Etikettarkiv: livet

Socialisera med alkohol

Det är samma sak varje år. Den här årstiden får all energi att försvinna. Att fylla på är stört omöjligt och jag blir både låg och ångestriden.

160920 Undersvik Jerry

20 september 2016: Utsikt över Ljusnan från altanen på stiftsgården i Undersvik

Drömmer mig bort från allt. Nätterna blandas med det verkliga och det drömlika, som ibland nästan känns lika verkligt som det verkliga. Som om det bara är en förlängning av det där andra.

111118 Personalfest Jerry

18 november 2011: Personalfest på kansliet.

Att socialisera med alkohol var lätt. För stunden. Ibland blev jag för gränslös och ångrade mig senare. När jag ser på bilden från 2011 ovan kan jag sakna själva modet att våga, även om det var med alkoholens hjälp. Att visa mig och inte backa en stund i ruset av vinet som gjorde mig öppnare.

Idag har jag svårt med för stora grupper av människor. Drar mig istället undan och struntar i försöken till förändring, är nästan folkskygg i perioder. Klarar liksom inte av livet med andra på ett bra sätt. Nykterheten är bra på alla sätt och vis och är absolut att föredra för en sådan som mig, men ändå får bilden mig att minnas de korta men okomplicerade stunderna av lugn och ro och utan ångest alkoholen gav mig.

Det tog mig många år att i djupet komma till slutsatsen att livet är bättre utan alkohol, att jag inte ”missar någonting” en helg om jag inte dricker, och idag vet jag att priset inte är värt det. Inte på långa vägar.

Jag ljög för mig själv länge och ville inte se hur illa alkoholen gjorde både mig själv, min familj och de relationer jag då hade. Tyvärr har jag inte sedan jag slutat dricka, för 4 år och 7 månader sedan, klarat av att reparera eller odla nya privata kontakter eller relationer, utan jag har istället dragit mig tillbaka av olika anledningar och då främst efter den där dagen i december 2016 då allt rämnade.

160512 Israel Jerry

12 maj 2016: Fantastisk målning i Beit Sahour ”Shepherds Field” kyrkan i Israel.

Det drömska och att längta efter det oidentifierbara präglar mig. Det fantastiska i någonting jag inte förstår, men anar finns där. När ska jag våga lita på min intuition och det som finns i det outtryckbara. Våga stanna kvar även i vilan och låta mig mötas av tankarna, fantasin eller vad det nu är.

Kanske är det årstiden som förstärker det hela, men just modet sviker mig just nu på flera plan. Har stora problem med att stå kvar och inte gömma mig.  Livet är just nu och inte i morgon. Även en mörk dag i november.

Annonser

Äldre män som tar sitt liv

artikeln 80ar

Nästan 1200 personer tog sitt liv i Sverige 2017. 840 av dem var män och många över 80 år. Skälet enligt artikeln är obehandlad psykisk ohälsa där självmedicinering som alkohol eller tabletter gör att man väljer att avsluta sitt liv i förtid.

Psykisk ohälsa eller inte, men är man över 80 år och känner att kroppen börjar ”ta slut” och inte fungerar längre, tror jag att vägen till självmord blir allt kortare. Kan bara gå till mig själv och jag har hela tiden sagt att blir jag gammal och börjar bli dement eller hamnar i rullstol, då vill inte jag leva längre.

Att någon annan ska ta hand om mig och att jag är helt hjälplös, det är också en stor skräck för mig och kanske många män över 80 tänker på samma sätt? Så jag förstår om det är på detta viset, att man inte vill belasta eller vara till besvär och att man helt enkelt känner att livet är slut och förbi. Vad ska man liksom då leva för när varken sinne eller kropp fungerar längre?

De skrivs sällan och pratas inte mycket om äldre män som tar sina liv. Det är kanske inte intressant eftersom de ändå fått leva så länge? Vad vet jag hur pressen resonerar? Men jag kan inte påminna mig om någon historia om män över 80 år.

