Etikettarkiv: lärdomar

Detta med att flytta

Flyttarna i mitt liv har varit många. Brukar ibland säga att det inte finns en stadsdel i Uppsala som jag inte bott i. Allt började med Eriksberg och Marmorvägen i ett av höghusen. Vi bodde på första våningen och det starkaste minnet är att jag höll på att elda upp hela lägenheten. Efter Eriksberg flyttade vi till Gränby och Almqvistgatan. Där är tyvärr minnena väldigt svarta med mycket alkohol och våld.

Valsätra och Bandstolsvägen var nog det ställe jag bodde längst på med familjen. Min ursprungliga familj alltså. Därifrån finns många minnen och precis som i Gränby är de allra flesta plågsamma att tänka tillbaka på. När min mor inte ville vara kvar längre på jorden hade jag och min syster redan bott hos Sven och Marja en tid för allt kaos. Med dem bodde vi på följande ställen: Fjärdhundragatan i Tunabackar, Videvägen i Sunnersta och Fänkålsgatan i Årsta.

Jag flyttade ett tag till pappa i Gottsunda trots att jag förstod att det inte skulle fungera, men det fanns inga andra alternativ just då och sen till min första egna lägenhet som var på Spinnrocksvägen i Valsätra. Egna lyor hade jag sedan på Johannesbäcksgatan i Salabackar, Sturegatan i Luthagen samt Rönnbacken utanför Alunda hos vänner där jag fick bo en tid när det var väldigt rörigt i mitt liv.

Efter det kom Anna in i bilden och vi bodde i Tunabackar, Gränby och på Månskensvägen i Storvreta. Vårt sista boende tillsammans blev Vretalundsvägen i eget hus.

För nästan 10 år sedan flyttade jag från huset. Det hus som skulle vara det som ”läkte” allt och som skulle göra att det blev bra igen. Lovligt naiv redan då. En blogg startades när vi flyttade dit 25 september 2004 med namnet Projekt 47:73. Den dog samma dag som Anna flyttade ut, vilket var den 12 november 2007.

0605_husetvretalund

26 maj 2006 fixade vi på framsidan.

Hittar också ett Flickr-konto med massor av bilder från hustiden. När vi gjorde i ordning allt. Får lite ångest av att titta på alla bilder idag. Det gamla vanliga som jag inte tänker rabbla igen, men ångestens fula tryne tittar fram helt klart över de misslyckanden jag stod för under den här tiden.

20080503_04

Den 3 maj 2008 hjälpte Clabbe och Rafael mig med att flytta de stora pjäserna. (Mobilkamerakvalitén samt handhavandet var inte på topp för 10 år sedan, som synes).

Hade stora delar av maj på mig att flytta och tog det pö om pö, och sista dagen i huset var 23 maj. Dagen efter sov jag på Morgonvägen för första gången. Ett år i egen lya skrev jag ytterligare ett år senare och läser man den posten kan man tro att allt stått stilla i 9 år:

Jag väntar fortfarande på den där vändningen som alla pratar om. Visst, jag är otålig och jag vet att det tagit lång tid för många andra, men jag mår inte så bra av det rådande läget och det känns som om jag fastnat. Som om spiralen är nedåtgående och inte tvärtom.

Minns så väl den dagen Clabbe och Rafael kom och hjälpte mig med att flytta grovsopor och de stora pjäserna. Svetten lackade och de ställde upp på ett otroligt sätt! Men jag minns också hur jag vid den här tiden gick omkring med en ständig lågintensiv ångest som tärde skiten ur mig.

