Etikettarkiv: livsskola

En vecka av alla känslorna

Ljuset finns där.

Tvivlen är en del av livet. Att inte veta allt och vara kvar i den tanken. En vecka med mycket känslor går mot sitt slut. Ilska, hårdhet, förståelse, välvilja, glädje och nu tvivel. En vecka som betytt mycket för mig i den berg- och dalbana jag nu tillbringar mitt liv i.

I början av veckan oro och tankar på vart är detta på väg. Vart för allt inre arbete mig till egentligen. Svårt med egen styrning och givetvis reagerade jag på ett sätt som jag inte hade kontroll på. Kontrollen, denna fiende till utveckling, har dominerat mig i många år. Att ligga steget före och tro mig kunna veta vad som ska hända. Den fick sig en rejäl törn i början på veckan. Just då och just i den stunden drog sig ”skyddet” på en kort stund, men jag satt kvar och flydde inte. Jag satt kvar i det som hände och det var (ser jag nu efteråt) en stor seger för mig.

Vad som sades och varför är svårt att sätta ord på. Olika synsätt på saker och ting och att jag för en gång skull stod kvar i det jag tyckte orsakade obalans, vilket gav följdreaktioner på ett sätt som jag inte hade väntat mig. Nu efteråt gav ”friktionen” ett helt annat djup som inte fanns där innan. Jag ni fattar, inget ont som inte har något gott med sig… slitet och välkänt, men det var verkligen så. Att jag satt kvar och inte flydde, gjorde att efteråt fördjupades förståelse och synsätt som inte gjorts tidigare.

Men visst var det ändå jobbigt att bära sedan i ensamheten. Att försöka förstå med intellektet låter sig inte göras alla gånger och då är det bara att acceptera. Det undermedvetna och intuitionen gör sitt jobb, utan att intellektet behöver ha koll på allt. Också en lärdom.

Mårten Trotzig gränd i Gamla Stan
Mårten Trotzig gränd i Gamla Stan

I torsdags var jag till A i Gamla stan igen. Vi har haft ett uppehåll veckan innan och för första gången kände jag mig trygg i miljön. Inga tankar på kontroll och att ”ligga före”, inga försök att vara en duktig adept och ”prestera” så att läpparna sa orden för inbillad progress, nej bara vara där och säga precis som det var med hela mig.

Vilken befrielse det var! A kan sätta ord på det mesta och få mig att förstå varför saker och ting sker. När jag försöker vifta bort och inte kan eller för den delen vill ta till mig förklarar hon att det är helt i sin ordning.

Utrensningar i mitt inre för att ge plats för det nya. När jag tvivlar på tankarna och det jag känner förklarar A och dessutom med praktiska övningar ger mig sådan kraft och energi. Det är märkvärdigt underbart att få vara en del av detta. I mitt liv som under många år gått på ”tomgång” och en rädsla för att leva helt enkelt. Sitta still i båten för att det känner jag igen och accepterar, även om det gör mig likgiltig och ger en längtan på att bara få avsluta alltihopa.

Kan inte med ord beskriva den tacksamhet jag känner för att jag nu får chansen att förändra mitt liv tillsammans med A som min lärare i det jag inte fixar själv. Min tacksamhet för de som nu ”stiger fram” och erbjuder sitt öra går heller inte att värdera i ord. Det är mäktigt när jag tänker på det. Det där dolda, begravda och det där som jag aldrig trodde mig kunna få uppleva igen, det kanske inte är en omöjlighet ändå.

Alla svar finns inom en. Inte utanför och i det materiella. Samlarens väg ligger utanpå och inte i det inre. De svaren bedrar och försvårar ett harmoniskt mående. Någonstans har jag alltid vetat detta, men ändå inte lyssnat. En envis och egoistiskt själ som kanske äntligen begriper?

