Etikettarkiv: kvavt

Regnet kom (med en massa dunder)

Det kom en härlig skur med en del blixtar och åska vid 8-tiden i morse. Men det var ändå alldeles för lite. Jag filmade flera små snuttar och försökte sen få ihop det till en kortare video men det var svårt. Jag är inte så bra på att klippa och få det bra. Tänkte på Jordan och hur otroligt skicklig han var på detta, när han på ett kick sammanställde mina små Englandsfilmer på ett suveränt sätt.

Det var ju faktiskt det första riktiga regnet denna rekordtorra sommar:

För mig hade det fått fortsätta längre. Det kom en del, men ändå alldeles för lite för den knastertorra marken.

Hade behövt en syster i huset varje dag. En som kommer med kraft och energi när jag själv ingen har. Idag är jag så trött och har ingen som helst ork till någonting. Vet att värmen och det kvava gör sitt till, tillika den här hjärntröttheten som är så svår att acceptera. Något bättre blev det efter regnet men luftfuktigheten är hög och ligger på 84% och temperaturen 24 grader. Det är som om luften är ”tjockare”.

Nattens dröm var obehaglig och det kändes tröstlöst när jag vaknade. Vill liksom krypa ur mitt skal och bara sticka ifrån allt jag känner. Förhandla i andra sfärer eller hur jag ska uttrycka det tar på psyket. Stolparna går inte att rubba.

Kanske känns det bättre på onsdag kväll då jag vet att allt har gått bra den dagen. Men jag förstorar upp saker så till den milda grad, att jag liksom inte vet vart jag ska ta vägen. Sen går det oftast hur bra som helst. Att köra en mellanstor lastbil och backa lite, det är väl ingen konst?

Uppdaterat
Vid 13-30 så drog det igång igen med massor av regn och en massa dunder. Blixtar och åska så sladdar och doningar drogs ut och det hörs fortfarande långt borta och nu är klockan snart 16! Det har regnat massor under dressa timmar dessutom. Prisad vare Gud!

Annonser

Tröst hos mor

180721 graven

I lätt duggregn satte jag mig på bussen mot stan. Måste till mamma. Hon har varit ifrån mig sedan 3 januari 1981. Saknar henne så oerhört mycket just nu. Ann-Britt Pettersson föddes den 23 oktober 1947 och var min mamma tills jag fyllde 15 år. Tröst hos mor så gott det nu gick.

I samma grav ligger min morfar Isidor Pettersson som lämnade jorden den 11 december 1979. En begravning och jordfästning som min mor var med och arrangerade. Minns så väl mörkret och alla svarta kläder. Honom hade jag ingen relation till eftersom han valde flaskan före människor.

180721 mormor grav

Min mormor Britta Pettersson fick inte ens en egen gravsten, så jag har lite svårt att hitta till den graven. Vet inte ens om detta är hennes sista viloplats? Hon dog i alla fall den 17 maj 1999 vid en ålder av 79 år. Den begravningen minns jag som ljus och fin. På något sätt kändes det som om hon var med.

Henne tyckte jag om även om vi inte träffades ofta. En mild och mjuk människa som tyvärr var ganska styrd av de karlar hon levde tillsammans med. Den ena värre än den andra där också flaskan var det allra viktigaste. Men henne hade jag i alla fall en relation till som var hyfsad så här när jag ser tillbaka. Svårt att förstå att nästa år har hon varit borta i 20 år.

180721 okänd grav

På många ställen finns ingenting kvar. Namn och allt är borta, bara en stor sliten sten står kvar. De är förpassade in i evigheten utan att någon bryr sig om dem mer här på jorden.

För mig en befriande tanke eftersom jag inte vill ha någon gravplats utan min aska måste de strö för vinden någonstans. Någon begravning vill jag inte heller ha. Människor ska inte samlas för min skull genom tvång och för att de måste. Vill inte ha en sådan sista föreställning. Vill försvinna utan falska åthävor från denna värld.

180721 helga tref

Sakta mak genom Uppsala där jag passerade Helga Trefaldighets kyrka. Hörde tyskar som skrattade och tog bilder.

180721 domkyrkan

Uppsala domkyrka går inte att undvika. Har så många bilder på den med tornen.

180721 fonster

Nedre Valvgatan med dess rediga och robusta fönster.

180721 blommor

Vissa blomsterarrangemang är fina i Uppsala. Åt lunch på Burger King och sen blev det bussen hem igen. Klibbigt och ganska kvavt. Lite åska i luften.

Så här ser mina dagar ut numera. Självvalt till viss del, men visst känns det ledsamt emellanåt. Det inre gör ont och jag kan inte bara sitta hemma och fastna i mitt mörker. Måste ut innan kraften tar slut i mig. Det blev 6,6 km och 9 052 steg allt som allt och det får jag vara nöjd med, även om jag vet att det mesta försvinner i kostens virrvarr just nu.

Har också hunnit med att sova en redig eftermiddagslur. Antecknar ni? Resten av dagen är förvaring för att få gå och sova igen. Känns som om jag är på ”hemmet” redan när jag ser vad jag skriver. Håller liksom bara några timmar per dag numera.

Jag är där jag är idag för de val jag har gjort i livet. Det är den hårda men sanna verkligheten. Så är det. Försöker hitta det positiva över att jag fortfarande andas och inte har tappat förståndet. Att jag så att säga fortfarande ”hänger med” hur dumt det än kan låta. För det är absolut ingen självklarhet efter de sista årens händelser.