Etikettarkiv: längtan

Tacka fan för det svarta stora täcket

180512_alternativslinga

Tjugofyra grader varmt i skuggan. Alternativ slinga på låga 3,1 km men jag orkade inte mer. Gick förbi den lokala butiken och handlade ”all in” inför kvällens final i Eurovision Song Contest.

Egentligen bryr jag mig inte om hur det går. Det känns bara så futtigt detta engagemang som jag tidigare haft. Vad spelar det för roll vem som vinner? Nej, jag har inte orken att engagera mig i sådant när annat i mig river och sliter.

Tillåter mig inte att tappa greppet och låta gråten komma fram. Saknar Maxi väldigt mycket och tänker så på varför, även om jag vet att just ordet varför bara tar energi ifrån en. Varför går aldrig att få svar på. Utan det jag ska fokusera på är lärdomen och vad jag kan lära mig av det som hänt. Det klarar jag inte av just nu, utan det enda jag känner är ilska och en jädra bitterhet över att den jag älskade togs ifrån mig.

Blir så ilsken över att även han försvann. Visst, jag har Felix och Maja men de kan aldrig ersätta Maxi. Klarar liksom inte av att tänka för mycket på honom eftersom jag då känner att gråten är på väg. Min älskade katt som jag aldrig mer kommer att få träffa och gosa med. Som var mitt enda vardagliga stöd under långa perioder och som på något märkligt sätt alltid tröstade mig när det var som värst. Lojal, kärleksfull och de där ögonen. Nej, en del av mig försvann tillsammans med Maxi. Det känner jag.

730625_jerry.jpg

Sommaren 1972 i Bergvik

Det där svarta stora täcket som finns över mig i perioder kommer från mig själv, Inte från någon eller några utifrån som vill mig illa oavsett dimension och verklighet. Jag är inte utsatt för negativa energier eller existenser. Det där svarta stora täcket har alltid varit med mig, så länge jag kan minnas. Åtminstone efter sex års ålder och händelsen i Bergvik sommaren 1972.

7206_Bergvik

Ibland kan jag tänka att det var i den där jävla kojan som mitt liv förändrades för alltid. Bilden är dålig men den är från juni 1972, alltså snart 46 år gammal.

Visst kan jag skylla allt på det som där hände i den där jävla kojan, men mycket i mig kommer hela tiden tillbaka till hur jag behandlades då. Mycket av svaren blev kvar där och kanske var det detta att det tog så många år innan jag förstod kopplingen som gjort att jag fastnat i detta lite längre än vad som hade behövt vara fallet.

Värst har varit skulden och skammen och att jag fick gå med den i säkert 10 år till. Ingen sa till mig någonsin att de hade agerat fel och de förstod det inte heller. Jag tog åt mig allt och trodde att deras förmanande var rätt och att det jag kände var så jävla fel. Det gick jag med alldeles för länge och en del får jag nog fan aldrig bort i mig.

Jag vet att jag ältar och dravlar om detta hela tiden. Men jag måste för att förstå mig själv och kanske en dag inte tycka att jag är smutsig och äcklig. Förra posten om snygga killar och min längtan är ett sätt att stå för den jag är. Men ändå hör jag ekot av mammas och pappas skrikande på mig, hur jävla dum och fel allting var. Hur jag skulle skämmas och att jag minsann INTE skulle få vara kvar på sommarhemmet eftersom jag betett mig så illa… arma mamma och pappa, ni visste fanimej inte vad ni gjorde då! Och ni begrep ingenting senare heller. Tacka fan för att jag gick längst husväggarna och gömde mig själv under alla år, tacka fan för att jag gick från fikabordet så fort ämnet homosexualitet kom upp och tacka fan för att jag trodde att alla homofoba killkompisar hade rätt under hela mitt uppväxt, även om jag idag vet att en och annan var lika nyfiken som jag var.