Det är jag som bestämmer. Mina beslut och min vilja om fortsättningen. Ingen annan. Vad är det bästa som kan hända? Ja, det värsta är ersatt av det bästa. Det ni (;-)

Det stora Egot

Nu ska jag berätta en historia om det stora Egot. Läsaren får själv avgöra om historien är påhittad eller om det finns en uns av sanning i orden. Baserad på en sann historia som en del brukar svänga sig med eller är allt bara uppdiktat och överdramatiserat av en desperat bloggägare?

Vad svårt det är att “kliva av”. Att dessutom förstå och inte ljuga för sig själv. Hårfint och ibland märks det inte ens att det stora Egot tar över. Idag var en sådan dag.

Det stora Egot
Delar av det stora Egot i förtäckt version.

Jordaxeln snurrar inte enbart runt det stora Egot. När det stora Egot tar över existerar ingenting annat. Påhopp skapar smärta och plågade känslor. Det är alltid synd om det stora Egot och att ingen bryr sig.

Att gå utanför det stora Egot och se det ömkliga, det sätter igång många processer och känslor åt alla håll. Förvirringen blir nästan total i hopblandningen av det stora Egot och det där andra som är så gott och fint och då är det oerhört viktigt att sitta still och låta allt snurra färdigt. Sen efter det försöka känna efter vad som faktiskt hände. Men nu känns det som om det har snurrat lite för länge. Det stora Egot vill inte kliva av.

Det stora Egot sitter djupt därinne och agerar ibland i lönndom. Irritation, ilska och till och med hat drar det stora Egot med sig när möten och händelser inte går dess väg. Pratar som om det handlar om någonting okänt och främmande, men sällskapet med det stora Egot har gjorts sedan många år, ibland för att överleva.

Livsskolan innehåller många avvägar och krokar. Tro sig vara befriad från de råd som ges till andra är verkligen att bita sig själv i svansen. Ibland så det blöder ymnigt. Smärtan må vara inbillad och ett sätt att lura sig själv.

Det stora Egot slåss fortfarande och att tro att det stora Egot var besegrat eller åtminstone under kontroll, det var ett stort misstag. Det har, om inte annat, den här dagen visat.

Det stora Egot älskar att skriva om sig själv och hela tiden vara fokuserad på sina känslor, bekymmer och att jordaxeln snurrar runt det stora Egot är precis som det ska vara.

Allt prat om livsskolor får kräkreflexerna att dra igång. Det stora Egot hatar all form av progressiv utveckling. Allt ska vara som det alltid har varit. Negativt, svart och misstänksamhet mot allt och alla. Fick det stora Egot bestämma så skulle gamla vanor omedelbart återinföras och livet bli som förr.

Vissa dagar känns det som om det stora Egot har övertaget och är på väg att komma tillbaka. Leendet är en mask, orden en lek och sinnet kolsvart.

Men detta var ju bara en påhittad historia, eller?

En touch av mandelmassa

Vipsgrädden drog jag i mig… och fick en touch av mandelmassa och något av den följde med och sjuttsingen vad sött det var… men jag stålsatte mig och höll mig bara till grädden. Det är just sådana beslut som gjort att jag blir allt mindre. Det går inte fort, men det går neråt och i detta finns det ingenting som kan stoppa mig.

Min tredje webbverkstad på jobbet idag. Började lite tokigt med kalenderinstruktion som gick helt fel, men innan dagen var slut så löste vi detta. En trevlig form att lära ut hur webbverktyget fungerar till de som är ansvariga ute i församlingarna, även om de tar mycket av mig rent psykiskt. För hur det än är, så är min sociala kompetens fortfarande sargad och kantstött. Men det blir bättre, även om jag nu känner att det är lite väl mycket av den varan för mig.

Det är fler saker som drar kraft just nu. Arbetsrelaterat och lite typiskt. När en sak är klar, så kommer genast en ny. Det är som en stor svart svamp, som bara drar till sig alltmer. Det är bara att göra så gott jag kan, även om jag har massor av andra saker som också behöver göras klart. Svårt det där, att prioritera och veta att ta det viktigaste först. Usch, det känns som om jag bara beklagar mig, det är ju inte bara skit med allt… men vissa dagar så är jag helt slut och undrar vad jag håller på med. Många saker är ju roligare nu än vad det var för ett år sedan. Försöker tänka på det när energinivån är låg.

