Har snart haft semester i fyra veckor. Komma ner till vila och att bara var här och nu på riktigt är svårt. I år har det tagit längre tid än vanligt. Helt klart. Men sista veckan har jag bara tagit dagen som den kommit och i det finns en härlig känsla. När man kommer dit vill säga…

Tanken var att i år bocka av en av mina drömmar, som fanns på min bucketlist. Fick ett presentkort av Anna när jag fyllde år senast där tanken var att jag skulle åka vattenskidor i sommar. Så blev det nu inte eftersom den bokade firman helt plötsligt tog bort just vattenskidor på programmet. Resan till Malmö var redan bokad och klar, och det gick ju bra ändå. Men den drömmen är fortfarande en dröm…

…däremot ser en annan av mina drömmar nu ut att bli av. Har alltid velat ha en tatuering. För ett par år sedan blev jag också klar över motivet. Ett litet bi som hänger på min kylskåpsdörr som jag tycker mycket om. Den lilla kompisen ska nu hamna på min vänstra axeln och följa med mig ända tills kistlocket slår igen.

Tillfället kom helt oförhappandes när jag igår såg Artelius Tattoos erbjudande på Instagram. Hon kommer till Uppsala den 24 september och ska var med på en tatueringsmässa och hade lediga tider kvar. Jag slängde iväg en förfrågan och nu är jag bokad! Spännande värre…

Biet är symboliskt för mig och sen gillar jag just detta lilla bi. Kan känna samhörighet på flera plan med ett bi faktiskt.

Fika tidigare i juli med Anna och Elias på deras balkong.

På måndag flyttar Anna från Storvreta. Tänker lite djupare på det och det är slutet på en epok i familjens liv. Vi flyttade ut hit 1994 och Anna var drivande i det beslutet.

Nu, efter nästan 22 år flyttar hon tillbaka till Uppsala. Elias får börja åka buss, men hon kommer närmare Tofflan och hyran blir lägre för henne. Elias kommer fortfarande att bo hos mig på halvtid så helt ensam blir jag inte. Men visst känns det lite märkligt, men det är ju så att ingenting är bestående. Det visar ju även hennes val att byta jobb efter många år på samma ställe.

Storvreta har varit och är toppen för barnfamiljer. Så med facit i hand är jag glad att Anna övertalade mig att flytta. Det blev så bra för våra barn. Min plan är att bo kvar tills Elias har gått ut grundskolan. Han har idag nära till plugget och så länge räntor och sådant ligger på den extremt låga nivån som de gör nu, fungerar det bra för mig också rent ekonomiskt, även om ett par rum numera står tomma, att bo kvar.

Det är självklart för mig att hjälpa henne på alla sätt jag kan. Så det blir en del bära och sådant på måndag. Det är också min sista semestervecka. Fan, vad tiden går fort…

Varje förmiddag öppnar jag altandörren och låter Maja få vara ute så länge hon vill. Det är lite påfrestande, men jag vet att jag måste släppa kontrollen. Hon är ute allt längre och just när jag skriver detta så hör jag inte pinglan längre. Hon har hittills alltid kommit tillbaka och givetvis så gör hon det även den här gången.

Idag hade jag tänkt att ta en långpromenad till Fullerö Handel. Har inte varit där på flera år och någonting måste jag ju göra för mig själv. Ibland är ensamhet och nötning det som är nyttigast för mig. Att liksom tvingas landa. Gilla att umgås med mig själv helt enkelt och inte fly som alltid tidigare.

Ni som följt mig vet att jag har väldigt svårt för att ta stöd och hjälp från andra. Det ska då ha gått väldigt djupt i negativ riktning mitt mående och där är vi inte idag. Det har snarare blivit ljusare och bättre och det mesta har jag klarat på egen hand. Det ni! (;-)

Men att sträcka sig så långt att säga att jag ser framemot hösten och det som väntar, hmm nja det vet jag inte. Fast nu har jag ju tatueringen och min lilla bikompis att längta till… (;-)