Tacka fan för allt. Tacka fan för det där svarta stora täcket som nästan kvävde mig och som idag på något konstigt sätt är den enda ”tryggheten” jag vet om, även om den gör mig illa. Den falska tryggheten är den svåraste att komma förbi.

Många är trygga av det dom känner igen, även om det är negativt för dem och förstör livet. Man dras till det man tagit till och som fick det jobbiga att försvinna en stund. Idag funkar det inte för mig längre, men jag tar ändå till det eftersom det är det enda jag har. Det stora svarta täcket som gör att jag gömmer mig och får vara ifred en liten stund.

Sen är det en sak jag måste få skriva till de nära och kära som eventuellt läser här. Det är tack vare er som jag är kvar och har orkat så här långt. Det är ni som betyder någonting för mig och som fått mig att orka fortsätta kämpa och se ljus och möjligheter. Utan er hade jag inte blivit kvar så länge som jag nu har blivit. Ingen nämnd, ingen glömd.

Annonser

Själfull, lojal och gosgalen

Maxi jan 2014

Kan inte att beskriva det jag känner just nu. Förra veckan känns som en ond dröm och det känns som om Maxi snart kommer hem. Det går inte in att jag aldrig mer kommer att få träffa honom. Klarar inte av att tänka tanken fullt ut.

I mars 2015 skrev jag om mina katter och tog då även en bild som jag nu blir väldigt berörd över att se. Är helt övertygad om att Felix saknar sin bror:

150322_01.jpg

Själfull, lojal och gosgalen var de tre ord jag beskrev när det handlade om Maxi. Då skrev jag också orden som beskriver min kattängel väldigt bra:

Maxi har en väldigt förmåga att känna på sig när jag är ledsen eller inte mår så bra. Han är ibland lite läskig faktiskt i sitt sätt gentemot mig. Barnen brukar säga att han är besatt och ibland känns det faktiskt så. Han har full koll, är alltid i närheten när jag är hemma och tar alltid chansen att gosa. Ibland så orkar jag inte och då går han undan, men han är inte långt ifrån mig. Går jag ut i köket, så kommer han efter. Går jag in sen i vardagsrummet igen, jodå då kommer han efter. Behöver knappt säga hans namn oavsett stämningsläge, då är han hos mig. Han har full koll, den kära Maxi!

Det är främst på morgonen och när jag ska sova som jag blir som ledsnast. Vill heller inte bädda rent i sängen eftersom jag ”känner” Maxi fortfarande på något märkligt vis i sängkläderna.

Det känns fortfarande som om han är tillfälligt ute. Att han snart kommer tillbaka, står vid altandörren med sina speciella ögon och sen ”buffar” på mig när han har fått komma in. Som att jag ska vakna ur den här onda drömmen.

Maxi finaste

Fina, fina Maxi!

Maxi_skugga

Maxi okt 2011

Maxi 16 oktober 2011

Fy sjuttsingen vad han fattas mig.

Relaterat:
Alla poster om Maxi

Inre fängelset

pexels-photo-143580.jpeg

Blir inte klok på mig själv. Mitt inre fängelse ger mig trygghet på något konstigt sätt. Då vet jag vad jag har och vad som förväntas av mig. Att sitta där och titta ut på det som kallas för livet.

pexels-photo-433625.jpeg

Smärtan att göra sig själv illa föredrar jag. Att andra ger mig smärta gör på något vis ondare. Men att på olika sätt göra mig själv illa, det är liksom bara som det ska vara.

pexels-photo-216587.jpeg

Mitt inre rum är foten av ett vattenfall. Att nå detta har jag inte klarat sista året. Tanken finns där, men jag får aldrig längre doppa fötterna.

pexels-photo.jpg

Längtar ofta tillbaka till någonting som jag då när det begav sig inte riktigt kunde ta hand om. En familj och ett sammanhang. Familj har jag idag också, men det är mer splittrat och bara i perioder.

pexels-photo-764880.jpeg

Ensamheten har jag burit nu i över 10 år. Den existentiella under hela mitt liv. Många gånger så uthärdar jag, men ibland vill jag bara dra ett streck över det hela och ta mig vidare. Malplacerad, obekväm och hela tiden orolig. Arg och missförstådd lika ofta.

