Etikettarkiv: livsbok

Nej nr 3

Nej_nr3

Geen, he, no, não, 不是, Nem, לא

Tre av tre. Refuserad av alla. ”Livsboken” är inte intressant för någon annan än de ”närmast sörjande”, den saken är klar. Kan liksom inte ”krydda” till det och fara med lögner för att jag ska göra mig intressant för fler.

Min ”livsbok” är till 100% sann på det sätt som jag uppfattat mitt liv så långt. 100 jävla procent räcker tyvärr inte utan de ser mina upplevelser som ointressanta. Jag vet att ältandet finns där och då speciellt på slutet, men ändå. Är väl en tråkig en med mainstream historia. Offerkoftan tenderar just nu att utvecklas till ett tält, men jag lovar den fällan går jag inte i en gång till. Men en liten kofta behöver jag just för sådana här tillfällen. Take it or leave it!

Hur går jag vidare nu då med min ”livsbok”? Låter den få vila i frid eller inleder nästa fas? Omarbetning och nya försök? Dra på lite och skarva å det redigaste? Kanske till och med fabulera utifrån vad jag anser och inte vad som faktiskt hände?

Nej nr 3 känns mer än jag vill erkänna. Det är inte roligt att bli refuserad av alla. Måste nog fundera på fortsättningen och tänka över om det ens är någon idé att försöka mer. Mitt högmod är precis före fallet. Just så är känslan. Trots att en del av mig på förhand visste om utgången av detta försök att dela med mig av mitt liv.

pexels-photo-103123.jpeg

En gång för länge länge sedan vågade jag. Tänk vilket frihet det är att våga omfamna det hela. Andas in och känna hur lätt allting bara blir. En gång var jag där.

pexels-photo-235986.jpeg

Nu ser jag bara omöjligheten att ta sig in bland bokförlagen. Som om det fanns någon annan utgång…

Annonser

Gripande & refuserad

stop-shield-traffic-sign-road-sign-39080.jpeg

Nu blev min ”livsbok” refuserad igen. En chans kvar. Kluven är jag för egentligen har jag inte trott på att den ska kunna ges ut genom de etablerade bokförlagen, samtidigt som jag någonstans kan känna att nog borde väl min historia räcka och bli över? Eller tror jag för mycket då om mig själv?

”Tack för att du har skickat in ditt manus och delat med dig av dina erfarenheter. Det är gripande läsning, men sedan vi dragit ner på antalet titlar vi ger ut tvingas vi vara mycket restriktiva. Därför tackar vi nej till utgivning.
Vi vill samtidigt önska dig lycka till på andra förlag.”

Kamp mot alkoholen och med sexualiteten, våld- och fylla i barndomen med allt vad det innebar, samt en tro på i kombination med upplevelser gällande evigt liv tycker åtminstone jag låter spännande. Min kamp, min berättelse. Men kanske handlar det om att jag är okänd och inte intressant trots mina upplevelser i mitt liv? Då ska det till än grövre artilleri för att ha chansen?

Det är nog bara att inse högmodet i detta och låta dokumentet få vila i frid.

 

 

Refuserad, luftslott & värdighetsproblem

Första refuseringsmejlet anlände idag, 7 mars 2018

Först det negativa. Ett refurseringsmejl kom idag gällande min livsbok. Två chanser kvar.
Sen kan jag inte sluta äta choklad, glass och nötter i mängder. Det går inte att sluta att döva det jag nu inte mäktar med i tankarna. Fast de tankarna är ljusare än för några dagar sedan. Men fortfarande dövar jag mig. Ni kan ju tänka er vad det gör med mig… förhoppnignsvis går ljuset in i mig alltmer att detta döveri upphör. Kan alltid hoppas på det.

Det positiva händer på jobbet. Trots att vi blivit färre känner jag en tillförsikt framåt som jag inte gjort på länge. Det hänger mer på mig nu vad det ska bli av de möjligheter som nu kommit. Problemet tidigare har varit att jag fastnat vid det negativa och sen byggt luftslott av mörker. Men det är inte mörker utan ljus! Förstår inte varför jag först ser hindren och sen möjligheten? Det ska ju för bövelen vara tvärtom! För detta som nu kommer är en stor möjlighet för mig. Inte tu tal om annat.

När jag får sådana här fina möjligheter har jag väldigt svårt att våga ta till mig dem. Känner mig inte värdig på något vis, att jag inte är värd att få det bra och kanske dessutom våga visa den jag verkligen är, den glada, positiva och den som vill. Förhoppningsvis släpper detta nu när det faktiskt blir riktigt bra för mig på jobbet. Den sitter hårt, den där rösten som hela tiden vill förstöra och behålla status q i måendet.

