You are currently browsing the tag archive for the ‘livet’ tag.
Måndag mitt i juni. Drygt mitt i juni! Allvarligt, vart tar tiden vägen? Vara här och nu är totalt misslyckat i min värld. För jag kommer på mig hela tiden med att vafan, nu är det den dagen osv… som om de aldrig ska komma men helt plötsligt så är man där och ibland har de även passerat.
Vart tar tiden, vägen? När man dör finns det ingen tid sägs det. Riktigt hur det fungerar orkar jag inte ens försöka tänka på. Allt sker samtidigt säger en del och då ser jag ut som en fågelholk så stor att en havsörn skulle få plats i den. Allt sker samtidigt? OK? Har allt alltså redan hänt och handlar det bara om fokus och vad man väljer att uppleva?
Foto: Hangsna/WikiMedia Commons
Som sagt, fågelholk för en havsörn direkt när jag ens försöker begripa detta med tiden och vad det egentligen är och om det bara är påhittat.
I morse var jag tröttlund. Hade oerhört svårt att komma upp och göra morgonrutinerna. Hela kroppen och knoppen skrek samtidigt. Urless och trött på allt.
Samma frustration som följt mig länge. Trött på att vara så trött i perioder. Min sociala situation som jag inte ens orkar ta upp återigen.
Tanken blir mörk men inte så pass att jag blir destruktiv mer än med glass. Tycker inte om den jag har blivit och har väldigt svårt att förändra det. Sociala rädslor och detta med att inte duga vid de försök som gjorts för att odla nya kontakter gör att jag inte kommer någonstans. Bränd ett flertal gånger och sen har mitt eget beteende skrämt bort människor. Mörka tankar.
Jag sitter där jag sitter av egen förskyllan. Det går inte att skylla på andra för att mitt liv ser ut som det gör idag. Men på något konstigt sätt går det ändå och jag fokuserar nu på jobbet och mina katter samt de veckor som Elias är hos mig. Sista två dagarna har jag varit helt slut och inte ens orkat tänka tanken på att försöka med någonting utöver det basala. När jag kom hem från jobbet idag somnade jag nästan direkt och sov i en timme! Orkar inte planera semester heller och midsommarhelgen är tom. Orkar inte!
Orkar inte ens med värmen. Jag som tidigare älskade värme, kan inte ens nu vara ute när det är mer än 23-24 grader. Inte klokt egentligen, men en arbetskamrat säger att det kan vara en effekt av utmattningen. Jag vet inte vad som är vad längre.
Positiva Harry..förlåt Jerry har talat igen!
Min medvetenhet är inte alltid bra för mig. Ibland skulle det vara bättre om jag inget visste om saker och ting. Ibland känns det som om mitt liv bara består av gnäll och tandagnisslan.
Nu blir det ett sånt där gnälligt och lite mörkare inlägg igen. Pratade om två steg fram och ett steg tillbaka tidigare. Steget tillbaka verkar vara lite djupare den här gången. Men jag vet att det kan ändras om några dagar. Igen.
Egentligen ska jag inte behöva förtydliga vissa saker, men jag gör det främst för den där som sitter på min axel och försöker rubba mitt mående. Detta är min blogg och här skriver jag om det som finns inom mig. Är det mycket mörker och upprepningar får det vara så. Denna blogg är verkligen mitt vattenhål och mitt tjatande är kanske bättre att det kommer här än hos människor som finns i min närhet. Ok?
Mitt liv är verkligen en berg- och dalbana. Upp och ner hela tiden och bara tanken hur det skulle vara utan de antidepressiva tabletterna jag nu äter, det kan jag inte ens föreställa mig. Vet inte om det hade funkat överhuvudtaget utan dem, så viktiga känns de just nu för mig.
Den här tröttheten som kommer emellanåt är så tung. Försöker stå emot, men någonstans vet jag att det är meningslöst. Det är liksom bara att vila och inte ens försöka. När jag sedan är känslig för människors tankar till och om mig gör det saken både bättre och sämre i de möten jag nu tvingar mig till. Detta givetvis beroende på hur jag mår just då.
Jobbade igår och det var väldigt påfrestande. Orken tog slut, men jag ville inte erkänna det för mig själv. Försökte och försökte, men när även den mest positiva på jobbet säger till mig att jag inte ser ut att må bra, då förstår jag att det även syntes utanpå.