Tycker inte om den jag är, och har blivit. Gör någonting åt det då hör jag både medvetet och omedvetet både inom mig men även från andra. Ja, gör någonting åt det då! Som om jag inte försökt under mina år på jorden. Har provat det mesta i terapiväg (och ska snart prova ytterligare en sak), har testat olika koster, krökat och inte krökat, mathetsat och inte osv osv. Tränat och inte tränat och liksom inte hittat balansen i någonting.

pexels-photo.jpg

Tjatat och upprepat mig. År ut och år in. Det är ju jag, att vara på det viset med dessa ständiga obalanser även om det gör att jag dör i förtid. Att hitta balansen är så oerhört svårt för mig och kan jag göra det i perioder får jag vara nöjd. Blir så trött av alla försök och när jag bara försöker vara, så blir det inte heller bra. Det visar ju hur jag levt de sista månaderna med min knasiga kosthållning.

Mitt inre fängelse är inte stort och där råder status q. Detta genom att bara sitta still så mycket det bara går för att det är tryggare än motsatsen. Ta mig ut, ge mig friheten och vara den jag är fullt ut känner jag på något konstigt sätt inte är mig värdigt. Jag är inte värdig att få leva fullt ut och ibland vet jag inte riktigt heller vad det innebär för mig.

Då sitter jag hellre kvar och tycker synd om mig själv. I mitt inre fängelse.

 

 

Sista april & drömmar som berör

Våren känns väldigt sen i år. Att fira sista april idag med att hälsa den vår som inte kommit, känns lite sådär. Kylan dominerar och det gröna syns knappt.

Varken Elias eller jag är på hugget för att se en brasa ikväll. Vi får se hur det blir, men är det bara ett par plusgrader så är det tveksamt. Nu skiner solen men det är endast 3 plusgrader ute.

Mitt mål blir istället att få med grabben till den lokala butiken för att handla lite. Mysa och äta gott. För övrigt blir det nog som en vanlig hemmakväll.

Vaknade i natt vid halv fyra och kunde inte somna om. Drömmarna svepte in mig i en relation med en själ, som senaste åren lärt mig att känna saker på ett sätt som jag inte kunnat tidigare med bara sin existens och sitt sätt. Den själen var givetvis den i drömmen som gav mig närhet och beröring.

Drömmar

Drömmen kändes så verklig. Mitt mål har varit att gå vidare men försöka behålla förmågan att känna det som saknas tidigare, men att få den här drömmen till sig gör att jag kastas tillbaka en bit igen. Längtan och tankarna över det högre perspektivet på varför är väldigt svårt efter nattens händelser att släppa.

BeröringMen vad har jag för val? Måste gå framåt och leva mitt liv. Inte tro en massa saker som bara gör mig ledsen. Mer kan och vill jag inte skriva om detta eftersom känslorna bara är mina och det är jag som upplever dem på det här sättet. Kanske handlar det om en längtan mer generellt om att få älska någon fullt ut?

Blir inte klok på detta och vad det högre perspektivet egentligen vill säga mig mer med alla dessa upplevelser som liksom bara fortsätter, trots att jag försöker gå vidare.

Igår gick jag och la mig halv 10. Orken var totalt slut och kanske går jag för hårt fram? Jag vet faktiskt inte. Nästa vecka blir väldigt spännande men jag har ju fortfarande eftermiddagarna lediga då jag kan vila. Är nervös och aningen orolig, men jag måste låta det positiva vinna den här gången.

Med önskan om en fin valborgsmässoafton till ni som läser!

