Etikettarkiv: Litteratur

Utblick från min ankdamm

Svenska Akademien borde döpas om till Cirkus Svenska Akademien. Det är ett märkligt skådespel som pågår och på torsdag lär det väl bli nya vändor i spelet.

Vad jag förstår beror krisen på att den tidigare ständige sekreteraren Sture Allén stoppade huvudet i sanden redan 1996 när det kom fram vad ”kulturprofilen” redan då gjort vad gäller sexuella trakasserier. Sen har 18 kvinnor till satt sig på de anklagades bänk.

Genom hustrun Katarina Frostensson hade han dessutom fri tillgång till information bland annat om vilka som skulle få Nobelpriset i litteratur. På det en massa förmåner som i vissa fall vad jag förstår gick över gränsen på vad som är tillåtet.

Sara Danius 2017

Sara Danius 2017 Bild: Frankie Fouganthin

Under åren så har huvudet inte tagits upp förrän den världsomvida #meetoo-rörelsen drog igång i mitten på oktober 2017. Då gick det liksom inte längre att skydda ”kulturprofilen” vilket den senaste ständige sekreteraren Sara Danius begrep. Det blev tillslut hennes fall när hon försökte röra om i den gubbröra där det inte ens gick att få ner sleven. Hon kom ingenstans och drog flera med sig i fallet som också stod där med sina alltför tunna slevar.

18 frågor och svar som förklarar krisen i Svenska Akademien. (Expressen)

bluepenis

Konstverket är skapat av Carolina Falkholt.

En blå penis upprör vissa men när det kallas för konst då är det mesta tillåtet. Moralpaniken där gamla kan svimma och barn inte klarar av att se mannens könsorgan på detta viset florerar bland vissa. I dessa #meeto-tider är det lite märkligt ändå hur den blåa jättesnoppen kom upp överhuvudtaget. Den har nu vandaliserats och lär plockas bort de närmaste dagarna där den hänger på Kungsholmen i Stockholm. Det är nog lika bra det.

Ryssland tycker jag har tappat det helt de senaste åren. De var i mitten på 90-talet iväg mot någonting som ändå kunde kallas för demokrati, men med Putin har den vägen stängts nästan helt. Landet hade kunnat fungera bra demokratiskt och vara en stor del av det öppna och fria demokratiska samhällena, men tyvärr har landet lierat sig med Syrien och Iran i den pågående konflikten där alla metoder är tillåtna för att diktatorn ska sitta kvar. Eller som Marcus Oscarsson sa i Nyhetsmorgon häromdagen:

”Putins närmast allierade är alla brutala regimer”

Det är komplicerat och det är svårt att förstå varför de inblandade reagerar som de gör, men använder man kemiska vapen tycker åtminstone jag att en gräns är nådd. Sen kan man ju fråga sig vad USA, Storbritannien och Frankrike har där att göra? Men den frågan gäller i lika hög grad Ryssland. Rent hypotetiskt kan man fundera kring vad som hade hänt om inga andra länder lagt sig i konflikten från början?

Oavsett, så är det befolkningen som drabbas och lider. De verkar inte ha något värde alls i det syriska inbördeskriget som nu pågått i mer än 7 år. Att ta del av det Wikipedia skriver om kriget är fasansfullt och går inte att ta in:

”Minst 340000 människor har dödats och över tolv miljoner människor, vilket är mer än halva Syriens befolkning, har drivits på flykt. Minst 600000 syrier lever i dag i belägrade städer och samhällen, med begränsad tillgång till mat, medicin och sjukvård.”

Tänker hur privilegierad man är som slipper allt detta elände. Ens små problem blir futtiga i sammanhanget.

Annonser

Kärleken till livet

bok fredriksson 2015Marie Fredrikssons självbiografi “Kärleken till livet” som hon skrivit med hjälp av Helena von Zweigberk är en väldigt rak och ärlig bok.

Här berättar hon som det var, både i barndomen och med hjärntumören som så när tog hennes liv.