Egentligen har jag ingen anledning till detta mående just nu. Men jag är otroligt känslig för stämningar, förnimmelser och blickar. Det har inte förändrats så mycket sedan kraschen i december. Människors tystnad som kanske är helt befogad påverkar mig också, trots att jag försöker se klart på situationen.
Mina katter känner hur jag mår. I natt sov Maxi hos mig hela natten och Maja låg på en stol bredvid. Det händer sällan, men kanske kände de att jag återigen är låg och orolig. Skyddsänglar i förklädnad av katter.
Börjar fundera på om jag återigen är pollenkänslig och att det också gör mig trött? Har ätit allergimedicin i några dagar och det kanske också sänker mig? Vet inte vad som är vad längre. Kampen och kämpaglöden som vissa dagar är så stark är andra dagar helt borta. Vill liksom bara lägga mig ner och inte göra någonting. Denna berg- och dalbana alltså…
Elias hade kräkts i skolan igår. Magsjuka och idag blir han hemma. Ingen middag och han gick och lade sig före klockan åtta. Datorn avstängd och då är grabben verkligen dålig. Vi får se hur han mår idag.
Livet, detta livet testar och försöker få mig mer modig och att våga. Men jag är livrädd, ja nästan skräckslagen, inför framtiden. När måendet är bättre kommer tankarna om framtiden och då kommer oron.
Igår började jag att rensa ur i mitt rum på jobbet och kasta gamla saker och tömma pärmar. Det var svårt och jag kände mig som en samlare som inte ens kunde kasta fakturakopior från 1996 utan att fundera både en och två gånger. Kanske någon vill se på detta i framtiden… så tänkte jag men tillslut, med stigande ångestklump i magen, kastade jag. Men det satt hårt åt. Röjde nog ur en 8-10 pärmar i alla fall och det var jobbigt. Vissa nostalgiska saker kunde jag bara inte kasta, utan de fick följa med mig hem i en kasse.
Att inte jobba med IT i framtiden, åtminstone operativt, känns märkligt även om det också är skönt på ett annat plan. Att hela tiden vilja att saker och ting ska vara på topp och fungera hela tiden och jämt, ha koll på listor och inköp, hänga med i det senaste, att människor ska vara nöjda med sin utrustning och ständigt vara i beredskapsläge, det har tärt på mig. Jag har ju ändå hållit på med detta i 20 år och det tar på en. Men är man som jag en trygghetsjunkie så sitter man still i båten, oavsett vad det handlar om och oavsett vartåt mående barkar. För det är kanske sämre på andra sidan s a s. Det är alltid yttre omständigheter som tvingar mig att agera i mitt liv.
Det är sorgligt kan tyckas, men så har och så fungerar jag. Försöker förändras, men jag är en gammal hund som knappt kan sitta och har jag väl fått ner baken då sitter jag kvar. Ni hör, tankarna är inte särskilt ljusa denna dag, även om vi är i min favoritmånad maj. Men var lugna, rätt som det är, så strålar gubben igen. Ibland är det skönt att bara få skriva av sig skiten och visa upp byken för den som bryr sig.
Många filmer har det blivit. Mycket musik också, som vanligt. Inte såg jag den komma att jag fullkomligt skulle älska Lady Gagas nya låt “The Cure” och då speciellt texten. [Spotify]
Det är en intressant upplevelse att vara ensam. Leva med sig själv och sina egna tankar utan input utifrån. Någonstans vet jag att det är nyttigt för mig. Att våga vara med mig själv efter alla års flykt och distraktion för att slippa lyssna inåt.
Målet att vara med andra bara för att inte vara ensam, är egentligen ingenting att sträva efter. Vi är många som jagar sällskap bara för sällskapets skull. Inte för någonting djupare, egentligen. Så känner jag i alla fall nu efter några dagar i ensamhet.
Visst har jag velat fly ifrån det och ringa någon bara för att. Samtidigt har jag varit ganska hängig och slut i både kropp och själ under några dagar där rethostan sänkt mig än mer. Har helt enkelt inte orkat vara social, även om jag hade velat det.
Att vara ensam med sig själv är mycket mer komplext än det låter. Tankarna och då speciellt när jag ska försöka sova utmanar mig en hel del. Det så kallade verkliga blandas med mina tankar på ett sätt som ibland gränsar till en annan värld som jag är fullständigt livrädd inför. Försöker hålla mig lugn och intala mig att det är en del av mig, även om jag får vara med om saker som ibland kan vara väldigt obehagliga och utmanande för mig.
