Etikettarkiv: mående

Trötthet, jobbet & hittaut.se

180804 Smultron

Får symbolisera samhörighet.

Nu har jag jobbat en hel vecka efter min semester. Känner hur välsignad jag är som har detta jobb. Trots att jag har haft samma arbetsgivare i många år nu har jag inte tröttnat, utan känner tillförsikt inför framtiden. Det beror på att jag under åren fått prova på nya arbetsuppgifter och nu dessutom fått en ny inkännande chef sedan ett par år. Hittar inget annat ord än att jag är välsignad över den tålmodighet som de visat mig efter min sjukskrivning och den ständiga trötthet som jag lever med.

180804 Rosor

Min rosenbuske ger kraft.

Trodde det skulle bli jobbigt när så många arbetskamrater slutat, men det har funkat förvånansvärt bra. De som kommit och som jag jobbar nära numera, har varit väldigt bra att ha att göra med. Hoppas det fortsätter så och denna vecka jag jobbat lovar gott.

180804 Äppleträd

Det stora äppleträdet.

Mitt stora äppleträd på baksidan växer så mycket att det tynger ner sig själv väldigt mycket. Så många äpplen! Har aldrig sett något liknande. Hoppas trädet orkar med alla frukter som nu är på väg.

Frida och Elias är hos mig. Idag ska vi ut på jakt efter koder. Vi ska hjälpa mormors andra hälft L som är med i någonting som heter hittaut Uppsala. Man letar efter så kallade checkpoints där det finns siffror som ska samlas in. I Storvreta ska det finnas åtta olika checkpoints och vårt mål är att hitta dem alla åt L. Projektet drivs ideellt av orienteringsklubben OK Linné. Noterar att det regnar en del nu på förmiddagen, så kanske blir jakten uppskjuten tills i morgon, söndag.

Vi får se hur mycket jag orkar lunka runt efter koder. Just orken och min trötthet oroar mig. Nu när jag jobbat är det inte så mycket mer som jag klarar av. Samtidigt finns det en del i mig som vill kämpa vidare och har svårt att acceptera att jag bara fungerar bra halva dagar. Det måste finnas mer kraft i mig än den jag nu har. Sakta men säkert har jag sedan jag blev sjuk blivit starkare och tyckt mig orka mer, men nu känns det som om det tagit stopp. Det oroar mig. Det har inte gått bakåt nämnvärt, men får jag inte vila en stund på eftermiddagen, då orkar jag max till kl 22 på kvällen. Om ens det.

Det kanske ser ”normalt” ut men i detta finns också denna ständiga trötthet som jag känner. Det är bara de första timmarna på morgonen som det känns som ”förr” och ju längre dagen går, ju mindre orkar jag. Är det dessutom stressigt och många bollar (för mig) i luften så tar jag slut än snabbare. Ett exempel är att jag i onsdags hjälpte styvsonen att flytta och den ansträngningen gjorde att jag två kvällar i rad var helt osocial trots att Frida var här. Det gör mig ledsen att jag inte orkar ett dugg och måste gå och sova flera timmar före mina barn.

Det är en daglig kamp detta. Försöker att inte oroa mig och försöker att leva efter mina förutsättningar och liksom portionera ut orken, men ofta så går det inte bra eftersom jag vill så mycket mer än jag kan. Detta tär på mig även psykiskt och gör att jag bara vill lägga mig ner. Orkar liksom inte med oväsentligheter och känner mig både sur och vresig inför petitesser.

Annonser

Matchen med tankarna

Idag var jag tvungen att gå Slingan. 8 821 steg och 6,8 km av tankar. Skogen ger syre och det trånga rensas ut tillfälligtvis.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Både bra och dåligt att detta sker. Bra för kroppens skull, men dåligt för det fysiska. Det är aldrig tyst i tankarna. De mal på och jag står inte med att bara sitta inne. Matchen med tankarna kan bara vinnas genom aktivitet av något slag.

