Etikettarkiv: ljuset

Ljuset blir allt klarare

Nu låter det som om allt är svart och mörkt, men så är det ju inte. Inte alls. Det är bara det att tankar och känslor förstärks så inåt sjuttsingen, på ett sätt jag aldrig har varit med om tidigare.

För det finns ljusglimtar också i det som nu pågår i mitt inre. Även det på ett annat och mer djupare sätt än tidigare. Dessa fina tulpaner fick jag av syrran häromdagen och de gör mig glad. Färgerna är starka.

Stunderna av ljus och glädje stärks när de väl kommer. Barnens existens ger mening till det hela och katterna, trots att jag ibland kan bli galen på deras springande ut och in (vad jag längtar tills altandörren kan stå öppen), finns alltid att gosa med. Tacksamheten över jobbet och de fina själar som finns där gör mitt liv så mycket lättare.

Självklart blir det friktion när jag vågar mer och inte backar. Men vi kan prata om det och ingenting fastnar. Så skönt.

Det kanske inte låter så ibland, men jag är väldigt tacksam för varje dag, trots att pendeln svänger kraftigt nu, som jag får vakna och får en ny chans till förändring. Ljuset blir allt klarare, även om det ibland inte låter så här på min blogg.

Alternativet att ge upp finns inte. Tittar på den där skarpa röda färgen i blomman för att förstå. Sinnena gör livet, är livet. Att känna är livet, att känna handlar allt om. För mig att vara tålmodig och inte ge upp. För dig och andra kanske det handlar om andra premisser, men alternativet att lämna in frivilligt, det försvårar bara i framtiden och det gäller oss alla. För framtiden finns alltid där. Det är min tro sedan den dagen, sommaren 1981, då min mamma visade sig, trots att hon varit död i ett halvår. Efter det tvivlar åtminstone inte jag på att vi, liksom mycket annat, går i ett ständigt kretslopp. Det är bara skalet (kroppen) som byts ut, men medvetandet och dess bank, den bär vi alltid med oss.

Drama och drama queen har alltid legat mig varmt om hjärtat och den dagen jag slutar älta, DÅ är det på allvar.. (;-) Den dagen det blir tyst här, då är gubben illa ute. OK?

Tappad lust på den enda vägen

Det är nu det gäller att hålla ihop, det är nu viljan testas på allvar. När saker och ting ”går en emot” så handlar det bara om att fokusera på det som är målet med 2019.

Just nu orkar jag inte skriva om mitt äventyr med ett köttfritt år. Kan dock konstatera att mina barn är minst lika förtjusta som jag är i denna förändring. Det finns ju så bra alternativ numera än förra gången jag försökte 2001. I den vägen är jag trygg och där finns inga problem att fortsätta på samma sätt.

Det känns som om jag är under ”attack” just nu. Både fysiskt och psykiskt. Kanske är det mitt sätt att försöka förstöra det hela och straffa mig själv. Som jag alltid har gjort tidigare och alltid tillslut lyckats med. Att förstöra det som jag någonstans vet är det bästa för mig. Överjaget eller vad det kallas för, det som har kontakt med universum där vi är ett med allt pockar på uppmärksamheten och jag ska lyssna nu. Även om hela jag hamnar i uppror under en tid. Måste igenom skärselden för jag vet att det riktiga ljuset, det äkta och fina finns därborta.

Tappad lust till det mesta. Meningslöshetskänslor som är väldigt starka i perioder. Hade ett jättefint samtal på jobbet igår med E, men det blir SÅ djupt och SÅ personligt. En del av mig jublar och vill prata med henne i timmar, men ”den där” som vill fly är livrädd och vill just fly från det hela. Isolerar sig och berättar inte för någon om hur det verkligen är där inne, utan friserar situationen och drar mig som sagt undan. Som jag alltid har gjort.

Det gäller att hålla i nu. Inte gå tillbaka till någonting gammalt Inte låta sig påverkas av sådant som vill en illa. I tanken, men även på annat sätt. Jag vet vad min väg är och det är nu eller aldrig jag ska gå den. Så är det bara.

