You are currently browsing the tag archive for the ‘livet’ tag.

LadyGaga_TheCure 2017Många filmer har det blivit. Mycket musik också, som vanligt. Inte såg jag den komma att jag fullkomligt skulle älska Lady Gagas nya låt “The Cure” och då speciellt texten. [Spotify]

Det är en intressant upplevelse att vara ensam. Leva med sig själv och sina egna tankar utan input utifrån. Någonstans vet jag att det är nyttigt för mig. Att våga vara med mig själv efter alla års flykt och distraktion för att slippa lyssna inåt.

Målet att vara med andra bara för att inte vara ensam, är egentligen ingenting att sträva efter. Vi är många som jagar sällskap bara för sällskapets skull. Inte för någonting djupare, egentligen. Så känner jag i alla fall nu efter några dagar i ensamhet.

Visst har jag velat fly ifrån det och ringa någon bara för att. Samtidigt har jag varit ganska hängig och slut i både kropp och själ under några dagar där rethostan sänkt mig än mer. Har helt enkelt inte orkat vara social, även om jag hade velat det.

Att vara ensam med sig själv är mycket mer komplext än det låter. Tankarna och då speciellt när jag ska försöka sova utmanar mig en hel del. Det så kallade verkliga blandas med mina tankar på ett sätt som ibland gränsar till en annan värld som jag är fullständigt livrädd inför. Försöker hålla mig lugn och intala mig att det är en del av mig, även om jag får vara med om saker som ibland kan vara väldigt obehagliga och utmanande för mig.

Min tro är inte stark idag. Ber inte och är ganska trött på försöken genom åren som jag i min egoistiska version inte tycker givit mig någonting. Men det finns en högre mening med allt jag går igenom. Som vi alla går igenom. Ibland förstår vi ingenting under lång tid, för att en dag ha allting klart för oss och varför vi behövde gå igenom just den saken. Den tron är stark hos mig och egentligen handlar det om att alternativet för mig är lika med att lägga sig ner och ge upp.

Så jag bidar min tid och hänger med. Smärtan och det som gör ont får vara där. Mantrat att inte göra något överilat överröstar allt annat. Reinkarnationsådran i mig säger att man inte ska göra samma sak i två liv efter varandra. I det är jag bergfast vilket gör att jag ska hänga kvar tills jag slår i de stora stolparna som jag bestämde mig för innan jag gick ner i det här livet.


Foto: Santi Villamarín / Flickr

Livet är bra förunderligt. Vi vet ingenting och ibland kan saker och ting förändras fort. Kvar blir tomheten och frågan om man någonsin får träffas igen. En älskad mamma släpper taget.

Så sorgligt i ett av livets svåraste skeden, när en nära och kär lämnar jordelivet.

Mina tankar är hos Tofflan. Vi finns här.

Vila i frid, M!

Hösten är på väg...

Nu går vi in i en mörk tid. Kallare, mörkare och besvärligare på alla sätt och vis. Hösten gör mig låg och nedstämd.

Orden finns inte där. Återkommer när jag mår bättre och har lust att driva den här bloggen vidare.

Baby I’m not made of stone
It hurts
Loving you the way I do
It hurts
When all that’s left to do is watch it burn

Kräftgång och djupa dalar. Elias är hos mig till på onsdag vilket är två dagar kortare än vanligt p.g.a. semestertider och sådant. Jag får igen dessa dagar senare så det är ingen fara på taket. Så länge jag får tänka på honom fungerar jag hjälpligt.

Har tappat det. Mer tänker jag inte glädja vissa med mina misslyckanden. Men jag kommer aldrig att ge upp, även om jag är i en djup svacka just nu. Det går över, det finns liksom inga alternativ. DET FINNS INGA ALTERNATIV trummar jag på inom mig och tjoar vidare. Men jag har jävligt svårt att vara ärlig om någon nu skulle fråga hur jag mår. Att säga bra när det inte är bra, det ligger inte för mig, så fråga för sjuttsingen inte om ni förväntar er det gängse rutinmässiga svaret som så många hasplar ur sig…

En helg som gått i lugnets tecken. För att det måste vara så just nu. Vi kompar bra ihop, jag och min son. Det är sådan tacksamhet att ha honom i mitt liv när det svajar på andra håll gällande både det ena och det andra. Jobbar så kort det bara går nu av olika anledningar. Två veckor kvar till semester.

