tänker på hur lite jag fortfarande klarar av i interaktion med andra människor. Hur än mer isolerad jag är just för att straffet dagen efter blir att jag ingenting klarar av. Så har det varit nu vid ett par tillfällen när jag försökt träffa andra människor för att göra saker som tidigare inte varit några problem. Min skräck är att detta aldrig går över. Måste jag alltid tänka på vad jag gör och bli än mindre spontan än tidigare?

Det finns ju någonting som heter att man får inte mer än man klarar av. Men frågan är ju till vilket pris?

Värsta ilskan har lagt sig. Vet inte vad det var som “kom fram” igår? En frustration över att saker och ting går sakta kanske? Det känns som om ingenting händer ibland och igår kände jag bara en sådan ilska över allt. Det handlade inte bara om mig själv, utan även om hur det ser ut i nyhetsflödet och allt skit som slår emot en.

Fullerö Hage maj 2016
Så här såg Fullerö Hage och dess “huvudgata” ut i maj 2016. Hur ser det ut idag?

Idag ska jag utmana mig själv. Ska försöka ta mig till Fullerö Hage och se hur långt de har kommit med den nya stadsdelen. Grejar jag det kommer det foton och lite sådant i mina sociala kanaler.

Nästa vecka ska jag träffa min husläkare igen. Att jag har gått in i en andra eller kanske till och med tredje fas känner jag. Frågan är bara hur hon bedömer mig? Vet faktiskt inte, men jag ska berätta om min frustration och att jag faktiskt i perioder har jobbigare tankar nu än i början. Då orkade jag knappt tänka överhuvudtaget och nu efter all vila, så kommer en del tankar tillbaka och då inte bara de positiva och de som vill fortsätta leva, utan tankar som funnits hos mig under lång tid i varierande grad.

Kan inte och får inte ljuga för mig själv och människor i min närhet. Inte för husläkaren och när människor frågar hur jag mår för då kommer jag att hamna där jag var i december ännu en gång. Får inte bygga upp muren igen. Då tror jag inte att jag kommer tillbaka igen. Kommer inte att orka gå igenom en sådan här resa igen på det sätt som det nu varit. Resan måste förändras och göras mer öppen, även om jag tidigare trott mig vara ärlig och rak så har jag ljugit både för mig själv och andra om hur jag mått. Det är så lätt att göra det när man vill må bra och intalar sig själv att så är fallet.

Min målsättning är att börja jobba i någon form vecka 13 om nu min husläkare anser det möjligt. Har inte vågat utmana “orken” sedan det som hände i slutet på februari då jag bara tog slut efter tre dagars aktiviteter. Men någonting måste ske nu. På måndag ska jag dessutom träffa personalhandläggaren från jobbet och prata om framtiden. Det jag oroar mig mest för är inte att berätta om det psykiska, utan det är att “visa upp mig” och alla de kilon jag dragit på mig igen. Då förstår nu hur märklig min egenbild är!? Oroar mig mer för vikten och att jag är fet igen, istället för det psykiska inför andra. Men så är det.

För jag avskyr att jag inte lyckats hålla vikten under den här resan. Det gör mig mest ont och att jag knappt kunnat tänka, det kommer liksom i andra hand. Det är i min märkliga värld ett stort misslyckande att inte kunna hålla vikten och det jag lyckades gå ner. Det känns jävligt jobbigt att visa upp sig på jobbet i denna feta kostym.

Fullerö Hage är målet idag. Hänger du med?

Hur slår man näven i bordet utan att det går sönder?

Bild från Pixabay

Är så ilsken och arg idag. Det kanske är ett bra tecken att jag är ilsken igen, eller inte…?

Ilska kan gå åt två håll. Det kan finnas en kraft i att vara ilsken men också någonting destruktivt om det hamnar galet. Är just nu inte i stånd att bedöma mig själv. Känner bara ilska mot företeelser, men även gentemot mig själv.

13 mars 2017 Ekorre

Denna lilla ekorre sprang över vägen när jag var ute på min förmiddagspromenad igår. De är så rädda men jag fick med ekorren, även om det är lite suddigt, på bilden.

Just det här med rädsla hemsöker mig väldigt just nu. Det gör mig låg och självförebråelserna piskar sig in i märgen på mig. Ser den där lilla killen som står som en tennsoldat och bara tar emot. Så fort jag inte klarar av någonting kommer bilden till mig.

Har svårt att skriva om detta och med intellektet vet jag att för många är det väl ingen stor sak, men för mig blir det en svaghet att inte kunna klara av vissa saker. Rädslan av närhet och att komma för djupt ner i själen på mig skrämmer skiten ur mig. Det är som om det vänder sig totalt i mig och jag blir helt handlingsförlamad. Den förlamningen medför mer ångest och oro och sen ger det ena det andra.

13 mars 2017 Träd med ekorre

Håller mig så fast vid rutinen att gå ut på förmiddagen. Det har nästan blivit som ett tvång att ta mig ut oavsett. Lyssnar också mycket på musik för att dämpa och slippa känna.

Detta eviga traskandet. Det enda som ger mig egentlig ro. Går och går vilket ger skavanker och smärta både inom och utan. När får en ro? Att acceptera och förstå? Dag ut och dag in. Trösten att fylla sig själv med mat är stark och vinner oftast. Det ger andra problem som ökad vikt, men jag klarar inte av att bryta detta just nu när så mycket annat slåss inom mig.

Ingen dag är den andra lik. Balansen är rubbad och jag längtar alltid till förmiddagen då jag tar mig ut och går. Förmiddagarna är min räddning. Då mår jag som bäst. Sen är det som om hela jag dör och energin är så låg, så låg.

Får jag ro idag?

Arkiv

Kategorier

Senaste bilder

En Calla Lilly fick följa med hem från den lokala butiken. Häftig på något vis. #callalilly #blomma Ungefär så, som en torktumlare...runt runt. Konsten är att stå kvar, le och försöka. Varje dag och hela tiden. Vila i torktumlaren är övningen. Ok? Kom igen nu Brynäs! #smguld #ishockey #brynäs Behålla känslan... På väg hem efter firande av födelsedagsbarn. Vädret härligt! Vi firar ett födslobarn! Grattis på den stora dagen @tofflisen 🙏💚🎉🎂

Twitter

Tweets jag gillar