Etikettarkiv: kroppen

Åldrandet & uppmärksammad serie

Om en månad fyller jag år! Det är en siffra som jag inte kan ta in i mitt medvetande, en siffra som känns mig helt främmande. Nu säger den kloke att ålder bara är en siffra och det må så vara, men 53!! Det går inte för mig att begripa att jag är så gammal.

För att vara så åldersfixerad och nojig kanske det kommer som en överraskning för den som följer mig att själva åldrandet i sig egentligen inte skrämmer mig. Att dö känns givetvis inget roligt, men jag har alltmer förlikat mig med den tanken. Att jag ska lämna detta jordeliv vad det lider är mer eller mindre färdigbearbetat inom mig.

Det är själva vägen dit och sättet som kan få mig ur balans. Som kan skapa en del ångest inom mig. Att jag liksom inte kan bestämma själv. Min önskan är att få dö snabbt och utan att knappt veta om att jag är död. Det näst bästa vore att somna in i sängen utan att veta om någonting. Men att få en dödlig sjukdom och liksom räkna ner med en kropp som mår allt sämre, det är en stor skräck för mig. Att liksom veta i veckor eller månader att döden är på väg.

Sen är också vetskapen att allt i kroppen blir allt sämre och marginalerna mindre inte heller roligt att vara medveten om. Samtidigt går det ju inte att tänka på allt detta hela tiden, då är det lika bra att ge upp. Men att se gamla människor med sina rullatorer och problem kan i de djupaste tankarna vara tufft. Det är det för många, jag vet men för mig är en rädsla att inte kunna sköta om mig själv och vara helt beroende av andra inget jag vill vara med om. Kan jag på något sätt styra det framleds så kommer jag att göra det.

Egentligen är förutsättningarna för att leva hemska. Man vet redan från ung ålder att det bara finns en väg framåt. De första 35-40 åren är det oftast inga problem, man känner sig odödlig på något konstigt naivt vis. Det är sen, när kroppen börjar ge signaler om att man måste leva på ett visst sätt för att ha chans att undvika sämre mående både fysiskt och kroppsligt, då kommer känslan av att det faktiskt finns ett slut allt starkare för varje år som går. Det är min upplevelse i alla fall.

Vet att alternativen än att fortsätta leva alla är sämre, även om jag ibland längtar, hur konstigt det än kan låta, efter en inre frid och mötet med min mamma. Den längtan gör att jag ibland glömmer bort döden och att allt en dag tar slut i de relationer som är i detta livet. Att inte veta fortsättningen, mer än att det blir i någon form, skrämmer mig också. Trots att mamma står där och väntar på mig. Är aldrig nöjd med något, jag vet.

Vill varken dö eller leva. Hur märkligt är inte det då? Nu är allt bara en kamp för att nå upp till det ”uthärdliga” under långa perioder. Att liksom ”hänga i” för att alternativet är så mycket svårare oavsett vad det far för tankar i min skalle. Ibland känner jag mig förprogrammerad för att klara vissa saker. Som om jag bara gör.

Bildresultat för making a murderer 2

Har precis tittat färdigt på andra omgången av Making a Murderer och i det skenet och den kamp som där pågår för så många människor tänker jag att det finns alltid de som har det bra mycket värre i sin kamp.

Tror att det perspektivet är viktigt, men bara till en viss gräns för vad hjälper det mig när det gör som ondast? Inte ett skit och då går det inte att ta in detta med att andra har det värre.

Bildresultat för making a murderer season 2

Kathleen Zellner

Steven Avery kommer att få kämpa många år till för upprättelse och kanske får han det aldrig. Kanske är det så att han är där han ska vara? Men hans advokat Kathleen Zellner verkar vara en oerhört tuff och noggrann advokat och det skulle inte förvåna mig om hon lyckas fixa en ny rättegång. Frågan är bara hur långt det räcker? För åklagaren från säsong 1 Ken Kratz är helt övertygad om att Avery är mördaren medan Zellner är lika övertygad om motsatsen.

