Etikettarkiv: livet

En styrka att agera

Photo by Porapak Apichodilok on Pexels.com

Ingenting är för evigt och tur är väl det. Samtidigt är allt evigt och på ett plan förändras ingenting av kärnan. Men när du lever här på jorden, gäller inte sådant.

För mig är det mod att förändra stora saker i sitt liv. Det är en styrka att våga förändra någonting som inte är bra för en. Det är inre styrka för att man själv vill må bättre.

Livet på jorden är att lära sig att hantera känslor och det som under livet möter en. Varför finns inte som anledning till den insikten, utan vi har själva valt ”stolparna” mot de mål vi satt innan vi valde att gå ner på jorden. Det är en viktig insikt när livet gungar och man inte förstår någonting och ens jordiska Ego har alltför mycket att säga till om.

Jag om någon har haft väldigt svårt att komma vidare. Det gäller de mesta sakerna i mitt liv och när jag då ser att andra tar de steg som jag haft oerhört svårt med, då fylls jag av hopp och positiva tankar. Även om det för stunden är smärtsamt och jobbigt och att valet är tufft som sjuttsingen, så visar det på en styrka att vilja göra det bästa för en själv. Att ha fått den insikten, det är stort. Väldigt stort.

Det är någonting som jag beundrar och i min värld är det en styrka och en insikt om att bry sig om sig själv. De människorna försöker jag lära mig av. De som inte bara pratar, utan också agerar.

Annonser

Drömmen, snön & förunderligheten

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det är mycket snö nu för att vara på dessa breddgrader. Det är säkert mellan 30-40 cm och jag har precis varit ute och skottat för katterna. Ni som känner mig vet att jag längtar till våren och att kunna sitta ute på baksidan med en kopp kaffe…

Fokus ligger på att vila i nuet. Det är min stora utmaning och nu känns det äntligen som om jag också kan göra det på allvar. Inte bara med läpparnas bekännelse då jag lurade mig själv under väldigt lång tid av mitt liv.

Var i en dröm som är väldigt märklig. Låg som i ett vatten där jag under mig kunde se evigheten och djupet där slutet inte fanns. Kände hur det pulserade under mig av liv och jag skymtade så mycket rörelser och aktivitet. Väldigt svårt att förklara på det sätt jag vill men det var en märklig känsla, när jag väl vågade ”lägga mig” i detta. Jag tvekade länge och tittade upp på min ”lärare” eller vad det var.

När jag låg där flimrade händelser i mitt liv förbi och ingenting var liksom farligt eller hemskt, utan jag bara tittade på dem utan värdering. Det kändes tryggt och helt ok. Saker och ting förpackades liksom i lådor och jag var med och ”upplevde” dem igen. Väldigt märkligt var det i alla fall.

I det vakna tillståndet, i den här verkligheten läggs också saker på plats. Det kan låta som jag skyller ifrån mig när jag skriver att mitt ”Ego” försöker lägga hinder för den utvecklingen och så har det nog varit i stora delar av mitt liv. Den del som är rädd och inte vågar nytt, den minskar inom mig. Inte stanna kvar i det som är, inte leva i det förgångna och klassikerna att se möjligheterna istället för hindren integreras på allvar, även om det går väldigt sakta. Det tar år och ibland hela liv att komma till den punkten.

Livet är förunderligt om jag vågar ”hänga med” och inte hålla fast vid gamla föreställningar. Helt plötsligt har förflyttningen i medvetandet skett och jag överlevde! Det är inte farligt och det känns ju riktigt ok. Både vad det gäller jobb och familj.

Egot inom mig kämpar för sitt liv och försöker tränga tillbaka de visa vinster jag gjort, men i vissa saker är matchen förlorad och jag uppskattar det som är, utan denna del av mig. Förunderligt som sagt och ibland går det inte ens att formulera och det är nog precis som det ska vara. Kanske är det detta som är utveckling, att acceptera det som inte går att förklara och låta det komma?

Det är gott i alla fall oavsett vart det kommer ifrån. Just här och nu.

Tillbakablickar från förr II

promenad_020223_04
23 februari 2002 – då var gubben i farten värre.

I morgon bloggar jag min sista text. Här kommer den sista av tillbakablickar och jag börjar med min yngsta son (som i morgon fyller 15 år):

Livets största gåva
Den 19 augusti 2002 är barnet beräknat. Idag är bebisen 12 veckor och 3 dagar gammalt. På ultraljudsbilden syns huvud, öron, fötter och armar väldigt tydligt. En fantastisk syn. Redan den 22 december kom svaret på testet:
Jag och min fru Anna skall bli föräldrar igen!