Det blev inte heller bättre av ljuden ovan där hat och arga ord existerar i samklang med alkoholen. Kunde idag inte ens sitta ute på altanen för alla negativa energier som kom neråt. Var tvungen att fly mitt eget hem.

Det bästa är efteråt. När jag är så trött att jag inte orkar tänka. När jag duschat och liksom bara är. När tankarna fått sig en match och inte vill på en stund.

 

Skura golv dämpar oro

180710 skurat golv

Mitt lilla kök har nu äntligen ett skinande rent golv.

Oro och ångest kanske är bra ibland? För nu har jag skurat köksgolvet samt ena toaletten. Just för att jag drivs av en oro som gör att jag inte kan sitta still. Detta kommer också göra att jag tillsammans med Elias idag ska gå till Fullerö Hage för att ta lite nya bilder. Är så tacksam att han vill följa med mig dit.

Promenaden dit är lång och jag vet att det kommer att kännas i kroppen. Men alternativet att sitta stilla med allt vad det innebär är bra mycket värre. Det är skönt att röra på sig när ångesten försöker ta ett grepp om mig.

En del av min oro beror på tankar kring nära och kära. Om deras framtid och hur det ska gå för dem. Jag är med dem lite väl mycket kanske i tanken och måste släppa dem vidare till egna vuxna liv. Men det är väldigt svårt eftersom jag vill känna mig behövd. Bävar för tanken på att inte vara behövd.

Mina barn är min motor och min motivation att vilja leva vidare. De har fått mig till höjder som jag aldrig skulle ha nått annars. Det vet jag idag. Jag kommer alltid att finnas där för dem så länge jag orkar och kan.

Medvetenheten är garanten

blue bubble calamity clean

Photo by Daniel Frank on Pexels.com

Har ställt in hotellvistelsen i Sala nästa vecka. Orkar inte med allt det praktiska kring det hela. När jag hade lämnat över bilen till syrran i fredags efter att ha hämtat dem på Arlanda och grillningen var klar, gick luften ur mig. Tom, orkeslös och helt nollad.

Fick senare höra att de haft inbrott i huset. Någon eller några hade varit inne i huset och snott dator, mobiltelefon och sprit. Ingenting är heligt och fredat nuförtiden.

Igår fanns inget kvar i tanken. Tänker på barnen, men kanske är det jag som förstorar upp och tror att de vill göra en massa saker hela tiden? Mina få förslag intresserar dem föga. Men det spelar ingen roll nu eftersom jag inte orkar. Planera det dagliga, hålla ihop och ta ansvar för det basala måste klaras av just nu.

Ur djupet rör sig det opratbara fram och tillbaka. Får en obehaglig känsla av att ”proppen” är lös och stor del av energin finns liksom inte där för att hålla emot. Svårt att fylla på någonstans. Glömmer bort mig själv och klarar liksom inte av att balansera detta. Fortfarande är medvetenheten garanten för det minimala, att någonting finns kvar.

Överdriver jag? Tycker jag bara synd om mig själv och återigen drar på mig det stora offertältet? Rakt över förmågan att tänka klart?

engswe2-0

England-Sverige 2-0 i kvartsfinalen, fotbolls-VM 2018.

Syrran ringde mig igår morse och jag fick ur mig något av det jag kände långt därnere. Bara det en seger. Vet inte om hon blev orolig, men hon och hennes M kom och tittade på fotbollen. De hade med sig hämtmat och det var riktigt trevligt. Tyvärr var matchen inte lika rolig, det var liksom inget snack, England var bättre än Sverige. Sverige var aldrig riktigt nära så att säga. Men att vinna sin grupp, slå ut flera topplag och ta sig till kvartsfinal är stort. Mycket bra gjort av Sverige!

Just nu måste jag bita ihop. Så gott det går där konsekvenserna är okända om bettet går för djupt. Lyssnar på de förtröstansfullaste låtarna, försöker andas djupt och nollställa och gosa med katterna. Pratar med de som vill prata, fördröjer, skjuter upp och bloggar om ynkligheten. Det känns som om allt går mig ur händerna, även denna sommar.