Hamnade alltså på Morgonvägen och här trivs jag hyfsat. Det positiva är närheten till skolan och att det funkat hyfsat med barnen under åren. Tjejerna flyttade ut för några år sedan och den enda som finns kvar hos mig idag är lillgrabben Elias. Han bor hos mig 14 dagar åt gången och sen hos sin mamma 14 dagar och så har vi hållit på nu i några år. Är glad för varje år som han vill ha det på detta viset och fortfarande vill bo hos sin pappa. Han fyller 16 år i juli och kan snart välja själv vart han vill bo. När skolan är över så misstänker jag att Uppsala och StorHemmet kommer att locka mer…

Nu har det alltså passerat 10 år sedan jag blev ensam igen. Tänker tillbaka, och tyvärr är den dominerande känslan uppgivenhet idag. Som om jag aldrig hittat hem och i det ligger nog mer än alla flyttar som jag tidigare rabblade upp. Det är en universal känsla som alltid varit med mig, för jag vet ju att är jag ärlig emot mig själv, så var det ju inte bra även under de sista åren i äktenskapet med Anna. Det var mycket frustration och ångest även då.

Det är som om jag aldrig får ro. Som om det aldrig varit bra i mitt sinne och inre. I korta perioder kanske, men det är aldrig något ihållande. Min bästa period var kring 1993. Det kan jag säga utan tvekan idag. Men varför jag liksom inte kunde vara kvar i det, var väl säkert självbedrägeriet redan då. Jag ville så mycket och att det skulle vara bra så jag slog knut på hela mig själv. För att jag ville så gärna att det skulle vara rätt för mig. Ett familjeliv med allt vad det innebar. Egoistiskt på ett plan, samtidigt som det faktiskt gav liv åt tre själar på den här jorden.

Ändå kan jag lite låta bli att tänka tillbaka, älta och fundera. För det finns en del i mig som sitter fast och inte tillåter mig själv att bli fri. Som tänker tillbaka på de fina stunderna som faktiskt fanns där och att jag ska straffas för att jag förstörde allt.

Familjen, semestrarna och de små fina stunderna. I det hänger jag mig kvar och då speciellt när jag knappt har styrfart där jag är idag. I tanken känner jag mig ibland så oerhört gammal och trött. Som om allt är så nära att bara lägga av, mina kroppsliga funktioner och ett medvetande som inte vill mer. Men ändå går jag vidare, gör det jag ska så att säga och ändrar siffror fortfarande en gång varje år. Vad är det som driver på? Ibland känns det som om det inte är jag, utan någonting helt annat. Som det är ett annat jag av mig själv som följer den uppgjorda planen mellan de stolpar som man aldrig kommer undan.

Kanske är det dags att sälja av denna stora bostadsrätt redan nu? Finns flera skäl som skulle vara bra för mig. En tvåa skulle räcka gott. Barnen är nu så stora att de inte behöver ha ett extra rum hos mig när modern nu har fått det så stort. Kanske är det den sortens gallring som måste till nu? För att komma vidare på något vis… det enda som håller mig kvar i dagsläget är orden från Elias. Han vill bo kvar här ett år till tills han gått ut grundskolan och i det ligger det starkaste argumentet att inget göra förrän om ett år.

10 år är en lång tid trots allt. Det har hänt mycket på dessa år. Många tuffa lärdomar men även stunder av glädje. Annars hade jag inte kommit vidare överhuvudtaget om inte de stunderna hade funnits. Acceptans, nuet och tålmodighet för mig sakta framåt. Skulle jag vetat hur dessa 10 år skulle ha blivit innan är jag inte riktigt säker på hur jag skulle ha reagerat. Att läsa tillbaka i bloggen gör mig uppgiven och trött. Där jag befinner mig idag känns det tungt helt enkelt.

Annonser

Änglar & förmiddagspromenader

7 februari 2017 Katterna

Det är inte ofta jag ser alla tre katterna i samma säng, men i förmiddags hände det. En härlig syn!

7 februari 2017 Katterna äter

Att de äter tillsammans är vardag. Det gjorde de nästan från början. Maja, Felix och Maxi är mina änglar och blir än mer viktiga när inte Elias är hos mig.

De känner av mig på ett sätt som ibland får mig full i skratt och bara det gör att måendet förändras till det bättre. De är så viktiga för mig.

7 februari 2017 Maja

Maja när jag hade kommit hem från min förmiddagspromenad. Hon vill alltid vara med och är en väldigt nyfiken fröken katt.