Att ta sitt liv är aldrig vägen framåt. I min värld skjuter man då bara upp saker som man ska ta sig igenom. Påverkan av droger gör tyvärr att många väljer den vägen genom rusets saknad av logik. Sen har vi aspekten av de nära och kära som blir kvar. Men vem är jag att döma? Smärta kan genomborra en själ så mycket att alternativen ligger helt i mörker.

Det går ju bara att gå till sig själv och berätta hur man själv känner. Nu har jag förhoppningsvis flera år kvar i detta jordeliv med hyfsat sinne och en kropp som lyder mig, men jag skulle aldrig tveka om den dagen kommer då beroendet av andra tar över. Det vill jag helt enkelt inte vara med om. Det är att vara stursk nu när jag är i medelåldern, kanske värnar jag livet mer oavsett och skjuter upp det så pass länge att jag då tappar kontrollen över skeendet? Må det aldrig hända.

Åldrandet & uppmärksammad serie

Om en månad fyller jag år! Det är en siffra som jag inte kan ta in i mitt medvetande, en siffra som känns mig helt främmande. Nu säger den kloke att ålder bara är en siffra och det må så vara, men 53!! Det går inte för mig att begripa att jag är så gammal.

För att vara så åldersfixerad och nojig kanske det kommer som en överraskning för den som följer mig att själva åldrandet i sig egentligen inte skrämmer mig. Att dö känns givetvis inget roligt, men jag har alltmer förlikat mig med den tanken. Att jag ska lämna detta jordeliv vad det lider är mer eller mindre färdigbearbetat inom mig.

Det är själva vägen dit och sättet som kan få mig ur balans. Som kan skapa en del ångest inom mig. Att jag liksom inte kan bestämma själv. Min önskan är att få dö snabbt och utan att knappt veta om att jag är död. Det näst bästa vore att somna in i sängen utan att veta om någonting. Men att få en dödlig sjukdom och liksom räkna ner med en kropp som mår allt sämre, det är en stor skräck för mig. Att liksom veta i veckor eller månader att döden är på väg.

Sen är också vetskapen att allt i kroppen blir allt sämre och marginalerna mindre inte heller roligt att vara medveten om. Samtidigt går det ju inte att tänka på allt detta hela tiden, då är det lika bra att ge upp. Men att se gamla människor med sina rullatorer och problem kan i de djupaste tankarna vara tufft. Det är det för många, jag vet men för mig är en rädsla att inte kunna sköta om mig själv och vara helt beroende av andra inget jag vill vara med om. Kan jag på något sätt styra det framleds så kommer jag att göra det.

Egentligen är förutsättningarna för att leva hemska. Man vet redan från ung ålder att det bara finns en väg framåt. De första 35-40 åren är det oftast inga problem, man känner sig odödlig på något konstigt naivt vis. Det är sen, när kroppen börjar ge signaler om att man måste leva på ett visst sätt för att ha chans att undvika sämre mående både fysiskt och kroppsligt, då kommer känslan av att det faktiskt finns ett slut allt starkare för varje år som går. Det är min upplevelse i alla fall.

Vet att alternativen än att fortsätta leva alla är sämre, även om jag ibland längtar, hur konstigt det än kan låta, efter en inre frid och mötet med min mamma. Den längtan gör att jag ibland glömmer bort döden och att allt en dag tar slut i de relationer som är i detta livet. Att inte veta fortsättningen, mer än att det blir i någon form, skrämmer mig också. Trots att mamma står där och väntar på mig. Är aldrig nöjd med något, jag vet.

Vill varken dö eller leva. Hur märkligt är inte det då? Nu är allt bara en kamp för att nå upp till det ”uthärdliga” under långa perioder. Att liksom ”hänga i” för att alternativet är så mycket svårare oavsett vad det far för tankar i min skalle. Ibland känner jag mig förprogrammerad för att klara vissa saker. Som om jag bara gör.