Första dagarna var nästan overkliga och chockartade, men ändå på ett positivt sätt. Att vi skulle bli föräldrar igen fanns liksom inte i någon som helst planering. Detta kan vi bara se som en stor gåva från Gud. Det finns en själ därute som vill komma till vår familj. Det är så stort och så ansvarsfyllt. En mäktig och underbar känsla.

Kul att läsa om vad familjen gjorde på nyårsafton 2001:
Vi åt laxfilé med hasselbackspotatis till nyårsmiddag. Det var väldigt gott och det bästa var att alla i familjen åt detta med största aptit. Efterrätt var gammeldags vaniljglass med hallon. Vickning på kvällen chips. För att hålla både mig och ungarna igång fram till tolv så spelade vi musik på hög nivå. Vi fick alla välja våra favoriter. Många hekto försvann under dessa timmar.

Annandag Jul 2001
På annandagen kom några av mina släktingar och hälsade på. Jag har ju inte så många på min sida som jag har kontakt med. Det var moster Inger med sin Christer, moster Berit och syrran med sina barn. Att Berit kom var jättekul, eftersom hon aldrig tidigare besökt mig och min familj. Vi bjöd på trerätters middag, med krustader (heter det så?) som var fyllda med räkstuvning som förrätt och fläskfilé & ris som huvudrätt och chokladpudding avslutade middagen. Jag åt Quorn istället för grisfläsket. Allt avslutades med kaffe och konfektyr… hehehe …vågar inte tänka på hur många kilo jag gått upp denna jul…
Vi hade det väldigt trevligt och vi skrattade mycket tillsammans.

Krister, Frida, Berit och Inger en oförglömlig annandag jul 2001.

besokannandag_0112
Anna, syster Mona, Berit och Inger runt bordet på Månskensvägen 2001.

Så här med facit i hand blev denna dag väldigt speciell. Det var väldigt avslappnat och tankarna idag far efter att är det så här man kan ha det med en normal släkt vid sin sida? Ett kärt minne.

Sen läser jag om brytningen med min andliga mentor och hela den upplevelsen som jag hade med den själen under drygt 2 år. Var jag så egoistisk i mitt sätt att avslutet var nödvändigt? Det var jag nog, livet lär.

Men jag klarade inte av att gå vidare under 2002 utan jag “gick tillbaka” för att modet inte fanns där. Det var inte medvetet, men nu i backspegeln ser jag det. Jag valde “det destruktiva” eller hur man ska säga och inte “ljuset” för att jag helt enkelt inte kunde för mitt stora ego. Egot vann den gången. Det finns så många texter från den här tiden där mitt ego styr orden. Idag ser jag det tydligt.

Hemsida 2002
Så här såg min hemsida ut 2002.

En fantastisk vecka i Fagerudd sommaren 2002.

Kärleken till min familj fanns där hela tiden. Kärleken till Anna på det sätt som jag trodde det skulle vara fanns också där. Jag försökte verkligen med de redskap jag då hade. Stick av sorg och tankar på att kanske hade jag kunnat gjort annorlunda, men idag vet jag att det inte var möjligt och det är en livssorg som jag alltid kommer att bära med mig. Redskapen inom mig var begränsade och som sagt mitt ego var för stort för att klara av det hela vägen så att säga.

Island maj 2002
Personalresa till Island 2002 är ett fint minne.

Vi går alla igenom det som är bäst för oss, även om vi inte kan se det då det pågår. Idag gäller det att vara i nuet och se framåt. Göra det bästa av det som finns inom en. Inom mig idag är jag otroligt ödmjuk inför det jag var med om under de här åren.

Allt betyder något. Ingenting är bortkastat.

Skriva istället för att blogga

5 juli 2017 De första åren

Mitt liv, min historia och mina egna känslor och tankar. Just det sista har alltid fått mig att tveka, även om jag genom åren påbörjat ett dokument med namnet Livsbok.

Det dokumentet är idag uppe i 38 virriga och ihopblandade sidor om mig och mina subjektiva känslor inför det jag varit med om i detta livet. Skrivet främst under perioder då jag mått som sämst.

5 juli 2017 De första åren

Många människor grubblar över vem de är och varför man är med om det man är med om. Vad man gör på jorden och varför man känner som man gör. Så är det även för mig och jag har fortfarande inte mött någon som är i närheten att känna som jag. Kanske är det ett uttryck för att vi alla är unika eller så handlar det om att jag inte vågat känna in någon annan i djupet.

Vet faktiskt inte varför det är så, men jag känner mig väldigt ensam i mina tankar och genom åren har jag önskat träffa någon som förstår mig fullt ut, närma sig den jag är och acceptera mig för den jag är. Älska mig, beröra och vara mig nära.

