Etikettarkiv: livet

Så starkt, så intensivt…

Tack för att jag hade inspelningen från A att ta till i natt. Tack A! Fördämningarna släppte och tårarna bara rann. Tankarna på avslut och att strunta i allt var väldigt starkt inom mig. Vissa stunder känns det verkligen som om jag inte har någonting kvar att ge. Att jag är klar och det är över och förbi.

Så var det i natt. Jag var väldigt ledsen och då satte jag på inspelningen med A. Bara att höra hennes röst fick mig att komma till sans, även om gråten kom tillbaka ett par svängar. Men hon lugnade mig med sina ord om att allt handlar om tankar. Mörka och ljusa och att de kommer och går.

Försökte lite senare att få ur mig även ilska och aggression, men det går bara inte. Efter en stund med nävarna i ett par kuddar kände jag mig bara dum och löjlig. Ilskan och aggressionen får jag liksom inte ur mig, utan det blir ledsenhet och uppgivenhet över varat. Tårarna som jag hatar och då speciellt tillsammans med andra.

Det finns tankar i mig som nu kommer upp och som jag tidigare gjort allt för att trycka tillbaka. Detta med att lämna in och ge upp har varit svårt inom mig och förnuftet begriper att det bara är genvägar. Men ibland och i natt slogs det ut totalt och jag såg mycket mörka moln i mitt inre. Försökte stanna kvar med resultat av att tårarna inte gick att stoppa. Det är väl bra så och meningen, men när jag är mitt i det så vill jag bara fly från hela skiten. Så starkt, så intensivt på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt.

En del tycker att man inte ska skriva om död och tankar kring detta, men jag vill bara vara ärlig nu med det som finns inom mig. Det har alltid funnits där, men jag har liksom gjort allt för att inte känna det fullt ut. Nu går det inte att hindra och då måste jag få ur mig det någonstans och så länge jag inte klarar av att ringa någon, då bloggar jag om det.

Mitt liv är för värdefullt för att avsluta i förtid. Mina barn och alla de runtomkring mig såsom min syster och flera vänner är mina ankare i livet och inte döden som bara gör saker och ting i en förlängning allt värre. Även om döden, som i natt, känns befriande och lockande, men jag vet som sagt, att det är flyktkänslor från det som nu kommer upp. Ledsenheten över flera saker och att det blev som det blev. Mamma och alla orden om min homosexualitet och känslor för män och det självhat som det odlat inom mig i så många år. Min starka längtan efter närhet som jag inte klarar av att hantera genom aktivt sökande. Tacka sjuttsingen för att det tar tid att vända skutan och jag kan liksom inte sluta tjata om allt detta på min blogg. Det är mitt andningshål…

Det är så svårt att ta hjälp när det gör som ondast. Att ringa någon med tårarna rinnande är så obehagligt och läskigt för mig. Jag klarar inte av det, men samtidigt har jag inga problem att blogga om det. Märkligt kanske, men så fungerar jag.

Du som orkat hit, tack för att du läser och oavsett vad du tycker om mig, så lovar jag dig att jag kommer aldrig att ge upp i detta livet. Sen kanske jag tjatar och upprepar saker och ting, år ut och år in och dessutom är paradoxal i mina tankar och så får det vara. Alternativet är värre så att säga. Tack!

Ingenting för andra, allt för mig

All snö är på väg att försvinna. Det smälter bort i en rasande fart nu när det är plusgrader. Mycket vatten blir det. Frågar du mig så känns det bara skönt, jag gillar inte snö och vinter. Hade jag ekonomi hade jag haft ett litet hus i Spanien under vintertid och varit där så mycket jag bara hade kunnat.

Jo då, jag tittar på Melodifestivalen och jag röstar via appen, men mer är det inte. Engagemanget är långt från tidigare år och när dessutom helt andra låtar än jag gillar går till final, sjunker intresset än mer. Tycker det är så likriktat och tråkigt och de som har riktiga melodier, de har inte en chans att ta sig vidare. Nej, antingen börjar jag bli gammal eller så är konceptet alltmer ungdomsinriktat med bidrag som bara de yngre faller för.

Jag gillar Jan Malmsjö och ”Leva livet”:

Livet går och dagarna försvinner. Saknaden efter någon att krama om finns alltjämt även om jag gör allt för att döva den känslan. Jag klarar inte av att söka någon. Då får jag vara ensam och jag vet att det är på detta viset, men det känns ändå en saknad. Vetskapen om att det är ju detta som är livet, dagarna som går känns tufft ibland. Jag blir ju inte yngre… ingenting för andra, allt för mig.

