 |
Bilden är tagen halv sju på morgonen. Ljuset är på gång. Det är fint att ljuset återvänder i en tid av turbulens och många förändringar.
Mitt mående har helt klart påverkas negativt av allt som nu händer runt mig. Försöker vara lugn och andas, men lyckas allt sämre. Fick idag yrsel på jobbet och det är en tydlig signal på att jag måste backa. Vill så mycket klarar så lite. Så rädd för att hamna där jag var tidigare.
Hopp, oro, förtvivlan, inre ro och acceptans. Känslorna i livet är som den fetaste berg- och dalbanan just nu.
Sen när det stannar upp ett tag, tar allt bara slut. Timmar av vila och mer sömn än tidigare. Vill så oerhört mycket men orkar så lite. Det oroar mig för det som komma skall och hur jag ska orka. Ibland kittlar det skönt för att sekunden senare vara precis tvärtom. Tankarna spelar stora spratt med mig, men håller jag mig bara lugn och andas blir det raka och hoppfulla känslor även för mig och inte bara för åkarna i Steel Dragon 2000, som idag är världens längsta berg- och dalbana.
Helheten gör mig trygg. De stora linjerna i de eviga livet är konstant. Vad är det värsta som kan hända i just denna fas? Den tanken lugnar, även om den negativa delen i mig försöker få ner mig i det gamla där rädslan dominerade.
Karma och dess lag är en realitet. Åtminstone i min tankevärld och det pussel jag lägger för att ana och försöka förstå det stora och fantastiska i att få leva på jorden. Måste och varför är ord som fördröjer.
Idag blir det en tur till stan. Grabben ska klippas och sen blir det garanterat en lunch på favorithaket. Kvällen ägnas åt melodifestivalen och jag tror det ska mycket till för att jag ska hitta en annan favorit än Jessica Andersson! Där kan vi snacka om en modern schlager. Gubben stod och dansade och gjorde sig till när hon sjöng sitt bidrag ”Party Voice”. Heja Jessica! Du är min vinnare!
I morgon är en annan dag med nya äventyr och möjligheter. Nya impulser och situationer. Kan jag se dem med positivitet ska nog även det gå bra. Min värsta fiende är jag själv och mina mörka tankar. Fortfarande känns mörkret ibland mer lockande än ljuset, men tillfällena är inte alls lika många som tidigare år. Det är det positiva i det hela med att kämpa vidare och aldrig ge sig och däri försöker jag stanna.
 |
Grattis till ett födslobarn idag! Johan blir 27 år, tänk vad tiden går. Tyvärr blir det inget traditionellt firande idag av olika anledningar, åtminstone inte där jag finns med. Oavsett så tänker jag mycket på honom och hoppas att dagen blir så bra som den bara kan bli. Mina tankar är hos Johan.
Bilden ovan gillar jag så pass mycket att den sitter uppe hos mig. Så glad för första mobilen. Ibland önskar jag att man kunde gå tillbaka i tiden och få en chans att reparera ett och annat, men tyvärr fungerar inte “livets skola” på det viset. Åtminstone inte i samma liv.
Stor kram och stort grattis på din dag, Johan!
 |
Bokhyllan som jag fick av en arbetskamrat för snart 10 år sedan har en massa ”gluggar”. Det finns hela 23 stycken och i en av dem huserar Marilyn Monroe. En filmbox samt en burk som sedan länge är tom. Bokhyllan har som sagt hängt med länge nu och jag börjar bli lite trött på den. Den känns lite för stor och tar över hela rummet och sen börjar den få lite skavanker här och där. Belysningen har lagt av och benen ”äter” sig in i golvet.
Marilyn har följt mig länge nu. Har massor av tavlor av henne och en del har jag fått köpa till bra pris av dagens födslobarn när han en period jobbade på Myrorna i Uppsala. Det är roligt att ha alla dessa tavlor även om alla idag inte sitter uppe på väggen. Har ett gäng böcker om henne också och det är bara så att hon fascinerar mig väldeliga.
En annan som har följt mig länge nu är den delen av mig själv som jag inte förstår mig på. Den delen som hela tiden bromsar min ljusa personliga utveckling. En del som jag inte riktigt får ordning på. Berättade om gruppterapin som jag skulle börja på för en tid sedan. Jag tog mig dit, men jag var snarare mer deprimerad efteråt än innan jag kom dit.
Fem damer och så jag. Den ena med en historia värre än den andra. Det var så tungt att höra all smärta och jag kunde liksom inte värja mig. Det går inte för mig att fortsätta eftersom jag idag känner att jag måste vara bland människor som är positiva och som kommit en bit på vägen i sin personliga utveckling. De som har passerat det allra mörkaste och har några nycklar att dela med sig av. På den här gruppterapin blev jag bara ledsen och så mörk i sinnet. Klarade liksom inte av att sortera och hålla ifrån mig den ena hemskheten efter den andra. Mådde inte alls bra när jag kom hem.
Nu har jag anmält mig till en annan grej. Vill inte säga så mycket ännu eftersom jag inte riktigt vet vart det tar vägen, men så mycket kan jag säga att det har med HumaNova att göra. Måste förtsätta att försöka, måste kämpa för ljuset och att våga stå kvar där en liten stund i alla fall.