7 februari 2017 Förmiddagspromenad

Det var några dagar sedan som solen tittade fram, men i morse fanns den där. Trots detta var tankarna tunga och egentligen vet jag inte varför. Men det är just detta som gör denna resa jag nu är på till ett helvete. En helvetesresa där jag saknar egna styrmedel och lärdomarna är svåra att se just nu.

7 februari 2017 Förmiddagspromenad

På förmiddagen fungerar jag bäst. Ju tidigare ju bättre men pratar vi före klockan sex så är det ingen idé. Har nästan ett tvång av att jag måste ut för att bryta tankarna och den så kallade medvetna vila som jag nu försöker mig på för att må bättre.

Men som sagt, idag var det tungt och då spelar inga hjälpmedel som helst någon roll, visst jag fastnar inte lika djupt och efter ett tag släpper det. Men jag kan nog säga att hela dagen varit lite dov för mig av olika anledningar. Uppgivenhet över sakernas tillstånd, samtidigt som jag vet att alternativet till kampen är än sämre.

I morgon ska jag utmana mig själv. Inte en, utan två gånger! Går det bra så kanske det blir några ord i morgon på bloggen. Det ni… (;-)

121212

Numerologi kan jag ingenting om, men det är lite coolt att vi skriver 121212 idag. Det är sista gången på ett bra tag sådana här nummerkombinationer kommer att finnas i våra datum. Nästa gång så har kistlocket för länge sedan slagit igen för mig och kanske är ju igång med nya livsutmaningar och lärdomar, vem vet?

Dagen började tungt. När barnen inte mår så bra så blir jag så påverkad själv. Var orolig under stor del av dagen men allt har gått bra. Skönt! Många tankar far igenom mitt huvud och känslan av otillräcklighet och icke-förmåga kom och gick hela tiden. Ibland önskar jag så att jag kunde ta över barnens smärta så att de fick må bra.

2012-12-12
Adventsstaken på jobbet.

En glad nyhet är att jag kan kalla mig redaktör från nyåret. Jag ska få huvudansvaret för våra interna webbsidor och det är väldigt roligt för mig. Känner mig hedrad av att ledningen tror på mig. Jag kommer att göra allt för att de ska bli nöjda. Grejen är att jag verkligen gillar att webba och då blir också resultatet bra. En väldigt viktig kick för mig att få just nu.

Två paket skulle hämtas ut på Coop i förorten. När jag kommer dit så är det endast en kassa öppen och kön är väldigt lång. Jag passade på att handla lite också. Efter en stund så kom det en tjej till och expedierade men det var verkligen kaos och det gick så sakta. Coop är ju också utlämningsställe för paket och i dessa tider så är det väldigt många som hämtar ut paket. Två unga tjejer ska alltså sköta två kassor och en kassa för post. Det gick ju inte alls och frustrationen steg hos oss kunder. Jag förstår inte hur de ansvariga i värsta rusningstiden bara har två stycken personal när det är sådant tryck i affären?! Dåligt, Coop Konsum Storvreta!


Att slå ihop post med mat kräver fler anställda, vilket dagens lilla äventyr med all tydlighet visade.

Så jag sa till ena tjejen när det äntligen var min tur, att jag bara handlar nu så kommer jag tillbaka och hämtar mina paket senare. Allt för att försöka lätta lite för dem. Jag bor ju ganska nära så för mig var det inget problem. Tyvärr så tänkte ingen annan så, men de kanske bor ångt från butiken, vad vet jag?

Nu ska jag alltså gå tillbaka till affären och jag hoppas att det är mindre folk där nu…

Jag vill avsluta med att skicka alla mina positiva energier och tankar till en kär vän som i morgon ska genomgå en stor sak. En jobbig sak och jag hoppas så att allt går bra!