Rädslan är första känslan – fortfarande…

Gamla Stan rörde om. Är jävligt orolig inför tisdagen även om jag vet att det gör mig väl på sikt. Men att gammalt skit bubblar upp och helt plötsliga stunder av sorg bara tar över, det är jävligt jobbigt. Har sådan plågsam ångest som förlamar mig i perioder sedan jag var i Stockholm.

Varför skriver jag om mitt mående här istället för att prata med någon? Är det en del av mitt mönster sen gammalt? Att ha en blogg och blotta sig är så mycket enklare än att möta två ögon. För ändå någonstans vill jag berätta om mig själv och mitt liv. Mitt Ego är stort. För stort för mitt eget bästa.

Fundera kring riktning och syfte med samtalsterapin. Fundera kring vad du önskar uppnå och vad du vill utforska.

Får man inte ”komma undan” även den här gången? Får jag inte ta till de ”ofarliga” lagren som jag har kontroll på? Får jag ta ”genvägar” igen?? Snälla, kan jag inte få ”komma undan”…..??

Amaryllis polkavarianten – bara för att bryta av det tunga tugget.

Ungefär så går mitt snack med mig själv. En del och den ”friska” delen i mig säger absolut inte, det är dags nu. Smärtan och sorgen som du gömt i alla år MÅSTE upp nu oavsett hur du kommer att må efteråt. Detta självbedrägeri måste få ett slut!!

En annan del av mig, som krymper alltmer, vill springa bort från det som gör ont, gömma sig och äta ytterligare ett paket av den vita chokladglassen.

Springer jag och gömmer mig är det kört. Den vet jag eftersom marginalerna med stigande ålder minskar för varje dag. För det räcker inte såsom det är nu. Nöjer mig inte med att slå igen kistlocket och må som jag gör idag. Måste kämpa vidare, måste framåt än mer med tankarna och det som gömmer sig i den svarta källaren. Måste köra allt i botten, men den här gången på den ljusa vägen. Blotta mig, visa vem jag är! Komma uoo i ljuset istället för att jag går ner och sätter mig igen bland det jag så jävla väl känner igen, men som i det långa loppet gör det så illa för mig. Vad är det här för liv att leva som jag lever idag? Så jävla självdestruktivt och det vet jag ju för sjuttsingen och ändå är fortfarande rädslan för stor för ljuset och att stå där stolt med allt vad jag faktiskt har inom mig.

VARFÖR är det alltid lättare att stå kvar i mörkret än att gå ut i ljuset? Varför, VARFÖR??

Men jag klappar lite på mig. För jag åkte i alla fall till Gamla Stan och ska dit igen. För jag har inget annat val idag. Ska verkligen försöka fundera på vad jag vill med allt detta utan att låta rädslan vara första känslan som så många gånger förr. Flyktvägen är nu stängd!

Halv sju

Bilden är tagen halv sju på morgonen. Ljuset är på gång. Det är fint att ljuset återvänder i en tid av turbulens och många förändringar.

Mitt mående har helt klart påverkas negativt av allt som nu händer runt mig. Försöker vara lugn och andas, men lyckas allt sämre. Fick idag yrsel på jobbet och det är en tydlig signal på att jag måste backa. Vill så mycket klarar så lite. Så rädd för att hamna där jag var tidigare.

Livets berg- och dalbana

Hopp, oro, förtvivlan, inre ro och acceptans. Känslorna i livet är som den fetaste berg- och dalbanan just nu.

bergodalbana
Sen när det stannar upp ett tag, tar allt bara slut. Timmar av vila och mer sömn än tidigare. Vill så oerhört mycket men orkar så lite. Det oroar mig för det som komma skall och hur jag ska orka. Ibland kittlar det skönt för att sekunden senare vara precis tvärtom. Tankarna spelar stora spratt med mig, men håller jag mig bara lugn och andas blir det raka och hoppfulla känslor även för mig och inte bara för åkarna i Steel Dragon 2000, som idag är världens längsta berg- och dalbana.

Helheten gör mig trygg. De stora linjerna i de eviga livet är konstant. Vad är det värsta som kan hända i just denna fas? Den tanken lugnar, även om den negativa delen i mig försöker få ner mig i det gamla där rädslan dominerade.

