Etikettarkiv: ledsen

Chimpansen berörde

181101 centralstationen

Vid centralstationen håller de på och bygger ett parkeringshus för cyklar.

Idag kände jag verkligen av min egen dödlighet. För er som är unga kanske det är svårt att förstå någonting sådant här, men när jag gick där på Kungsgatan tidigt i morse mot jobbet kändes det så påtagligt. Att detta jag nu är i faktiskt har ett slut!

Och då har jag ändå min tro på att vårt medvetande lever vidare! Men det är inte riktigt i det jag får dödsångest, utan mer i det jag är i här och i detta livet. Att det en dag tar slut och jag liksom inte får chansen mera. Det kände jag verkligen av i morse när jag klev av min buss mot jobbet.

När jag var på väg hem idag på bussen såg jag ett klipp med en 59-årig gammal chimpans som låg för döden. Ingenting verkade få chimpansens uppmärksamhet, men när en gammal skötare från 70-talet dök upp, ”vaknade” chimpansen till och blev så upplivad trots att slutet var nära. Att se detta fick mitt hjärta att gå i bitar där på bussen och jag blev så gråtmild. Titta själv:

Det sitter fortfarande i efter att ha sett det där klippen. Sorgen och ledsenheten över att relationer och sådant obönhörligen tar slut i de former som vi vet om just nu. Blev så tagen av klippet och återigen börjar min egen dödlighet att mala inom mig. Vet att det bara är att acceptera och göra det bästa av dagen och det man har kvar.

Min egen frustration och egoism där jag fastnat blev för en kort stund något känsligt och gråtmilt. Oftast är jag förbannad och irriterad på mig själv och den jag blivit. Men när jag ser djur som lider slår det an en annan sträng i mig, allt starkare för varje år som går. Den där chimpansen berörde mig djupt.

Annonser

Mitt hjärta är i London

London_Heart

Har varit i London flera gånger. Den staden har alltid känts som om jag bott där tidigare och alltid när jag varit där känner jag mig som hemma. Det är en känsla som alltid har funnits hos mig de gånger jag besökt staden.

Mitt hjärta är för alltid i London. Vaknade mitt i natten och läste om de nya terrordåden. Först blev jag ledsen över att läsa om att sju människor återigen fått sätta livet till för dessa förvirrade islamtolkare. Sen stiger ilskan över att detta återigen drabbar ett västerländskt land som faktiskt välkomnat dessa människor till möjligheten att leva i fred och frihet.

Det är en märklig tid vi lever i och det har gått fort de sista åren. Extrema muslimer verkar bli alltfler och det är nog tyvärr inte sista gången vi ser sådana här terrordåd.

De religiösa muslimerna bråkar även med varandra. Ju fler som kommer till våra länder, ju vanligare blir detta. Ett exempel är det som just nu pågår i Hässleholm. Hur många sådana här platser finns det bara i Sverige?! Detta skrämmer mig oerhört där potentiella terrorister i lugn och ro kan planera nästa attack samt sprida och påverka unga muslimer över deras syn på kvinnor och homosexuella.

Vad ska myndigheterna i de öppna fria västerländerna göra? Ska de bara låta den här utvecklingen få fortsätta och låta det bli värre för varje år som går? Vad ska man göra för att vända utvecklingen? Vad kan man göra? Det som görs idag är uppenbarligen inte tillräckligt eftersom detta händer allt oftare!

Denna sorgens dag är mitt hjärta hos de drabbade i London.

Morgonfika på baksidan, lufsningsförsök & återanvända ord på mors dag

Vaknade i morse av drömmar som gör mig ledsen. Det är inte första gången heller som den känslan infinner sig. Blir ledsen över påminnelserna om de misstag jag gjort och som gör att läget för mig är som det är idag. Mer om det vill jag inte berätta, men jag vet inte riktigt varför jag ska påminnas om vissa saker hela tiden? Ibland är drömmar skoningslösa.

Släppte in och ut kattpojkarna och kände hur skönt det var! Tog då beslutet att sätta på Maja det gula halsbandet och öppna dörren på baksidan. Ville ju ta årets första morgonfika i det underbara vädret utan att behöva tänka på dörren och om den är stängd eller inte.

28 maj 2017 Maja och Maxi på baksidan.

Det var ett underbart väder. Maja for iväg och var lite mer modig än igår. [Instagram].