Förlåta & gå vidare

En av livets viktigaste lärdomar är att kunna förlåta. Kanske den viktigaste. Då menar jag förlåta på ett sätt som känns bra för båda parter och där man kan se varandra i ögonen och sedan gå vidare. Funkar inte det så tror jag att en egen inre förlåtelse oavsett vad den andra vet eller vill för ens egen skull är det alternativ som finns. Men att gå omkring och avsky, inte gilla eller hata människor det förgör bara en själv. Det är min fulla övertygelse att just detta gör människor illa, det är de som blir sjuka, mår dåligt och dör i förtid.

I mitt liv så har jag kommit i kollision med många människor. Många som jag idag faktiskt ser i ett annat ljus efter en egen bearbetning. De vet givetvis inte om det i flera fall, men förlåtelsen för deras beteende har ändå fått mig att kunna gå vidare och att få ro inombords. En av dem har fått mig att verkligen tappa både balans och kontroll, men idag så vet jag varför.

Jag tänker inte dra några exempel där förlåtelsen inte nått båda två så att säga, men jag kan säga så pass att där självkännedomen är lika med noll, där personen bara trummar på som alltid och påstår att man knappt existerat där finns det liksom bara förlåtelse inom sig själv som fungerar. Det går liksom inte att nå vissa och då är det en stor möda att själv kunna förlåta och gå vidare. Men det går, fast det tar tid.

Vi är på jorden för att reparera band, för att lära. Skapar vi än mer konfrontation och får vi människor att må dåligt utan att veta om det så är det ovillkorligen en återvändsgränd. De som väljer att inte se, fast de vet att de gör illa, de har returbiljett tillbaka till jorden för att lära om. Livets skola är att leva på jorden. Det är här vi känner, upplever och utmanar. Men kan vi inte förlåta så kommer vi tillbaka, om och om igen.

Förlåtelsen är för mig det största och det tror jag som sagt är en av lärdomarna av att leva på jorden. Ibland kan man inte få allt man vill i en förlåtelse, men då gäller det att se högre och se att det inte hjälper att stånga sig blodig och få negativ energi av själar som inte kan eller vill se det man själv vill. Då är det viktigt att för sig själv kunna gå vidare och förlåta den personen för sig själv, även om den inte vet någonting utan bara snurrar på som vanligt.

Det är inte med illvilja som jag idag har flera själar där det inte fungerar. För mig har det handlat om självbevarelsedriften att jag helt enkelt måste bryta. En del kommer för nära med energier som drar ner mig och en del vill eller kan inte förstå vissa saker. Jag lovar er att jag har försökt att tänka stort i flera fall, men ibland går det bara inte. Man måste gå vidare och kan då bara förlåta personen för sig själv utan dess vetskap.

Jag är absolut inte felfri i alla dessa konflikter. Men jag vill ta dem vidare och går det inte med personen så måste jag göra det för mig själv. Förlåta det jag inte gillar och sen gå vidare.

Tänk efter själv, hur ser det ut i ditt liv idag? Vad är det som nöter och skaver och som skapar negativa energier? Att vara modig och “stor” och försöka bryta sådant det tror jag bara lyfter en själv i förlängningen. Sen om motparten inte vill utan bara trummar på som förr så är det liksom inte ditt fel. Du har gjort vad du har kunnat för att läka och reparera och du mår så mycket bättre inombords.

Frustration & ledsenhet

Var stressad och frustrerad över att fjärruppkopplingen inte fungerade i morse på jobbet. Skulle ju installera ny version av virusskyddet hos en användare i Hälsingland innan mötet som jag skulle på. Fem minuter innan så fungerade det plötsligt, men då hann jag ju bara att påbörja uppdateringen och jag hann helt enkelt inte klart. Tala om frustrerad…

Mötet som till stora delar handlade om visioner och målsnack, vilket jag inte riktigt förstår mig på om jag ska vara uppriktig.  Jag känner mig så oerhört frustrerad och nästan ilsk att kroppen tillslut börjar att reagera ju längre mötet pågår. Tungheten i huvudet övergår till yrsel och nästan ångestliknande symptom. Tog mig i alla fall igenom mötet men mådde inget vidare. Hade en del känslor från förr, som jag absolut inte vill känna igen.

