Etikettarkiv: livsresa

Vidgade vyer på flera sätt

För fjärde gången tog jag mig till Stockholm och Gamla Stan.

En blandning av tillförsikt och flyktkänslor fanns inom mig när jag återigen gick på Prästgatan i Gamla Stan.

Dessa 75 minuter med A bara svischar förbi. Egentligen vet jag inte riktigt vad det är som händer, mer än att svaren finns inom oss själva. Idag pratade vi en del om skuld.

Hon är otrolig på att få mig att slappna av och kunna ”öppna upp”. Det är jag som har svaren och hon förstärker mig i det jag säger. Hon vägleder mig och finns med i min inre resa på ett sätt jag inte trodde var möjlig för mig.

Det häftiga i det hela är att vi själva har svaren. Jag har svaren själv och med A:s hjälp hittar jag dem inom mig. Känner mig välsignad över att ha fått den här möjligheten tillsammans med A.

Efteråt kände jag mig nästan som ett litet barn som hade hittat någonting nytt och det liksom bubblade inom mig. Jag som innan hade helt andra tankar kring dagens sejour. Tänk så annorlunda det kan bli, men det visar väl också hur viktigt det är att jag tillåter mig att känna det som jag vet finns inom mig. Det som vill mig väl. Inte vara rädd och orolig som alltid tidigare över att tappa kontrollen. I det har jag fått en helt underbar livslärare i A.

Glad och lätt i sinnet vågade jag även vidga mina vyer en aning utanför mig själv. Gick över Helgeandsholmen och förbi kaos.. riksdagshuset.

När jag stod på Riksbron såg jag ut mot bland annat Kungliga Operan.

Kungliga Slottet är ju svårt att undvika oavsett vilken sida man går på så att säga.

Norrbro och långt därborta Grand Hotel.

Gick en bit på Drottninggatan och såg flera souvenirbutiker och en bar till och med namnet Swedish Souvenirs.

Har inte gått förbi Sergels Torg på flera år. Som vanligt massa byggen på gång runtom torget. Byggkranar i parti och minut. Den 25 juni 2018 återinvigdes det renoverade torget.

Klarabergsgatan står Nils Ferlin (1898-1961) på sitt egna torg.

Grunden av Stockholm Centralstation byggdes redan 1871. Den stora centralhallen byggdes mellan 1925-1928. Sedan 2008 har stationen renoverats och byggts om i flera etapper.

Mitt tåg tillbaka var inställt. Sen blev det spårfel på det tåg som jag istället skulle ta. Lugn och fin så gick även detta. Inga oro utan lugnt väntande och då fick jag tid att spatsera runt lite på centralstationen för att ordentligt studera allt som bara flimrar förbi annars.

Känner mig omhuldad och trygg. I mig själv på något vis. Har fått en visshet. En mer tro på mig själv och min egen förmåga att läka. Ständig påminnelse och ständigt jobb med tankarna kring detta.

Annonser

Resan till Israel – ett år senare


Genesarets sjö. Foto: Anna-Karin Eskemyr

Tillsammans med delar av mina arbetskamrater gjorde vi för nästan ett år sedan en studieresa till Israel.


11 maj 2016 Uppe på Olivberget med utsikt mot Klippdomen, även kallad för Klippmoskén.

Mellan den 9-13 maj 2016 besökte vi historiska platser, samtalade om dessa och vi som aldrig i praktiken “följt” i Jesu fotspår fick under denna resa göra det på ett mycket intressant och spännande sätt.


11 maj 2016 Ett av de största ögonblicken var när vi hamnade mitt i ett sällskap från Sydafrika som sjöng hela vägen ner mot Getsemane. Magiskt.

För mig var det nog mitt livs resa. Minnena och de tankar som for i mig de bevarar jag nära mitt hjärta. För mig var det aldrig någon diskussion att inte följa med, utan jag såg det som en möjlighet att med egna ögon få se, känna in och vara nära historiska platser i kristendomens historia. Pricken över i:et eller vad du vill, men efter denna resa är resten som eventuellt händer i resväg bonus i det här livet.