Försöker vara tacksam istället. Se varje dag som en seger. Även om jag inget gör och bara sitter. Bättre på jobbet än på många år, mina fina katter som alltid är redo för ett gos samt barnen. Barnen som finns där om jag vill prata med dem, men jag vill inte tynga dem med det jag skriver här. Men den vetskapen försvinner lätt när timmarna går och tankarna inte vill släppa. De som kommer inifrån och som äntligen ser sin chans att få komma ut. Efter alla dessa år. Mummel och dravel i parti och minut. Jaget i mig måste vara monumentalt.

Ingenting för andra, allt för mig.

Illustration av att fastna

Ett annat liv. Ändå tänker jag tillbaka på det ibland. Hur vi försökte och verkligen ville, men hur saker och ting förstörde det hela. Livet lär, så är det verkligen. 

Det totala nederlaget. Människor får säga vad de vill till mig av god vilja, men visst var det så, det totala misslyckandet. Familjeliv med eget hus blev för mycket för mig. Ansvaret klarade jag inte av och det finns liksom inga förmildrande omständigheter i den förlusten. Inte heller efterkonstruktioner av att det berodde på det och det. Jag var inte människa nog att tänka främst på familjen då. Så var det bara.

Det är ett sår jag får bära med mig resten av livet. Att jag inte kunde hålla ihop min familj längre.

Vi försökte, vi gjorde fint och ett tag trodde vi på en framtid i huset. Varför skulle vi annars försöka göra allt så fint? Vet inte riktigt när känslan och oron kom att detta går inte… men vi försökte i alla fall. Ibland saknar jag sammanhanget och att försöka vara pappa i en familj med barn. Livet hade en annan mening då för mig, när jag var behövd på ett annat sätt.

Att försöka och inte ge upp. Hela tiden. De stunder som var fina var verkligen fina. I det har jag fastnat, men jag försöker se det som goda minnen tillbaka i mitt liv. Att det var bra några år och att misslyckandet inte regerade under hela tiden. Hur ska jag annars överleva och komma vidare med mig själv? Om jag inte fokuserar på det som var och blev bra?

Barnen finns fortfarande där, men det är på ett annat sätt nu. Det går inte att hålla kvar dem för länge i det gamla, det vet jag ju, men samtidigt är det en process i detta av acceptans, att livet går vidare och barnen behöver leva sina egna liv utan en nyfiken pappa som frågar om allt. Det är tufft vissa dagar.

Sotis och Maxi är borta idag. Felix hänger i och fyller nästa gång 15. En bild från 2005 som jag gillar av flera olika skäl. De låg nära och alla tre katterna var samlade på samma bild. Harmoni och mys.

Att fastna i saker som passerat är min specialitet. Det har blivit allt värre ju äldre jag blivit. Minns tillbaka och tenderar till att bara komma ihåg det som var positivt. Men det är väl så, att de fina minnena vill jag spara inom mig och det som var jobbigt, det skjuter jag ifrån mig, även om jag är medveten om mitt ansvar till att det gick som det gick, absolut.

Min familj har jag idag bra kontakt med. Men övrig släkt är det lite så och så med. Vill de ha kontakt, så kan faktiskt de också höra av sig och inte bara uttrycka de få gånger vi träffas att jag ska höra av mig. Det är liksom lite typiskt min släkt, men de kanske tänker likadant om mig?

Men då blir man mer ensam, om man inte hör av sig hela tiden. Det är mig övermäktigt att vara ”motorn” till släktmöten med de få som finns kvar. Då får det hellre vara. Syrran och jag ringer till varandra ofta och träffas mer sällan. Det är gott så.

Känner mig färdig med mycket. Har tendenser till bitterhet. En farlig känsla. Alternativet till att kämpa finns inte. Det är ju det livet går ut på, eller hur? Att försöka och kämpa vidare oavsett!

Socialisera med alkohol

Det är samma sak varje år. Den här årstiden får all energi att försvinna. Att fylla på är stört omöjligt och jag blir både låg och ångestriden.

160920 Undersvik Jerry

20 september 2016: Utsikt över Ljusnan från altanen på stiftsgården i Undersvik

Drömmer mig bort från allt. Nätterna blandas med det verkliga och det drömlika, som ibland nästan känns lika verkligt som det verkliga. Som om det bara är en förlängning av det där andra.