Jag vet, jag stöter bort människor hela tiden när de närmar sig. När de kommer för nära har jag blivit så rädd och då har jag antingen straffat ut mig eller bara gått därifrån. För rädslan att inte bli accepterad för den jag är har gjort att jag hellre flyr.

5 juli 2017 De första åren

Den 31 juli kommer jag att skriva min sista bloggpost. Det är en stor dag för min son och det blir en perfekt avslutning på den här bloggen. Då har jag också i drygt 10 år bloggat nästan kontinuerligt och det känns som nog.

Istället ska jag skriva ner min egen historia i det här livet på ett mer organiserat sätt. Den här gången med mina egna känslor, mina minnen och det som jag har känt. För detta har jag inte vågat/kunnat fullt ut tidigare för rädslan att såra någon i min närhet. Det känner jag fortfarande en viss oro för eftersom mina minnen och känslor kan vara helt annorlunda, men det är jag och mitt liv, mina känslor och tankar som jag känner måste ut nu innan kistlocket slår igen.

Gör gör jag inte detta nu känns det som om det aldrig kommer att bli av. Jag ska ge hösten detta som sagt och se vad det blir av det hela. Oavsett slutresultat finns mina tankar och känslor där för min familj, mina barn och de som står mig närmast.

5 juli 2017 De första åren

Jag har aldrig vetat vem jag är. Har sökt och famlat i alla år. Anpassat mig och varit till lags. Försökt och verkligen gjort det jag kunnat för att vila i det jag fått till mig. De förutsättningar och egenskaper detta livet givit mig.

Men jag vet fortfarande inte vem jag är. Kanske kan ett fokuserat och mer kontinuerligt skrivande om mitt liv ge mig några pusselbitar och svar?

Detta blir mina helt egna känslor och tankar och kanske kan det vara till hjälp för någon därute? Det är min förhoppning. Det är kanske pretentiöst och övermaga, men jag behöver ändå skriva ner detta utan tanke på vad andra ska tycka och tänka.

5 juli 2017 Mitt liv

Så blir det!

Fågelholk för en havsörn

Måndag mitt i juni. Drygt mitt i juni! Allvarligt, vart tar tiden vägen? Vara här och nu är totalt misslyckat i min värld. För jag kommer på mig hela tiden med att vafan, nu är det den dagen osv… som om de aldrig ska komma men helt plötsligt så är man där och ibland har de även passerat.

Vart tar tiden, vägen? När man dör finns det ingen tid sägs det. Riktigt hur det fungerar orkar jag inte ens försöka tänka på. Allt sker samtidigt säger en del och då ser jag ut som en fågelholk så stor att en havsörn skulle få plats i den. Allt sker samtidigt? OK? Har allt alltså redan hänt och handlar det bara om fokus och vad man väljer att uppleva?

Havsörn
Foto: Hangsna/WikiMedia Commons

Som sagt, fågelholk för en havsörn direkt när jag ens försöker begripa detta med tiden och vad det egentligen är och om det bara är påhittat.

I morse var jag tröttlund. Hade oerhört svårt att komma upp och göra morgonrutinerna. Hela kroppen och knoppen skrek samtidigt. Urless och trött på allt.

Samma frustration som följt mig länge. Trött på att vara så trött i perioder. Min sociala situation som jag inte ens orkar ta upp återigen.

Tanken blir mörk men inte så pass att jag blir destruktiv mer än med glass. Tycker inte om den jag har blivit och har väldigt svårt att förändra det. Sociala rädslor och detta med att inte duga vid de försök som gjorts för att odla nya kontakter gör att jag inte kommer någonstans. Bränd ett flertal gånger och sen har mitt eget beteende skrämt bort människor. Mörka tankar.

Jag sitter där jag sitter av egen förskyllan. Det går inte att skylla på andra för att mitt liv ser ut som det gör idag. Men på något konstigt sätt går det ändå och jag fokuserar nu på jobbet och mina katter samt de veckor som Elias är hos mig. Sista två dagarna har jag varit helt slut och inte ens orkat tänka tanken på att försöka med någonting utöver det basala. När jag kom hem från jobbet idag somnade jag nästan direkt och sov i en timme! Orkar inte planera semester heller och midsommarhelgen är tom. Orkar inte!

Orkar inte ens med värmen. Jag som tidigare älskade värme, kan inte ens nu vara ute när det är mer än 23-24 grader. Inte klokt egentligen, men en arbetskamrat säger att det kan vara en effekt av utmattningen. Jag vet inte vad som är vad längre.

Positiva Harry..förlåt Jerry har talat igen!

Min medvetenhet är inte alltid bra för mig. Ibland skulle det vara bättre om jag inget visste om saker och ting. Ibland känns det som om mitt liv bara består av gnäll och tandagnisslan.