Tog en värktablett för skallen och gick sedan på lunch. Det blev bättre av detta och jag orkade nästan full dag trots allt.

Kommer hem till tårar, ledsenhet och svek. Så svårt att veta hur jag ska vara för jag vill inte tränga mig på för mycket men samtidigt visa att jag finns här. Det är så tufft ibland detta som kallas för livet. Har funderingar på hur vissa gamla gubbar är funtade som går från en tonåring till en annan och sen dessutom använder sig av SMS när det inte passar längre. Människan kan i sitt sämsta ljus vara så låg och vidrig med ett ego som styr tamejfan allt.

Livets lärdomar ibland är stenhårda. Det gör så jävla ont vissa saker och ändå finns där någonting att lära sig, även om man i stormens öga inte kan se någonting av sådant. För vore det så att det vi drabbas av, både positivt och negativt, inte betyder någonting utan bara händer, då är livet verkligen ett helvete och någonting så grymt att jag inte ens vill vara med längre. Ibland så vet jag inte riktigt vad jag ska tro om det vi är med om…

Ryck upp dig! Tyck inte synd om dig själv!

Fick en berättelse till mig som stack till i hjärtat. Vissa dagar, trots att jag försöker intala mig själv att detta är positiva veckan, är djupare och mer ledsamma än andra. Idag känns det som om det är en sådan dag.

Ibland undrar jag varför jag är som jag är. Varför jag inte bara kan följa med strömmen och visa intresse för vissa saker, som skulle vara bra för mig. Men jag sprattlar omkring helt ensam, nu på fjärde året och allt oftare har jag svårt att ha näsan ovanför vattenytan. Vännerna flyr och jag tycker att jag förtjänar det.

Leva i nutid. Göra sakerna nu. Inte tveka och vänta. För 1924 och dess människor som tvekade och inget gjorde, för dem är det försent nu. De har fått sin chans. Fast det som skrämmer mig är att allt oftare så känner jag att det spelar ingen roll. Låt gå då. Har nada självkärlek och vill inte något för mig och min egen skull.

Jag har aldrig egentligen kunnat meditera och den vägen försöka få inre ro. Jag har försökt under några år och var väl på väg, men sen händer det saker som gör att jag omöjligt kan fokusera och sitta still med mig själv. Nu var det länge sedan det fungerade…

1105_05

Ryck upp dig! Tyck inte synd om dig själv! Gå vidare och ta en dag i taget. Kom igen nu!

Drar jag till mig det svarta och mörka? Har jag en personlig del i det som möter mig? Alltid? Skuldkänslor och tankar på otillräcklighet. En promenad med ett resultat chockade mig nästan. Chocka är ett starkt ord, men jag har inget annat att ta till. Får jag alltid skylla mig själv för det som drabbar mig? Lärdomen?

1105_06

Jag gömmer mig bakom bloggen. Visst, jag skriver om sådant som många kanske inte ens skulle vilja prata om, MEN jag gömmer mig bakom bloggen. Inbillar mig ibland att ingen läser och att det bara handlar om egenterapi. Att stå i centrum har aldrig varit något för mig. Att prata inför folk får mig förlamad av ångest. Ändå så lockar den tanken, att utmana det som gör mig mest rädd. Att stå i centrum. Att göra skillnad.

Ibland så känner jag mig inte hemma någonstans. Visst, jag har ett fysiskt hem och jag trivs ok där. Ni vet vad barnen betyder för mig, men sen då? När jag har egna veckor, vart hör jag hemma då? Tanken skrämmer mig ibland att jag inte har något rot någonstans… jag svävar bara och känner mig inte tillfreds och önskvärd någonstans. Så har det egentligen varit sedan jag var liten. Ibland förundras jag själv över att jag är kvar och ändå funkar så pass bra som jag gör. Jag skulle lätt kunna anpassa mig till att bo på hotell i veckor, eller varför inte i favoritstaden London. Min rot saknas.

Blunda och sträva uppåt. Spela roll vad du möter. Le och spela med. Det är bra. Jag vill ju detta. Eller?