När jag berättar om min barndom i boken, gör jag det med viss tvekan. Det är inte skammen jag är rädd för när jag berättar helt ärligt om hur det var i vår familj. Den har jag befriat mig ifrån. Fattigdom, alkoholism, varför ska man skämmas för att man varit med om det?

Jag vill däremot inte att allt ska låta som elände. Vi barn klarade oss bra, för att vi kunde skratta och sjunga och spela och för att vi hade varandra.

Att hon var så illa däran som att hon idag inte kan läsa en bok eller tidning, inte klarar av undertexterna på en film och inte kan sköta en dator, det visste jag inte. Hennes comeback på scenen och livet i stort blir än mer mäktigt och fantastisk, i skenet av de djupa avtryck som sjukdomen satt i hennes vardag.

Vilken resa hon har och är på i detta livet, Marie Fredriksson! Det tar andan ur mig att läsa om alla svängningar, från renaste lyckan till det mörkaste av mörka. Tala om att prövats av alla de känslor som finns åt alla håll genom åren. Det är bara en stark själ som klarar av detta.

Problem med ena foten (som kom 9 år efter sjukdomen!), ett ben som blivit allt svagare, knappt seende på ena ögat och även problem med att skriva. Går det för fort så blir det fel och oläsligt. Marie Fredriksson har verkligen fått kämpa med allt för att komma tillbaka. Idag har hon problem med balansen och rädslan för att foten ska bli sämre finns hela tiden hos henne.

Jag är en kaxig och sprallig människa som är instängd i en skadad kropp. Det är så oerhört frustrerande.

Jag blir ödmjuk inför livet och känner stor respekt för henne efter att ha läst den här boken.

En del kapitel berör mer än andra. Som när hon berättar om sommaren 2003 då sjukdomen gjorde att ingen kände igen henne längre:

Plötsligt så blev det tyst. Färre och färre ringde. Jag kände mig så ohyggligt ensam. Det var så tyst omkring mig. Från att ha varit i händelsernas centrum hamnade jag nu långt ut i periferin. Många vänner försvann under sjuktiden.

Vi människor är märkligt funtade. Rädda för det annorlunda och det vi inte kan greppa. Många går undan och tror verkligen att det är bäst så. Märkligt som sagt. Som om det svåra och smärtsamma ska smitta av sig.

Om Per Gessle har Marie bara fina saker att säga:

Jag kan nog inte säga vad det betyder för mig att Per alltid har trott på mig. Att han är positiv och peppande. Han kan få mig på gott humör, och då blir man stark automatiskt.

Jag är verkligen mycket imponerad av Per Gessle. Hur han håller igång, skriver låt på låt, tror på Roxette, tror på att gå vidare. Han gör bara bättre och bättre låtar. Tack vare att han är så stark har vi kommit tillbaka.

Maries make och stora stöd Micke Bolyos beskriver väldigt naket hur livet är för dem idag:

Varje dag försöker jag förlika mig med vårt öde, men det är svårt. Livet är inte som matematik där plus och minus tar ut varandra. Glädjeämnena neutraliserar inte sorgerna utan de lever bredvid varandra.

Det är rutiner som hjälpt och hjälper honom att orka. Vardagslivet med barnen är en tröst när allt annat under åren varit rädsla och kaos. Känner så igen det han berättar i boken om hur jag själv kommit vidare när det gjort ont i själen.

Att leva i nuet är också en strategi som fungerat. Deras relation är remarkabel på många sätt och vis och i boken berättas det om deras fantastiska kärlekshistoria och hur sedan livet för dem båda sedan ändrades drastiskt. Det berör djupt att läsa om deras kamp tillsammans. Hjärta, smärta, svärta och allt däremellan.

Vill avsluta med en liknelse som kom till mig när jag läste boken. I ett kapitel så berättar Marie om att hon älskar blommor. Där berättar hon bland annat om den gigantiska häggen som de hade i sin trädgård.

Ett år så blev den sjuk och tappade alla sina blad och blomklasar. Den var så nära att dö, men sen helt plötsligt en vår så väcktes häggen till liv igen! Den återvände och var återigen till glädje för många. Precis som med Marie Fredriksson! Liknelsen är klockren!