Före säsong 2 var jag övertygad om att de hade rätt man. Nu är jag mer tveksam, men vet faktiskt inte längre. Känns som om det kommer att finnas material för en tredje säsong

Ett stickspår i mina tankar kring åldrandet. Någonstans är ändå alternativet att inte få leva bra mycket värre, även om mörkret ibland inte vill se ljuset. Men hoppet och ljuset finns där. Det är för det stunderna som allt är värt att kämpa vidare.

Annonser

Bångstyrig gubbe

181006 01 Höst 1

Molande huvudvärk, en enorm trötthet och som löken på laxen magsjuka. Kroppen gör sitt yttersta för att säga ifrån en bångstyrig gubbe som försöker leva ett annat liv.

181006 01 Höst 2

Ett par halvdagar och i helgen sömn i massor. Sov i nästan 12 timmar natten mellan fredag och lördag. Orkade bara vara uppe till 20.00. Sen sov jag ändå ett par svängar på lördagen. Kroppen är begränsad numera.

181006 01 Höst 3

Tyvärr bråkar magen med mig nu. Så illa att jag kört på vätskeersättning sedan igår för att få i mig någonting nyttigt.

181006 01 Höst 4

I torsdags träffade jag Anna. Vi var på föräldramöte om gymnasiet och de möjligheter som där finns. Intressant och så stor skillnad mot när jag var ung.

Som sagt, i lördags var jag ganska mör, men ändå tvingade jag mig att tvätta ett par maskiner och dammsuga lite. Orkade bara halva huset, men ändå.

Har inte gjort så mycket mer. Bytt från Netflix till ViaPlay eftersom jag avskyr alla serier som nu finns på Netflix! De dominerar totalt och jag vill se film, inte långa serier som pågår länge. ViaPlay hade lite sämre utbud, men där finns det hederliga filmer i alla fall.

Var i valet och kvalet att ställa i lunchen med Clabbe idag, men jag vill ju träffa honom och sen vet jag att han inte kommer ut på Facebook med sitt vanliga konto. Vill ju hjälpa honom så att det blir rätt. Han kommer hem till mig med lunch, så det är ju ett plus det också (;-) Men det kanske slutar med att jag inte kan äta någonting…

Alla bilderna visar mina goda röda äpplen. De är på väg att ramla av nu, men smakar fortfarande fantastiskt gott. Hösthelvetet är här och det är bara att göra det bästa av varje dag.

Första jobbveckan & valfläsket brinner

180809 resecentrum

En vecka av att jobba. Det har varit väldigt lugnt på arbetsplatsen, men för mig har det ändå varit väldigt trögt att komma iväg. Sen när jag kommer hem är jag helt slut. Totalt jädra borta och utpumpad. Har nog varit ledig för länge och bara flutit omkring, vilket gör minsta ansträngning skitjobbig.

180817 Uppsala

180809 resecentrum2

Vyer när jag sitter och väntar på bussen för att få komma hem efter jobbet.

Det går så trögt med allt. Bara att ta mig upp hur sängen när jag vet att jag har tider att passa tar så emot. Faktiskt mer fysiskt nu än tidigare och kanske har det med fetman att göra? Att jag liksom tär även på kroppen och inte bara på knoppen?

Verktygen är uddlösa att göra någonting åt det eftersom jag inte har kraften. Det blir liksom som en ond cirkel det hela. Det ena ger det andra och ingen eller väldigt liten input från positiva energier.

Mitt hopp är att nästa vecka på jobbet ger mer impulser och samtal där ljuset tränger in i mina tankar. Sen är ju Cher en frälserska just nu. Säger bara Gimme! Gimme! Gimme!

Besöket hos min husläkare som jag skrivit om tidigare kanske också förändrar situationen till det bättre. Så här kan jag inte ha det som det är idag. Men jag lever och jag försöker.