28 maj 2017 Maja

I början drog hon iväg en bit utanför tomtgränsen. Jag höll mig kall och drack mitt kaffe i det fina vädret. Hörde hennes pingla och förstod att hon var på granntomten. Lugn och fin försökte jag vara, men tillslut så kunde jag inte sitta still.

28 maj 2017 Gräsmatta

Det är vildvuxet på baksidan just nu. Det främsta skälet är att varken inspiration eller ork finns hos mig. Känns inte roligt att hålla på helt enkelt.

28 maj 2017 Maja

Kollade runt lite efter kattan. Efter ett tag kom Maja tillbaka. Hon lade sig inne en liten stund och sen drog hon ut igen.

28 maj 2017 Morgonfika på baksidan

Jag fikade vidare och solade en stund till. Maja sprang lite fram och tillbaka på tomten.

28 maj 2017 Maja på baksidan

Hon började tillslut att andas som en hund igen. Det hände även igår och jag vet inte riktigt varför hon gör så? Kanske är det värmen som gör att hon inte orkar så mycket? I alla fall, då fick hon gå in och vila.

28 maj 2017 Maja vilar

Det försvann ganska fort, men lite fundersam blir jag allt. Men det kanske är så hon fungerar? Vad vet jag?

28 maj 2017 Löparskorna på

Ville verkligen ut en sväng idag. Satte på mig löparskorna i fall lusten till försök att lufsa skulle infinna sig.

28 maj 2017 Inga anslag

Den här väggen känns bekant som en symbolik inom mig. Det är inte många anslag på plats. Det är tomt och ingen information finns att hämta. Tomheten dominerar förutom ett par skrynkliga lappar som ändå ger hopp om någonting mer i framtiden.

28 maj 2017 Kanonväder

Stora delar gick jag idag, men några små lufsningar orkade jag med. På slutet något längre och det kändes i alla fall inte jättejobbigt, utan det var ok för kroppen, åtminstone då och direkt efteråt.

Nu när jag sitter och skriver detta känner jag hur trött jag är, men kanske är det ändå ett första steg till att vända den negativa loop jag befinner mig i just nu som bland annat manifesterar sig av alltfler kilon på min kropp?

Måste ju tro det i alla fall.


Från förra årets mors dag.

Vet att det är mors dag idag. Förra året var jag ambitiös värre och fixade liljekonvaljer åt henne och åkte dessutom till hennes symboliska gravplats.

2015 bjöd jag på bilder med mor och mig samt ord om vad hon betytt i början av mitt liv. Jag återanvänder vissa av de orden i år, har inte riktigt orken att återuppfinna orden igen när de redan finns på min blogg:

Tack mamma för att jag fick förmånen att vara din son! Tack för att du fanns där för mig i början av mitt liv! Tack älskade mor

Nu ska jag gå och vila!

Det vet jag ju… detta snusförnuftiga “intellekt”…

Har ni varit med om att drömma så verkligt att ni vaknar upp ledsen och uppriven? Så var det för mig igår och inte ens Majas buserier fick mig på bättre humör.

Det var symboliskt men med personer som är med mig i detta liv. Relationer och känslor som gjorde mig ledsen. Fortfarande någon timme senare var jag märkt av drömmen genom eländighet i kombination med uppgivna känslor.

Drömmar är ofta vägledande, även om man inte kan se det direkt. Ibland förstår man ingenting, men så var det inte för mig i denna dröm. Jag begriper exakt vad drömmen vill säga mig.

Det är svårt att släppa vissa saker. När jag väl känner närheten av någonting som jag saknat länge blir det än värre. Det gör mig både arg men mest ledsen att jag inte kan hantera detta. Tror dessutom att mitt agerande tidigare är en del av att jag sitter där jag gör idag. Längtan tog över och jag tyckte så jävla synd om mig själv och mitt så kallade förnuft fick stryka på foten. Mest inom mig, men även genom mitt agerande under en tid. Det blockerade allt och sen gick det som det gick…

Drömmen vill hjälpa mig när jag inte i det verkliga livet kan komma vidare. Jag vet ju det. Men när budskapet inte är som mitt jordiska ego vill att det ska vara då blir det konfrontation inom mig. Om och om igen eftersom jag är så jävla envis. Det vet jag ju också. Drömmen var märklig eftersom jag mötte mig själv som inte låter sig förklaras mer än så.

Det borde ju handla om att försöka ta vara på att jag kan känna vissa känslor som jag trodde var begravda och vara glad för det. Detta är budskapet till mig. Att jag kan känna, även positiva känslor. Det vet jag ju… detta snusförnuftiga “intellekt”… som finns där i botten. Fan, vad jag hatar det ibland. Att någonstans ändå veta, men ändå inte klara av att leva upp till det.