Livsbok, pappa & bloggpost

Nu när jag är klar med min “livsbok” är det svårt detta med att inte skriva någonstans. Det är som om jag har ett behov i mig att skriva. Ibland om djupare saker och ibland om söta grodor och dess utbredning. Att blogga har inte känts frestande när jag höll på min bok under hösten 2017, men nu när det är klart kliar det i fingrarna alltmer. Så den sista bloggposten från sista juli förra året bär en titel som inte riktigt överensstämmer med verkligheten.

Får se om jag kan få det där otvingade och sköna förhållande till bloggen som jag hade i början av mitt skrivande på nätet? Det handlar också om dagsform och mottagande av orden. I perioder har det varit elaka människor kring det jag skrivit, både i kommentarerna och mejlen. Det har gjort att min lust avtagit alltmer till att skriva om mig själv och mitt liv öppet på bloggen. Nu efter några månaders vila känns lusten alltmer och om sanningen ska fram känner jag mig halv om jag inte får skriva på min blogg, åtminstone då och då. Har ju faktiskt hållit på med detta nu sedan 2002 i olika former.

Är alltså klar med min “livsbok”. I mig finns en stolthet att ha allt samlat om min uppväxt och det jag varit med om. Lång tvekan och viss tandagnisslan gjorde att jag ändå tillslut skickade iväg orden till tre förlag.

Nils-Åke Olsson 1938-2018Bara någon timme senare stod det två poliser utanför min dörr och lämnade dödsbudet att min pappa hade avlidit. Detta var den 6 januari och enligt dem hade han somnat in i sin egen säng dagen innan. Min pappa blev 79 år gammal och efter ett hårt liv på många sätt har han nu äntligen fått frid och ro. Det är vad jag tror i alla fall eftersom vår kontakt var obefintlig under de senaste åren och jag inte riktigt vet hur han levde. Sista gången jag såg honom minns jag inte ens. Detta var ett besked som var väntat, men det tog flera år längre än vad jag och min syster trodde just för hans hårda leverne. Det finns mycket sorg i detta. Må själen som gav mig livet få vila i frid nu.

Under hösten har jag förutom att skriva försökt att rehabilitera mig till att klara av jobbet och få en fungerande vardag igen. I det stora hela har det gått bra men några få bakslag. Dock inser jag att det aldrig blir som tidigare. Men jag kämpar på och har fått mycket stöttning från min chef och flera arbetskamrater vilket gjort vägen lite lättare för mig. Familjen, barnen och katterna är ljusbärare som lyft mig, för att inte tala om min kära syster där kontakten blivit allt mer djuplodat och fin de sista året.

2018 är ett år där det för mig handlar om att fortsätta acceptera och inte tänka för mycket på sidovägar och ingångar som är stängda. Vara i nuet som jag kämpat med så länge, se möjligheterna istället för hindren, försöka sända ut positivitet istället för motsatsen och fokusera på ljuset och inte mörkret efter alla år av famlande.

Fin morgon, semesterdags & dörrvakt åt Maxi

21 juli 2017 Kungstatan i Uppsala

En tidig morgon på Kungsgatan i Uppsala. Lugnt, få människor och knappt en bil. Sen när himlen var blå kände jag för att fota lite.

Alla mina bilder finns på min Facebooksida. De ligger öppet för alla om man vill se mer av Uppsala en tidig fredagsmorgon i juli 2017.

21 juli 2017 Bäverns gränd i Uppsala

Bäverns gränd.

170722_03

På bakgården vid jobbet blommar rosorna just nu. Älskar röda rosor.

21 juli 2017 Svenska kyrkans flagga på jobbet

Högst uppe på jobbet vajar Svenska kyrkans flagga. När himlen är helt blå blir bilden fin tycker jag.

21 juli 2017 Förmiddagsfika på jobbet

På fredagar får vi leverpastej som tillval till smörgåsen, om vi vill ha det vid förmiddagsfikat. En personalfrämjande åtgärd som piffar upp stämningen innan helgen.

21 juli 2017 Gamla prästgården

Den kulturmärkta prästgården mittemot vår fikaplats indränkt i det härliga solskenet en fredagsförmiddag i juli 2017.

Igår var det min sista arbetsdag innan semestern. Visst ska det bli skönt att få rå om sig själv i fem veckor och inte behöva stiga upp och göra sig i ordning varje vardagsmorgon, men jag är faktiskt kluven inför denna långa ledighet.

För livet är ju så att man ska lära sig saker och ting, jag vet ju det. Ansvaret och viljan ligger hos mig att göra någonting bra av detta, även det vet jag. Samtidigt stressar det mig en del att nu gå ifrån rutinerna när det äntligen börjar att fungera ok att jobba. I torsdags till exempel så var det första dagen som jag inte sov middag på väldigt länge och ändå var pigg igår på jobbet. Sådant kommer ju av att vara enveten och kämpa på med rutinerna och tankarna.

