Etikettarkiv: likgiltighet

Familjeflytt & halverad dos

180829 rosor

Rosorna på baksidan börjar att tackla av.

Frida flyttar till mig på fredag. Situationen just nu gör att ingen annan möjlighet finns. Hastigt men inte alls lustigt har det blivit på det viset. Jag är mest förbannad för hennes skull och hoppas att hon efter allt som hänt ändå mår ok.

180829 äpplen

Märkvärdigt röda äpplen med en mörk himmel i bakgrunden.

Du kan väl skaffa en ny katt? 

De orden kändes och jag försökte verkligen förklara vad Maxi betytt för mig genom åren. Men det verkade inte som hon riktigt förstod mig. Det kändes att höra det.

Sen detta med att viljan saknas när det gäller motion. Nog kan du ta dig ut en liten stund, även om du är trött… ungefär så gick orden… försökte berätta så ärligt det bara gick hur jag mår idag. Det är svårt med vissa saker, eftersom jag skäms för att jag känner på det viset. Men till stora delar gick det bra.

Hon är ganska rak och lite ”karg” min husläkare, men hellre det än tvärtom. Hon bestämde att jag ska halvera min medicinering och se om likgiltigheten släpper. Tog blodtryck (som var bra 140/88) och försökte skoja med henne om att hur fet jag än är, så är trycket jämnt i alla fall, men det gick inte riktigt hem… Däremot när jag berättade om gruppterapin i början av året då jag kände mig mer deprimerad efter än innan när dam efter dam under sessionen berättade om den ena depressionen och kollapsen efter den andra. Då skrattade hon i alla fall…

Tog dessutom blodprover och ska tillbaka om en månad för kontroll och se om jag mår bättre med minskad dos. Alla reagerar olika gällande antidepressivt och jag har tidigare hamnat i dessa zoombieliknande tillstånd. Känner att jag måste bryta det mående jag bär på sedan en tid. Det framförde jag mycket klart att så här kan jag inte må utan att jag måste försöka med någonting.

På fredag flyttar som sagt Frida till mig och det ska bli intressant att höra vad hon har att säga om den uppkomna situationen. Elias kommer också eftersom det är skifte i umgängesfabriken.

Annonser

Likgiltig & frånvarande

duloxetin.jpgDuloxetin har varit min räddning nu i flera år. Men frågan är om jag nu mår så pass bra att jag mår sämre av dem? Eller att jag nu behöver höja min dos? Någonting är det i alla fall som behöver förändras.

När jag i december 2016 drabbades av depression med utmattningssyndrom fanns det liksom inget alternativ för mig. Jag var tvungen att medicinera för att ens orka existera. Sakta men säkert har jag under åren mått bättre och medicinen har varit en grundbult i detta. Med den har inte de djupa dalarna blivit så djupa utan jag har kommit ur dem relativt fort de få gånger de försökt få grepp om mig. Den förlamande tröttheten har mildrats, även om jag nu upplever en backlash, men det kan bero på annat. Hjärntrötthet i kombination med hettan och att man faktiskt åldras påverkar mig negativt.

Har väl ända fram till i början av sommaren 2018 tyckt att medicinen varit mig till gagn och att de känts bra att fortsätta med dem. Visserligen kände jag redan då en tilltagande overklighetskänsla blandat med likgiltighet och ibland även apati inför livet och det som hände mig. Men då var det inte så farligt, utan det var känslor som kom och gick. Ibland är det ju väldigt svårt att veta vad som är vad i ett mående som så mycket är präglad av djupa känslor åt alla håll på skalan genom ett helt liv.

Frånvarokänslan och likgiltigheten har blivit allt värre och i perioder har den börjat att skrämma mig. Blir bara av den orolig och får stigande ångest. Tycker liksom inte att jag ”är med” i livet och känner mig som en zoombie. En levande död.