Har saknat mina barn som fan idag. Usch, vilken livsskola det är att liksom förstå hur fortsättningen kommer att bli. Tittar in i de tomma rummen och vill liksom inte ta in allt på en gång. 4 /12 år till så blir det på det här sättet, sen blir det förändring. Om jag nu får hänga med förstås i det här livet. Sådant kan man aldrig ta för givet.

Mina ordgåtor

Min vana trogen så vaknade jag tidigt. Den här gången med ont i halsen och snorerier i vägen. Upp och preparera sig och vidga gångarna och sen försöka sova igen. Att stiga upp halv fyra är lite väl tidigt.

Lyckades på något sätt somna om igen och vaknade ett par timmar senare. Då var det bara att gå upp och göra om procedurerna för att kunna få styrfart. Sakta mak och affirmationer. Att vara hemma från jobbet, det fanns inte på kartan trots ymnig ångest och en begynnande förkylning.

Tankarna har varit jobbiga idag. Vissa stunder har jag varit helt övertygad om mörka scenarier och att jag inte pallar med mina åtaganden, för att timmen senare känna att nog fan ska jag greja detta och inte påverkas av negativa mönster igen.

Förmiddagsmöte där jag var mer frånvarande än vanligt, men jag försökte ändå hänga med så gott det gick. Humöret sjönk ytterligare när jag fick ett tråkigt besked mitt under mötet. Vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till allting som händer just nu omkring mig. Det känns faktiskt mer jobbigt när andra inte mår bra. Mig själv kan jag liksom hantera numera, men andras väl och ve räcker det inte med ord att försöka hjälpa. Vill ju att det ska gå åt rätt håll och inte som nu åt helt fel håll. Det är ju fan att en del aldrig ska få lugn och ro…

Ledsen när jag satt på bussen hem. Tänker jag för mycket på realiteter så blir jag ledsen. Det går liksom inte att få bort med jävlar anamma och positivt tänkande 24/7. Ledsen när jag tänker på människor som har det värre än vad jag har det.

När jag stod och gjorde käk så fick jag dock ett mejl som gjorde mig gladare. En sak som jag oroat mig ganska rejält för den sista tiden var bara ett “förbiseende” och ska rättas till. Kanske en struntsak för andra, men inte för mig. Det är positivt i alla fall och visar väl på att saker och ting inte var så illa som jag först befarade.

Skriver jag i gåtor? Ja, det gör jag på min blogg ofta… för jag vill skriva om det, men inte vara övertydlig hela tiden. Sen är det ju så att ni som känner mig väl och har hängt här i år, ni vet vad jag menar. Eller hur? Det är ju för er jag skriver. Och lite för mig själv också..haha!

Mina verktyg fungerar i alla fall hyfsat. Katastrofen från 1997 upprepar sig inte. Det gör mig glad, för då har jag åtminstone lärt mig någonting av att vandra i denna livsskola. Det känns som om jag faktiskt någonstans inom har en positiv kraft som inte vill släppa taget. Som alltid kommer att försöka oavsett. Den fanns inte för 18 år sedan.

En annan sak jag vill komma ihåg idag är att jag använde mig av hybriddatorn hela dagen. Microsoft Sureface Pro 3 funkade bra efter en lite seg start… En annan är att jag har bytit modem i hemmet. Leveransen från Glocalnet kom samma dag som de lovade. Det var heller inga problem att få igång modemet och nu har jag höjt hastigheten dessutom till 20 MB ut, vilket räcker gott och väl för mig. Har jag sagt att jag gillar Glocalnet? Aldrig några problem och låga priser! Rekommenderas å det varmaste!

Avslutade ju med några positiva saker!