111118 Personalfest Jerry

18 november 2011: Personalfest på kansliet.

Att socialisera med alkohol var lätt. För stunden. Ibland blev jag för gränslös och ångrade mig senare. När jag ser på bilden från 2011 ovan kan jag sakna själva modet att våga, även om det var med alkoholens hjälp. Att visa mig och inte backa en stund i ruset av vinet som gjorde mig öppnare.

Idag har jag svårt med för stora grupper av människor. Drar mig istället undan och struntar i försöken till förändring, är nästan folkskygg i perioder. Klarar liksom inte av livet med andra på ett bra sätt. Nykterheten är bra på alla sätt och vis och är absolut att föredra för en sådan som mig, men ändå får bilden mig att minnas de korta men okomplicerade stunderna av lugn och ro och utan ångest alkoholen gav mig.

Det tog mig många år att i djupet komma till slutsatsen att livet är bättre utan alkohol, att jag inte ”missar någonting” en helg om jag inte dricker, och idag vet jag att priset inte är värt det. Inte på långa vägar.

Jag ljög för mig själv länge och ville inte se hur illa alkoholen gjorde både mig själv, min familj och de relationer jag då hade. Tyvärr har jag inte sedan jag slutat dricka, för 4 år och 7 månader sedan, klarat av att reparera eller odla nya privata kontakter eller relationer, utan jag har istället dragit mig tillbaka av olika anledningar och då främst efter den där dagen i december 2016 då allt rämnade.

160512 Israel Jerry

12 maj 2016: Fantastisk målning i Beit Sahour ”Shepherds Field” kyrkan i Israel.

Det drömska och att längta efter det oidentifierbara präglar mig. Det fantastiska i någonting jag inte förstår, men anar finns där. När ska jag våga lita på min intuition och det som finns i det outtryckbara. Våga stanna kvar även i vilan och låta mig mötas av tankarna, fantasin eller vad det nu är.

Kanske är det årstiden som förstärker det hela, men just modet sviker mig just nu på flera plan. Har stora problem med att stå kvar och inte gömma mig.  Livet är just nu och inte i morgon. Även en mörk dag i november.

Äldre män som tar sitt liv

artikeln 80ar

Nästan 1200 personer tog sitt liv i Sverige 2017. 840 av dem var män och många över 80 år. Skälet enligt artikeln är obehandlad psykisk ohälsa där självmedicinering som alkohol eller tabletter gör att man väljer att avsluta sitt liv i förtid.

Psykisk ohälsa eller inte, men är man över 80 år och känner att kroppen börjar ”ta slut” och inte fungerar längre, tror jag att vägen till självmord blir allt kortare. Kan bara gå till mig själv och jag har hela tiden sagt att blir jag gammal och börjar bli dement eller hamnar i rullstol, då vill inte jag leva längre.

Att någon annan ska ta hand om mig och att jag är helt hjälplös, det är också en stor skräck för mig och kanske många män över 80 tänker på samma sätt? Så jag förstår om det är på detta viset, att man inte vill belasta eller vara till besvär och att man helt enkelt känner att livet är slut och förbi. Vad ska man liksom då leva för när varken sinne eller kropp fungerar längre?

De skrivs sällan och pratas inte mycket om äldre män som tar sina liv. Det är kanske inte intressant eftersom de ändå fått leva så länge? Vad vet jag hur pressen resonerar? Men jag kan inte påminna mig om någon historia om män över 80 år.

Att ta sitt liv är aldrig vägen framåt. I min värld skjuter man då bara upp saker som man ska ta sig igenom. Påverkan av droger gör tyvärr att många väljer den vägen genom rusets saknad av logik. Sen har vi aspekten av de nära och kära som blir kvar. Men vem är jag att döma? Smärta kan genomborra en själ så mycket att alternativen ligger helt i mörker.

Det går ju bara att gå till sig själv och berätta hur man själv känner. Nu har jag förhoppningsvis flera år kvar i detta jordeliv med hyfsat sinne och en kropp som lyder mig, men jag skulle aldrig tveka om den dagen kommer då beroendet av andra tar över. Det vill jag helt enkelt inte vara med om. Det är att vara stursk nu när jag är i medelåldern, kanske värnar jag livet mer oavsett och skjuter upp det så pass länge att jag då tappar kontrollen över skeendet? Må det aldrig hända.