Kanske är det så att jag nu ska ändra min medicinering? Att jag idag inte behöver ha samma dos som jag hade i början av min depression? Att jag i grunden mår bättre, vilket gör att medicinen nu är för stark för mig? Eller kan det vara tvärtom, att jag behöver höja min dos? Vet faktiskt inte vad som är vad i detta, bara att någonting gör att jag mår allt sämre.

Jag misstänker att jag behöver byta antingen medicin, minska/öka dosen eller kanske helt skippa antidepressiva nu. För så här kan jag inte må längre. Det finns också en historia i mitt liv kring detta där jag under tidigare år haft samma känslor när jag medicinerat under lång tid med samma medicin. Då har jag också tappat all livsglädje och i princip inte velat göra någonting och detta känner jag igen även nu.

Den 29 augusti har jag tid hos min husläkare och jag tänker berätta om min teori kring varför jag idag mår sämre med den medicin jag har. Måste komma ur den här likgiltigheten som smugit sig på de sista veckorna och att jag äntligen kom till skott för att beställa tid, visar att jag vill leva vidare.

Det är någonting inom mig som säger att jag inte ska medicinera med sådant här år ut och år in. Det är väldigt bra att det finns, men för mig hämmar det den jag är om jag inte försöker utan när jag så att säga hamnar i dessa tillstånd. Det jag önskar är att ha något lugnande hemma i fall att jag skulle få ångest och må dåligt akut så att säga. Bara det är en trygghet, som gör att jag vet att måendet blir bättre. Hoppas husläkaren ser på det som jag gör.

Kanske måste jag välja ett liv där kaoset ligger på lur hela tiden då jag känner ”på riktigt” så att säga eller ett liv utan känslor och där allt bara är… …likgiltigt… ? Min låga energi och min trötthet kanske förbytts i någonting äkta och någonting som gör att jag känner mig levande igen om jag försöker utan medicineringen? För det här går inte. Likgiltig och frånvarande – det är inte jag!

Du var född att älska någon

Man ­ägnar halva livet åt att undra vem man är och resten av tiden åt att försöka försonas med den man blev.

Citatet kommer från en krönika av Markus Larsson. Hans bror har uttalat orden. De fastnade hos mig och som vanligt så tar jag tankarna alldeles för djupt och långt.

Jason Isbell

Larsson pratar om musik som tröstar. Berättar om en Jason Isbell (bilden) som han säger givit countrymusiken nytt syre och en vackrare själ.

Det finns någonting rofyllt över hans musik. Någonting genuint och ärligt. Även om genren inte riktigt är min, så gillar jag det jag hör. En del av hans musikkatalog finns på Spotify bland annat.

Av en tillfällighet så hittade jag en annan text som berör mig:

Du var född att älska någon
Någon som känns sann
Var finns regeln för om det är kvinna eller man
Dina känslor äger du, det är bara du som kan
Nu vänder vi allt ont till kärlek,
Ja för att vi kan

Text från Jag är fri  med Sean-Magnus som släpptes idag inför en kampanj att uppmärksamma hbtq-flyktingars situation.

Du var född att älska någon. Någon som känns sann. Var finns regeln för om det är kvinna eller man. Dina känslor äger du, det är bara du som kan.

Ja, jag är bortskämd som de säger i kampanjvideon. Lever fortfarande i ett land där jag kan vara öppen med orden och tankarna. Är född i ett land där jag får älska vem jag vill, men av olika anledningar så klarar jag inte av det. Ja, jag är bortskämd och borde skämmas om man ser på hur det ser ut för andra runtom i världen.

Är det bara jag själv som inte kan försonas med mig själv och över de känslor jag har inom mig? Som slåss emot mig själv och det jag känner? Precis som Markus Larssons bror ord om att man försöker försonas över den man är i ett halvt liv? Vore det så skulle jag ju vara klar nu, eller hur?