Ärlighet i orden

180610_jerry egot

Det känns som om jag är inne i en depression av något slag. Tankarna skrämmer mig och i detta verkar inte min medicinering bita riktigt bra. Måendet blir inte bättre av vissa saker som sker omkring mig. Det är lite för många saker just nu.

Vet att sådant här ska man inte skriva om. Man ska inte oroa och så. Spela spelet, även om du imploderar och försöker hålla borta smärtan med ätande. ”Sök hjälp då för fan, och sitt inte där och skriv en massa skit” – rösten inom mig påminner mycket om mina belackares. Jag applåderar dem i den del av mig som vill mig illa och den delen är fortfarande stor. Lämna mig, läs mig inte och ge mig det jag känner igen, svek, hån och förakt.

Är det mina egna hjärnspöken som säger åt mig allt detta? Tänker också på tystnadskulturen och att alla ska må så jävla bra hela tiden? Som jag själv i högsta grad är en del av. Om ältandet och de stora offerkoftorna som jag har en hel garderob av?

När jag var i England var det inga problem utan jag kunde släppa vissa tankar, men nu när jag är på hemmaplan och mest möts av sådant som inte gör mig gott, då faller allt. Jag bär inte själv hela vägen och det har de senaste dagarna varit exempel på.

Har väldigt svårt att anförtro mig åt någon och verkligen berätta hur jag mår. Har så svårt att vara ärlig, mer än på min blogg (till viss del även här). Är så ledsen över så mycket. Att bara skaka av sig och säga ”kom igen” funkar inte lika bra nu som tidigare. Tror att min ensamhet i mina tankar är en stor bov. Att jag inte har någon livskamrat att dela allt med. Jag sluter mig och orkar inte prata med någon, om och om och om igen. Blir så uppgiven över att känna så här om och om igen i mitt liv. Ärlighet i orden, även om jag egentligen bara vill lägga mig under en sten. Kanske är det ett rop på hjälp?

Det går över, det måste gå över. Har fått uppdrag nu som jag måste klara av. Har människor i min närhet som behöver mig. Vissa saker går före ens egna behov, så är det bara. Har en sådan oro inombords. Den gnagande oron som aldrig släpper mig helt.

Jag gör så gott jag kan och jag kan inte göra mer.

Björkpollen överallt

180507_bjorkpollen2

Än mer slut i morse. Skyller på pollen. Björkpollen överallt. Pillertrillaren har tvingats lägga till ytterligare en morgontablett tack vare detta. Hade ett helsike att ens göra morgonrutinerna för att jag var helt väck i flera minuter. Men det gick tillslut och de 45 minuter jag har på mig (går upp senast 05.15) utnyttjades till fullo. Bussen går vid 06.00 och då är jag på jobbet ca 06.35.

180507_bjorkpollen

Det är de första två timmarna på jobbet som jag är effektivast. Då får jag undan saker och ting och sen går det sakta men säkert utför…

Vissa dagar orkar jag inte till 15.00 utan åker hem tidigare. Men när jag ”misslyckas” och tvingas åka hem tidigare tänker jag genast på hur det såg ut förra året. Då känns det genast bättre eftersom jag då inte var i närheten av den arbetsmängd som jag idag orkar med.

Känner mig väldig privilegierad i mitt jobb. Sitter bland så fina själar och känner mig bland dem väldigt trygg. Tackar den finaste stjärnan däruppe i det eviga för att situationen på jobbet utvecklats så positivt de sista månaderna. Så tacksam för detta eftersom det i andra delar inte riktigt fungerar just nu. Frustration och en sorgsenhet som sticker fram sitt fula tryne så fort tankarna blir lite djupare.

När knoppar brister gör det ont. Ibland tar det oerhört lång tid innan de slår ut, om de ens gör det. I vissa fall vissnar de. Alla knoppar orkar inte med att utvecklas när näringen är fel.

Men jag försöker se framåt. Glädjas åt resan som jag snart gör med Frida. Har idag köpt en ny resväska för reducerat pris. Den duger gott åt mig. Tre veckor kvar innan vi är i England.