Karma och dess lag är en realitet. Åtminstone i min tankevärld och det pussel jag lägger för att ana och försöka förstå det stora och fantastiska i att få leva på jorden. Måste och varför är ord som fördröjer.

Idag blir det en tur till stan. Grabben ska klippas och sen blir det garanterat en lunch på favorithaket. Kvällen ägnas åt melodifestivalen och jag tror det ska mycket till för att jag ska hitta en annan favorit än Jessica Andersson! Där kan vi snacka om en modern schlager. Gubben stod och dansade och gjorde sig till när hon sjöng sitt bidrag ”Party Voice”. Heja Jessica! Du är min vinnare!

I morgon är en annan dag med nya äventyr och möjligheter. Nya impulser och situationer. Kan jag se dem med positivitet ska nog även det gå bra. Min värsta fiende är jag själv och mina mörka tankar. Fortfarande känns mörkret ibland mer lockande än ljuset, men tillfällena är inte alls lika många som tidigare år. Det är det positiva i det hela med att kämpa vidare och aldrig ge sig och däri försöker jag stanna.

Födelsedag & andra tankar

Grattis till ett födslobarn idag! Johan blir 27 år, tänk vad tiden går. Tyvärr blir det inget traditionellt firande idag av olika anledningar, åtminstone inte där jag finns med. Oavsett så tänker jag mycket på honom och hoppas att dagen blir så bra som den bara kan bli. Mina tankar är hos Johan.

Bilden ovan gillar jag så pass mycket att den sitter uppe hos mig. Så glad för första mobilen. Ibland önskar jag att man kunde gå tillbaka i tiden och få en chans att reparera ett och annat, men tyvärr fungerar inte “livets skola” på det viset. Åtminstone inte i samma liv.

Stor kram och stort grattis på din dag, Johan!

Bokhyllan som jag fick av en arbetskamrat för snart 10 år sedan har en massa ”gluggar”. Det finns hela 23 stycken och i en av dem huserar Marilyn Monroe. En filmbox samt en burk som sedan länge är tom. Bokhyllan har som sagt hängt med länge nu och jag börjar bli lite trött på den. Den känns lite för stor och tar över hela rummet och sen börjar den få lite skavanker här och där. Belysningen har lagt av och benen ”äter” sig in i golvet.

Marilyn har följt mig länge nu. Har massor av tavlor av henne och en del har jag fått köpa till bra pris av dagens födslobarn när han en period jobbade på Myrorna i Uppsala. Det är roligt att ha alla dessa tavlor även om alla idag inte sitter uppe på väggen. Har ett gäng böcker om henne också och det är bara så att hon fascinerar mig väldeliga.

En annan som har följt mig länge nu är den delen av mig själv som jag inte förstår mig på. Den delen som hela tiden bromsar min ljusa personliga utveckling. En del som jag inte riktigt får ordning på. Berättade om gruppterapin som jag skulle börja på för en tid sedan. Jag tog mig dit, men jag var snarare mer deprimerad efteråt än innan jag kom dit.

Fem damer och så jag. Den ena med en historia värre än den andra. Det var så tungt att höra all smärta och jag kunde liksom inte värja mig. Det går inte för mig att fortsätta eftersom jag idag känner att jag måste vara bland människor som är positiva och som kommit en bit på vägen i sin personliga utveckling. De som har passerat det allra mörkaste och har några nycklar att dela med sig av. På den här gruppterapin blev jag bara ledsen och så mörk i sinnet. Klarade liksom inte av att sortera och hålla ifrån mig den ena hemskheten efter den andra. Mådde inte alls bra när jag kom hem.

Nu har jag anmält mig till en annan grej. Vill inte säga så mycket ännu eftersom jag inte riktigt vet vart det tar vägen, men så mycket kan jag säga att det har med HumaNova att göra. Måste förtsätta att försöka, måste kämpa för ljuset och att våga stå kvar där en liten stund i alla fall.

Mörkret är tryggt på ett bedrägligt sätt och i förlängningen kommer det att ta kol på mig om jag inte lyckas ta mig därifrån. Jag kommer aldrig att ge upp.

Veckans låt: Albin Lee Meldau – The Weigt Is Gone