Sen lägger vi på oförmågan att vilja någonting, rädslan att inte duga och vara till lags och allt det där andra som tyvärr oftast är starkare än de styrkor som finns. Idag är offerkappan påtagen, men den har varit av så länge nu att den verkligen värmer trots att den är kall, klibbig och egentligen sitter helt fel.

Åldrandet skrämmer mig mer än jag vill erkänna. Sitter bara och tycker synd om mig själv och ser livet passera. Varje dag så är det på det viset och min oförmåga blir ytterligare en stor svart sten som tynger ner mig. Det ena ger det andra och bara att hålla sig kvar i den färdriktning jag nu försöker mig på, det blir en daglig kamp. Sådant motstånd och hela tiden finns bara kraften till att liksom klara dagen.

Ger mig själv ingen ro. Vet inte varför. Stångas mot mig själv. Ser och kan inget annat. Det är liksom min livsnerv att hålla på så här medan åren går och kroppen förfaller och tanken blir alltmer likgiltig. Som om jag inte är värd någonting annat.

Ja, jag vet… jag vet ju… säg ingenting. Tar av mig kappan i morgon. Jag lovar. Nu ska jag gå ut och gå igen. Kan och klarar inget annat just nu.

Ogrundad

Åkt för långt. En hållplats försent. Både i fantasin och i det som kallas för världen.

2012-03-28

Det finns ju där men är så konstlat. Så påhittat och så, jag har inte ens orden längre. Ogrundad och inte med i matchen. Fast orden kommer och de säger vettiga saker. Märkligt är det.

När den mest älskade säger att gör inget dumt, så stannar man bara en bit ifrån och tittar. Tittar och längtar efter att slippa känna. Att förstå att någon vill ha en kvar, det gör mig bestämd. Men att ta vägen över, det får aldrig bli ett medvetet val. Inte på det sätt som vi kallar för “vid sunda vätskor” och jag vet inte vad uttrycken säger.

Mötet gick bra. Möten går bra. De går alltid bra. Men det räcker inte. Det är andra saker som inte finns där längre. Hål som aldrig helt blir läkta. Kanske bara erkännandet av det gör att det blir lättare? Mest skrämmer mig likgiltigheten och att jag blir så störd över alla som bryr sig…

Falling free

Precis på gränsen

Det är ganska tomt på ord just nu känner jag. Har inte så mycket att skriva om här och är det något så är det ord som ni hört massor av gånger tidigare. Har liksom fått en skräck inom mig att upprepa saker och ting på bloggen. Det jag har gjort sedan jag började för nästan 10 år sedan. Vill inte.

Veckan som gått har varit bra. Första tre dagarna på jobbet riktigt bra. Ellet går själv till skolan och går hem själv och det klarar han lysande. Som om han inte gjort annat i sitt liv. Linn jobbar ju med mig och det går väldigt bra. Nu har hon bara tre dagar kvar och sen har hon varit på mitt jobb i en månad. Tala om att tiden bara försvinner iväg. Frida har sommarlov. Träffat en ny vän vilket gläder oss alla.

Tidigare när jag har medicinerat så har jag blivit jämn i det mesta och det är inget undantag den här gången. Det är på gränsen ibland till zoombiestadie och ren likgiltighet men jag klarar gränsen precis. Fast jag får leva så här nu ett bra tag. Bättre det än att ständigt sitta i berg- och dalbanan. Fast jag tror inte att jag kan leva så här ett helt liv, att inte känna så mycket och bara vara jämn. Det är liksom inte jag. Balansen, denna förbannade balans, vart är den i mitt liv?!

Mitt liv har betydelse när barnen är här. Mer behöver inte sägas.

Vi skulle åka och bada idag. Hela veckan har vädret varit kanon men idag så är det bara grått. Så vi skjuter upp det till i morgon och hoppas på bättre väder. Idag får vi köra Wii och försöka göra det bästa av dagen. Vi kör en liten grillning ikväll också.