Nog om det. Nog om det eviga som bara går runt runt. Nog, NOG!

Tror du att det är ett val man gör när man är homosexuell?

Hittade detta som satte igång en massa tankar inom mig:

Gayvalet

På fullaste allvar så har jag hört i vanliga fall “vettiga” människor diskutera att det är nog en trend att vissa är homosexuella?! Så det är inte onödigt att lägga ut ovanstående på min blogg när människor resonerar på det viset i min närhet. Synen på homosexuella polariseras alltmer, även i vårt land. Anledningarna känner ni till och gör ni inte det, så är det dags att öppna ögonen!

Ingen väljer frivilligt sin sexuella läggning och att ens prata om trend visar ju hur stor okunskapen är. Försökte säga emot med mig själv som insats, men det bet föga. Det går nog över och är det egentligen inte kvinnor du ändå vill ha? Väntade bara på de orden och kände att personen menade så, även om det inte sades rent ut…

Hade det varit ett val då hade jag fanimej valt att vara superhetero på alla plan eftersom det hade varit lättast för mig, den saken är klar med allt jävla grubblande och självhat jag haft genom mitt liv beroende på att stöttning totalt saknades den gången när jag verkligen behövde det. Drog då in mig i mitt skal och kom inte ut förrän när jag var vuxen… say no more om DET sveket. Det har jag dravlat om många gånger redan så det är nog nu.

Ja, ja nu är jag fri i det avseendet i alla fall och är överens med hela mitt väsen sedan flera år tillbaka att könet är strunt samma. Men det är ju fan att en händelse tidigt i livet ska få fastna och få en att känna sig äcklad över den man är under så många år under ett liv.

Detta medvetande och med dessa spelpjäser och spelregler som jag ibland inte förstår mig på ett dugg på snurrar vidare. En dag till.

Genesarets sjö, Israel 10 maj 2016
Genesarets sjö i Israel.

Fritt ur hjärtat under hela den här dagen. Tankar läggs till, tas bort och ändras. Bilderna illustrerar en massa saker. Inte nödvändigtvis exakt det jag pratar om, men jag gillar bilderna och då får de vara med.

Nysprungen och den enda gång jag känner mig riktigt nöjd med mig själv. Tänk att det ska vara så svårt för mig att begripa detta INNAN. För nu försöker latmasken i mig allt oftare få mig att hoppa över mina motionsrundor.

Två till tre gånger i veckan VILL jag med intellektet jogga. Den enda dag som är helig är lördagar. Då joggar jag alltid och har så gjort sen jag började med detta för snart ett år sedan. Men för övrigt blir det lite hipp som happ. Två gånger i veckan är minimum och grejar jag inte det, är jag inte nöjd med mig själv. Det är liksom målet. Sen om det blir fler gånger är det bara bra.

För belöningen är stor och känslan är den jag söker istället för som tidigare alkoholrus och det som på sikt bara gjorde mig illa. Belöningssystemet är egentligen samma sak fast med den stora skillnaden att detta är nyttigt för mig på alla sätt och vis, till skillnad från alkoholen som bara förstörde mitt tänkande och min kropp.

Ein Gev, Israel 10 maj 2016
Ein Gev i Israel.

Det blir inga vattenskidor för mig i sommar. Den drömmen får tyvärr vänta ytterligare en tid. Den firman som jag hade bokat detta hos hörde av sig till mig och berättade att de inte hade kvar den tjänsten! Tala om att jag blev snopen och då speciellt när jag redan hade bokat detta och det verkade ok bara för några veckor sedan!

Men det blir ett besök i Malmö i alla fall eftersom jag redan köpt och betalat tågbiljetterna. Tips och idéer om vad man kan göra i rikets tredje största stad tas tacksamt emot. En dag blir det i alla fall ett besök i Köpenhamn, det kan man ju inte missa. En dag skulle jag också vilja åka ut till något bad och bara njuta. Men sen är det ytterligare en dag då jag inte riktigt vet vad vi ska göra. Kanske stadsvandring i de centrala delarna av staden? Turning Torso? Får man besöka den skyskrapan överhuvudtaget?