För hon är idag en inspirationskälla och glädje för så många människor därute! Den här boken visar att det går att komma tillbaka, det går att lysa igen och att det aldrig är kört! Visst, det är väldigt tufft ibland, men det går att hitta ljusglimtarna i livet trots svårigheter och hinder.

Fragment av lycka hoppar också upp som diamanter i gruset.

Sju dagar kvar att leva

Sju dagar kvar att leva 2015Tre tusenlappar till bödeln, som inte vill skylta med sitt extrajobb. Dödsstraffet är en hel industri i delstaten Texas där avrättningar är vanligast i USA. Många är engagerade och tanken på att dödsstraff är någonting omoraliskt fel existerar inte hos en majoritet av befolkningen.

Sju dagar kvar att leva kretsar kring fånge nummer 502 som kommer att avrättas i Texas, Vaughn Ross.

Boken är skriven av den prisbelönta reportern Carina Bergfeldt. Under en vecka så möter hon människor som alla har någon relation till delstaten och dess dödskammare i Huntsville Unit.

Boken är oerhört välskriven och man märker att Bergfeldt är journalist just i detaljerna och all statistik kring dessa frågor som hon generöst delger oss läsare.

Bilden av Vaughn Ross skiftar genom boken. I början så får han prata själv där detta med beröring och dofter fastnar hos mig. Han berättar bland annat om frånvaron av dofter och den gången en sjuksköterska bar en parfym där minnena då nästan blev övermäktiga för Ross. Sådant tar vi andra för givet, detta med beröring och dofter.

Ross säger att själen lever vidare och att religionen är skapad utav människan. Han hävdar att han är oskyldig och att bevisen mot honom var planterade. Hans förestående död handlar inte om rättvisa utan om hämnd, ingenting annat säger han också. Senare i boken så får vi en annan bild av honom, en bild av en beräknande sociopat och där skulden är självklar. Detta är en av styrkan med boken, att Bergfeldt låter alla berörda få komma till tals utan att själv lägga värderingar i orden.

Är själv emot dödsstraff och blir givetvis färgad av det när jag läser. Så när fängelsedirektören Jim Willett pratar så får jag en fadd smak i munnen. Han försöker försvara sitt handlande med att skylla ifrån sig och hävda bland annat att ställde inte han upp så skulle någon annan göra det osv osv… dubbelmoral samt avsaknad av eget ansvar att faktiskt stå för det man sysslar med.

Dock blir jag mer positivt inställd till pastorn som Bergfeldt skriver om. Jim Brazzil jobbade i många år på Walls Unit i Huntsville, Texas. Två-tre dagar innan de dödsdömda skulle avrättas så besökte han dem. Han har sett många avrättas i dödskammaren genom åren:

De tittar mig i ögonen, bekänner övergrepp på barn, våldtäkt och mord, och jag kan inte säga det till någon.

Pastorn får leva med hemligheter som ibland är tunga att bära. Många erkände inför honom, men när de skulle avrättas så sa de ingenting till de anhöriga som inget annat än hoppades på just ett erkännande. Detta för att få inre frid och ro och för att kunna ha en chans att komma vidare i livet. Det är för mig ren och skär ondska att inte ens då kunna vara sanningsenlig.

Carina Bergfeldt pratar med fler anhöriga, en fängelsedirektör och tar upp andra intressanta fall där fångar väntar på att avrättas. Hon skriver initierat och jag har svårt att sluta läsa. Det är ett bra betyg eftersom jag sista åren haft svårt att hålla koncentrationen kvar i en bok. Det är inga problem gällande denna välskrivna bok.

En vecka i Texas som innehåller många berättelser och historier men som både inleds och avslutas med Vaughn Ross, mannen som har sju dagar kvar att leva.

Sju dagar kvar att leva – en berättelse om brott och dödsstraff är en spännande, ibland lite obehaglig men väldigt intressant och välskriven bok av Carina Bergfeldt.

Rekommenderas!