180807 Valstugor

Politisk ökenvandring bland valstugorna som kom upp på Stora Torget, Uppsala i veckan.

Helt plötsligt är det val överallt.. eller är det jag som ”vaknat till”? Tycker det varit ljumt hittills, men idag är det valfläsk överallt. Känner mig redan mätt. Så otroligt trött på rädda politiker som enbart försvarar sina positioner och är livrädda för att lämna den smala åsiktskorridoren. Välfläsket brinner så det luktar bränt och sörjan blir oaptitlig.

Ta ut ”trollen” till solen och prata med dem. De spricker förr eller senare. Att blunda gör bara att de blir större och större. Ta till er de bra tankarna och förslagen och lämna resten. Vart finns den modiga politikern som vågar bryta mönster?

Började att titta på den där filmen som Sverigedemokraterna gjort om Socialdemokraterna och dess nazianstuckna historia. Obehaglig och ett sådant töjande på sanningen fick mig att må illa. Lösryckta citat hit och dit bakades ihop till en sanning som verkligen kan ifrågasättas. Vem tror de att de ska övertyga med denna propagandafilm förutom de redan frälsta? Sådana här angrepp på sina politiska motståndare brukar slå tillbaka på den som angriper. Glashuset deras är förresten fullt av stenar och helt demolerat. De faller på eget grepp.

Nej, valet 2018 lutar åt en blank röst från min sida. Känner inte förtroende för något parti eller vad de säger. Det blanka kanske kan undvikas om jag hittar en kandidat som jag kan personrösta på i riksdagsvalet? Varför ställde du inte upp, Nalin Pekgul?

 

Hälsingebesök & febertider

En tidig morgon i februari 2018

Två steg framåt, ett steg tillbaka. Det ger ju tillslut en positiv utveckling.

Börjar med det jobbiga och det är ju detta med orken och med det resultatet av Herr Michelin. Det går liksom inte att blunda längre och tänka att det tar jag hand om senare när jag får mer ork. För det är så att mer ork än det jag har nu kanske jag aldrig får och då måste viljan fram. Den där jobbiga viljan. För det här går inte längre. Jag måste göra någonting innan de fysiska sjukdomarna kommer på allvar.

Det påverkar ju så mycket annat också att inte må bra i kroppen. Det vet jag ju, men ändå har jag haft så otroligt svårt att göra någonting åt kroppen. Har ju också tagit till tröstätande när jag liksom inte har pallat att få ur mig vissa känslor. Helt annan väg än jag vet att jag måste gå. Men vem har sagt att det ska vara lätt? Detta att leva….

Det är det som bekymrar mig mest nu, att jag väger för mycket. Orken är och kommer heller aldrig att bli som förr, men där finns det ändå dagar då jag mår bättre och så har det varit ibland nu på slutet. Det ger mig ändå hopp om att kunna leva ett hyfsat liv i framtiden.

Det positiva är jobbet. Där växer jag väldigt mycket och det är tack vare min chef som tror på mig. Hon vill mitt bästa och tänker på att jag ska orka och det gör faktiskt att jag orkar mer! Hon ger mig positiv energi och motivation att försöka lite till. För mig en positiv spiral som jag är väldigt tacksam att den finns där just nu. Det är för mig väldigt viktigt hur chefen är emot mig och nu ser jag ju en otrolig skillnad mot hur det har varit med tidigare chefer.

Frånvaron, gungflyet och faktiskt ibland även sticken av att inte tro på mig. Sådant finns inte idag och det hjälper mig väldigt mycket att må bättre. Ger man mig förtroende och ser man mig, då lyfter jag än mer. Det har den senaste veckan visat. Sen vet jag att det inte går att lägga på hur mycket som helst på min ena halva av tjänsten, men saker som är lika och är ungefär samma som idag, där ser jag inga problem att jag blir ansvarig. Trivs ju med att administrera och se till att saker och ting är i ordning.