Jag har gått i terapi många gånger, i omgångar. Jag har och jag medicinerar i perioder. För att stanna kvar och inte välja en väg som gör mina nära anhöriga ledsna. Jag tar hjälp och det är väl det mest positiva. Även om jag gömmer mig ibland fortfarande och i undantagsfall tar till alkoholen.

Många tårar kom tillslut. För att sedan försvinna igen. De första 35 åren så grät jag inte en gång nykter. Bara fylletjut. Sen var det tvärtom ett bra tag. Nu känner jag mig tömd på tårar och på förnuftigheter. Men hur gör man i praktiken? När det ändå känns som om roten är bortsliten och ångesten tränger igenom oavsett vad jag gör? Just det, så var det ju:

Ryck upp dig! Tyck inte synd om dig själv! Gå vidare och ta en dag i taget. Kom igen nu!

Ändå så spelar jag. För att överleva. Jag kan berätta om en massa saker om mig själv och många kallar mig modig. Jag är inte ett dugg modig, jag skyddar mig ju just genom att berätta om mig själv och det jag tror mig ha kontroll över. Grundfundamentet, det som ska vara drivkraften för att leva pratar jag sällan om. Om de känslor och tankar som är förbjudna, svarta och så mörka.

Livet pågår alltid. Allt förändras hela tiden. Min och mångas existens är bortglömd om X-antal år. De allra största själarna kanske nämns i några böcker, lyssnas till eller syns i några filmklipp. Är det något att sträva efter?

Varför tror ni att jag tror på flera liv och på en fortsättning? För att någonstans ändå ha ett hopp om att jag har betydelse någonstans och för någonting. Det vill jag ha. Jag vill ju göra skillnad någon gång.

1105_12

Mina katter blir alldeles galna när det vankas räkor. De kan göra saker som de aldrig skulle göra annars. Titta på bilden och titta på Maxi. Han brinner, han vill så gärna ha räkan. Han skulle göra allt för att få den räkan… Föredöme?

Maxi

Mina katter är verkligen härliga och min förhoppning är att de är med mig länge.

Men jag är en mörk jävel i botten. Men jag försöker ofta tänka möjlighet istället för hinder, men ibland blir jag så trött på mig själv. Positiva veckan? För att ljuga för mig själv och vara någon jag egentligen inte är… eller är jag så förgiftad av martyrskap att jag inte ser klart längre? Jag kan mörkret och vet hur det fungerar, men är jag i ljuset för länge så skruvar jag på mig och vill bara därifrån. Människor som alltid är i ljuset har jag svårt att identifiera mig med. Människor som alltid tror på att blunda och gå vidare. För deras explosion kommer en dag, var så säker.

Vissa tycks växa oavsett förutsättningar och uppväxt. De kan släppa taget och gå vidare. Åtminstone så pass mycket att de kommer vidare och inte fastnar i någonting. För de människorna måste ju finnas som också med hjärtat menar detta och inte bara med läpparna. De med läpparna föraktar jag och ofta så ser jag igenom dem. De som är så positiva och flåshurtiga både i min närhet och i media. De som lever i en värld på ett ställe och en helt annan värld när man väl skrapar lite på dem. Jag känner bara förakt när jag tänker på dem.

Men ljusen finns ju där. För dem kämpar jag och för dem går jag upp varje morgon. För dem och inte för min egen skull. För så är det. För dem och alltid för dem.

1105_17

Ja, jag känner mig ledsen och djup idag. Känner mig otillräcklig och så jävla trött. Fast på något konstigt vis så går ju en dag till. För att jag måste och har ett ansvar. Otillräckligheten och känslan av förvaring gör ibland att jag får sådan råångest att jag inte vet vad jag ska ta vägen. Men det handlar väl återigen om min egen självbild och den jag tror mig vara.

Kanske är det då bättre att skriva en sådan här post och berätta lite om hur det är just idag. Och lyssna till:

Ryck upp dig! Tyck inte synd om dig själv! Gå vidare och ta en dag i taget. Kom igen nu!