Bildresultat för making a murderer 2

Har precis tittat färdigt på andra omgången av Making a Murderer och i det skenet och den kamp som där pågår för så många människor tänker jag att det finns alltid de som har det bra mycket värre i sin kamp.

Tror att det perspektivet är viktigt, men bara till en viss gräns för vad hjälper det mig när det gör som ondast? Inte ett skit och då går det inte att ta in detta med att andra har det värre.

Bildresultat för making a murderer season 2

Kathleen Zellner

Steven Avery kommer att få kämpa många år till för upprättelse och kanske får han det aldrig. Kanske är det så att han är där han ska vara? Men hans advokat Kathleen Zellner verkar vara en oerhört tuff och noggrann advokat och det skulle inte förvåna mig om hon lyckas fixa en ny rättegång. Frågan är bara hur långt det räcker? För åklagaren från säsong 1 Ken Kratz är helt övertygad om att Avery är mördaren medan Zellner är lika övertygad om motsatsen.

Före säsong 2 var jag övertygad om att de hade rätt man. Nu är jag mer tveksam, men vet faktiskt inte längre. Känns som om det kommer att finnas material för en tredje säsong

Ett stickspår i mina tankar kring åldrandet. Någonstans är ändå alternativet att inte få leva bra mycket värre, även om mörkret ibland inte vill se ljuset. Men hoppet och ljuset finns där. Det är för det stunderna som allt är värt att kämpa vidare.

På nätterna kommer det

silhouette of man during nighttime

Photo by brenoanp on Pexels.com

På nätterna bearbetas det. Då kommer tankarna och ”framtiden” till mig. Sömnen blir lidande när tankarna kommer. Försöker slå bort, men det går inte. På nätterna kommer det jag slår bort på dagarna.

Måste till något drastiskt i mitt liv. Mår inte så bra av den situation som råder. Dränerad, trött men ändå en kraft som gör att det fungerar. Kanske är jag på väg in i gamla hjulspår igen och ljuger för mig själv?

Byta jobb skulle säkert vara nyttigt för mig efter snart 35 år med samma arbetsgivare. Men jobbet är idag min livlina. Utan mina närmaste arbetskamrater skulle jag inte ha något socialt liv alls och vem vore jag då? Rutiner och att vara behövd i någon mån är en grundbult.

181020 stuga boende

Flytta från Storvreta kommer till mig ofta. Idag bor jag för stort, samtidigt som det är bra för den situation som min yngsta dotter nu befinner sig i. Min son går i skolan som ligger ett stenkast från min bostad och i det finns en stor fördel. Han bor hos mig på halvtid sedan lång tid tillbaka. Men jag mår inte bra i boendet längre. Energierna uppifrån påverkar mig mycket negativt. Situationen har blivit mycket sämre sista månaderna och jag har svårt att vistas hemma.

Det jag har råd med är ett mindre boende, vilket skulle ge konsekvenser för barnen. Samtidigt kan jag inte bo kvar i något som påverkar mig så negativt och i det får jag ångest och dåligt samvete. Vet inte riktigt vad jag ska göra och längtar dagligen till nästa år när grabben går sista terminen i skolan. Stå ut några månader till och börja spana lite på ställen. En 2:a vore drömmen, så nära jobbet som det bara går. Men då blir det som sagt problem med barnen.

181020 himlen

Det smärtar mig att situationen förändrats sedan en tid och att insikter inte finns där. Vet att man inte kan tvinga fram insikt och ageranden, men som det är nu påverkas saker och ting som inte gagnar någon.

För det är så att själv måste jag måste göra någonting snart. Äter och blir bara större. För att jag inte kan/orkar prata med någon så blir det mat istället. Så förbannat medveten om det, men orkar inte ändra på det. Törs inte kanske är ett bättre ord. Så rädd att falla ner i någonting som jag precis kommit upp ifrån. Har 2016 i starkt minne och kanske är det paradoxalt nog någonting jag omedvetet är på väg tillbaka till, just för min rädsla att i djupet berätta hur jag faktiskt mår. Men jag ljuger för mig själv också och intalar mig att allt är så bra så.