Åldrandet & uppmärksammad serie

Om en månad fyller jag år! Det är en siffra som jag inte kan ta in i mitt medvetande, en siffra som känns mig helt främmande. Nu säger den kloke att ålder bara är en siffra och det må så vara, men 53!! Det går inte för mig att begripa att jag är så gammal.

För att vara så åldersfixerad och nojig kanske det kommer som en överraskning för den som följer mig att själva åldrandet i sig egentligen inte skrämmer mig. Att dö känns givetvis inget roligt, men jag har alltmer förlikat mig med den tanken. Att jag ska lämna detta jordeliv vad det lider är mer eller mindre färdigbearbetat inom mig.

Det är själva vägen dit och sättet som kan få mig ur balans. Som kan skapa en del ångest inom mig. Att jag liksom inte kan bestämma själv. Min önskan är att få dö snabbt och utan att knappt veta om att jag är död. Det näst bästa vore att somna in i sängen utan att veta om någonting. Men att få en dödlig sjukdom och liksom räkna ner med en kropp som mår allt sämre, det är en stor skräck för mig. Att liksom veta i veckor eller månader att döden är på väg.

Sen är också vetskapen att allt i kroppen blir allt sämre och marginalerna mindre inte heller roligt att vara medveten om. Samtidigt går det ju inte att tänka på allt detta hela tiden, då är det lika bra att ge upp. Men att se gamla människor med sina rullatorer och problem kan i de djupaste tankarna vara tufft. Det är det för många, jag vet men för mig är en rädsla att inte kunna sköta om mig själv och vara helt beroende av andra inget jag vill vara med om. Kan jag på något sätt styra det framleds så kommer jag att göra det.

Egentligen är förutsättningarna för att leva hemska. Man vet redan från ung ålder att det bara finns en väg framåt. De första 35-40 åren är det oftast inga problem, man känner sig odödlig på något konstigt naivt vis. Det är sen, när kroppen börjar ge signaler om att man måste leva på ett visst sätt för att ha chans att undvika sämre mående både fysiskt och kroppsligt, då kommer känslan av att det faktiskt finns ett slut allt starkare för varje år som går. Det är min upplevelse i alla fall.

Vet att alternativen än att fortsätta leva alla är sämre, även om jag ibland längtar, hur konstigt det än kan låta, efter en inre frid och mötet med min mamma. Den längtan gör att jag ibland glömmer bort döden och att allt en dag tar slut i de relationer som är i detta livet. Att inte veta fortsättningen, mer än att det blir i någon form, skrämmer mig också. Trots att mamma står där och väntar på mig. Är aldrig nöjd med något, jag vet.

Vill varken dö eller leva. Hur märkligt är inte det då? Nu är allt bara en kamp för att nå upp till det ”uthärdliga” under långa perioder. Att liksom ”hänga i” för att alternativet är så mycket svårare oavsett vad det far för tankar i min skalle. Ibland känner jag mig förprogrammerad för att klara vissa saker. Som om jag bara gör.

Bildresultat för making a murderer 2

Har precis tittat färdigt på andra omgången av Making a Murderer och i det skenet och den kamp som där pågår för så många människor tänker jag att det finns alltid de som har det bra mycket värre i sin kamp.

Tror att det perspektivet är viktigt, men bara till en viss gräns för vad hjälper det mig när det gör som ondast? Inte ett skit och då går det inte att ta in detta med att andra har det värre.

Bildresultat för making a murderer season 2

Kathleen Zellner

Steven Avery kommer att få kämpa många år till för upprättelse och kanske får han det aldrig. Kanske är det så att han är där han ska vara? Men hans advokat Kathleen Zellner verkar vara en oerhört tuff och noggrann advokat och det skulle inte förvåna mig om hon lyckas fixa en ny rättegång. Frågan är bara hur långt det räcker? För åklagaren från säsong 1 Ken Kratz är helt övertygad om att Avery är mördaren medan Zellner är lika övertygad om motsatsen.

Före säsong 2 var jag övertygad om att de hade rätt man. Nu är jag mer tveksam, men vet faktiskt inte längre. Känns som om det kommer att finnas material för en tredje säsong

Ett stickspår i mina tankar kring åldrandet. Någonstans är ändå alternativet att inte få leva bra mycket värre, även om mörkret ibland inte vill se ljuset. Men hoppet och ljuset finns där. Det är för det stunderna som allt är värt att kämpa vidare.