Den här tröttheten…

Nu blir det ett sånt där gnälligt och lite mörkare inlägg igen. Pratade om två steg fram och ett steg tillbaka tidigare. Steget tillbaka verkar vara lite djupare den här gången. Men jag vet att det kan ändras om några dagar. Igen.

Egentligen ska jag inte behöva förtydliga vissa saker, men jag gör det främst för den där som sitter på min axel och försöker rubba mitt mående. Detta är min blogg och här skriver jag om det som finns inom mig. Är det mycket mörker och upprepningar får det vara så. Denna blogg är verkligen mitt vattenhål och mitt tjatande är kanske bättre att det kommer här än hos människor som finns i min närhet. Ok?

Tröttheten

Mitt liv är verkligen en berg- och dalbana. Upp och ner hela tiden och bara tanken hur det skulle vara utan de antidepressiva tabletterna jag nu äter, det kan jag inte ens föreställa mig. Vet inte om det hade funkat överhuvudtaget utan dem, så viktiga känns de just nu för mig.

Den här tröttheten som kommer emellanåt är så tung. Försöker stå emot, men någonstans vet jag att det är meningslöst. Det är liksom bara att vila och inte ens försöka. När jag sedan är känslig för människors tankar till och om mig gör det saken både bättre och sämre i de möten jag nu tvingar mig till. Detta givetvis beroende på hur jag mår just då.

Jobbade igår och det var väldigt påfrestande. Orken tog slut, men jag ville inte erkänna det för mig själv. Försökte och försökte, men när även den mest positiva på jobbet säger till mig att jag inte ser ut att må bra, då förstår jag att det även syntes utanpå.

Egentligen har jag ingen anledning till detta mående just nu. Men jag är otroligt känslig för stämningar, förnimmelser och blickar. Det har inte förändrats så mycket sedan kraschen i december. Människors tystnad som kanske är helt befogad påverkar mig också, trots att jag försöker se klart på situationen.

Mina katter känner hur jag mår. I natt sov Maxi hos mig hela natten och Maja låg på en stol bredvid. Det händer sällan, men kanske kände de att jag återigen är låg och orolig. Skyddsänglar i förklädnad av katter.

Börjar fundera på om jag återigen är pollenkänslig och att det också gör mig trött? Har ätit allergimedicin i några dagar och det kanske också sänker mig? Vet inte vad som är vad längre. Kampen och kämpaglöden som vissa dagar är så stark är andra dagar helt borta. Vill liksom bara lägga mig ner och inte göra någonting. Denna berg- och dalbana alltså…

Elias hade kräkts i skolan igår. Magsjuka och idag blir han hemma. Ingen middag och han gick och lade sig före klockan åtta. Datorn avstängd och då är grabben verkligen dålig. Vi får se hur han mår idag.

Livet, detta livet testar och försöker få mig mer modig och att våga. Men jag är livrädd, ja nästan skräckslagen, inför framtiden. När måendet är bättre kommer tankarna om framtiden och då kommer oron.

Igår började jag att rensa ur i mitt rum på jobbet och kasta gamla saker och tömma pärmar. Det var svårt och jag kände mig som en samlare som inte ens kunde kasta fakturakopior från 1996 utan att fundera både en och två gånger. Kanske någon vill se på detta i framtiden… så tänkte jag men tillslut, med stigande ångestklump i magen, kastade jag. Men det satt hårt åt. Röjde nog ur en 8-10 pärmar i alla fall och det var jobbigt. Vissa nostalgiska saker kunde jag bara inte kasta, utan de fick följa med mig hem i en kasse.

Att inte jobba med IT i framtiden, åtminstone operativt, känns märkligt även om det också är skönt på ett annat plan. Att hela tiden vilja att saker och ting ska vara på topp och fungera hela tiden och jämt, ha koll på listor och inköp, hänga med i det senaste, att människor ska vara nöjda med sin utrustning och ständigt vara i beredskapsläge, det har tärt på mig. Jag har ju ändå hållit på med detta i 20 år och det tar på en. Men är man som jag en trygghetsjunkie så sitter man still i båten, oavsett vad det handlar om och oavsett vartåt mående barkar. För det är kanske sämre på andra sidan s a s. Det är alltid yttre omständigheter som tvingar mig att agera i mitt liv.

Det är sorgligt kan tyckas, men så har och så fungerar jag. Försöker förändras, men jag är en gammal hund som knappt kan sitta och har jag väl fått ner baken då sitter jag kvar. Ni hör, tankarna är inte särskilt ljusa denna dag, även om vi är i min favoritmånad maj. Men var lugna, rätt som det är, så strålar gubben igen. Ibland är det skönt att bara få skriva av sig skiten och visa upp byken för den som bryr sig.