Jerusalem, Israel 11 maj 2016
Jerusalem, Israel

För övrigt handlar det just nu om en dag i taget. Känns det igen? Är ganska djupt nere i någonting som bara kan beskrivas som någon form av depression. Mörkt, ensamt och gamla negativa tankemönster. Svårt att ladda om, se någon mening och då speciellt när jag är ensam. Kroniskt ensam. Tänker inte dra några haranger om den längtan som sitter i djupet, men jag försöker faktiskt att bryta mig ur detta även om det finns de som tror att jag ingenting gör. Men det går åt helvete för mig och då drar jag mig inåt igen… ett tag åtminstone.

Olivberget, Israel 11 maj 2016
Två israeliska soldater på Olivberget, Israel.

Raderat och struket. Acceptans och försöka. Om och om igen eftersom de inte finns några alternativ om jag vill vara kvar ett tag till.

Via Dolorosa, Jerusalem 11 maj 2016
Katt på Via Dolorosa, Jerusalem i Israel.

Felix, Maxi och Maja. De finns alltid där. Får de bara mat och lite kärlek är allting bra. Felix mår bra efter öronincidenten. Maja har fått börja gå ut lite. Hon är väldigt försiktig och det är korta stunder. Men hon är väldigt nyfiken.

Heliga gravens kyrka, Jerusalem 12 maj 2016
Ljus brinner i Heliga gravens kyrka, Jerusalem.

Döden finns närvarande hos mig. På många sätt och för mig handlar det mycket om att acceptera vissa saker. Låta det bero. Inte vara aktiv utan låta livet bestämma. Den fria viljan ska användas för ljuset och det positiva, ingenting annat.

Döden är början på just någonting annat. En ny möjlighet, andra spelregler men ändå inte. Fast att sträva efter döden, längta och vilja komma vidare, det bara förlänger vissa skeenden och i värsta fall stoppar upp dem. Då får man försöka igen och det är ibland väldigt smärtsamt att vara medveten om detta.

Vilar i tanken på fortsättningen därborta. Som bara kan förnimmas och kännas abstrakt. I drömmarnas värld blir det klart och tydligt, men sen när detta livet vaknar till liv igen så återkommer det suddiga. Kanske för att skydda?

(Alla bilder är fotade av Anna-Karin Eskemyr)

4 maj 2063

Tänk om mina barn kunde läsa detta den 4 maj 2063. Tänk om… …tänk om det är möjligt?

Då skulle jag fråga dem hur de mår och hur det går med livet, givetvis. Be dem tänka tanken på hur obeständigt allting är och att tiden aldrig står stilla. Fråga dem om glädjen och ljuspunkterna i deras liv.

2016-05-04 Jerry 50 år
Så här såg jag ut när jag var 50 år gammal. Fotot är taget den 4 maj 2016.

Vet ju inte ens hur nätet och platsen min blogg ligger på ser ut då. Finns mina texter kvar då någonstans eller är det raderat och borta för alltid? Kan mina barn, om de vill gå in och minnas sin pappa genom att läsa om hans tankar genom de år han var aktiv på nätet? Vill de det ens? Ids de eller har de nog med sitt efter ett ganska långt liv?

Jag är helt säker på att jag fortfarande är med dem, fast på ett helt annat sätt, som jag inte kan konkretisera mer än att det är totalt annorlunda än att vara i en kropp som jag är nu. En del skickliga medier kan ge oss en glimt, men även hos dem finns chansningar och önskningar om hur de tror/vill att det ska vara. Ni vet, det jordiska egot har mycket mer kontroll över oss än vad vi tror, så även om personen är ett känt medium färgas allt av egna kamper och upplevelser genom många liv. Allt är tolkningar och egna värderingar, även om det givetvis finns beröringspunkter genom många människors vittnesmål om den Andra sidan.

Den 4 maj 2063 så kommunicerar vi på helt andra sätt än idag. Det är min övertygelse.

Givetvis hoppas jag att jag får vara med så länge sinnet och kroppen orkar. En dröm har jag och det är att jag ska få uppleva mitt yngsta barns 50 årsdag i den kropp jag nu vandrar i. Och det har ju redan passerats med 15 år när/om mina barn läser detta 2063, om jag nu får drömma lite…

Frågorna som maler inom mig: Hur har livet varit med er? Har ni egna barn? Kanske till och med barnbarn? Har livet varit snällt emot er? Vad gör ni idag, när ni är pensionärer, förutom Elias som “endast” är 61 år gammal?