Min tro är inte stark idag. Ber inte och är ganska trött på försöken genom åren som jag i min egoistiska version inte tycker givit mig någonting. Men det finns en högre mening med allt jag går igenom. Som vi alla går igenom. Ibland förstår vi ingenting under lång tid, för att en dag ha allting klart för oss och varför vi behövde gå igenom just den saken. Den tron är stark hos mig och egentligen handlar det om att alternativet för mig är lika med att lägga sig ner och ge upp.
Så jag bidar min tid och hänger med. Smärtan och det som gör ont får vara där. Mantrat att inte göra något överilat överröstar allt annat. Reinkarnationsådran i mig säger att man inte ska göra samma sak i två liv efter varandra. I det är jag bergfast vilket gör att jag ska hänga kvar tills jag slår i de stora stolparna som jag bestämde mig för innan jag gick ner i det här livet.
Foto: Santi Villamarín / Flickr
Livet är bra förunderligt. Vi vet ingenting och ibland kan saker och ting förändras fort. Kvar blir tomheten och frågan om man någonsin får träffas igen. En älskad mamma släpper taget.
Så sorgligt i ett av livets svåraste skeden, när en nära och kär lämnar jordelivet.
Mina tankar är hos Tofflan. Vi finns här.
Vila i frid, M!
Nu går vi in i en mörk tid. Kallare, mörkare och besvärligare på alla sätt och vis. Hösten gör mig låg och nedstämd.
Orden finns inte där. Återkommer när jag mår bättre och har lust att driva den här bloggen vidare.
Baby I’m not made of stone
It hurts
Loving you the way I do
It hurts
When all that’s left to do is watch it burn
Kräftgång och djupa dalar. Elias är hos mig till på onsdag vilket är två dagar kortare än vanligt p.g.a. semestertider och sådant. Jag får igen dessa dagar senare så det är ingen fara på taket. Så länge jag får tänka på honom fungerar jag hjälpligt.
Har tappat det. Mer tänker jag inte glädja vissa med mina misslyckanden. Men jag kommer aldrig att ge upp, även om jag är i en djup svacka just nu. Det går över, det finns liksom inga alternativ. DET FINNS INGA ALTERNATIV trummar jag på inom mig och tjoar vidare. Men jag har jävligt svårt att vara ärlig om någon nu skulle fråga hur jag mår. Att säga bra när det inte är bra, det ligger inte för mig, så fråga för sjuttsingen inte om ni förväntar er det gängse rutinmässiga svaret som så många hasplar ur sig…
En helg som gått i lugnets tecken. För att det måste vara så just nu. Vi kompar bra ihop, jag och min son. Det är sådan tacksamhet att ha honom i mitt liv när det svajar på andra håll gällande både det ena och det andra. Jobbar så kort det bara går nu av olika anledningar. Två veckor kvar till semester.
Nog om det. Nog om det eviga som bara går runt runt. Nog, NOG!
Tror du att det är ett val man gör när man är homosexuell?
Hittade detta som satte igång en massa tankar inom mig:
På fullaste allvar så har jag hört i vanliga fall “vettiga” människor diskutera att det är nog en trend att vissa är homosexuella?! Så det är inte onödigt att lägga ut ovanstående på min blogg när människor resonerar på det viset i min närhet. Synen på homosexuella polariseras alltmer, även i vårt land. Anledningarna känner ni till och gör ni inte det, så är det dags att öppna ögonen!
Ingen väljer frivilligt sin sexuella läggning och att ens prata om trend visar ju hur stor okunskapen är. Försökte säga emot med mig själv som insats, men det bet föga. Det går nog över och är det egentligen inte kvinnor du ändå vill ha? Väntade bara på de orden och kände att personen menade så, även om det inte sades rent ut…
Hade det varit ett val då hade jag fanimej valt att vara superhetero på alla plan eftersom det hade varit lättast för mig, den saken är klar med allt jävla grubblande och självhat jag haft genom mitt liv beroende på att stöttning totalt saknades den gången när jag verkligen behövde det. Drog då in mig i mitt skal och kom inte ut förrän när jag var vuxen… say no more om DET sveket. Det har jag dravlat om många gånger redan så det är nog nu.
Ja, ja nu är jag fri i det avseendet i alla fall och är överens med hela mitt väsen sedan flera år tillbaka att könet är strunt samma. Men det är ju fan att en händelse tidigt i livet ska få fastna och få en att känna sig äcklad över den man är under så många år under ett liv.
Detta medvetande och med dessa spelpjäser och spelregler som jag ibland inte förstår mig på ett dugg på snurrar vidare. En dag till.