181020 ensamhet

Sen ska vi inte tala om ensamheten och längtan som visar sig i tårar och jobbiga tankar nästan varje natt. Att leva på det viset vet jag någonstans är ohållbart i längden. Jag vet så förbannat mycket tror jag och ändå lever jag inte på det sättet. Det hjärnan tror sig veta går sällan i mitt liv att integrera med hjärtat.

181020 lönnlöv

Men det är bara jag som kan göra någonting. Det är jag som kan förändra mitt eget liv, ingen annan. Det ger mig så mycket ångest att inte ha någon som ”räddar” mig längre. Jag står ensam. Patetiskt är bara förnamnet.

Det är som det är

180928 hösten

Igår kändes det att hösten var på intåg. Kalla vindar och en extra tröja måste till för att inte frysa. Hemma har elementen slagits på för att höja temperaturen till hyggliga nivåer.

Livets skiftningar slog emot mig nu på morgonen. Läser om en avlägsen ”släktings” död och som vanligt i min släkt, förutom syrran och en moster som jag pratar med ibland, är kontakten lika med noll med de andra få som fortfarande är i livet. Hade hört om eländet, men visste inte att det gick så fort. Hade inte sett personen på år och dar. Det är som det är. Min pappa gjorde allt under min uppväxt för att bränna alla broar som fanns till släkten, vilket idag gör att jag i många fall inte vet vilka släktingar som fortfarande vandrar på jorden. Har heller inget intresse av att forska kring detta. Det är som det är.

Så synd att självinsikt är en bristvara.

Tisdag till torsdag hade jag kraft och det är dagar som jag inte varit med om på flera år. Vet att jag måste vara försiktig, så att jag inte bränner ut mig igen, men det är svårt när jag då mådde så bra. Det är svårt att hålla tillbaka, men jag tror mig ha lyckats lite att landa emellanåt och inte bara köra på. Oerhört tacksam att jag kunde känna glädje, nyfikenhet och en lust på ett sätt som inte funnits där under flera år.

Utan människorna omkring mig, min familj, mina arbetskamrater hade jag inte kommit dit jag är idag. Är dålig på att säga hur glad jag är i dem och hur viktiga de är för mig. Visst hemfaller jag åt ömklighet och grubblerier, men jag fastnar inte lika länge idag. Det mörka och jobbiga fångar mig inte så att det tar över, utan lusten att leva tar alltmer plats.

En styrka att agera

ball shaped blur close up focus

Photo by Porapak Apichodilok on Pexels.com

Ingenting är för evigt och tur är väl det. Samtidigt är allt evigt och på ett plan förändras ingenting av kärnan. Men när du lever här på jorden, gäller inte sådant.

För mig är det mod att förändra stora saker i sitt liv. Det är en styrka att våga förändra någonting som inte är bra för en. Det är inre styrka för att man själv vill må bättre.

Livet på jorden är att lära sig att hantera känslor och det som under livet möter en. Varför finns inte som anledning till den insikten, utan vi har själva valt ”stolparna” mot de mål vi satt innan vi valde att gå ner på jorden. Det är en viktig insikt när livet gungar och man inte förstår någonting och ens jordiska Ego har alltför mycket att säga till om.

Jag om någon har haft väldigt svårt att komma vidare. Det gäller de mesta sakerna i mitt liv och när jag då ser att andra tar de steg som jag haft oerhört svårt med, då fylls jag av hopp och positiva tankar. Även om det för stunden är smärtsamt och jobbigt och att valet är tufft som sjuttsingen, så visar det på en styrka att vilja göra det bästa för en själv. Att ha fått den insikten, det är stort. Väldigt stort.

Det är någonting som jag beundrar och i min värld är det en styrka och en insikt om att bry sig om sig själv. De människorna försöker jag lära mig av. De som inte bara pratar, utan också agerar.