Andligheten som tog paus

Vart tog det andliga i mig vägen? I det jag delvis satte hoppet om allt som sker och förklaringarna? I det som jag förnimt sedan många år? Det som är grunden för skolan här på jorden. Vart tog allt detta vägen?

mars 2014

Människor säger till mig att lär jag mig att meditera, komma ner i mig själv så återuppstår kontakten. Jag vet inte jag. Är nog lite rädd. Hade under vintern tendenser som skrämde mig lite. Vågade inte lita på dem helt enkelt.

Har nu efter mycket om och men läst ut en bok nu som handlar om en kvinna och hennes kontakt med änglar. Normalt sätt så hade jag bejakat mycket av det hon skriver, men nu blir jag nästan arg över vissa saker. Så hade jag aldrig reagerat för 10 år sedan…

Pendeln har nog fortfarande svängen kvar åt det skeptiska och att ingenting får komma för nära. Inte ens jordiska människor. Blir också så trött på de som hävdar att saker och ting kan ligga utanför oss själva. Att vi liksom är oberoende och kan ta avstånd från det som vi inte tycker om hos oss själva, där ansvaret alltid är någon annans. Där man själv går fri. Ingen går fri! Som om vi lever i en liten isolerad kub av godhet till 100%. Det här livet har givit mig sådant, både inom mig själv och hos andra.

Lorna Byrne skriver en vacker historia om sitt liv med änglarna i boken Änglar i mitt hår.

Det är hennes upplevelse och hennes verklighet. Fast jag som läsare måste ju förhålla mig till den på något vis och lätt vore ju att avfärda allt som nonsens och hjärnspöken. Så tror jag många gör så fort det kommer till saker som de inte kan förklara med sitt intellekt, då slår man hellre ifrån än ens försöker att förstå hur en annan människa tänker och fungerar.

Men jag måste själv erkänna att jag har problem med Lorna Byrne och vissa delar av det hon skriver. När hon beskriver Satan och att den energin ligger helt utanför henne, då liksom hajar jag till:

Jag befinner mig i ständig kamp med djävulen. Djävulen försöker göra det svårt för dem som har en mycket stark tro – och lyckas också ofta på kort sikt. Men jag vet att det inte spelar någon roll hur intensivt Satans onda krafter än försöker förstöra arbetet, för Gud och änglarna vinner alltid i slutänden.

För det första så tror jag inte på Satan som ett eget begrepp, något som är helt utanför oss själva. Det är att göra det alldeles för lätt för sig. Vi är en del av allt och då ingår även sidor som vi inte tycker om, och som Byrne då kallar för Satan. För det andra så låter det på henne som om det är en tävling, att det handlar om vem som ska vinna eller inte. Vadå vinna? Vad för någonting? Det enda man kan vinna (gillar inte det ordet alls) är att acceptera den man är, med både det så kallade goda och det så kallade onda.

Att det är en egen fristående kraft som vi inte själva är en del av, det är för mig nonsens. Sen kan man välja att göra goda eller onda handlingar, men det är en helt annan sak. Ingen är till 100% något av någonting utan vi är en mix av allting. Men många väljer att av olika anledningar bejaka det destruktiva och det som förstör inom en. Svart eller vitt existerar inte, ingenstans tror jag. En person sa till mig att ju äldre hon blev, ju gråare blev saker och ting. Då menade hon inte det på ett negativt sätt, utan just på detta att allt har ofta två sidor och kan man se det, kan man få ihop helheten utan att tro att sanningen bara ligger år ett håll, då blir saker och ting gråa. Inte svarta eller vita.

Fast vad vet jag? Det är bara mina egna tankar kring det hela. Min egen andlighet eller vad man ska kalla det. Är så jordisk just nu som man kan bli i långa perioder. Det enda jag vet är att vi alla är en del av allt, oavsett vilken etikett vi sätter på det. Utifrån det måste man sedan jobba med sig själv och det symptomatiska med boken är att hon inte med ett ord nämner ordet karma. För mig är den insikten central och väldigt viktig att förstå. Det du ger ut, det får du tillbaka. Kanske inte nu, kanske inte ens i nästa liv, men det finns för alltid hos dig. Det du gör mot andra, det gör du också emot dig själv. Karmalagen pratar hon ingenting om, vilket jag tycker är lite märkligt, men som sagt, vi har alla vår väg, tro och vandring att gå.