Så ur den aspekten är jag lite orolig inför att bara släppa allt som nu fungerar bra. Men jag vet som sagt var samtidigt att det ändå är en bra träning för att lära mig livets skiftningar. Jag vet, jag vet om det med det så kallade intellektet. Tänk om man kunde omvandla allt som finns där i tanken till praktiskt handling. Wow, vilken kraft jag då skulle besitta!

Min tanke var att stänga ner bloggen den 31 juli. När jag grunnat en del på detta känns det inte riktigt bra att helt göra sig av med denna blogg som jag snart haft i 10 år i sträck. Den är som en kär gammal vän. Svårt att bara dumpa helt enkelt. Så nu har jag bestämt mig för att låta den vila under hösten medan jag skriver på min så kallade livsbok. Jag tar inte bort den, utan lägger bara dit en fast sida den 1 augusti och hänvisar till mina andra kanaler. Sen låter jag hösten gå och ser hur det känns kring juletid… känner jag mig själv rätt har nog lusten att prata om mig själv här då kommit tillbaka. Det är ju inte för inte som jag bloggar och har ett ego lika stort som jag vet inte vad… (;-)

Idag ska jag utfodra Morris för sista gången. Det har varit en kär vecka och jag tror att den har varit väldigt bra för vår relation. Han har blivit van vid mig och vi kelar lite varje gång jag är där. Han är fin Morris…

Morris får käk

Innan jag åker till Morris ska jag dock på en förmiddagsfika hos Anna. Vill ju träffa familjen men även hennes katter och då speciellt Lucifer som nu är naken, det vill säga nästan utan hår eftersom han var så tovig. Vill se hur han se ut och känna på honom… låter som något annat än en katt detta… hahaha

Första semesterdagen och jag försöker landa i att rutinerna kan bli lite hur som helst nu under fem veckor, men det klart jag har ju mina egna katter som är väldigt vana vid rutiner om man säger som så. Maja väckte mig i morse i vanlig tid och hon är så mysig att jag inte kunde ignorera henne, så nu sitter jag här och bloggar och är uppe i vanlig tid, trots att jag är ledig. Sen har vi Maxi som ibland tror att jag är hans dörrvakt. Redan nu, har jag öppnat dörren åt honom fyra (4) gånger! Vet inte varför han springer ut och in så mycket på morgonen?!

Dörrvakt Olsson ska nu försöka vakna till, köra morgonrutinerna trots att jag är ledig och sen dra iväg med Forden för sista gången, först till exkroken och sen till Morris. I veckan får jag kärt besök av yngsta dottern, det ska bli mysigt.

Önskar mina läsare en fin lördag!

Relaterat
Albumet Morgon 21 juli 2017

Värk & oro för Felix

Skrev världens egotext men tänkte sen att detta ska in i min så kallade livsbok istället. Orkar inte dravla om hur mitt liv ser ut idag och då speciellt om det är samma negativa tugg som tidigare. Struntar i det.

Sitter där jag sitter så att säga. Det är bara att försöka vila i det.

19 juli 2017 Blåklockor

Kanske är det en bra melodi att låta rabatterna på baksidan få växa vilt utan åtgärd i framtiden?. Dessa fina blåklockor har kommit upp när jag inte haft ork att sköta trädgården.

Har varit och är kattvakt åt Morris i veckan. Det fungerar bra och han vill kela lite nu när jag kommer. Idag har jag en semesterdag (måste ha ledig mitt i veckan för att orka jobba) och åker till honom “bara” en gång, mitt på dagen. Fungerar fanimej bättre med katter än människor!

Att köra bil funkar fint. Även om jag alltid är spänd när jag kör ser jag fördelarna med att låna den. Slipper åka längre sträckor med bussen och det är skönt. Syrran kommer hem på lördag från Polen och då ska jag lämna tillbaka kärran.

Igår när jag vaknade från min middagslur hade jag helt plötsligt väldigt ont i käken. Det ville inte släppa och det enda som funkade var en Ipren och en Panodil. Blir lite orolig över att det är någon ny infektion eller så. Det molar och gör lite ont även idag. Det är ju en vecka nu sedan munoperationen och värken borde väl börja släppa nu och inte bli värre?

Mitt jobb är min räddning just nu. Att ha jobbet och internwebben att dona med är min fasta punkt. Vi är inte många där nu, men det känns tryggt och jag är nog tillbaka och ska greja detta. Måste tro på det annars är det illa för mig! Omsorgen har varit annorlunda mot tidigare år, vilket jag uppskattar väldigt mycket.

Felix fyller 13 år i augusti. Men tror ni att han lugnat ner sig och håller sig kring hemmet? Inte då, utan nu är han ute på sina långa vandringar igen (vilket han ofta är vid den här årstiden) och husse är orolig som sjuttsingen. Hittills har han kommit hem efter ett par dagar för att äta upp sig och sen drar han ut igen. Kan inte katten lugna ner sig snart? Bli som Maxi som alltid är kring huset?

Body – Loreen