Mitt ego är oerhört starkt i vissa avseenden. Helt klart har jag mycket kvar att jobba med. Detta ältande alltså, ni kan ju tänka er hur det var i höstas kring vissa tankar. Tänkte så mycket att det tog stopp och jag gick sönder. Sakta men säkert blir jag bättre och att jag återigen får energi av att blogga, är ett steg framåt.

Ändå är likgiltigheten värre. Försöker ta in det när jag är förlamad av både minnesproblem och det ledsna försöker ta över. Det är skarpt läge nu. Vägskälet har aldrig varit tydligare för mig.

Allt förändras – utom en sak

10 december 2016

Träden var nedsågade. Visst, jag hade irriterat mig på dem ibland för att det stack ut för långt mot vägen, men att såga ner dem helt? Det gjorde mig ledsen och nu är det helt kalt vid uppfarten där jag bor.

Allt förändras – utom en sak. Ditt medvetande, den du är, din själ om du så vill. Den finns för alltid men utvecklas hela tiden. Skalet, vår kropp byter vi ut många gånger, men det inre och vårt medvetande det är faktisk det enda som för alltid finns kvar. Allt annat förändras – hela tiden och om och om igen i en evighet som vi idag inte kan överblicka. Inte jag i alla fall.

Det är kanske en tröst ibland, men många gånger inte för mig. För jag kan bli ledsen för det som tar slut, försvinner och förändras, som träden som nu är borta för alltid. Att mitt medvetande, min själ aldrig dör är faktiskt ibland ingen tröst alls, utan precis tvärtom. Med den kunskapen jag har idag känner jag i alla fall så i perioder. Men vet ju inte vad som händer den dagen denna kropp inte vill eller orkar mer. Det kanske blir helt underbart… eller skitjobbigt för att jag inte är klar och måste gå ner igen…

Fastnar mycket mer i det man kan se och uppleva i det här livet. De relationer och saker som försvinner och tar slut. Det som utvecklas och förändras till någonting annat. Det som upphör och inte finns där mer. I det fastnar jag och trösten av att min själ, mitt medvetande för alltid finns kan ibland vara tungt att tänka på. De kamper och saker som kallas för utveckling är ibland tufft att ta sig igenom på djupet. På riktigt och i positiv och god utveckling.

Då är det lättare att bry sig om två nedsågade träd vid uppfarten där jag bor.

Tjejen på tåget

Hösten 2016
Härligt röda blad hösten 2016

På tåget när jag skulle hem idag efter jobbet så höll jag på att bryta ihop. Inte för min egen skull, utan för orden jag hörde av tjejen framför mig. Hon snörvlade och var ledsen över många saker. Det gjorde ont i mig att höra.

Tåget var fullproppat och bara det fick mig nästan att panika. Kände dessutom tjejens utsatthet eller hur jag ska uttrycka det. Det var som om jag kunde känna hennes ledsenhet och desperation inne i mig. Gjorde allt för att försöka tänka positivt, men det var nästan omöjligt.

Vad jag hoppas att det gick bra för henne där hon klev av. För inte kunde jag verbalt säga någonting, det vågade jag inte. Rädd att stöta mig och rädd att bli missförstådd.

Ryggen krånglar sedan i lördags, ett par öppna sår i munnen gör ont och en ständig oro för saker jag inte kan sätta ord på. Jag lever och står fortfarande på benen även om det var väldigt stilla i helgen tack vare ryggen och efter tjejen på tåget så ska jag fanimej inte gnälla över min situation. Det hjälper föga, även om det är skönt att skriva av sig.

I slutet på veckan kommer Frida hem. Födelsedag på gång där siffrorna ska upp till 22. Är det klokt eller klokt? Min lilla stora tjej. Det ska bli så roligt att få träffa henne igen.

Antalet anmälda var 13 men de allra flesta kom bara till lunchen. Lite tråkigt att det inte var större intresse, ens från de anmälda, och det gör ju att lusten att anstränga sig och försöka anordna någonting minskar än mer. Det var få kvar på slutet att vi slutade en timme tidigare än planerat. Man tappar lusten att ens försöka.

När jag äntligen vågade ta kontakt om en grej blev det nobben. Egentligen är jag inte förvånad, men ändå… de små nålarna som biter sig fast ökar i antal och smärtan ligger och gror där hela tiden. Blir så jävla trött på det som pågår.