Har ni lyckats att älska er så pass mycket att ni står där med rak rygg och känslan av att kunna värdera er till de unika guldklimpar ni är? Är ni, mina älskade barn, nöjda och har ni tagit er själva på allvar och givit er de chanser som ni är värda?

Åhhh, vad jag ber om detta… att ni ska älska er själva på ett sätt som gör att ingen trycker ner er eller förminskar er. Att ni förstår ert eget unika värde och att ingen annan ska förminska er eller tro att ni är mindre värda än någon annan. Ni är lika värdefulla som alla andra! Att ni tagit för er och levt livet fullt ut!

Många människors problem är att acceptera sig själva och kunna ge sig själva en chans att blomstra och lyckas. Gud vad jag hoppas att ni kommit förbi det när ni 2063 läser detta, mina barn! För jag vet hur det påverkar en när man begränsar sig själv och tror att man ingenting klarar. Ingenting kan vara mer fel! Man klarar så mycket mer än man tror.

Vad som än har hänt från det att jag skriver dessa rader, så är jag med er hela tiden. Om inte kroppsligt och jordisk så med medvetandet och genom andra kanaler. Det lovar jag er, mina barn. Jag kommer att göra allt jag kan för att finnas där för er och stödja er med alla tillbuds medel som finns. Det är jag skyldig er alla fyra.

Tanken på att ni läser detta år 2063 när jag sedan länge “gått vidare” nu när jag 2016 skriver detta är för mig en helt relevant och häftig tanke. Här och nu, jag vet… men med denna post gör jag ett kraftigt undantag.

Tänker inte ens försöka mig på att gissa hur livet ser ut på jorden 2063. Min förhoppning är dock att toleransen och humanismen ligger i framkant och att religion och fanatism är tillbakatryckt. Att miljövänliga lösningar dominerar och att fossila lösningar har minskat kraftigt.

Att jorden helt enkelt är en vänligare och tolerantare plats att leva på.

År 2063 skulle jag ha fyllt 98 år. Så gammal kommer jag inte att bli i det här livet. Men jag kommer att sträva högt och be om att få vara med om datumet 31 juli 2052. Då skulle jag bli väldigt tacksam och glad. Dock vet jag att detta inte går att styra, för stolparna är redan utlagda och kanske är det till och med så att mitt dödsår redan står i stjärnorna?

Ni vet, jag tror att medvetandet är en stor sak som vi bara har en liten kunskap om idag. Jag tror att medvetandet och tankarna är någonting helt fantastiskt och som hänger ihop med varandra, med allt levande. Kan bara säga vad jag förnimmer och tror om varat och evigheten. Detta är inte slutet, utan en fortsättning som aldrig kan ta slut. Evigheten är ett ord som skapar alla känslor i mig. Evigheten känns tryggt men samtidigt skrämmande.

Kanske syns vi trots allt 2063? Då är jag någon annan än den här gubben som år 2016 sitter bakom tangenterna och skriver dessa rader, i vissa ögon säkert prilligt och galet, om saker som vi bara kan spekulera i. Livet är hela tiden oavsett vad jag tror eller önskar.

Vi är så mycket mer än den jordiska kropp som vi bär på. Ju mer jag tänker på detta och tankarna kring här och nu och datumet 4 maj 2063 så får jag känslan av att facit redan finns och att allt bara handlar om repetition och upprepningar. För att vi kan och vill.

Den 4 maj 2063 hoppas jag är en solig och varm dag, precis som idag 47 år tidigare… när mina älskade barn läser denna bloggpost.

Arkiv

Kategorier

Senaste bilder

En Calla Lilly fick följa med hem från den lokala butiken. Häftig på något vis. #callalilly #blomma Ungefär så, som en torktumlare...runt runt. Konsten är att stå kvar, le och försöka. Varje dag och hela tiden. Vila i torktumlaren är övningen. Ok? Kom igen nu Brynäs! #smguld #ishockey #brynäs Behålla känslan... På väg hem efter firande av födelsedagsbarn. Vädret härligt! Vi firar ett födslobarn! Grattis på den stora dagen @tofflisen 🙏💚🎉🎂

Twitter

Tweets jag gillar