Min pappa Ann-Christine

2015-02-23 Min pappa Ann-Christine

Boken om Henemark rörde om och boken om prästen som bytte kön Min pappa Ann-Christine känns rejält och bränner till flera gånger i djupet av mitt hjärta.

Det är dottern Ester Roxberg som skriver och en del ord hon skriver om sin far (som numera heter Ann-Christine Roxberg, tidigare Åke) känns. Smärtan och det oundvikliga slutet på det gamla och nya tvingande situationer berör mig djupt.

Hur kommer bilderna i mitt huvud att se ut, när jag tänker på mitt pappa.
Pappan med skägget i mina barndomsalbum eller pappan med mascara som inte finns på bild.
Vem är pappan på bilderna nu, när pappan inte längre är han?
Vems barndomsalbum är det, om pappan inte är min?
Det är inte mina album, de tillhör någon annan.
En annan Ester.
Barnet Ester.

Om att acceptera och försöka förstå. Smärtan i förändringen är påtaglig i början och Ester Roxberg beskriver det så bra, det är vasst och djupt tar det.

Hennes ord om den första julen. Om tystnaden och att ingen kommenterar pappan som nu är kvinna. Orden är inte många i vissa kapitel, men en del av dem träffar direkt i känslocentrat. Hon berättar om Fars dag och frågar vad man ger en pappa som heter Ann-Christine? Om pappans 60-årsdag och hur gratulationssången blir helt fel…

Bilden av min pappa kommer aldrig att försvinna med vinden, och jag kommer aldrig att sluta leta efter honom.

Det här är en bok som gör ont att läsa i vissa delar. Processen förändrar dottern och avslutningen visar ändå på det hopp och den försoning i det inre som där kan skönjas:

Även om andra inte kan se, så vet jag att Ann-Christine är min pappa. Det kan ingenting ändra på. Det kan aldrig försvinna.

Camilla Henemark berättar

Camilla Henemark "Adjö det ljuva livet"Vilket liv hon har levt, Camilla Henemark! Som läsare så kippar jag efter andan när jag läser om vissa saker. Tycker att hon är väldigt öppen och rak i sin bok Adjö det ljuva livet.

Givetvis så är det hennes möten med kung Carl XVI Gustaf något som är spännande att få ta del av. Det är ju liksom så surrealistiskt på något vis.

Denna bok skrevs 2012 och två år tidigare kom den kontroversiella Carl XVI Gustaf – Den motvillige monarken där ett helt kapitel ägnas åt Henemark och den relation de hade under 1 1/2 år. Så tacka sjuttsingen för att jag är nyfiken på vad Henemark själv har att säga om detta!

Inte kunde Henemark hejda sig i relationen med kungen och det går igen flera gånger när hon berättar om sina relationer med andra så kallade kändisar. För att hon kan och inte för att det är bra för henne. Vilket i flera fall ger henne stora problem och ett mående som under flera år blir allt sämre.

Visst kan det vara befriande med så pass gränslösa människor, men när man blir så självbrännande att man tappar allt och hamnar på gatan, då blir historien tragisk och bakgrunden till varför de centrala. Nu när detta pågick så visste hon inte själv om sina diagnoser och de reella funktionsnedsättningar som hon led av, så det är ju en förklaring till hennes leverne och att det blev som det blev.

Boken är ganska hårt skriven, det vill säga väldigt få känslor eller hur jag ska uttrycka det. Det är konstateranden på konstateranden. Fast samtidigt så kan det vara skönt ibland då  man slipper självömkandet och offerrollen. Den visar Henemark väldigt sällan i boken, vilket som sagt är ganska skönt att slippa.

Henemark har umgåtts med människor från alla olika samhällsklasser. Hennes oförmåga att stanna upp gjorde att hon ett tag syntes överallt. Hon skriver själv att hon alltid haft svårt att säga nej till frestelser. Självinsikten är idag påtaglig där hon ångrar otroheten, saknad av tålamod och detta med att sopa saker under mattan. En del val och insikten om att inte förstå det hon hade.