Chefen gav mig semester i två dagar trots att vi hade en introduktion där jag var involverad en del. Är ganska säker på att utfallet hade blivit annorlunda med en tidigare chef, Nu mår jag ju inte som förr, men jag tror ändå att det hade varit svårt för mig att få semester i två dagar för att få vara hemma och umgås med Frida som kommit på besök från hälsingeskogarna.

Mötte upp Frida igår och sen har vi pratat och umgås. Det är alltid roligt att ha henne i huset. Det blir många härliga och livliga diskussioner med henne. Hon är öppen, intensiv och gubben får sina argument vässade…

Elias är tyvärr sjuk i en förkylning som påminner om en slags influensa. Varm och snorig och ganska slut är han. Nu på morgonen ligger han bara och det är inte likt honom. Tur att det finns ipren som tillfälligt får febern att sjunka. Vi får väl se om smittan går familjen runt?

Fulleröfika, semla & ögonkontroll

8 februari 2017 Maja

Så här mysigt kan det se ut en onsdagsförmiddag i förorten. Maja sover i fåtöljen.

8 februari 2017 Fullerö handel

Tre arbetskamrater kom och hämtade mig mitt på dagen. De hade tidigare i veckan hört av sig och frågade om jag orkade med en fika på Fullerö handel.

8 februari 2017 Fullerö handel semla

Blev väldigt glad över detta och det gick bra allting. De bjöd på årets första semla. Tacksam över att de ville träffa mig och undrade över hur läget är. Det gav mig energi att kämpa vidare och att kunna berätta för dem utan skyddslappar över hur jag mår var en befrielse.

8 februari 2017 Fullerö handel

Fullerö handel är ju som ett mini-IKEA numera. Så mycket att titta på i massor av olika rum och vi gick runt en stund innan vi fikade i deras fina kafé.

Efter samkvämet fick jag skjuts ner mig på stan för att gå på den ögonkontroll som jag skjutit upp en gång tidigare eftersom jag inte mådde bra.

Mina ögon mår bra och de besvär jag har haft är till största del psykiska. En orsak kan också vara att de är torra och att jag genom detta upplevt problem, så nu har jag fått ögondroppar och det känns faktiskt redan något bättre.

Hålla ner blicken och bara koncentrera sig på det jag skulle göra. Det funkade ok på stan även om det svajade lite vid ett par tillfällen. Bussen hem var inte proppfull och det gjorde resan lättare. Allt gick bra, även om jag var helt slut när jag kom hem. Det är märkligt egentligen hur kroppen reagerar när knoppen inte mår bra.

Är oerhört tacksam för den här dagen och besöket av arbetskamraterna gav mig kraft och energi att både klara resten av dagen och att kämpa på framledes.

Låga energier och tungsinne

Hösten 2016

En jobbig tid för många. Det märks. Låga energier och tungsinne hos mer än mig själv. Den här perioden och de närmaste två månaderna är inte att leka med.

Ljud och skrik mitt i natten gjorde att jag låg klarvaken länge. Som om det inte var nog som det var. Ibland undrar man hur vissa själar orkar leva på samma sätt, år ut och år in. Om inte annat så borde väl kroppen ta stryk? Förundrad över valen.

På jobbet var jag således tidig och när jag väl är där känns det bra att vara tidig. Jag hinner med massor och det gör att det för mig känns lite lättare överhuvudtaget. Många uppgifter har legat på mig de sista dagarna och det handlar mycket om webbuppdateringar som aldrig sinar.

Skrev tidigare om att jag skulle börja anteckna ner mina drömmar. Tror ni jag gör det då? Inte då, utan när jag vaknar på nätterna är jag så trött att jag inte orkar skriva något. Så har det varit hittills i alla fall.

Memira och jag om en vecka. Skräckblandat förtjusning. Men tanken på att kunna kasta glasögonen för all framtid lockar mig mer än rädslan för själva ingreppet.