Mycket är fint i boken. Mycket vill jag tro på. Änglar som viskar till oss, i det lilla och i det stora. Det som förhindrar är vår otålighet att ställa frågor hela tiden utan att vänta på svaren. Vi missar änglarna just för att vi är så otåliga.

Vad vet jag? Jag vet ingenting och ändå så vet jag allt. Vill finna acceptans och lindring. Ber om hjälp med den bön som Byrne själv fått av ärkeängeln Mikael:

De helande änglarnas bön,
som bärs från Gud av Mikael, Hans ärkeängel.
Låt Dina helande änglar,
Din himmelska härskara sänka sig över mig
och över dem jag älskar.
Låt mig få känna kraften
från Dina helande änglar,
och ljuset från Dina helande händer.
Låt helandet börja
på det sätt som Gud vill.
Amen.

Vill ju förstå och vill ju veta en massa. Just detta är både min glädje men även min sorg. Otålig, så otålig att jag fäller krokben både för mig själv och ibland andra. Gör människor besvikna och ledsna när jag själv inte orkar stå upp hela tiden. Visst är det lätt att bli missmodig när jag tänker tillbaka. Det tar tid. Det tar sådan tid vissa saker.

En sak i taget. Men tro aldrig att du är helt ensam.

En spegel – av mig själv?

Har du mött människor och direkt känt aversion och olust? Finns det människor som du, trots att du försökt i år, ändå har svårt för och känner visst obehag till? Är det så att du ibland inte kan förklara varför du känner såsom du gör inför vissa människor, även om de inte gjort dig något negativt?

Sådana personer tror jag till vissa delar är speglar av en själv. Av det man inte vill se hos sig själv och det man avskyr mest. De får fram det där som man själv inte vill låtsas om. Det som är jobbigt och kanske skämmigt att ta fram.

En spegel – av mig själv? Ja, så tror jag att det är när det gäller dessa personer. När man kommit fram till den slutsatsen och blivit medveten om att det är på det sättet så kan man, om man vill utvecklas som människa, försöka sig närma sig just dessa personer och försöka förstå vad det är hos dem som får fram dessa känslor inom en. Kan man det, då har man kommit långt i sin egen livsskola och får man in i medvetandet varför man känner som man gör så tror jag att just den känslan försvagas alltmer. Den blir liksom ofarlig om man förstår och tillslut accepterar att den finns där. Accepterar men inte att man för den skull agerar såsom den vill att man ska agera. Bara vetskapen är ett stort steg.

Inga namn nu, men jag har stött på sådana människor i mitt liv och i början så klarade jag inte av dem bara. Undvek dem och tänkte hela tiden negativa tankar om dem. När det egentligen var mig själv och mina tillkortakommanden som de visade för mig genom just att vara såsom de är. Det tog mig år att förstå detta och även om människor tidigare påpekande det för mig så skrattade jag bara åt dem. Så kan det ju inte vara, inte fan har jag någon likhet med den där jobbiga människan?! Lägg av va…

Men ju mer jag tänkte på det och faktiskt utmanade mig själv och det jag tyckte om mig själv och de personerna så såg jag ju sambanden. De hade sätt och manéer som jag själv avskyr hos mig själv och att kunna se detta var stort. Våga se det helt enkelt.

Nu funkar ju inte detta på alla människor som jag har svårt för. Detta handlar ju om dem som mig inget gjort, men som jag ändå känner antipati emot. De andra, de som sårat mig, gjort mig illa och på något negativt sätt påverkat mig, de räknas INTE in i detta. Där handlar det om medvetna handlingar gentemot mig och då fungerar inte detta tankesätt alls. De jag pratar om är de personer som jag inte gillar, även om de inte gjort mig någonting. Det är i dem som man kan lära sig någonting om sig själv.