Mörkret är tryggt på ett bedrägligt sätt och i förlängningen kommer det att ta kol på mig om jag inte lyckas ta mig därifrån. Jag kommer aldrig att ge upp.
 |
Veckans låt: Albin Lee Meldau – The Weigt Is Gone
Jagar ljuset och försöker. Denna hjärntrötthet, hetsätandet i perioder och att jag känner mig bakbunden just nu vill hela tiden dra mig längst ner i källaren. Vill inte vara där, vill inte tänka på det. Vill jaga ljuset istället. Ljuset som funnits där tidigare i perioder.
Bilder med hopp och ljus. Bilder där solen vill fram. Älskar ljuset och solen. Jagar ljuset även om texten inte är just så ljus idag.
Ett villkorat liv för att vara kvar i ljuset. Det inre fängelset finns där, har alltid funnits där. Bestämt sedan vilan.
Då tar man sig närmare och tittar nogsamt på maskorna. Letar efter luckor och möjligheter om tillfällig frihet. Stolparna färdiga, men inte detaljerna. Alternativet är att stanna kvar och vara nöjd med det man har.
En helg där ingenting gjorts för att uppmärksamma det almanackan säger. Det räcker gott ibland att bara vara. Ibland måste batterier laddas. Om och om igen utan planer och förhävelser.
Det är en ynnest att få uppleva det blåa. De dagarna fladdrar förbi någon gång ibland och ger ljus i sinnet. Ibland villkorat men oftast helt utan skygglappar. Då måste det tas om hand för att inte gå överstyr.
En vecka där 3 av 4 dagar innehåller aktivitet med mer timmar än tidigare. En vecka där allvaret knackar på. Frågan är om det håller hela vägen? Men vågar man inte pröva, får man aldrig några svar. Universellt och gäller inte bara detta lilla liv. Balansen har jagats länge, men villkorandet i ljuset har alltid funnits där.
När jag igår satt hos min husläkare kände jag ljuset i tunneln. Må låta klyschigt men så var det.
Tänkte på hur det har känts de tidigare gångerna och hur skillnaden faktiskt den här gången var väldigt påtaglig.
Min husläkare bryr sig om mig och vill inte gå för fort fram. Hon vet vad hon talar om när det handlar om utmattningssyndrom och de som gått tillbaka för fort har ibland drabbas av bakslag som i värsta fall gjort att de aldrig kommer igen efter det.
Vi bestämde att jag är fortsatt sjukskriven till den 2 april, men att jag ska göra tre besök på jobbet för att “känna in” och se hur det funkar under den här tiden.
Funkar det bra och allt går enligt planerna ska jag sen jobba 25% april ut. Inte mer utan ta det lugnt och komma in i jobbet på ett bra sätt. Har också fått en försäkran från min chef om en förändring i mina arbetsuppgifter som jag tror gör att jag inte stressar upp mig som förr.
Häromdagen träffade jag jobbets personalansvarige och det var ett jättebra möte för mig. Blir väldigt tacksam över att jobbet vill ha mig tillbaka och inte ser mig som förbrukad efter det som har hänt.
Så redan i morgon börjar min rehabilitering mer praktiskt genom ett besök på jobbets förmiddagsfika. Lite oro känner jag men pratade en del med min husläkare om detta och fick många kloka tankar av henne. Sen är jag som sagt också väldigt förundrad över att tiden i sig har gjort mitt mående bättre.
Det finns saker hos mig som alltid har funnits där och som jag alltid kommer att få jobba med, men ändå kände jag igår hur viktigt det har varit för mig att bara få vila hjärnan utan större “krav”. Bara låta tiden läka mig. Trodde inte först riktigt på att “bara vara” kunde göra skillnad på det sätt som det faktiskt nu gjort.
Det finns saker jag inte har klarat av och som hade varit bra för mig, men det får komma senare. Vad tjänar jag att slå på mig själv kring misslyckandena? Försöker se det som lyckats istället och det är ju att jag nu ser ljuset i tunneln.
Sven-Erik Magnusson 13 oktober 1942 – 22 mars 2017
Sven-Erik Magnusson, mannen med den vänliga rösten och frontmannen i Sven-Ingvars dog i natt, 74 år gammal. Han hade sedan 2010 kämpat emot prostatacancer.
Idag minns jag honom genom att spela Sven-Ingvars hela dagen. Det finns många fina bitar som de gjort. Mina favoriter är Sommar och sol, Kristina från Vilhelmina, Två mörka ögon, Fröken Fräken, Någon att hålla i hand, Jag ringer på fredag och den underbara Ärtor och fläsk!
Det finns många godingar i deras katalog och jag skulle kunna nämna än fler.
De körde ju i en egen genre och blandade friskt bland stilarna. Den 2 juli 1998 köpte jag en samlingsplatta med dem just för att de hade många fina dängor som tilltalade mig. Den plattan går via Spotify varm idag kan jag säga…
Vila i frid, Sven-Erik Magnusson och tack för all fin musik genom åren!