12 maj 2016 Att sitta på en spårvagn i Jerusalem och se stora delar av staden kändes märkligt. Tur att jag har bilderna kvar.

Det lite tråkiga och som jag saknar nu så här ett år efteråt är en ordentlig uppföljning. Det hade för mig varit berikande och intressant att få höra de andra deltagarnas tankar kring resan. Vad de tagit med sig i livet och om resan på något sätt påverkat dem. Uppföljningen uteblev och det känns som om en möjlighet här sumpades att få oss närmare varandra i och med denna resa. För mig personligen hade det i alla fall uppskattats väldigt mycket.


Utanför Bebådelsekyrkan (Basilica of the Annunciation) i Nasaret, Israel med fina Birgitta! Foto: Jan-Olof Johansson

Så här sammanfattade jag resan precis efteråt:
En fantastisk resa, inte tu tal om annat. Jag är så glad att jag följde med och fick uppleva allt detta. Tisdag, onsdag och halva torsdagen var helt magnifika och jag fick flera gånger nypa mig i armen för att förstå att jag verkligen fick vara med om allt detta.

Sången i Getsemane och lapparna i Gravkyrkan (Heliga gravens kyrka) var mäktiga upplevelser för mig. Det är inte ens överord att säga att det var magiskt och något som jag kommer minnas för livet. Det var så mycket positiv påfyllnad och vi som åkte fungerade så bra tillsammans. Inga spel och inga hierarkier kände jag av någonstans och bara det är unikt. Att det skulle vara farligt för oss att resa, av de farhågorna märkte jag heller ingenting.

Behöver jag säga att det var mitt livs resa?

Min lilla film som jag klippte ihop från resan:

 

Idag, nästan ett år senare, tittar jag på mina bilder och de bloggposter som skrevs om denna resa. Minns tillbaka tacksamt.

Resan till Israel 9-13 maj 2016

Ett mål uppnått!

När min nya resa med löpningen startade i juni 2015 så satte jag upp ett mål. Då tyckte jag det var ouppnåeligt för en gammal trött man på nästan ett halvt sekel, men jag ville ha någonting att sträva emot. Någonting därborta att drömma om.

Den 15 augusti 2015 så orkade jag för första gången springa över en mil. Då var min tid 1:11:01, en månad senare så klarade jag detta på 1:07:19. Målet var långt borta och dessutom bråkade vänsterbenet med mig då.

Då tappade jag fart och tiderna förbättrades inte, men efter byte av skor så vände det återigen mot bättre tider. Den 20 november så sprang jag en mil på 1:04:10. Fortfarande flera minuter från mitt stora mål att klara en mil under en timme.

På självaste julaftonen så var jag ute och då sprang jag milen på 1:02:21, vilket då var nytt rekord för mig. Sista januari i år började jag på allvar att närma mig målet, när tiden blev 1:01:31 och sedan den gången så har det varit en putsning nästan varje gång jag har sprungit.

2016-02-20
Tiden har jag tagit med hjälp av Runkeeper under min resa mot målet att springa en mil under en timme.

Idag så gick jag under timmen! Det kändes bra nästan hela vägen och jag försökte hålla en jämn hög fart (för mig) hela tiden. Det lyckades, även om jag innan inte hade någon tanke på att klara målet just idag.

2016-02-20 Runkeeper

59:30 blev tiden och jag är så otroligt glad över att jag lyckats. Ändå så gick ena brodden sönder och underlaget är ju fortfarande vinterväglag. Jag vågar inte spekulera i hur mycket lägre jag kan komma, men tänk er en solig dag då det inte är för varmt samt ett underlag utan is och snö, vad kan hända då? Får jag vara frisk och kry, så kanske jag kan putsa min tid med ytterligare några minuter?