Hennes mormor betydde allt och hon skriver också gott om flera av sina exkrokar. Intellektet var och är knivskarpt och hade hon velat bli någonting inom politiken som hon nuddade vid en period, så skulle det inte har förvånat mig om hon hade lyckats.

I slutet av boken skriver hon:

Jag är en annan Camilla idag. Det går inte att återerövra den trygghetskänsla och självsäkerhet som jag en gång ägde. Samtidigt så känner jag mig klokare. Tidigare har jag varit så naiv. Nu är jag medveten om farorna och vet hur ont livet kan göra.

Livet är en skola. För oss alla. En del behöver massor av upplevelser och känslor för att komma framåt. Framåt till klokhet och ett medvetande om varför vi är här. Tycker Henemark är en intressant själ och att läsa hennes bok rekommenderar jag, just för den livsresa som hon har tvingats till. Kanske är det hårt att skriva tvingats, men det är så jag som läsare ser på det när hon berättar om sitt liv.

Boken avslutas med orden Jag vill måla mitt liv svartare än svart och frågan är vart Henemark idag är i sin livsvandring när jag nu även lyssnat till hennes föredrag för ett år sedan om hennes kamp för ett bättre liv? Nyfiken blir jag…

Hon kämpar och blottar sig och vill ju leva, samtidigt som isolering och självdestruktivitet fortfarande är någonting som sätter käppar i livshjulet.

Relaterat
Camilla Henemark om vägen tillbaka (2014-02-11)

Skärmdump från SVT Camilla Henemark
Här berättar hon om strategier som hon tagit till för att överleva. Hon berättar också om sina erfarenheter av vården. Arrangör var Suicide Zero

Gudinnan – Marilyn Monroes hemliga liv

Anthony Summers skrev 1985 boken Gudinnan – Marilyn Monroes hemliga liv. De är en tjockis på hela 570 sidor och för mig så tog det att tag att plöja igenom den. Men nu är det gjort och jag måste säga att den var intressant, även om jag ett tag tyckte det blev lite väl mycket kring henne relation med Kennedybröderna.

Det mest intressanta är ju den teori som Summers kommit fram till efter sin grundliga research över hur hon dog. Teorin om att hon hittades medvetslös av Robert Kennedy och kördes till sjukhuset där hon sedan avled. Manövern att då köra tillbaka henne och rigga situationen så att det skulle se ut som om hon dog i hemmet är intressant och jag tycker Summers försök att få bäring i den teorin håller.

Sen är det ju frågan om det så kallade Monroebandet visade att hon faktiskt fick hjälp med att dö verkligen existerade, men mycket tyder på det. Summers beskriver också märkliga blåmärken och skräcken hos Peter Lawford att verkligen berätta sanningen om hur en av världens mest kända filmstjärnor avslutade sina dagar här på jorden. Lawford var svåger till Robert Kennedy och enligt Summers så var även han med de sista timmarna i Monroes liv.

Foto: Allan Grant 1962

Boken speglar också hennes karriär och bilden av en mycket trasig och olycklig människa blir väldigt tydlig. Att hon led av någon form av psykisk sjukdom och hade otroliga svängningar i humöret är också någonting som den grundliga researchen visar.

Monroe hade också en sida som jag inte visste så mycket om. En sida av arrogans, illvilja och nonchalans gentemot sina medmänniskor. Den andra sidan, den sköra och fascinerande människan som alla blev förtjusta i, den fanns också men att hon svängde så mycket i humöret och sitt sätt, det var nytt för mig.

Hon var i vissa perioder helt nere i droger och tabletter. De sista två åren var hemska att läsa om där hennes besatthet av Kennedybröderna blandat med missbruket gjorde henne till en ganska tragisk figur.

Kennedybröderna, maffian och drogerna i salig blandning handlar den andra halvan av boken mest om. Är du intresserad av Marilyn Monroe så är boken värd att läsa. Helt klart.

Foto: Bert Stern 1962

Tack Johan för presenten! Några nya infallsvinklar av vem hon var, det fick jag.

Relaterat
Marilyn Monroe – en tragisk ikon