Det vet jag ju… detta snusförnuftiga “intellekt”…

Har ni varit med om att drömma så verkligt att ni vaknar upp ledsen och uppriven? Så var det för mig igår och inte ens Majas buserier fick mig på bättre humör.

Det var symboliskt men med personer som är med mig i detta liv. Relationer och känslor som gjorde mig ledsen. Fortfarande någon timme senare var jag märkt av drömmen genom eländighet i kombination med uppgivna känslor.

Drömmar är ofta vägledande, även om man inte kan se det direkt. Ibland förstår man ingenting, men så var det inte för mig i denna dröm. Jag begriper exakt vad drömmen vill säga mig.

Det är svårt att släppa vissa saker. När jag väl känner närheten av någonting som jag saknat länge blir det än värre. Det gör mig både arg men mest ledsen att jag inte kan hantera detta. Tror dessutom att mitt agerande tidigare är en del av att jag sitter där jag gör idag. Längtan tog över och jag tyckte så jävla synd om mig själv och mitt så kallade förnuft fick stryka på foten. Mest inom mig, men även genom mitt agerande under en tid. Det blockerade allt och sen gick det som det gick…

Drömmen vill hjälpa mig när jag inte i det verkliga livet kan komma vidare. Jag vet ju det. Men när budskapet inte är som mitt jordiska ego vill att det ska vara då blir det konfrontation inom mig. Om och om igen eftersom jag är så jävla envis. Det vet jag ju också. Drömmen var märklig eftersom jag mötte mig själv som inte låter sig förklaras mer än så.

Det borde ju handla om att försöka ta vara på att jag kan känna vissa känslor som jag trodde var begravda och vara glad för det. Detta är budskapet till mig. Att jag kan känna, även positiva känslor. Det vet jag ju… detta snusförnuftiga “intellekt”… som finns där i botten. Fan, vad jag hatar det ibland. Att någonstans ändå veta, men ändå inte klara av att leva upp till det.

Mitt ego är oerhört starkt i vissa avseenden. Helt klart har jag mycket kvar att jobba med. Detta ältande alltså, ni kan ju tänka er hur det var i höstas kring vissa tankar. Tänkte så mycket att det tog stopp och jag gick sönder. Sakta men säkert blir jag bättre och att jag återigen får energi av att blogga, är ett steg framåt.

Ändå är likgiltigheten värre. Försöker ta in det när jag är förlamad av både minnesproblem och det ledsna försöker ta över. Det är skarpt läge nu. Vägskälet har aldrig varit tydligare för mig.

Stöd av mamma

Nya kyrkogåraden 29 oktober 2016

På kyrkogården i Uppsala kom tungsinnet över mig. Trots solsken och blå himmel. Var tvungen att ta mig samman idag och kände för att åka till mammas symboliska viloplats.

Hjärta av rosor

På väg till mamma hittade jag ett hjärta av rosor. Vackert och personen de tillhörde måste ha varit en omtyckt själ.

Blommor

Dessa gillade jag också mycket.

Ljusets port

Ljusets port visade sig. Står mamma och väntar på mig?

Mammas gravplats

Tände ett ljus hos mamma och morfar. Längtan i den enorma trötthet jag känner… tog stöd av mamma.

Den svarta fågeln

Den svarta fågeln satt vid mammas gravplats.

Gravar

Stora breda svarta kors. Vackra på sitt sätt.

Det var en solig dag. Efter besöket handlade jag lite saker till mig själv. [Instagram] Konstigt nog driver någonting mig framåt. För en framtid jag omöjligt kan se idag. Omfamnad.

Ljuset

Det gäller att inte backa nu. Fortsätta, plocka upp det tappade och kämpa vidare. Kärlek, beröring och en själ som älskar mig för den jag är har jag ju redan mött i en verklighet. Mod, att vara ärlig utan skyddsmurar inför den, som det känns, livseviga längtan.

Ljuset tränger alltid igenom. Alltid.