Vågar inte spekulera i detta, utan är nu glad för att ha kommit dit jag har kommit. Efter en del motgångar och misslyckanden under åren, så känns detta som en stor seger för mig.

2016-02-20 YEAH!

Idag ska jag fira, den saken är klar! För mig är detta större än alla födelsedagar faktiskt, för detta har jag åstadkommit själv och med att kämpa för mig själv. Det känns jävligt gott om jag får vara lite självgod en dag som denna.

59:30 över en mil! Av en gamgubbe som knappt orkade upp ur soffan för ett par år sedan! (;-)

Nu har jag ett stort mål kvar med min resa här på jorden och i detta liv! Det är än mer långsiktigt och handlar om min vikt. Jag SKA väga lika mycket som jag gjorde 1986 när jag muckade från lumpen! Det får ta hur lång tid det vill, men dit ner ska jag… det är också ett mål som ska nås!

Resan i resan

Nu hade jag inte gått lunchpromenadvägen på väldigt länge. Min motion har jag lagt till efter jobbet istället, men idag så kände jag bara att jag måste ut en sväng och då tog jag den runda som jag började med i februari, för att börja röra lite på fläsket.

2015-10-13 Kungsängen
Kungsängen i Uppsala. Det ploppar upp nya bostäder hela tiden.

Drog igång Runkeeper för att kolla hur lång sträckan var, hur lång tid det tog och hur många kalorier som försvann. I skenet av vad jag “kommit upp i” gällande sträcka så kändes 3,85 km väldigt futtigt, men jag får vara nöjd med det nu.

Det är att börja om helt enkelt nu när benet fortfarande krånglar. Köra från början med promenader och försöka vara snäll mot kroppen. Försöka och försöka förresten, kroppen säger ifrån så jag kan inte jogga just nu och får vara glad att jag kan gå några kilometer i alla fall. Erkännas ska att benet gjorde lite ont även på denna “lilla” promenad och jag är bekymrad.

39 minuter, 289 kalorier och 3,85 km är vad jag mäktar med just nu. Det är långt ifrån 71 minuter, 111o kalorier och 10, 72 kilometer som jag joggade när det gick som bäst. Då var jag ändå långt ifrån mitt mål, men som sagt det är bara att backa motionsbandet och börja om igen.

Jag kommer aldrig att ge mig. Jag kan helt enkelt inte göra det för då går allt åt helvete. Det känner jag.

2015-10-13 Fyrisån
Nu är verkligen hösten här.

Min andliga träning i detta är att acceptera bakslaget och inte döma mig själv för hårt. Inte slå på mig själv och ge fan i allt som gamla tankemönster försöker tvinga på mig som förr i tiden. Inte tycka synd om mig själv och ta detta som anledning att strunta i både kost och motion. Acceptans i att ibland så måste man backa ett steg för att kunna ta två nya framåt.

2015-10-13 Fyrisån
Fyrisån i höstskrud.

Känner mig både uttråkad och orolig. I det har hård träning varit bra för mig och nu vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till. Visst, det går att cykla eller gå på gym, men det är en tröskel att komma över. Den tröskeln passerade jag tillslut när det handlar om att jogga, men tyvärr så blev det så att jag tog i för mycket för min gamla kropp och då främst det vänstra benet. Det är så tråkigt detta.

Motionen har ersatt så mycket annat för mig och därför är den viktig. Det får bli längre promenader med ett tempo som benet klarar, för att sätta mig ner på mitt svullna arsle och inte göra någonting, det går bara inte. Det går bara inte.

En resa är påbörjad i resan.
April 2014, augusti 2014, februari 2015 och juni 2015 är viktiga månader för mig, då jag tog nya och avgörande steg i den här resan. Det går bara inte att backa nu. Då faller jag och det tänker jag inte göra. Jag kommer aldrig att ge mig. Mitt mål är klart och jag ska nå det om det så ska ta 10 år till…